Bärplockeri i Sverige

Jag lyssnad på konflikt på P1 där man pratade om bärplockarna från Vietnam som fastnat i mellan-Sverige. Ute på stan där de höll till så gick en dam runt med sin lilla svarta pudel. Hon berättade att hon var livrädd å sin hunds vägnar nuförtiden för man vet ju att folk i Asien äter hundar och med tanke på att dessa Vietnameser inte har pengar till mat ens så kanske de kunde bli så desperata att de skulle äta upp hennes hund. Runt om på bygden så florerade rykten om att Vietnameserna åt katter.

Det var fascinerande att höra på och i någon mening lite lustigt att föreställa sig den här damen med sin hund och hur hon vaksamt övervakar dessa asiater så de inte äter upp den. Mer sorgligt var det att höra Vietnameserna själva prata. De hade betalat 6000 dollar för att få komma till Sverige och plocka bär. Men i deras löneavtal stod det att de var tvugna att plocka 90 kg bär per dag för att få lön. Första dagen jobbade de från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Den av dem som hade fått mest bär hade då plockat 7 kg..
6000 dollar är ju ingen struntsumma ens för oss, och ifall en person i Vietnam hade haft de pengarna på banken hade han knappast varit i behov av att resa till Sverige och arbeta för att få saker att gå ihop. Samtliga av dessa arbetarna hade givetvis lånat ihop pengarna för att ha möjlighet att komma hit.

I början av programmet förklarade man att det som användes var en liknande taktik som den romarna använde sig av. Man tog med sig människor hem för att de skulle arbeta utan att kalla dem slavar. Ifall de sedan började skapa problem eller stå upp för sig så var man sedan snabb med att utvisa dem. Det är konstigt att tänka att detta händer i Sverige, som ju faktiskt ofta förr vågat ta moraliska ställningstaganden framför rent rationella.

De andra dagarna

Dagarna har gått som i ett. Upp tidigt på morgonen. Ut och äta lyxfrukost. Ner och ta taxi till jobbet. Sitta 30 minuter i taxin för att ta sig 5 km bort. Upp på arbetsplatsen. Ha ett morgonmöte. Jobba med presentationer tills klockan blivit sex på kvällen. Åka hem med taxi. Spela badminton eller äta ute eller gå runt på stan ett tag. Upptäcka att klockan blivit allt för mycket. Gå och lägga sig igen.
Personligen har jag lyckats göra en omvänd version av hur man brukar göra. Medan jag inte hade några problem att sova när jag först kom hit så har det blivit svårare och svårare för mig. Och medan min kropps inte hade några problem i början så äter jag nu mindre och mindre portioner. Lite som i the fantastic life of Benjamin Button.

Nu ska vi flyga hem om bara lite mer än 24 timmar. Ikväll ska vi ut med kontoret för att äta tillsammans och spela bowling eller något liknande. Det är inte sista gången vi gör något tillsammans med folket på kontoret (imorgon är kvar) men det är sista kvällen vi har möjlighet att se något annat än dessa kontorslokalerna och frukostrummet på hotellet.

Allt känns bra här borta just nu. Kanske är det för att jag är trött efter att knappt ha sovit något i natt, men det känns som om alla presentationer vi talat om att göra har gått precis som vi velat. Vi har också haft förmånen att få se en annan kultur och en annan vardag.

Jag hoppas vi kommer få möjlighet att komma tillbaka hit i framtiden.

Bland plastdjur och kontorsvänner

Så fick vi en smak av ett kanske mer äkta vietnam. I en park som var full med plastdjur i olika skickelser möttes vi för att umgås lite utanför kontoret. Det var spännande att åka moped, och jag är glad att meddela att jag fortfarande lever. Trafiken i Vietnam fungerar egentligen efter ganska enkla principer. Som en av de anställda berättade för mig så är det lite som fiskstim, så länge man simmer med resten av stimmet så händer ingenting. Ett annat tips är att inte göra några oväntade rörelser. Ni skulle bli förvånade över hur enkelt det egentligen är att gå över en väg med en aldrig sinande ström av mopeder. Det är bara att gå mycket sakta och ha tro.

I parken kunde vi sitta och umgås och ro omkring i en liten båt. Vad som blir väldigt tydligt är att alla är vi människor. Det spelar ingen större roll om du kommer från det fattiga Vietnam eller ifall du kommer från Sverige. Samma drömmar, samma hjärtesorg. Samma filosofier. Och även om Vietnam är väldigt fattigt, på ett sätt så att Kina, Kambodja och alla andra länder här nere väljer att out sourca hit, så kan folk med de pengarna de får leva ett ungefär lika bra liv som vi i Sverige eller Norge kan. Iaf om man tittar till medelklassen här. Så även om man inte tjänar mer än en 6000 Kr i månaden så kan livet fortfarande vara bekvämt.