Centimeterrättesnöret

Morgonrodnadens skiftningar drog fram över buskaget och släcktes av täta grå moln.
Som om han lyfte blicken från lagtavlorna han läste, såg Sologdon frånvarande ned på Nerzjin.
- Hör nu på: cenimeterrättesnöret! Den sista centimeterns område! På Den Yttersta Klarhetens Språk är det omedelbart begripligt vad jag menar. Arbetet är nästa färdigt; målet är nästan nått; allt förefaller klart och övervunnet; men det man har åstadkommit är inte så utmärkt som man skulle önska! Det måste snyggas till ytterligare, kanske måste man forska mer. I detta ögonblick av trötthet och självbelåtenhet är det särskilt frestande att lämna arbetet utan att ha nått utsökthetens höjdpunkt. Arbetet i den sista centimeterns område är mycket, mycket svårt, men också särskilt värdefullt, eftersom det utförs med de mest fulländade medlen! Den sista centimeterns rättesnöre innebär att man inte ger upp arbetet! Och att man inte uppskjuter det, eftersom tanken lämnar den sista centimeterns område! Och man skall inte vara rädd för att ödsla tid på det, eftersom man vet att målet aldrig är att slutföra arbetet snabbt utan att nå fullkomning!

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn

Musiken

Agnija böjde huvudet. Viljelöst hängde hennes hand ned med guldringen Anton givit henne. Hennes flickkropp verkade benig och mer avtärd än någonsin.
- Ja, medgav hon med svagare röst. Ibland är jag fullkomligt medveten om att jag har mycket svårt att leva, att jag har tappat lusten. Folk som jag är överflödiga här på jorden...
Han exploderade. Hon gjorde sitt bästa att inte attrahera honom! Han kände allt mindre lust att gifta sig med Agnija.
Hon lyfte blicken, och forskande och utan minsta leende såg hon på honom.
"Och dessutom är hon ful", tänkte Anton.
- Du kommer säkert att bli berömd och framgångsrik och alltid ha det bra, sade hon sorgset. Men kommer du att bli lycklig, Anton? ... Du skall vara försiktig, du också. När man blir för intresserad av livsprocessen, så mister man... mister man... hur skall jag säga det...
Hon knäppte händerna medan hon sökte efter ordet, och ansträngningen speglade sig i hennes ansikte som ett smärtsamt leende:
- När kyrkklockorna har slutat ringa och ljuden tonat bort, kan man inte få dem att återvända, och i dem fanns hela musiken. Förstår du? ...

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn

Billy 2

Ur humanisternas idé-program står följande punkt att läsa:

Kommuner bör inte överlåta offentliga angelägenheter, som social omsorg eller
drogrehabilitering på religiösa organisationer, eftersom den personliga integriteten på
livssynsområdet där inte kan förväntas vara garanterad.

Så det fungerar i Norge (och därför antagligen också i Sverige) är att tjänster som dessa läggs ut på anbud. Sedan får olika organisationer tävla om att vinna kontrakten för att få ta hand om vården. I en sann sekulär stat ska staten inte lägga sig i livssyn, de mål som definieras och man får ge anbud på bör endast röra den effekt man önskar, alltså att de som har problem med knark ska få bli friska igen. Och det är väl också så det fungerar idag misstänker jag, där organisationer såsom kristna har möjlighet att föra drogavvänjningsprogram som även inkluderar predikande och pådyvlande av livssyn.

Att vara fast i ett drogmissbruk är inte kul. Jag har aldrig varit det, men likväl har jag förstått detta. Det är inte kul. Det kan förstöra ett liv helt. Lågan slocknar lite om lite tills den tillsist ej längre brinner, då är det försent. Det är enkelt för den friske personen som sitter vid sin dator att slå värn om missbrukarens personliga integritet. Verkligheten för många med missbruk är dock (sannolikt) en fruktansvärd självbild som ständigt blir förstärkt via ett rationellt samhälle som ser snett på dem. Deras missbruk i samarbete med oss omkring, allmänheten, jobbar på högtryck för att bryta ner både psyke och kropp hos den som knarkar. Bryr sig knarkaren om hans okränkbara integritet från att vara fri från att andra ska försöka pådyvla honom deras egna livssyn, eller vill han helt enkelt bara slippa sitt knark och återvinna någon form av halvsund självbild?

I den norska tidningen Megafon som säljs av narkomaner hade man en gång ett reportage om detta. Man hade både en debattartikel som debatterade för kristen drogavvänjning och en artikel som argumenterade mot det. Bland argumenten för var att denna formen av behandling, åtminstone i Norge, har visat sig mycket effektivare än merparten av alla andra behandlingar. Ifall man accepterar perspektivet att ett drogmissbruk vilar och gror i en dålig självbild är inte detta tvunget märkligt eftersom den religiöst grundade behandlingen är intresserad av att få individen att känna sig sedd. Att individen ska finna en "personlig frälsare". Kanske det att man engagerar sig och lägger i personens livssyn kan bli en väg för en person som alltid blir sett snett på att bli sett normalt på för en gångs skull.

Jag har i min omgivning ingen erfarenhet av drogmissbruk. Däremot har jag en släkting som varit med i ett avprogrammeringsprogram. Vad jag skriver härefter är min tolkning av vad som hänt och mina tankar som jag tänkte i det allt detta hände. Det är vad jag sett och tyckt, inte vad min släkting själv har berättat. Han var delaktig i någon form av nazistiskt samband och hans bästa vän åkte i fängelse efter att ha knivmördat en invandrare i en bar. Släktingen, han hamnade på avprogrammering hos en värdfamilj på annan ort. Det som gjorde ett bestående intryck på mig i hela historien var dock en känsla av att samhället egentligen inte var intresserad av min släkting. Hans koppling till det nazistiska sambandet uppkom sannolikt från en osäkerhet och problem med att hitta en plats i det svenska samhället. Avprogrammeringen verkade dock bara vara statens sätt att hantera ett problem man funnit, nämligen nazistiskt samröre, långt mer än ett försök att ta hand om en individ i vårt samhälle. Avprogrammeringen tog slut och sedan var han tillbaka i samhället igen. Men osäkerheten som det nazistiska samröret fick bli en första provisorisk lösning på? Det problemet var inte intressant. Staten sa, "fy! du får inte vara nazist", men man gav inte något annat alternativ.

Det är denna historia jag tänker på när jag läser om humanisternas rädsla för att man ska pådyvla livssyn på människor. Att ett samhälle som vill täppa igen möjligheterna för individer att pådyvla livssyn på varandra är ett kallt samhälle som inte bryr sig. Och att det samtidigt är ett samhälle mer fokuserat på en aversion mot icke-privata livssyner än fokuserat på att lösa de problem som bubblar i samhället.

The Stonecutter

There was once a stonecutter. who was dissatisfied with himself and with his position in life.
One day, he passed a wealthy merchant's house, and through the open gateway, saw many fine possessions and important visitors. "How powerful the merchant must be!" thought the stonecutter. He became very envious, and wished that he could be like the merchant. Then he would no longer have to live the life of a mere stonecutter. 

To his great surprise, he suddenly became the merchant, enjoying more luxuries and power than he had ever dreamed of, envied and detested by those less wealthy than himself. But soon a high official passed by, carried in a sedan chair, accompanied by attendants, and escorted by soldiers beating gongs. Everyone, no matter how wealthy, had to bow low before the procession. "How powerful that official is!" he thought. "I wish I could be a high official!" 

Then he became the high official, carried everywhere in his embroidered sedan chair, feared and hated by the people all around, who had to bow down before him as he passed. It was a hot summer day, and the official felt very uncomfortable in the sticky sedan chair. He looked up at the sun. It shone proudly in the sky, unaffected by his presence. "How powerful the sun is!" he thought. "I wish I could be the sun!" 

Then he became the sun, shining fiercely down on everyone, scorching the fields, cursed by the farmers and laborers. But a huge black cloud moved between him and the earth, so that his light could no longer shine on everything below. "How powerful that storm cloud is!" he thought. "I wish that I could be a cloud!" 

The he became the cloud, flooding the fields and villages, shouted at by everyone. But soon he found that he was being pushed away by some great force, and realized that it was the wind. "How powerful it is!" he thought. "I wish that I could be the wind!" 

Then he became the wind, blowing tiles off the roofs of houses, uprooting trees, hated and feared by all below him. But after a while, he ran up against something that would not move, no matter how forcefully he blew against it - a huge, towering stone. "How powerful that stone is!" he thought. I wish that I could be a stone!" 

Then he became the stone, more powerful than anything else on earth. But as he stood there, he heard the sound of a hammer pounding a chisel into the solid rock, and felt himself being changed. "What could be more powerful than I, the stone?" he thought. He looked down and saw far below him the figure of a stonecutter.

- Chinese story of The Stonecutter (Benjamin Hoff, The Tao of Pooh)

Busy, Back Soon

It's not surprising, therefore, that the Backson thinks of progress in terms of fighting and overcoming. One of his little idiosyncrasies, you might say. Of course, real progress involves growing and developing, which involves changing inside, but that's something the inflexible Backson is unwilling to do. The urge to grow and develop, present in all forms of life, becomes perverted in the Bisy Backson's mind into a constant struggle to change everything (the Bulldozer Backson) and everyone (the Bigoted Backson) else but himself, and interfere with things he has no business interfering with, including practically every form of life on earth. At least to a limited extent, his behavior has been held in check by wiser people around him. But, like parents with hyperactive children, the wise find that they can't be everywhere at once. Baby-sitting the Backsons wears you out.

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

Anställningsansökan

While sitting on the banks of the P'u River, Chuang-tse was approached by two representatives of the Prince of Ch'u, who offered him a position at court. Chaung-tse watched the water flowing by as if he had not heard. Finally, he remarked, "I am told that the Prince has a sacred tortoise, over two thousands years old, which is kept in a box, wrapped in silk and brocade." "That is true," the officials replied. "If the tortoise had been given a choice," Chuang-tse continued, "which do you think he would have liked better - to have been alive in the mud, or dead within the palace?" "To have been alive in the mud, of course," the men answered. "I too prefer the mud," said Chuang-tse. "Good-bye."

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

Tolstoj och kristendomen, del 3

I fjärde kapitlet går Tolstoj in på varför han menar att de vetenskapsbundna har missförstått den kristna doktrinen. Han skapar termerna "social life-conception" och "divine life-conception". Han menar att man när man analyserar kristendomen analytiskt använder sig av "social life-conception" för att analysera resultatet av doktrinen i sig. Han menar också att man ser det Jesus förespråkade som kompromissbara storheter eftersom de i många fall är omöjliga att leva upp till. Detta menar han dock är ett liknande missförstånd som att tänka att definitionen att varje punkt är lika långt från en cirkels mitt är en kompromissbar  del av definitionen av en cirkel. Han menar att det Jesus predikade är centralt i kristendomen. Hela doktrinens kärna och essens. Han menar dock att det inte kan förstås som regler, något man även idag gör där man ofta tolkar kristendomen som en form av morallära. Han menar istället att Jesus predikade ideal mot vilka var man ska ständigt sträva i sitt liv. Idealen kan inte mätas utifrån utan endast inifrån utifrån varje persons egna samvete och utgångspunkt. Han menar att det inte ger någon mening att försöka förstå kristendom som en rad dogmer och utvecklar i följande stycken varför:

According to the Christian doctrine, life is a condition of progress towards the perfection of God; hence no one condition can be either higher or lower than another, because each is in itself a certain stage in human progress towards the unattainable perfection, and therefore of equal importance with all the others. Any spiritual quickening, according to this doctrine, is simply an accelerated movement towards perfection. Therefore the impulse of Zacchaeus the publican, of the adulteress and the thief on the cross, show forth a higher order of life than does the passive righteousness of the Pharisee. This doctrine therefore can never been forced by obligatory laws. The man who, from a lower plane, lives up to the doctrine he professes, ever advancing towards perfection, leads a higher life than one who may perhaps stand on a superior plan of morality, but who is making no progress towards perfection.
  Thus the stray lamb is dearer to the Father than those which are in the fold; the prodigal returned, the coin that was lost and is found again, more highly prized than those that never were lost.
  Since the fulfilment of this doctrine is an impulse from self towards God, it is evident that there can be no fixed laws for its movement. It may spring from any degree of perfection or of imperfection; the fulfilment of rules and fulfilment of the doctrine are by no means synonymous; there could be no rules or obligatory laws for its fulfliment.
  The difference between social laws and the doctrine of Christ is the natural result of the radical dissimilarity between the doctrine of Christ and those earlier doctrines which had their source in a social life-conception. The latter are for the most part positive, enjoining certain acts, by the performance of the which men are to be justified and made righteous, whereas the Christian precepts (the precept of love is not a commandment in the strict sense of the word, but the expression of the very essence of the doctrine), the five commandments of the Sermon on the Mount, are all negative, only meant to show men who have reached a certain degree of development what they must avoid. These commandments are, so to speak, mile stones on the infinite road to perfection, towards which humanity is struggling, they mark the degrees of perfection which it is possible for it to attain at a certain period of its development.
  In the Sermon of the Mount Christ expressed the eternal ideal to which mankind instinctively aspires, showing at the same time the point of perfection to which human nature in its present stage may attain.
  The ideal is to bear no malice, excite no ill will, and to love all men. The commandment which forbids us to offend our neighbour is one which a man who is striving to attain this ideal must not do less than obey. And this is the first commandment.

Söndagsord av Gandhi

But the path of self-purification is hard and steep. To attain to perfect purity one has to become absolutely passion free in though, speech, and action; to rise above the opposing current of love and hatred, attachment and repulsion. I know that I have not in me as yet that triple purity, in spite of constant ceaseless striving for it. That is why the world's praise fails to move me, indeed it very often stings me. To conquer the subtle passions seems to me to be harder far than the physical conquest of the world by the force of arms. Ever since my return to India I have had experiences of the dormant passions lying hidden within me. The knowledge of them has made me feel humiliated, though not defeated. The experiences and experiments have sustained me and given me great joy. But I know that I have still before me a difficult path to traverse. I must reduce myself to zero. So long as a man does not of his own free will put himself among his fellow creatures, there is no salvation for him. Ahimsa is the farthest limit of humility. 

-Gandhi

Inte så farligt som det låter

När USA och Iran kivas som aldrig förr. När Israel berättar hur de vill slå till i förebyggande syfte. När EU tar beslut för att reglera det samma internet som de berömde när frihetskämparna i mellanöstern använde det. Diktatorerna där nere har bytts ut mot nya diktatorer. När forskarnas temperaturgrafer pekar genom taket och Kina bygger ett kolkraftverk i veckan. När man lagstiftar att regeringen ska få avlyssna alla och folk tänker att det är för deras egna bästa.

När mögelkontrollanten står i mitt badrum och ser bekymrad ut. "Behöver man renovera kan det kosta upp mot 200.000 Kr". När Norge investerar i oljesandprojekten, säger att det är bra för miljön för att Statoil är så förträffliga och folk tror på dem. När de som stiftar våra lagar utnyttjar de samma för att smita undan att betala skatt på sina jättearvoden. När de rika smiter iväg till Schweiz för att slippa skatt samtidigt som deras länder dignar under i skuldkriser som skapats av banker som å de rikas vägnar spekulerat bort enorma summor pengar. När de rika säger att de "måste" göra det.

Ja, då finns det väl bara en sak att göra.

Och sedan le. Varför inte?

Det goda samtalet

Är det man kan gå ifrån och uppleva inte bara att man själv har blivit förstådd men också att man förstått den man talar med. Att modern media allt mindre ofta utgör platformen för det goda samtalet är väl numera knappast ett kontroversiellt åsikt. Givetvis finns det de som gör sitt bästa, och även de som gör det ganska bra. P1 har en tendens att ofta lyckas. Jag blir också glad när jag ser Schlaug lugnt samtala och lyssna till sina intervjuobjekt i "Om en Bok" nu senast med Anders Wijkman. När jag läser på DNs hemsida om att Hawkins inte tror på himlen och försöker undersöka närmare vad som har sagts kommer jag föga förvånande till en artikel i Daily Mail som varken säger mer eller mindre än vad artikeln på DNs hemsida säger. Det hör till min övertygelse att Hawkin är en reflekterad och insiktsfull person och därför kan jag tycka det är synd att hans ord rumphuggits till en artikel där journalisterna försöker hitta de delarna som är mest kontroversiella och sedan skapa en kvasi-debatt med soundbite-oneliners mellan människor av olika livsfilosofier. Jag tror att världen vore en bättre plats ifall vi människor alltid fick del av helheten istället för det sensationella.