Peak Oil, Klimatet och konspirationerna

Det följande klippet måste jag erkänna målade upp en allvarligare bild av vår nuvarande samhällssituation än jag tidigare fått ta del av. Inte så att klippet är överdrivet polemiserande. Det räknar helt enkelt upp en mängd nyckeltal kring dagens samhälle och energi och gör liknelser för att ge en bild av vad de egentligen innebär. Det räckte tydligen för att skrämma mig.

En intressant sak med detta klippet och med klimat- och miljö-problematiken i sig är att problemen egentligen kommer från två håll. Å ena sidan är det ett problem att vi släpper ut så mycket växthusgaser pga växthuseffekten. Detta problemet är något man i den offentliga debatten klarat av att oskadliggöra bland de breda massorna. Genom att måla ut detta som något som endast påpekas av forskare med ett egenintresse av att få forskningsanslag eller av vänstermänniskor som egentligen bara är sura på samhället i allmänhet så har detta problem i de breda massorna lagts lite på hyllan. Kanske det inte är så farligt trots allt, det är bara ett försök att manipulera oss så att vi inte ska få fortsätta med vår livsstil. Men problemet kommer ju också från det håll som visas i klippet ovanför, nämligen att även ifall det inte vore något problem att man släpper ut mycket koldioxid så är det bara en tidsfråga innan vi konsumerat upp oljan. Och när det inträffar så står vi inför allvarliga problem. Även om termen "Peak Oil" flutit omkring ett tag så vill jag mena att den är förvånansvärt frånvarande i den offentliga debatten. Och kanske denna frånvaron i den offentliga, rumsrena debatten, kommer bidra till att problemet ses mer som en konspirationsteori  än ett reellt problem. Detta är olyckligt eftersom problemet i sig egentligen är ganska lättförståligt och okomplicerat.

Jag ställde ju förresten en retorisk fråga för något bloginlägg sedan om hur många IPhone 1 som fortfarande användes. Efter att ha lyssnat på ekots lördagsintervju så har jag nu fått veta att vi för tillfället köper ca tre miljoner mobiltelefoner om året i Sverige. Eftersom denna industri sannolikt upplever en tillväxt kan man misstänka att det är en siffra som kommer öka snarare än minska framåt i tiden (tills vi får brist på resurser givetvis). Att dessa apparater har en levnadstid på under tio år kan, sett i perspektiv av en längre tidsperiod inte ses som något annat än ett rent slöseri.

Frågor och fokus

Kan det vara så banalt att frågor, enkla sammansättningar av ord, kan såväl öppna som stänga perspektiv? Det är något jag kom att tänka på i det jag lyssnade på BBC:s World have your say. Ämnet för dagen var ett förslag om att varje nation borde donera än viss mängd pengar till ett gemensamt FN-organ som i framtiden ska kunna vara till hjälp när katastrofer förekommer. Som så ofta när man avhandlar pengar så var folk väldigt oeniga. Någon menade att t.ex. England som redan nu har stora inhemska problem borde lägga sina pengar på den inhemska marknaden istället, det är ju ändå så osannolikt att där ska förekomma en olycka i England som de ska behöva hjälp med. Åtminstone när jag får en fråga ställd till mig så brukar jag tänka på de olika handlingsvägarna som finns och sedan försöka utvärdera en form av förväntat resultat av dessa. Frågan sätter dock ramarna för de handlingsmöjligheter som jag överväger. Ifall frågan som ställs är i vilken grad skyddade västliga demokratier borde betala pengar som sedan kan användas som krisunderstöd till mer utsatta länder så börjar min hjärna försöka se de olika lösningarna i form av pengaöverföringar från oss till dem. Den formulerar nästan för sig själv upp ett problem med utsatta U-länder och försöker sedan vikta i vilken grad vi borde understödja dessa.

I skymundan gör min hjärna en rad antaganden, den försöker förenkla en komplex verklighet för att kunna ta ställning till ett särskilt problem. Den postulerar också frågan som en fråga om tillgång till pengar. En rationell tanke här är att ifall vi haft mer pengar kunde vi gett mer både till U-länderna och de behövande i vårt egna land. Den formulerar problemställningen som vad mitt land kan göra för andra länder. Men ifall man väljer att inte förenkla och istället för att ryckas med i diskussionen försöker se på saker med lite mer distans så kan andra intressanta problemställningar uppkomma. Kanske frågan om krishjälp går djupare än vad ett land kan göra för ett annat. Kanske något så grundläggande som hur jag som individ väljer att leva mitt liv kan ha en inverkan på dessa katastrofer, även utöver ifall jag donerar pengar till hjälporganisationer eller inte?

Det finns olika fall där hur vi som människor från dag till annan väljer att leva våra liv har haft en negativ påverkan på hur olika katastrofer har kunnat hanteras. I rent teoretiska termer så kan det jämföras med den logiska kortslutningen att man måste ha ekonomisk tillväxt (som leder till miljöförstöring) för att få pengarna som behövs för att lösa miljöproblemen. Det är (i miljöfrågan) en kortslutning och vår belastning på miljön har konsekvent ökat, inte minskat, i takt med vår tillväxt. Men jag ska kosta på mig att försöka vara lite mer konkret än så.

• Svältkatastrofen i Öst-Afrika har orsakats av hårt väder, men människors villkor har grovt försvårats pga. olika beväpnade grupper. Dessa vapen har knappats varken uppfunnits eller byggts i Öst-Afrika.
• När New Orleans översvämmades så var en bidragande faktor till översvämningens allvar det faktum att man dränerat marken utanför kusten för oljeutvinning.
• Deep Water Horizon och Fukushima är båda exempel på där vi förstör stora mängder natur genom livsstilskrav.
• Mycket pekar på att de krig och diktaturer som rör sig i mellanöstern går att sammankoppla till ett stort oljeberoende hos oss.
• Varhelst katastrofer inträffar idag ökar risken att kemifabriker eller andra känsliga anläggningar ska drabbas. Av ekonomiska skäl har vi byggt upp system som är känsliga för oförutsedda händelser. Vi har också av ekonomiska skäl byggt centraliserade system vilket innebär att ifall en region drabbas av en olycka så påverkar det andra regioner starkt.

Visst går det också att peka på hur vårt sofistikerade samhälle på bättre och bättre sätt kan hantera de olyckor som sker. Men ifall man önskar en debatt om katastrofförebyggande bör man ha i bakhuvudet att den livsstil vi genom våra dagliga liv väljer på olika sätt också fungerar för att underminera en naturlig motståndskraft mot katastrofer. Det är mycket möjligt att mina punkter långt från lyckas övertyga dig om att vår livsstil kan ses även som ett hinder för katastrofförebyggande och det är mycket möjligt att du har rätt. Jag kan ha fel. Men man bör ha i bakhuvudet att avtrycket för det sätt du som individ väljer att leva sträcker så långt utanför Sverige, oavsett om du så önskar eller inte.

Ode till debatt

En offentlig dialog och ett utbyte av åsikter är kärnan i en demokrati. När det som styr samhället är en syntes av de olika delarna av samhällets samlade tankar och idéer så har man uppnåt det som vi ofta talar varmt om. Man har uppnåt ett folkstyre. För att kunna skapa en sådan syntes så behövs en offentlig debatt som klarar av att separera sig från personangrepp. Det ska vara en offentlig debatt som klarar av att vila både i det personliga och det individen önskar samtidigt som det inte villar sig för långt bort från det sakliga och mer objektiva.

En sådan dialog är en känslig varelse. Den kan så lätt skadas om bara en mindre minoritet inte önskar lyssna utan bara bullra sig framåt. Eller ifall en part i debatten blir för tydligt medveten kring vad det är de vill uppnå men samtidigt också på hur man ska uppnå detta genom att säga något helt annat. Debatten är beroende av de deltagandes ärlighet.

Det finns strängar i människan man kan spela på ifall man vill föra igenom politiska beslut. Rädsla och fördomar är nog den enklaste. Det var ingen slump att "the freedom act" kunde genomföras just efter 11 september. Eller att den kallades för "the freedom act" och inte "the surveillance of everyone act". Inte heller var det väl en slump att man röstade genom FRA-lagen precis vid sommaren där man hoppades den skulle gå obemärkt förbi. Det var ingen slump att man valde att inte föra en debatt om denna känsliga frågan för de liberala partierna som ju egentligen borde debatterats som inget annat. Det svåra valet, där man borde få befolkningens åsikter.

Men upprörande som just FRA-debatten var så är det två andra  saker jag tänker på idag som jag hört på på sistone som ger mig intryck av totalt ointresse för både debatt och demokrati. Det är ironiskt, men frågan gäller just debatten kring moderaternas roll kring den allmänna rösträtten. Anders Edwardsson publiserar kort efter Arkelstens snedsteg en artikel där han beklagar att Arkelsten backade på det hon sa. Det han skriver strider mot vad andra historiker givit uttryck för. Hans artikel får kritik för att även om han framför korrekta fakta så lämnar han helt det sammanhanget faktan befinner sig i bakom sig. Allmänna Valmans Förbundet var med och röstade genom "allmän" (viktad) rösträtt slår Anders fast. Han klarar dock inte av att se nyansen mellan att "driva" en fråga och att rösta genom den. Miljöpartiet drev t.ex. frågan om grön skatteväxling, men det var genom Socialdemokraterna den röstades genom. Edwardsson bemöter sin kritik genom att slå ut armarna och säga "hitta ett fel i min artikel"..
Det är lurigt det hela. När jag gick på högstadiet så vurmade jag för moderaterna själv. På den tiden var det Bo Lundgren som försökte sälja moderaternas politik genom det enkla budskapet "Vi sänker skatterna och sedan blir det bättre för alla". Precis samma fras upprepade jag för de som orkade att diskutera politik. Hade jag en aning om vad jag pratade om? Nää, inte i det minsta. I samma veva minns jag att jag pratade med min Svensklärare om huruvida det skulle vara ett mellanslag efter punkt eller inte. Självsäkert sa jag att det ska det absolut inte vara. Jodå, visst ska det vara mellanslag efter punkt sa Kent. Sedan sa han att man ska inte vara så självsäker när man talar om sådant man inte säkert vet. Den läxan gjorde intryck på mig. För det var ju precis det jag gjorde när jag pratade om Lundgrens bättre för alla politik. Och det är just det jag upplever att de flesta debattörerna gör när de väljer att se förbi varandras argumentation. Jag ser fram emot den dag debattörerna klarar av att finna ödmjukheten och börjar lyssna på det som min högstadielärare sa.

Och det knyter samman med något jag hörde på P1 idag också. I konflikt diskuterade man om de osynliga i Sverige. De som jobbar för 100 kronor i timmen eller kanske mindre med städjobb och liknande som sliter ut deras kroppar. En man från Timbro slår an en stark ton och säger "tänk hur hemskt det vore om de inte hade dessa jobben". Han hoppar helt över debatten kring rättvisa (Moderaternas nya ledord), människohandel och utnyttjande. Han slår an en totalt pragmatisk ton där han säger att hade de inte haft dessa jobben skulle de haft det värre. Att höja minimilönerna eller förbättra deras villkor är oaktuellt för det finns gränser för vad människor är redo att betala för dessa människor som sliter ut sig på en tioårsperiod. Det ironiska? Dels själva påståendet att jobben bara försvinner i det att lönerna ökas. I Norge är gapet i löneskillnad långt mindre i Sverige och likväl är arbetslösheten långt lägre. I USA är gapet långt större än i Sverige, likväl har de inte en mycket lägre arbetslöshet. Det andra ironiska? Argumentationen följer samma linje som Ulf Adehlsson använde kring det så för tiden omtalade apartheid.

"Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna i Syd-afrika utan jobb"

Det är ett stygn av rädsla som man använder sig av i den här argumentationen. För gudsskull inte stanna upp och tänk kring vad som är rättvist eller rimligt! Då blir människor förda in i massarbetslöshet och ryktet säger att även himlen faller samman ner på våra huvuden. Det är en debatt vi inte orkar eller vill ta i. Kanske man vara inte vill göra sin händer skitiga, eller så vet man någonstans i det undermedvetna att samhället inte är rättvist, men likväl om viljan fanns där att det skulle kunna vara det. Men då skulle man inte längre få t-shirts för 50 kr på ICA, eller städhjälp för 200 kr / timme. Det jag önskar göra här är inte att moralisera, men jag önskar att man på riktigt skulle våga ta debatten hos de som menar att orättvisorna och ojämlikheten inte bara är ofrånkomliga men möjligen dessutom önskvärd. Jag önskar att man skulle våga blotta och diskutera baksidan av den väg man strävar att gå också.

Varför politikerna kanske trots allt inte kommer klara steken

Det låter kanske som en Norgehistoria fast det är dessvärre inte det. Det handlar om det man kallar för "monstermasterna" som man ska bygga genom Hardanger i Norge. Till att börja med motiverade man bygget med att utan den extra kapacitet som dessa masterna tillför så skulle man inte längre kunna försörja Bergen med ström. Det brukar vara nog för att mobilisera en ganska ansenlig mängd bergensare. Nu var det bara så att det inte helt stämde. Det är inga problem med att försörja Bergen med ström. Problemet är att man vill börja driva de norska oljeplatformarna med ström istället för gas. Och oljeplatformar är väldigt energislukande..! Så, när man kopplar in sladden till platformarna i Bergen, det är då problemet plötsligt börjar komma. Så då bygger man dessa monstermasterna ökar kapaciteten och problemet är löst.

Men då kan man fråga sig varför man vill driva platformarna med ström? Jo, det är ett klimattilltag. Platformarna står nämligen för merparten av de norska koldioxidutsläppen och genom att börja driva dem på vattenkraft så minskar man sina koldioxidutsläpp rejält. Jätte bra idé, eller hur? Bara det att då använder man upp den vattenkraften som man annars skulle exporterat till Europa, vilket gör att Europa får börja bränna gas istället för att tillfredsställa sina energibehov. Norge klarar av sina klimatmål, men globalt sett gör man egentligen ingen vinst vad gäller utsläppen..

Problemet med kärnkraft?

Jag läste en dialog mellan George Monbiot och Carolina Lucas hos Guardians hemsida. Monbiot som är en välkänd miljödebattör och bland annat journalisten som gjorde intervjun med Shell's VD som jag la upp för några inlägg sedan, debatterar för varför kärnkraft är en bra lösning på framtidens energiproblem medan Carolina debatterar emot.

George, som tidigare varit emot kärnkraft har efter Fukushima olyckan ändrat åsikt om kärnkraft. Han menar att ringvärkningarna av en kärnkraftsolycka visat sig vara långt mindre än han tidigare förväntat sig. Naturligt nog finns det en del kommentarer som uttrycker besvikelse och varnar över att vi idag inte känner till antalet människor som i framtiden kommer dö som en följd av Fukushima.

Men.. har Monbiot en poäng? Trots allt skulle kanske många bli förvånade över att få veta att antalet människor vars död man kunnat knyta till Tjernobyl-olyckan är närmare 1000 än 10000 (om jag inte minns fel). Och även om atombomberna dödade ett enormt antal människor när de detonerade och med stor sannolik spred en stor mängd radioaktiva ämnen ut över jordens yta så finns ju jorden fortfarande och vi lever. Är det kanske överdrivet att föreställa sig att en härdsmälta är detsamma som jordens undergång? Siffrorna pekar ju på något helt annat. Ja.. har han en poäng? Jag antar att det beror på vem man frågar. Frågar man mig handlar frågan om kärnkraft inte främst om härdsmältsrisken. Och även om olyckan har visat en tydlig blotta i mantrat att kärnkraft är 100% säker så är det för mig trots allt ett annat perspektiv som väger tyngre.

För först och främst, härdsmältor finns. De har inträffat tidigare och de kommer inträffa igen. För varje reaktor som är i drift finns det en risk, även om den är väldigt liten (läste dock i DN en intressant artikel där man talade om att det vid ett tillfälle var 12% risk för härdsmälta i Forsmark). I det att mängden av reaktorer ökar och tidsintervallet blir stort nog säger oss statistikens lagar att det med högsta sannolikhet kommer inträffa härdsmältor. Det är en poissonprocess med väldigt trög halveringsprojekt.

Nä, frågar du mig är det stora problemet att vi idag skriver kontrakt som sedan ska uppfyllas av våra barnbarnbarnbarns barn. Eller, ifall man säger att en ny generation blir till vart 30 år, och hanteringstiden för radioaktivt avfall är 100.000 år, så kommer vi idag skriva upp avtal som måste uppfyllas av mina barn^3332s barn. Detta är om du frågar mig ett upplägg som faller på sin egna orimlighet. Det som är lite otäckt är dock att det följer ett visst mönster. Konsekvenserna av vårat hanterande av östersjön kommer också ligga kvar som ett ärr för våra framtiders framtida generationer. Vi som civilisation har haft en tendens att dra linjer och sätta gränser och säga att fram till hit ska vi konsumera jorden, men inte mer. I Norge har man t.ex. fridlyst lofoten från oljeborrning, men allt pekar på att fridlysningen kommer upphävas. I USA fridlyste man gång på gång land som skulle få tillhöra indianerna, för att sedan efteråt konsumera landet när det passade att göra så. Vi har haft lagar för att förhindra farligt experimenterande med genetisk manipulation av arter, som långsamt har avreglerats i takt med industrins intressen.

Kort sagt, under parollen att vi behöver kärnkraften som en övergångsfas till något annat finns det stor risk att vi gräver oss djupare och djupare in i det enorma energiberoende som hotar att göra samhället till en salig röra i det att energin inte längre finns tillänglig för oss. Kärnkraft kan få motsvara det glaset whisky som alkoholisten ska dricka för att få styrka nog att ta hand om sin egna alkoholism.

Men för att förtydliga problemställningen här så är det inte alkoholisten självdestruktivitet och illussioner som i liknelsen är det stora problemet med kärnkraft, det är istället att i det att alkoholisten dricker av whiskyn för att samla sitt mod att lösa ett problem han samtidigt bara försvårar, så binder han även sina barn och barn för 3000 generationer framåt till sin egna alkoholism.

King

Ifall man läser en biografi om Martin Luther King så kan man märka en väldig beslutsamhet i det han gjorde. Genom goda och dåliga tider så ger han ständigt uttryck för att detta kommer lösa sig. Han affirmerar gång på gång att de orättvisor som finns omöjligt kan fortsätta att existera. Till sin kamp lät han sig inspireras av Gandhis icke-vålds kamp mot det engelska imperiet. Med det intellekt som man tydligt märker att King besitter så märker man hur han tränger ner i djupet på Gandhis spirituella teori. Ner på ett djup, till detaljer, som det flesta av oss nog inte kunnat förstå ens om vi begav oss på den samma vandringen som King tog. Det talas i bibeln om att flytta berg. Det är i dessa termerna man bäst kan beskriva det som King lyckades åstadkomma.

Han beskriver dock att den kamp han förde i den konservativa södern, tvärt mot vad man kanske kunde förvänta sig, var enklare än den kamp som sedan kom i det liberala norr. Den brutalitet man bemötes med i söder blev det vapen man kunde använda för att skapa den förändring som behövdes. I norr rådde segregationen inte i lagstiftning, men i det ekonomiska realiteten och medvetandet hos människorna. Den motståndare man mötte var inte längre ilskans förtryck, men likgiltighetens ovilja till förändring. Likgiltighetens ovilja att se problem.

Jag kan inte se någon Martin Luther King idag. Åtminstone inte i vår lilla nord. Kanske kan det bero på att det inte finns de stora problemen som fanns i USA som behöver lösas. Men. Att de stora problemen inte finns betyder inte att inga problem finns. Jag upplever idag att vi har problem som det behövs någon som kan flytta på berg för att lösa. Klimatfrågan är ju ett exempel som ligger nära till hands. Men även lokalt är det enkelt att se problem. Man kan inte gå hem från jobbet idag utan att möta åtminstone två eller tre personer som sitter på gatan och tigger. Problemet med narkotikamissbruk är också utbrett i Bergen. Idag tror jag det är vi som är det likgiltiga Norr. Den ekonomiska växten som har använt tredje världen som en motor för att med raketfart öka välfärd i första världen har också lämnat en enorm klyfta på jordklotet som är obekväm att se till. En klyfta som inte enkel person kan lösa. En klyfta som vi förstår är moraliskt förkastlig, men som vi är okapabla att göra något åt. Men vem vet, kanske kommer det en ny Luther, en ny revolution. En ny människa till att flytta medvetandet hos massorna.

Demokratibegreppet i det moderna samhället

I min vokabulär så ligger det ofta en negativ klang till orden "det moderna samhället". Detta bottnar säkert i ett flertal associationer som genom en längre tid har byggts upp i mig. Som de flesta ord som försöker beskriva något som ständigt förändras så blir också det moderna samhället ett begrepp som har en flytande definition och som beroende på kontext egentligen kan stå för olika betydelser. För mig handlar "det" moderna samhället främst om "vårt" moderna samhälle. Om de kollektiva föreställningar som ryms i oss som grupp i det nutida Norge eller det nutida Sverige. De kollektiva föreställningar som injicerats in i samhällskroppen som konsekvens av att vi i förlängningen är en del av den västerländska kultursfären. Även ifall det i vårt samhälle ryms en stor mångfald av åsikter och föreställningar. Allt från de som menar att USA är det yttersta onda till de som menar att kommunismen är det till de som menar att muslimerna är det. Denna diversiteten till trots menar jag att det finns vissa begrepp som vi matats med så från barnsben att de ses på liknande sätt nästan tvärs över samhällskroppen. Föreställningen må ändra sig över tid i samhället, men föreställningen menar jag står ganska konstant över samhället vid varje given tid. Bland dessa grundpelare i vårat samhälle, detta grundkit som håller samhället ihop menar jag att begreppet demokrati är.

Själv menar jag att demokrati, i likhet med ord som t.ex. feminism och liberalism, har blivit dränerat av sin betydelse. Ifall du vill diskutera avigsidorna med demokrati kan du ofta hamna i en diskussion där fördelarna med demokrati snarare debatteras för i form av nackdelar med andra styrelsesätt. För det kan väl vara nog så konkret vad en tyrann innebär, eller vad ett kommunistiskt förtryck innebär. Bland annat kan man ju läsa Aleksandr Solzjenitsyn ifall man vill få insikt i grymheter som kan sättas i system av människor mot människor.
Men ifall du vill konkretisera vad en demokrati är så blir det svårare. Jag minns att på gymnasiet så var rätt svar "folkstyre". En person, en röst. Men Sverige är en demokrati. Det är Afghanistan också. Ändå är Sverige och Afghanistan två vitt skilda samhällen.
En föreställning som känns naturlig om vad en demokrati är, är att det handlar om flertalets tyranni. Det kännas logiskt att tänka att en demokrati är ett land där medianåsikten hos landets befolkning i varje tillfälle kommer bli det som bestämmer vilket beslut som kommer tas. I praktiken kan ting verka mer komplicerade än så. I Sverige ville en majoritet av befolkningen avskaffa kärnkraften till år 2010. Detta blev inte gjort. I Sverige ville en majoritet av befolkningen inte ha en FRA-lagstiftning. Likväl så är nästan samtliga riksdagsrepresentanter positiva till det.

Vad driver en demokrati? Politiska analytiker har menat att Karl Rove införde en ny dimension i politiken när han ledde Bushs politiska kampanj i guvenörsvalet i Texas. I filmen W. av Oliver Stone kan man se hur Karl Rove drillar Bush inför den politiska debatten. Debattekniken handlade om att aldrig erkänna svagheter. Att alltid hamra in sitt budskap oberoende av vilken fråga man fick och att belysa att man sett ett problem utan att konkret säga vad man ska göra åt det. För dem av oss som lyssnar på politiska debatter på radion eller på TV så är det lätt att känna igen sjargongen. Bush vann guvernörsvalet, så något kan tyda på att debattekniken var en teknik som fungerade för att vinna val. Dessvärre tror jag också att det är en teknik som fungerar för att avveckla kärnan i det de flesta av oss föreställer sig är den demokrati vi lever i.
Ifall det nu inte går att avgöra från en politisk debatt vilka beslut som kommer fattas när man väljer den ena eller andra personen, hur kan då valet av folkrepresentanter spegla de val som folket önskar att dess folkrepresentanter ska ta? Var det inte detta vi trodde att demokrati innebar?
Ur ett annat perspektiv - vissa samhällsanalytiker menar att ett samhälle är väldigt beronde av kapital för att kunna utvecklas. Detta innebär att den ledande regeringen, oberoende av färg, är djupt beroende av att kapitalet inte ska flyttas ut ur landet. Regeringen blir därför, i rädsla för konsekvenserna, tvungna att föra en politik i konkurrens med andra länder för att behålla kapital inom landet. Beslut måste alltså tas, inte på grundlag av vad folket i det landet råkar önska sig, utan på grundlag av hur regeringen tror att kapitalet kan fortsätta hållas inom landets gränser. För att ge ett konkret exempel på hur det kan dåligt för ett land när kapitalet flyr iväg så kan man kolla på Asienkrisen, i Syd Korea hjälpte det inte att folket smälte ner guldtänder i landets tjänst, för när kapitalet bestämt sig för att dra sig ur så fanns det inget att sätta emot. Konsekvenserna ser vi fortfarande idag i form av Kinas gigantlån till USA. Alltså, det att föra en politik som är rotad i folkets vilja blir inte alltid bra eftersom ett land i stor mån är beroende av krafter som ligger utanför landets påverkningssfär. Slutsatsen blir lite som när Victor sa att stommen i alla politiska visioner är ekonomisk tillväxt, med skillnaden att det inte är stommen i politiska visioner i sig, men stommen i den realpolitik som förs av de flesta representanter för politiska visioner, att ge en god grogrund för tillväxt. Inte tvunget för att folket önskar sig det utan för att man inte vågar göra något annat.

Hur reflekterade är vi över demokratibegreppet? Ifall man väljer att gräva djupare i demokratibegreppet, i demokrati i praktik och i teori, så kan det alltså framkomma konklusioner som inte tvunget överensstämmer med de intuitiva föreställningar man får när man hör ordet demokrati. Men, kan man fråga sig, hur mycket reflekterar vi människor över saker som detta i vardagen? Jag tillhör dem som tror att människor är känslovarelser. Att det inte tvunget är den mannen med det bästa förslaget som kommer få folket med sig, utan att det är den personen som klarar av att tala bäst för sin sak. Människor är beredda att slåss för demokrati eftersom de har en känsla av att de slåss för något som är gott. Men i verkligheten är ju saker ofta mer komplicerade än vad vi tror. Hade människor varit beredda att offra sina liv för demokrati i Afghanistan ifall de hade förstått att demokrati i verkligheten inte tvunget stämmer överens med demokrati i föreställningarna? Jag tror att det finns strukturella orättvisor i vårt moderna samhälle som är svåra att förändra på eftersom människor inte har reflekterat djupt nog över vad vårt samhälle är och varför vårt samhälle är som det är. Precis som med pengar, som innehar ett värde endast därför att vi alla samtidigt tror att det har något värde, så tror jag att demokrati fungerar och är legitimerat bara för att vi alla tror att demokrati fungerar och är legitimt. Vi tänker att demokrati är det enda som är legitimt, utan att förstå att anledningen till att det är legitimt är just för att vi själva legitimerar det.

Vad betyder det när USA säger att man slåss för demokrati i Afghanistan? Detta är en fråga jag ställt mig själva flera gånger under årens lopp. Vad betyder det egentligen? Jag har fortfarande inte kommit på något bra svar. Politiker har ju gjort sig kända för att kunna använda stora ord utan att tvunget ha någon direkt betydelse under dessa orden. Slåss vi alltså för att införa ett system med potentiella intressekonflikterna som jag nämnt tidigare? Ett system som till synes leds av folket, och därför legitimeras, men som i praktiken drivs av andra krafter. Är detta värt att offra tusentals människors liv för? Det starkaste argumentet menar jag för att kämpa i Afghanistan är inte för att kämpa för något, utan för att kämpa mot något. Mot förtryck. Varför bjuder man inte in folk i en mer explicit tankegång kring varför det är så viktigt att slåss, för som sagt, att bara slåss för demokrati säger åtminstone inte mig något.

Hur kunde samhället varit? Kommunismens fall har av flera beskrivits som de stora visionernas fall. Plötsligt blev det den ledande tanken att så vårat samhälle ser ut är kanske inte optimalt. Men det finns inga alternativ. Så vi hamnade här. Tidningarna berättar för oss att vårt samhälle omöjligt kan fortsätta se ut som det gör pga inskränkningar som görs av vår planets kapacitet. Men så sitter vi här i vår demokrati. Intuitivt förstår vi att det inte finns några alternativ, för alternativen är ju kommunism, teokrati eller tyranni och dem vet vi ju alla hur de är. Och när nu allt är upp till den enskilda individen i hur han vill förvalta sina ägodelar, hur kan man då göra för att ändra vårt kollektiva beteende? Om du frågar mig så är allt möjligt. Av jord är vi komna och till jord skall vi åter bliva, utöver det verkar inget givet. Jag tror det är viktigt att människor förstår att man till varje tid ofta innehar en mängd föreställningar som inte tvunget är sanna. Att vi t.ex. gärna tenderar att se begränsningar där inga begränsningar finns att se. Det är viktigt att folk förstår vad det egentligen innebär att varje människa är lika mycket värd. Det är också viktigt att folk förstår varför saker är som de är, och hur de kan vara annorlunda.

Tillsist vill jag ha alla er läsares hjälp till att reda ut en tanke.
Victor nämnde att ALLA politiska visioner har ekonomisk tillväxt som stomme. Jag vill uppmuntra alla som råkar läsa detta att i kommentarerna försöka beskriva/konkretisera en politisk vision. Desto mer jag tänker på det, desto svårare blir det nämligen för mig att komma på konkreta visioner. Jag svarade på Victors påstående med att säga att anarki är ett exempel på en politisk vision helt frikopplad från tillväxtbegreppet. Victor svarade mig personligen att han bara menade konstruktiva politiska visioner, medans anarkin är en destruktiv politisk vision. På en jobblunch för någon dag så startades ett samtal som till viss del faktiskt anknöt till Victors och min diskussion. En kollega hade genom National Geographics hört talas om ett folk i centrala Afrika som levde helt frikopplade från tidsbegreppet. De levde också i ett samhälle där ingen bestämd ledare fanns. Där fanns inget äktenskapsbegrepp, utan folk bytte fruar/män lite då och då. Folket var fortfarande ett jägarsamhälle vilket tydligen inte var något större problem. Att börja odla? Det såg de ingen vits i. De levde tillsammans i stammar med runt 20 individer, så ifall man fällde ett djur så kunde maten räcka en längre tid. Kriminaliteten var obefintlig, något som är naturligt eftersom det inte fanns något att stjäla. Detta folk hade funnits i runt 1500 år, något du kan jämföra med t.ex. hur länge det mäktiga romarrike härjade. På sättet detta samhället beskrivs så låter det ju onekligen som en anarki. Samtidigt låter det ju knappast som ett destruktivt samhälle. Slutsatsen då? I vissa sammanhang fungerar även anarki som styrelsesätt. Varför ser vi demokrati som det naturliga och enda sättet ett land kan ledas på?

Europas sämsta luft

De sju "fjällena", bergen runt Bergen kan vara bra till mycket. Av och till har det dock också sina dåliga sidor. Eftersom kall luft har lagt sig nere i dalen mellan de sju bergen samtidigt som varmare luft ligger över så menar forskarna att Bergen har blivit till någon form av växthus. Avgaserna har inte klarat av att komma bort från statskärnan och mängden kvävedioxid har bara ökat och ökat. Från bra nivå till dålig till mycket dålig. Nu verkar det som tur är att vindarna har kommit ner och renat luften lite, men på den korta tid då avgasnivån sköt i höjden så fick man i kommunstyret diskutera olika varianer av nödtilltag. Bland annat funderade man på att förbjuda bilar helt och hållet i Bergen centrum. Man bestämde att småbarn som gick i skolan i centrum skulle köras ut för att få undervisning utanför staden.
Tidningarna hjälpte till för att mobilisera människor att i solidaritet lämna bilen hemma. På måndagen när jag skulle till jobb så valde jag att gå istället för att ta bussen eftersom det var så mycket människor på busstationen att man inte ens kunde stå på perrongen.

Nåväl, problemet verkar löst för denna gången. Nu får man bara se om politikerna vågar göra någon åtgärd för att förebygga problemet till nästa gång, eller ifall man bara väntar tills nästa krissituation.

Om att skjuta saker på framtiden

Jag ser det som ett mycket mänskligt drag att skjuta saker på framtiden. De flesta av oss har nog någon gång tänkt att "jag gör läxan imorgon istället" eller "disken försvinner ju inte, jag orkar inte ta det ikväll" - för andra dagen på rad. Men lite konfunderad blir jag ändå när hela nationer tänker likadant. Tänk dig ett land som styrs av ett helt stab med ytterst välutbildade och intelligent människor (USA t.ex.) och så kommer man fram till att man ska sänka koldioxidutsläppen med 17 procent... till 2020. Är inte detta lite bakvänt på något sätt. Hur populär Obama än blir så tillåter inte ens konstitutionen att han har makten ända fram till 2020. För mig låter det lite som att jag skulle säga att jag ska städa mitt rum... jag lovar att det är klart åtminstone till två år efter jag har flyttat ut.

Fast det är ju inte bara USA som tänker på det sättet. I Sverige har vi förstått att detta med våran ständiga ökning av sopor är ett problem.. så till år 2020 så ska mängden sopor inte längre ÖKA.. per person. Hur man än vrider på det så känns det inte så ambitiöst.

Jag menar att verkligheten är sådan beskaffad att nuet är allt vi har. Antingen gör vi något nu, eller så låter vi bli. Resonmang som att ekonomin är så känslig nu, vi måste stabilisera ekonomin först sedan tar vi miljön är att helt bortse från det tydliga samband som finns mellan vår ökade BNP och våra ökade koldioxidutsläpp.

Uppigningskakor och plast

I helgen satte N igång med storbak. Inte nog med bröddeg till fyra stora fylliga bröd, hon hittade också tid till att testa ett kak-recept från Jamie Olivers kokbok. Det var någon form av appelsin- och polentakex. Receptet sa att ingredienserna skulle ge 25 kaker. Vi fick 50. Receptet sa att de skulle vara i ugnen i sex minuter, vi hade i dem tolv. Något som var lite speciellt med receptet var att man inte skulle riva appelsinskalet utan bara hacka det. För de som har sett "greatest hits of Anna Anka" så påminde scenen när vi smakade på kakorna lite om när Anna Anka i slutet av klippet äter brosk. Mig och N emellan så var de egentligen inga höjdare, men när man först lagt både ingredienser och tid på att baka dem, så är det ju bra ifall de kommer till användning. Pga den märkliga (oväntade) effekten av hårda appelsinbitar i kakan så kom vi fram till att kakorna var bra för att piggas upp.
N skrev en lapp där det stod att det var uppiggningskex och jag tog med dem till jobbet i morse. Den fina lappen med en blomma på blev nog mer som en varning än en invit till att äta dem. Liväl, åtminstone två sa med genomsnittlig entusiasm att de var goda. Över hälften står dock kvar på bordet till imorgon.

Jobbet idag har annars varit något av ett genombrott när det gäller miljön. Genom ett personligt initiativ så har vårt kontorskomplex nu också fått plastsortering. Vårt kontor i sig själv förbrukar iofs väldigt lite plast, men lite tillfredsställande kommer det bli att lägga det onödiga palsthöljet till mina te-påsar i plaståtervinning.
Något som kanske också kommer ge en liten extra tjuts på plastsortering var att de enorma sopöarna i stilla havet kom upp som ett tema på lunchen. Mina kära kollegor trodde att jag bara diktade upp allting, så när jag sedan efter lunchen kunde visa en sida som refererade till nyheten så blev det ett vördnadsfult insupande om nyhetens vikt.

Politik igen

Det finns en berättelse om ett indiareservat i USA. I reservatet fanns det två hövdingråd.

Ett officiellt som hade blivit valt av reservatets invånare. Detta var yngre män som klädde sig anständigt. De avhandlade frågor som t.ex. ifall man borde spendera pengar på bättre skolbuss eller om man borde betala någon för att skjuta av de vilda djuren som hotade reservatets invånare. Det var ständiga kompromisser som var tvugna att göras för att få den knappa budgeten att gå ihop.

Det fanns också ett inofficiellt hövdingråd. Detta bestod av äldre män som aldrig accepterat det system som den vite mannen rutat in indianerna i. På sina möten kunde man diskutera hur man skulle köra ut den vite mannen från Amerika, eller om staminvåndarna skulle byta bosättningsplats. I omvänd proportion till den makt som man saknade så kunde man också forma hur stora visioner som helst.

Detta får mig att tänka på det samhället vi lever i idag. De som en gång lagt grunden för den världen vi lever i idag. De stora spritiuella ledarna. De stora förändrarna som Jesus, Gandhi, Martin Luther King, Buddha etc. De var inte kända för att vara kompromissernas män. Gandhi önskade ju inte att frigöra en tiondel av Indien. Jesus sa inte till sina lärjungar att det räckte med att vara söndagskristna. Martin Luther King hade aldrig varit nöjd med att bara varannan svart man i USA diskriminerades. Buddha dedikerade inte bara fem minuter om dagen åt att vara spirituell ledare.

Deras stordåd till trots, idag handlar det mest om olika procentsatser. Den ena blir lite rikare, den andra lite fattigare. Har vi tur blir båda lite rikare, har vi otur så får dör några U-lands människor på vårat samvete. Trots att rapport efter rapport pekar på att klimatförändringarna har underskattats av IPCC så förmår sig inte världens länder bättre än att spela poker med utsläppsminskningar. med allas våran jord på spel. Wetterstrand uttryckte det finurligt angående östersjötorsken - våra barn kommer inte nöja sig med att torsken blev utrotad några år senare.

Hur kan det vara att den politiska debatten idag rör sig inom samma snäva områden som förr. Eller kanske ännu märkligare, hur kan det vara att den nuvarande politiken är den som ses som den "realistiska" medelvägen?

En människas röst

Att vara människa idag är inte tvunget så lätt som det en gång i tiden var. På radion talar man om att arbetslösheten i Sverige når upp till en av tio. Ett annat sätt att se det på är att nio av tio har arbete. Egentligen låter det ju inte så illa. 90% har ju arbete. Värre kan det tyckas globalt, i dagarna rapporterar FN att gränsen på en miljard har blivit nådd när det gäller svält. Detta innebär att just nu, på vår planet, så går en miljard människor runt i konstant hunger. Ickeförsvinnande hunger. Vill man vara positiv där kan man tänka att sex människor av sju på jorden slipper gå runt i konstant hunger. Men även det låter ju fel på något sätt. Dåligt.

Att gräva ner sig ångest hjälper ju knappast. Men detta är problem. Klimatet är på väg att bli ett problem. Rasism. Islamofobi, Nationalism. I sitt inre kan man undra hur vi som samhälle, vi som människor på denna jorden, ska klara av att möta de utmaningarna vi står inför. Den som lyssnat på våra politiker får nog snabbt lust att bara lägga sig under täcket och huttra. Precis som Schlaug skriver så är svensk politik i det närmaste helt utan politiska visioner (utom möjligen den om att legalisera fildelning). I Norge, ett av världens rikaste länder, tycker man trots allt att det är OK om Statoil genomför oljesandprojektet. Så mycket för den norska "månlandningen" i klimatbekämpning.

Man kan undra var vi som kollektiv ska hitta styrkan som krävs för att möta de problemen vi tillsammans skapat för oss själva och som vi tillsammans ohämmat också får att växa hos oss själva. Jag fick låna Obamas första bok av L. för ett tag sedan och hittade där en del intressanta och inspirerande tankar. Det Obama lärde sig under sitt grovt underbetalda jobb som organiserare för fattiga människor i Chicago var att första steget för att skapa förändring är att får människor att tro på att den är möjlig. De svarta i förorterna visste att stadsfullmäktige inte brydde sig om dem. De visste att de inte hade något inflytande. Inte hade. Men när Obama fick dem att förstå att de hade rättigheter så började de kämpa för sin sak. Och med kämparviljan som kom också inflytandet. Vi måste alltså veta att det går att förändra.
Jag anar inte vad som egentligen händer i Iran. Om vem som förtrycker vem och vem som verkligen fick flest röster i valet. Men av demonstrationerna att döma så förstår man att inte bara en människa utan en stor del av ett kollektiv tror att de kan skapa förändring. Därför gör dem det som man för en månad sedan aldrig trodde någon skulle göra. Man demonstrerar, man uttalar sina åsikter. Man vandrar med övertygelse.

Sverige är ett land som jag inte helt klarar att förstå. Märkligt kan tyckas när det är det landet jag kommer från. Ta Nord Korea t.ex.. Det finns ju ingen information om Nord Korea som pekar på en ens i närheten av invånarvänlig regim. Likväl är det någon tomte som skriver en debattartikel om avundsjuka väst som klagar på mönstersocialiststaten Nord Korea. Varhelst av nyhetsmedier och debattforum man letar i på internet så kan man hitta de mest skilda idéer om vad i denna världen som är bra och vad som är dåligt. Som man säger om bibeln att ifall du bläddrar igenom den Svenska debatten så kommer du hitta företrädare för precis varenda möjlig åsikt. Personligen smygläser jag ibland humanisternas blog. Varför kan man fråga sig, det är nog inte mer än en gång av tio som jag kan hitta något jag inte direkt avfärdar som extremvinklat eller inskränkt. Men det är som att jag väntar mig att en dag ska de som skriver där förstå den kritiken som riktas mot dem. Jag är så spänd på att läsa vad de svarar. Spänd på den gången i framtiden jag med lättat hjärta kan lämna blogen och känna. Äntligen förstod dem. Givetvis inträffar det aldrig och i de bästa erbjuds jag underhållande läsning. Vi är landet där någon kan säga att han tycker att den nya Svenska morot och piska arbetspolitiken är dålig och få som svar "Jag hatar socialdemokraterna".

Men om man lämnar det bakom sig. Drömmen om ett enhetligt Sverige d.v.s. så finns det ju också många fina saker. Jag hörde Sofia Karlsson sjunga i Bergen och det var väldigt vackert. Politikerna var ju inte så mycket att hänga i granen, men Peps är ju också svensk. Den enighet jag drömmer om. Enigheten som kommer efter vi har förstått både våra problem och vårat beroende av varandra för att kunna lösa det, tror jag bara kan skapas efter att varje individ börjat ett arbete i sig själv istället för sin nästa. För mig att försöka övertyga en tokhögermoderat om klimatförändringar är antagligen lika fruktlösa som när en gammal arbetskollega försökte förklara på en fest det paradoxala i att flytta till Thailand eftersom man ogillar utlänningar. Men ifall jag istället klarar av att internalisera min egna övertygelse i mig själv. Förstå och förändra mitt egna beteende och se bort ifrån "om alla andra gör det är det ok". Om jag klarar det så tror jag att jag tagit det största möjliga klivet mot en verklig förändring..

Elefanten i flingorna

Den senaste tidens väderomslag har täckt Bergen med ett Skåneinspirerat decimeterlager av snö. Efter vinterns bambi på isen cyklande fram och tillbaka till jobbet har detta fått mig låta cykeln stå. Varje dag inleds nu med en uppfriskande promenad på 50 minuter till jobbet och jobbet avslutas lika så av den 50 minuter långa promenaden hem. Att klaga skulle dock kännas fel, för vädret har i kombination med årstiden gjort att jag nu får ta del av den vackra soluppgången på morgonen och den pastellfärgade himeln på vägen hem. En fin sak med att vandra med i karavanen på morgonen är att man förstår hur många det är som väljer att inte använda bil på vägen till jobbet. På vägen hem en dag stötte jag på en man på skidor på självaste torgallmänningen. Det motsvarar ungefär en man på skidor på gågatan i Malmö. Norrmän är glada i sina skidor och speciellt i Bergen tar man varje tillfälle i akt att få använda dem.

Helgen har annars börjat med en formidabel elefant i flingorna (choko-kulorna?). Vad detta årets upplaga av alla hjärtans dag ska bjuda på återstår att se, men av vädret att döma så ser det lovande ut.

Auktoritet och argumentation

Förr tänkte jag ofta på hur min mamma och bror brukade diskutera världens problem. M. pratade om Jesus och L. pratade om klimatförändringar. Jag satt och förundrades över hur de egentligen pratade om två olika ting, men när man klippte ihop det så blev det faktiskt en diskussion, och den hade mening. Nästan var det nog så att ifall den ena hade ansträngt sig till det yttersta för att tränga in i den andras idéer så skulle diskussionen inte blivit så intressant. Då skulle den ena personen vara vilse i den andras tankegångar.
Jag kommer att tänka på den diskussionen, den gången nere i köket, när jag läser vad Schlaug skriver när han åter ger en känga åt kärnkraften. En kille som heter Michael ser det som sin mission att bevisa att kärnkraften är bäst. I sin arsenal har han massa sekondärlitteratur (som han åtminstone hävisar till) och en energi som möjligen kommer av för mycket kaffe och stress i vardagen. I kommentarerna klampar han in lite som en elefant och går in för att motbevisa varje antydan till motstånd mot kärnkraft.
Det skulle förvåna mig ifall Schlaug bemödar sig med att svara. Det skulle förvåna mig kanske ännu mer om han (Michael) faktiskt kommer lyckas övertyga någon att tänka som han. Han har mycket argumentation men ingen auktoritet. Framförallt missar han dock poängen. Schlaug har visioner, han klarar av att tala om ett samhälle som är annorlunda. Ett samhälle baserat på andra värden än det rena pengavärdet. Ett samhälle där en människa är en människa. Michael argumenterar för hur man kan spara några hundra kronor på elräkningen för medelsvensson.
Precis som jag tidigare nämnt om de enkla sanningarna så klarar Schlaug att föra fram sitt perspektiv. Vi människor är mer än vad vårat samhälle gör oss till. Vi är mer än bara öar som flyter omkring skilda från varandra. Vi är drömmare. Vi är redo att gå den svårare vägen (att inte använda kärnkraft) om detta är ett led mot det hållbara samhället (där vi inte konsumerar eller förstör vad som inte kan återskapas). Vi är trötta på samhället som skapat en kontinent av plast dubbelt så stor som USA i Stilla havet. Vi är redo för samhället där vi betalar dubbelt så mycket för våra kläder mot att vi får veta att producenten inte är en ekonomisk slav vi utnyttjat. Vi vill resa oss, vi vill att vårat samvete ska vara rent. Lyssna på Peps, vår Skånska visionär.

Försök inte, gör. Filosoferande om att man inte gör

Ibland kan verkligheten verka väldigt invecklad och full av komplikationer. Ofta är de stora frågorna sådana. Femtio slumpmässigt valda personer har säkert femtio olika uppfattningar om hur man ska lösa klimatproblemen. Ett tobaksbolag kan trots alla bevis få lagliga cigaretter att verka fullt rationella bara genom att förneka att de är farliga.
Kanske är det för alla dessa komplicerade krumelurerna som det är så uppfriskande när någon lyckas ta alla dessa komplicerade problemsställningar och med en anspråkslös mening säga det som får de andra perspektivna att blekna. Jag snubblade över ett sådant citat häromdagen i megafon. Desmond Tutu sa så här: "Jag tror kapitalismen framhäver människans mindre ädla karaktärsdrag". Du behöver bara en mening, ändå är det en så bra förklaring på varför en kines kan jobba 60 timmar i veckan och tjäna en tiondel av det jag tjänar och folk tycker det är ok. Inte konstigt alls egentligen.. eller? Jag kan förundras över att man i samhället säger till sina barn att alla människor är lika värda, att man visar det i filmer och skriver det i böcker. Men att verkligheten är något annat.

Det hela har säkert förklaringar i den mänskliga naturen. Att vi klarar av att uppskatta ett system där vi kommer ut som vinnare är kanske egentligen inte så konstigt. (Rättvisa hade varit fint, men vad hade vi egentligen tyckt om maten och kläderna kostade dubbelt så mycket som de gör nu?) Jag tycker däremot det är svårt att förklara att vi som samhälle inte reagerar på klimatförändringarna, där vi ju också själva kommer drabbas. Mycket arbete är påbörjat för att bromsa förändringarna. Man letar efter sätt att göra om skruvarna i samhället så att det blir mer hållbart. Man frågar sig hur vi kan 'laga' samhället och samtidigt förlora så lite tillväxt som möjligt. Det blir plötsligt väldigt komplicerat. Man kan göra en kalkyl där man räknar ut att man räddar en mängd med fåglar ifall man förhindrar eller sanerar oljeutsläpp. Å andra sidan kommer man fram till att dessa pengarna kunde använts annorlunda och kanske bättre. Är hundra fåglar värda hundra tusen? Plötsligt blir saker komplicerade. Man försöker leta upp den optimala kalkylen. Att man har en arbetslöshet på sju procent till förfogande hjälper inte. Allt måste ske inom systemet och vi har inte råd att låta de arbetslösa arbeta med de här tingen. De kostar mindre om de går på jobbsökarkurs hos arbetsförmedlingen. Frågar du mig är rönen från forskningen entydiga - ifall vi inte adresserar problemen resolut så är risken mycket stor att inget kommer fungera. Människan håller på att förstöra hav, himmel och jord. Man har inte råd att försöka, man måste göra.

Spridda tankar

Ifall jag oroar mig inför den sannolikt kommande globala lågkonjunkturen i kombination med finanskrisen? Nä, inte egentligen. Jag blev orolig när jag förstod att det hela kunde rulla över till ren anarki. Men även om jag är en person som är bra på att oroa mig inför allt möjligt så har jag börjat acceptera att detta inte är något jag kan ha kontroll över iaf. För mig personligen, som precis har köpt lägenhet, oroar jag mig inte. Jag kände till villkoren för lånet innan jag tog det och det som kommer i framtiden kommer få slå hårt mot väldigt många innan det börjar bli ett besvär för mig. Ifall det gör ont för väldigt många kommer man inte acceptera det och då kommer samhället få reagera.

Idag var det fem dop i kyrkan. Hela processen väckte en del tankar. Först var det detta eviga fotograferande. Jag minns när Jakob döptes i småland, då blev alla gästerna speciellt tillsagda att inte fotografera under själva cermonin. Det skulle ges tid och möjlighet att göra det efteråt istället. Det hela handlar om att vara i nuet. Det verkar som om det är viktigare att dokumentera cermonien än att faktiskt genomföra den. Än att faktiskt vara där.
När mina tankar fortsätter vandra tänker jag på alla dessa människor som säkert blev döpta på sin tid. Hitler blev det säkert. Jag vet inte hur de ortodoxa gör det, men antagligen både Lenin och Stalin. Det finns många människor på vår jord som gjort förfärliga ting, både i stor och i liten skala. Många av dem har säkert blivit döpta. Det får mig att vidare tänka på vad egentligen nyttan med cermonin är. Jag kan ju omöjligt tala för någon annan än mig själv, men när släktingarna är där framme vid dopsfonden med sina kameror, tänker de på vad det är för cermoni de egentligen deltar i? Funderar föräldrarna på vad det är de säger jag till när prästen frågar om de är redo att döpa sitt barn i Jesus namn för att vara med i den kristna gemenskapen och bära det kristna oket? Kan man föreställa sig vad det kristna oket egentligen var för 2000 år sedan?

Är det någon som har tänkt på att mediafokuset på klimatförändringarna har ebbat ut väsentligt sedan i fjor? Jag har en teori om att vi människor är duktiga på att bli allarmerade av stora hot, men att det har funnits så många stora hot, ett nytt varje vecka nästan, att vi helt enkelt har vant oss vid att det inte är så farligt. När vi hör om klimatförändringarna tycker vi att det är hemskt, men nästa dag så glömmer vi bort det. Någon annan kommer fixa det åt oss. Våra politiker kanske. Någon som minns när bensinen började bli smärtsamt dyr för ett halv-år sedan. Tillsist gick Sarkozy och frågade om inte Frankriker kunde få sänka skatten på bensin, det höga priset började slå mot industrin. Detta var inte långt efter att man satt upp 20 20 20 målet. Redusera co2 utsläppen med 20% till 2020.
Jag vet inte egentligen varför jag gjort det, men jag lånade en bok som var en kort introduktion till klimatförändringar. Den var skriven innan senaste IPCC rapporten kom, och innan de rapporterna om att IPCCs senaste rapport var alldeles för positiv, men detta till trots så är den hyfsat dyster läsning. Klimatförändringarna är lika existerande idag som de var för ett år sedan.

Ett mirakel har räddat min säng. Miraklet heter Jon och arbetar i kontoret brevid. Denna starka västlänningen klarade att nästan självmant dra den stora madrassen genom den smala passagen som jag och några från Nathalies korridor konstaterade var teoretiskt omöjlig att få en madrass genom för bara några dagar sedan. Rätt upp och nu står den inne i min lilla sovalkov precis där den borde. Som kul kuriosa frågade jag grannen ovanför ifall de hade haft samma besvär när de tog upp sin säng. Nej svarade hon mycket allvarligt, de hade bara små möbler upp i sin lägenhet. Med detta avklarat råder det stor optimism kring att jag faktiskt ska kunna få lägenhet färdiginredd innan detta året är slut.

Ett inlägg inlägg om tal

Anställda tar ut sina personliga ägodelar från Lehman Brothers kontor. En anställd berättar att de sitter och röker inne i kontorsbyggnaden, den dystra stämningen präglas av fatalism, det var kul så länge det varade. Ironiskt nog fick VDn över 100 miljoner i bonus förra året. Nu är det konkan efter ca 150 års levnadstid för investmentbanken. Åtta miljarder NOK i värdepapper har "försvunnit" under dagens handel på börsen berättar de i radion. Radioprataren säger att detta är den mest dramatiska ekonomiska krisen på 100 år.. det innefattar alltså 1929. Alan Greenspan låter gammal och trött i radion när han bekräftar att det är allvarligt. Till skillnad från Merrill Lynch så kommer den amerikanska staten antagligen inte gå in och rädda Lehman Brothers.
Banken straffar bankerna skriver man på DN, som om det vore som vilken annan händelse i handeln.

Andra tal är att 460 000 kineser evakueras inför den kommande tyfonen. 800 000 människor på Haiti är i akut nöd efter Ike. I Indien så är nära en miljon människor på flykt efter översvämningar. Så vitt jag kan utläsa är det en annan grupp på 900 000 bangladeshier som är på flykt in i Indien efter översvämningar i bangladesh. Fyra människor har rapporterats döda i Texas efter Ike, men i sammanhanget är det kanske inte så intressant.
Personligen har jag varit i Taizé där man tar emot ett antal tusen personer åt taget och ger dem mat. Där har man bra rutiner och man kan snabbt och lätt fördela maten till besökarna. Tanken på hur man ska dela ut motsvarande mat till en miljon flyktingar är över mitt förstånd.

Runt omkring i världen finns det alltså miljontals klimatflyktingar. Någon som kommer ihåg att det var därför som Al Gore fick fredspriset, just för att man menade att klimatförändringar leder till flyktingar som leder till spänningar som leder till krig. Nu är vi alltså på steg två, flyktingar.
När jag lämnar mitt kontor berättar de på radion att Pakistanska trupper beskutit en Amerikansk attackhelikopter efter att den ignorerat varningsskott och kränkt Pakistans territoriella integritet. Det är onekligen en turbulent tid vi lever i.

söndagstugg

Först vill jag önska Lars lycka till i det stora landet. Där allting händer, väntar givetvis stora äventyr.

Här i Norge så har man kommit på några politiker på stortinget med att fuska med sin pension Gro Harlem Bruntland en av dem. Fråga är egentligen ifall ordet fuska är rätt eftersom de hävdar och antaligen ärligt så att det bara varit en missförsåelse kring reglerna. Det tråkiga är att det här har ätit upp allt mediafokus på sistone. Det senaste idag är att man kommit på dommarna i Norge med att ha väldigt bra pensionsförhållande också. Pöbeljournalistiken fortsätter.

I världen så håller republikanerna nominationskonvent, och jag ser fram emot att få se även John Mccain's tal på youtube. Den först skandalen kring Palin har ju redan kommit då hon som förespråkar sexuell avhållsamhet har en dotter på 17 som väntar barn. Det pågår också en rättegång kring att hon använt sitt inflyttande för att få en speciell person sparkad. Så som man brukar göra när något rör ens egna politik så har givetvis Republikanerna borstat detta av sig som småsaker. En poäng till Obama som också säger att familjen är 'off limits' vad gäller valrörelsen. Kanske det egentligen var smart att säga så, eftersom man på republikanernas konvent givetvis beskyller demokraterna för att försöka få poäng på denna obekvämlighet.

Permafrosten i Sibirien smälter väl fortfarande, precis som jag skrev tidigare. Samtidigt har Brasilien hittat olja, vilket de hoppas ska kunna föra landet ut ur fattigdom. Det är lite på linje med Syd Afrika som storsatser på kolkraft. Just för att man vill komma ut ur fattigdom. I slutändan har vi inget etiskt kapital att förneka dessa länderna denna utveckling, men vi kan bara beklaga att det fortfarande, trots att klimatförändringarna nu är accepterade nästan överallt, inte går att styra om samhället mot något bärkraftigt.

Min chef har skaffat ett nintendo Wii och berättar om ett fantastiskt spel där man kan göra Yoga. Han sa att han hade haft lite ont i ryggen innan, men att det efter 'tränings passet' hade släppt. Efter att ha börjat betala 140 kr för yogatimmar en gång i veckan så blir man ju klart lite nyfiken över denna hemträningsapparat.

För en varmare framtid

I morse möttes jag av en väldigt oroväckande artikel på DN. Den beskriver att en Rysk-Svensk forskargrupp lyckats mäta att metanutsläppen i Sibirien ökar. Denna effekten är någon som IPCC inte tog med i sin senaste klimatrapport eftersom bara en forskargrupp gjort mätningar där, och med tydligen lite för oprecisa instrument. Men nu har alltså en Svensk forskargrupp underbygt observationen.
För er som inte har hört så mycket om det enorma metanlagret som ligger begravt i Sibirien så kan jag berätta att det är en av de så kallade nodlinjerna. Man menar att ifall nodlinjen passeras (alltså metangasen släpps ut) så hamnar vi i ett tillstånd bortom all återvändo. Då hjälper det inte om vi slutar släppa ut koldioxid. På panelen till höger på DN kan man följa artiklar om vad som förväntas hända ifall temperaturen stiger med olika mycket. Det målet man i retoriken runt om i världen satt upp är 2 grader ( jag säger i retoriken, för så vitt jag förstått så har handlingen fortfarande inte börjat). Detta står det om två grader: "Torka hotar när glaciärerna smälter bort". Detta står om tre grader: "Fler svenskar dör i extrema värmeböljor". På fem grader står det att permafrosten smälter och metangasen släpps ut.

Det är inte konstigt om man kan känna sig lite resignerad inför våra kommande svårigheter. Det är fortfarande lika svårt att övertyga halva befolkningen om att det finns en människodriven klimatförändring som det är att övertyga tobaksrepresentanter att ciggaretter är farliga. Vilket de är.. eller ? Den andra halvan menar att det finns en klimatförändring, men livsstilsmätningar visar att insikten har väldigt liten, om någon, påverkan på våran livsstil. Personligen kan jag tycka att det finns något estetiskt i att vi håller på att förstöra våran enda förutsättning för liv och de enda vi kan skylla på är oss själva. Vi som är så vana vid att måla upp en stor motståndare, må det vara kommunisten, USA, muslimen eller vad det än är och använda det som syndabock för att rättfärdiga vårat agerande. Jorden är kompromisslös, och det att vi kan rättfärdiga vårat agerande för oss själva kommer inte hjälpa oss en centimeter i klimatfrågan.

På radion i Norge har de pratat lite om Kanadensiska demonstranter som kommit hit för att klaga på Statiol Hydro. Statiol vill börja utvinna tjärsandsolja i Kanada, något som är fruktansvärt miljöskadligt. Demonstranterna menar att ett område lika stort som 37% av Norges totala yta kommer få sitt vatten och djurliv svårt skadat. Koldioxidutsläppen kommer motsvara 25% av Norges totala utsläpp enligt debattanterna på radion. Jorden kommer gå under till 2050 säger de. Men vi måste ju leva fram tills dess kontrar Statoil med.

Al Gore använder väldigt effektivt bilden av grodan som blir kokt levande eftersom den inte märker att vattnet blir gradvis varmare. Det lönar sig inte att vara pessimist, det löser inget. Men lika fullt tycker jag att liknelsen med grodan är passande.

Appropå Al Gore så har det ju hänt massa spännande saker i det Amerikanska valet. Demokraterna hade sin konvent och Obama höll sitt ödesdigna tal:


John McCain valde sin vicepresident kandidatat:


Ifall du frågar mig verkar demokraterna lite mer entusiastiska, men det kan ju vara som jag bara få för mig. Jag hörde Obamas tal på radion och det lät som om hela publiken var trollbunden. Det ska bli spännande att få se debatterna när de kommer igång.

Klimatpussel och abort

Ifall det är någon som vill läsa mer om den stackars katten så finns nu artikeln om det hela här. Katten ser ut som om den knappt vet vad som hänt, men Daniel (5) är åtminstone nöjd.

För någon vecka sedan berättade en kollega att han två gånger om året får en tidning med essensen av periodens klimatartiklar hemskickad till sig. Norges del i IPCC, Cicero, erbjuder nämligen ett gratis utskick av en destilerad klimatmediaström. Någon tidning har jag inte fått än, men idag fick jag ett första mail ifrån gruppen där man refererar till en rad klimatartiklar som publicerats i Norsk media på sistone.
Efter att bara ha ögnat igenom texten har jag bland annat plockat upp att våra klimatansträgningar har till viss del bidragit till en ökad temperatur. Det är eftersom vi inte längre släpper ut så stor mängd aerosoler nu som förr så har mängden solljusets som reflekteras av dessa minskat. En skrämmande slutsats man drar är att effekterna från växthuseffekten till viss del har dolt sig bakom det ljuset som dessutom reflekterats bort av våra utsläpp, med slutsatsen att vi ligger dåligt till.

På tal om växthuseffekt så kommer jag resa ner till Rom om en dryg vecka. Inte med tåg som man kanske kunnat tro utan faktiskt med flygplan. Jag skäms över att behöva erkänna det, men det ändrar inte min övertygelse om att den stora mängd resande vi gör på långa sträckor inte är hållbar.

I morgonbladet läste jag ett brev skrivet från en läkare (Marianne Mjaaland) till en forskare (Willy Pedersen) om abortfrågan. Läkaren hade som ung pläderat för fria aborträttigheter och vilat sin övertygelse och retorik på jämnlikhet. Hur kan staten gå in och bestämma över den enkla människan i en fråga som till så stor del drabbar denne människas liv?
Men hon hade med tiden tappat lite av sitt sting. Retoriken kunde hon, men hon kunde inte längre hitta sin övertygelse. Som läkare hade hon jobbat med abort. Och borttagandet av foster som hon kallade det i brist för att kunna hitta bra ord var något långt mer dramatiskt en vad debatten i tidningarna kan måla upp. Kvinnorna blev ofta långt mycket mer ledsna än vad de hade väntat sig. Hon har skrivit en bok om saken.
Forskaren hade i en forskningsartikel visat korrelation mellan missbruk, depressioner och abort. Vilket håll ett sådant samband går åt är ju inte lätt att bevisa, men han hade kommit sig att intressera sig för abortfrågan. Det var svårt att hitta information, svårt att hitta statistik. Med ett grundval på 1000 personer kunde han se att 460 aborter hade gjorts. Eftersom en person kan göra abort flera gånger kom han fram till en siffra runt 35%. 35% av Norges kvinnor. Tänk på det. Han hade konstaterat att inget bra språkbruk fanns för att diskutera det här med abort. Att det är ett väldigt känsligt ämne, som kanske hade tjänat på att bli mer medvetandegjort i samhället.

Jag skrev tidigare om myten att Guillanis nollvision hade varit miraklet som fick bukt på New Yorks kriminalitet. Vad som till stor del löste ungdomkriminaliteten var faktiskt just abort. Det står att läsa i Freakonomics av ekonomen Steven Levitt.