Den konservative Staffan Burenstam-Linder, vice ordförande i det svenska Högerpartiet och professor på Handelshögskolan i Stockholm, beskrev i Den rastlösa välfärdsmänniskan (1969) vad som skulle prägla det framtida tillväxtsamhället: ”En ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa.” Man klan således som god konservativ vara djupt kritiskt till tillväxtjakten.
John Stuart Mill, liberalismens störste tänkare, menade att vi efter det att vi nått det materiellt och ekonomiskt mogna samhället skulle låta annat än det materiella att växa: fritiden, kulturen och andligheten. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:
"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer, som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom.... Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete." Man kan alltså vara god liberal och ändå kritisk till föreställningen om den eviga tillväxten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar