Det är så absurt att det nästan är lustigt

Det har ju sedan länge stått klart att vi i Sverige säljer "dynamit" och att ingen i det "finare" politiska etablissemanget tycker det är något direkt problem. Det hjälper ju oss trots allt att finansiera vår steg för steg nermonterade välfärd. Hmm, undra att uttrycket "the chickens are coming home too roost" är ett så känsligt uttryck för oss här i väst.

När jag läser om hur polisen sprejar ner den egna befolkningen med pepparspray i Montreal i Kanada så blir det dock plötsligt logiskt för mig. Folk är arga på kapitalismen, högre studieavgifter och ting i allmänhet. Ifall man inte säljer dynamit, hur ska man då betala polisen för att med pepparspray förklara för människor att de har fel?

Satisfied Mind

När Schlaug skriver på sin blog om banker som spekulerar i livsmedelspriset, något som (ifall banken gör sitt jobb riktigt) driver upp priset på mat och puttar ut miljontals människor i en fattigdom där de inte längre har råd att köpa mat för dagen så vill man bara skaka på huvudet. Det kommer som en i raden av många rapporter på sistone om hur de rastlösa i de "övre" skikten vårdslöst stressar i jakten på virtuella siffror med konsekvens för miljontals oskyldiga. T.ex. så har ju de respektabla herrarna på Lundin Oil nu slagit fast att man inte ska ha någon oberoende utredning av deras verksamhet nere i Afrika. Och visst känns det fräscht att höra en Bildt hög i hatten prata stolt om internet, frihet och demokrati samtidigt som han inte klarar av att uttala sig om huruvida det är bra eller dåligt att Telia Sonera hjälper diktaturer, bland andra Vitryssland, med att övervaka oppositionella.

Och det hela är ju så dumt. Så förbannat korkat. Dagens sanning kommer Johnny Cash med:

Visste du att?

1970
J Edgar Hoover states that the Free Breakfast Program is the most dangerous internal threat to the U.S.

- Black Power Mix Tape

De svarta pantrarna talade för övrigt också om att det strukturella hotet som mötte de svarta i USA kan hellre kunde förklaras genom kapitalism än genom rasism. De, som bland annat ledde the Free Breakfast Program, hade också en rad andra gratis program där man försökte stärka de utsatta människorna i USAs svarta slumområden. Just en gratis frukost kan ses som ett ganska konkret tilltag här eftersom det de-facto i rika Amerika på den tiden var många människor som fick klara sig utan.

"Jag är marxist"

Och då var det alltså sagt. Dalai Lama  är hellre socialist än kapitalist. Och han menar att marxismen är den bäst moraliskt grundade ekonomiska teorin. Det tyckte ju som tidigare nämnt även de tidiga kristna som antagligen hade fokus på annat än det rent materiella på den tiden.

Fast att Dalai Lama säger att han är marxist (inte leninist är han noga med att påpeka), föds nog mer av att han får frågan än för att han brinner för ekonomisk teori. Han skrattar så som man kan kosta på sig när man är äldre, när man förstått förgängligheten av sitt egna liv och även accepterat den. Jag vet hur jag ska använda de pengarna jag har i fickan säger han. Men jag har ingen aningen om hur man får tag på dem. Och varför skulle han veta det? Han aspirerar ju inte på att bli president eller statsminister (misstänker att han hade stoppat Sveriges vapenexport om han varit ledare här), han är bara en andlig ledare. Hans domän är inte de digitala siffrorna på bankernas dataservrar utan istället människans moral i det dagliga livet.

Haidt, som vi såg även i mitt förra inlägg, inflikar att han som psykolog kan berätta att ett samhälle inrättat efter "till varje människa efter behov, från varje människa efter förmåga" är dömt att misslyckas. Det gör människor lata och leder till kollaps. Det ironiska är ju att vi idag står i mitten av ett korthus som håller på att rasa samman. Det rika Europa. Det förmögna USA. Aldrig har vi kunnat producera så mycket som vi kan idag. Likväl så är det något som vibrerar i marken. Att vi aldrig varit "bättre" till trots, är måhända hela systemet byggt på sand? Klyftorna ökar kontinuerligt. Barnfattigdomen ökar. Ungdomarna har inga jobb. Fast samhället går snart mot ljusning, man har konstaterat att vårt problem är att inkomstskillnaderna är för små. Genom att sänka minsta lönerna för ungdomar så kommer vi snart se ett samhälle där klyftorna minskar. Logiskt nog. Som om politik alltid var logiskt.

När Lama frågas att välja mellan kapitalism och socialism så menar jag att han ställs en väldigt typisk västerländsk fråga. I våra analytiska sinnen är detta de två ideologierna som finns. Inget annat. På ett sätt kan vi ju vara lite nöjda med oss själva, för vi vet ju redan att kapitalismen vann. Det hade ju förresten redan Darwin förutsett för länge sedan. Hur skulle Lama kunna svara något annat än kapitalism? Hade jag varit Lama (vilket jag ju inte är) hade jag inte svarat alls. Vad han än svarar så kommer människors fördomar tillskriva hans svar implikationer långt utöver det han egentligen menar. Att gå in i debatten på våra premisser är att stänga sig in i en endimensionell värld där det bästa vi kan få är ett system som driver rovdrift på naturen för att förse oss med elektronik och plastleksaker som vi slänger efter två tre år och som i slutändan hamnar på en soptipp där gifter långsamt droppas ut i naturen. Ett system som sannolikt skulle kollapsa tidigare om det inte vore för den enorma reklamindustrin som egentligen mest är riggad för att göra oss mindre nöjda med det vi har. Det är ett system där vi slåss mot varandra, som överlever tack vare den rovdrift av resurser vi fortfarande kan föra. När överflödet ej längre finns, vad händer då? Redan nu så håller EU och USA på att dra Kina inför WTO, för att Kina vill minska exporten av vissa metaller som är viktiga i elektroniktillverkning. Kina menar att de behöver materialen själva. Nu vill man tvinga någon att sälja något han inte vill sälja.

Det är som barnen i Danielssons Sopor insiktsfullt säger: "Vad ska ni ha oss till? Jo, vi ska ta hand om alla sopor och betala tillbaka alla lånade pengar som ni lånar så att ni kan leva alldeles för flott". Och mest av allt bryr vi oss om våra barn.

Äcklad

Det är svårt att sätta ord på de känslorna jag får nu i samband med massakern i Oslo. Min syster var som tur var inte där och det är inte så att jag känner mig rädd att detta ska hända här i Bergen också. På ett plan känns det så overkligt. Som om det hänt och händer på en annan planet och inte på andra sidan av landet. Men även om vi här inte personligen har påverkats så är det en känsla av illamående som uppkommer.

Så meningslöst, så otroligt meningslöst. Är kanske en av de ting jag känner. Om jag hade varit en människa med mer distans till det hela och med mindre känslor kring det hade jag tyckt att det var intressant att analysera samhällets reaktion på dådet och hur man skrev att "dådet kan vara kopplat till Afghanistan eller Libyen, men det är också möjligt att det har med Muhammed karikatyrerna att göra". Som om man hade facit för hur man ska reagera på ett terrordåd redan i förväg. Men den distansen har jag inte. Mina tankar går till de många. De otroligt många familjer som har blivit påverkade av den en galnings verk. Min förhoppning är att Norge som nation väljer att gå den svåra vägen och därmed försöker lära sig och behandla det som har hänt på ett bra sätt.