Satisfied Mind

När Schlaug skriver på sin blog om banker som spekulerar i livsmedelspriset, något som (ifall banken gör sitt jobb riktigt) driver upp priset på mat och puttar ut miljontals människor i en fattigdom där de inte längre har råd att köpa mat för dagen så vill man bara skaka på huvudet. Det kommer som en i raden av många rapporter på sistone om hur de rastlösa i de "övre" skikten vårdslöst stressar i jakten på virtuella siffror med konsekvens för miljontals oskyldiga. T.ex. så har ju de respektabla herrarna på Lundin Oil nu slagit fast att man inte ska ha någon oberoende utredning av deras verksamhet nere i Afrika. Och visst känns det fräscht att höra en Bildt hög i hatten prata stolt om internet, frihet och demokrati samtidigt som han inte klarar av att uttala sig om huruvida det är bra eller dåligt att Telia Sonera hjälper diktaturer, bland andra Vitryssland, med att övervaka oppositionella.

Och det hela är ju så dumt. Så förbannat korkat. Dagens sanning kommer Johnny Cash med:

Slutet på ett parti?

Igår lyssnade jag på ekots lördagsintervju där Annie Lööf intervjuades och jag undrar om det jag lyssnade på kanske markerade slutet på ett anrikt parti. Jag kan inte förstå annat än att de människor som tidigare röstade ett grönt parti som förde böndernas talan måste känna sig alienerade för det som nog best beskrivs som "stureplanscentern". Utöver Annies icke klädsamma luddighet kring vapenförsäljning till diktaturer så var nog det som överraskade mig mest att hon drar in en årslön på ca 1,8 miljoner parallellt med att hon pläderar för sänkta löner för de som har det sämst. Tomas förde fram en intressant siffra att för en ung person som har en månadslön runt 18000 så betalar bara arbetsgivaren ca 3500 i månaden, resten kommer väl antagligen från staten. Lite intressant för näringstopparna brukar ju klaga sig gula och blå över hur mycket skatt vi har i detta landet, samtidigt som det då kan framstå som att det kollektiva sponsrar lönerna till det som sedan genererar aktievinsterna till de samma människorna.

Tomas som intervjuare satt inne med en del intressant information under intervjun, men annars måste det sägas att han till misslyckades med sin intervju. Han fick ett stick av hånfullhet i sitt skratt när han vid en punkt i intervjun fick floskel på floskel till icke-svar på sina frågor. En intervjuare måste klara av att upprätthålla tålamodet bättre än så.

Hur centern ska klara av att upprätthålla balansgången där man samtidigt vill vara ett laissez-faire parti och profilera sig som ett miljöparti är för mig en gåta. Jag kan inte förstå annat än att fasaden kommer spricka och att partiet sakta men säkert kommer tyna bort.

Citerad Idéhistoria

Från Schlaugs blog står följande att läsa angående vad tidigare tänkare tänkt om tillväxt i redan materiellt välstående länder:

Den konservative Staffan Burenstam-Linder, vice ordförande i det svenska Högerpartiet och professor på Handelshögskolan i Stockholm, beskrev i Den rastlösa välfärdsmänniskan (1969) vad som skulle prägla det framtida tillväxtsamhället: ”En ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa.” Man klan således som god konservativ vara djupt kritiskt till tillväxtjakten.

John Stuart Mill, liberalismens störste tänkare, menade att vi efter det att vi nått det materiellt och ekonomiskt mogna samhället skulle låta annat än det materiella att växa: fritiden, kulturen och andligheten. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer, som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom.... Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete." Man kan alltså vara god liberal och ändå kritisk till föreställningen om den eviga tillväxten.

Laissez-moi tranquille, laissez-moi faire

Inom laissez-faire liberalismen finns det en intressant tankefigur. Man önskar att staten skall skruvas ner till ett direkt minimum. Genom att släppa våra plikter mot staten ges vi istället själva ett spelrum att verka gott i samhället med de pengar vi har. Det är, skulle jag tro enligt vissa, en höjden av demokrati eftersom individen då har frigjorts. Den grundpelare som staten skulle fortsätta garantera är lag och ordning via ett polisväsende. Och äganderätten förstås. Det intressanta med tankefiguren är att en sådan ordning på saker och ting skulle ju i det närmaste onödigförklara allmäna val, eftersom den regering man röstat fram inte skulle haft en statsapparat att styra över. En sådan ordning skulle varit ett avskaffande av demokrati så vi känner den idag. På gott och ont kanske?

Les indégivrables 29/3

- Rien ne se crée, tout se transforme: c'est une loi physique?

- bah, oui

- L'économie est-elle une science?

- sûr!

- S'enrichir, est-ce créer de la richesse... ou capter de la valeur?

 

 

 

 

"Jag är marxist"

Och då var det alltså sagt. Dalai Lama  är hellre socialist än kapitalist. Och han menar att marxismen är den bäst moraliskt grundade ekonomiska teorin. Det tyckte ju som tidigare nämnt även de tidiga kristna som antagligen hade fokus på annat än det rent materiella på den tiden.

Fast att Dalai Lama säger att han är marxist (inte leninist är han noga med att påpeka), föds nog mer av att han får frågan än för att han brinner för ekonomisk teori. Han skrattar så som man kan kosta på sig när man är äldre, när man förstått förgängligheten av sitt egna liv och även accepterat den. Jag vet hur jag ska använda de pengarna jag har i fickan säger han. Men jag har ingen aningen om hur man får tag på dem. Och varför skulle han veta det? Han aspirerar ju inte på att bli president eller statsminister (misstänker att han hade stoppat Sveriges vapenexport om han varit ledare här), han är bara en andlig ledare. Hans domän är inte de digitala siffrorna på bankernas dataservrar utan istället människans moral i det dagliga livet.

Haidt, som vi såg även i mitt förra inlägg, inflikar att han som psykolog kan berätta att ett samhälle inrättat efter "till varje människa efter behov, från varje människa efter förmåga" är dömt att misslyckas. Det gör människor lata och leder till kollaps. Det ironiska är ju att vi idag står i mitten av ett korthus som håller på att rasa samman. Det rika Europa. Det förmögna USA. Aldrig har vi kunnat producera så mycket som vi kan idag. Likväl så är det något som vibrerar i marken. Att vi aldrig varit "bättre" till trots, är måhända hela systemet byggt på sand? Klyftorna ökar kontinuerligt. Barnfattigdomen ökar. Ungdomarna har inga jobb. Fast samhället går snart mot ljusning, man har konstaterat att vårt problem är att inkomstskillnaderna är för små. Genom att sänka minsta lönerna för ungdomar så kommer vi snart se ett samhälle där klyftorna minskar. Logiskt nog. Som om politik alltid var logiskt.

När Lama frågas att välja mellan kapitalism och socialism så menar jag att han ställs en väldigt typisk västerländsk fråga. I våra analytiska sinnen är detta de två ideologierna som finns. Inget annat. På ett sätt kan vi ju vara lite nöjda med oss själva, för vi vet ju redan att kapitalismen vann. Det hade ju förresten redan Darwin förutsett för länge sedan. Hur skulle Lama kunna svara något annat än kapitalism? Hade jag varit Lama (vilket jag ju inte är) hade jag inte svarat alls. Vad han än svarar så kommer människors fördomar tillskriva hans svar implikationer långt utöver det han egentligen menar. Att gå in i debatten på våra premisser är att stänga sig in i en endimensionell värld där det bästa vi kan få är ett system som driver rovdrift på naturen för att förse oss med elektronik och plastleksaker som vi slänger efter två tre år och som i slutändan hamnar på en soptipp där gifter långsamt droppas ut i naturen. Ett system som sannolikt skulle kollapsa tidigare om det inte vore för den enorma reklamindustrin som egentligen mest är riggad för att göra oss mindre nöjda med det vi har. Det är ett system där vi slåss mot varandra, som överlever tack vare den rovdrift av resurser vi fortfarande kan föra. När överflödet ej längre finns, vad händer då? Redan nu så håller EU och USA på att dra Kina inför WTO, för att Kina vill minska exporten av vissa metaller som är viktiga i elektroniktillverkning. Kina menar att de behöver materialen själva. Nu vill man tvinga någon att sälja något han inte vill sälja.

Det är som barnen i Danielssons Sopor insiktsfullt säger: "Vad ska ni ha oss till? Jo, vi ska ta hand om alla sopor och betala tillbaka alla lånade pengar som ni lånar så att ni kan leva alldeles för flott". Och mest av allt bryr vi oss om våra barn.

Under mina förväntningar

Det är inte kul. Det gör mig inte glad att regeringen lyckades bevisa det hyckleri jag påtalade kanske kunde finnas. Det är inte kul alls. Medan vi åker till Afghanistan för att unga flickor ska få gå i skolan i insatser som Svenska Afghanistankomittén menar gör det svårare, inte enklare att bedriva undervisning för flickor i Afghanistan, så visar det sig nu att vi hjälper till att planera vapenfabrik i detta landet:



Hade inte regeringen sett det kontroversiella i detta hade det inte varit hemligt och att regeringen i nuläget mest sannolikt inte frågar sig "vad har vi gjort fel?" utan "hur får vi folket att glömma detta?" gör saken bara ännu sorgligare. Och ännu sorgligare - jag tror de kommer lyckas väl med att tiga ihjäl detta, alternativt kommer de visa till att de första kontakterna togs 2005, alltså har de inget ansvar. Sorry Fredde, som regeringschef har du ansvaret. Hur ynkligt du än försöker frånsäga dig det.

Ekots Lördagsstudie av politisk retorik

Vissa retoriska vändningar kan göra en "helt snurrig" som Kamprad en gång sa. När man lyssnar på ekots lördagsintervju så får man ofta en genomgång av politikernas vida retoriska register. Ibland kan intervjuerna upplevas som direkta dragkamper där politikerna försöker undvika att där ska komma icke gynsamma tidningsrubriker dagen efter, samtidigt som intervjuaren försöker gräva fram något konkret från politikern i fråga. För att vara ärlig är dessa intervjuer ganska tröttsamma affärer allt som oftast eftersom politikerna är väldigt duktiga på att säga ingenting. Men ibland kan det vara intressant att lyssna på och filosofera kring vad det egentligen är politikern har fått lära sig av sina media-coacher.

En intervju jag för länge sedan önskade skriva om men aldrig kom till skott med var den med Maria Larsson. Hon hade en helt otrolig retorisk vändning i intervjun. Maria Larsson är barn och äldre minister och politiker för kristdemokraterna. Intervjun kom naturligt nog att handla mycket om kravet på sterilisering för att juridiskt få lov att ändra sitt kön. Det blev konstaterat att både europarådet och FN var kritiska till denna svenska lagen och menade att den bröt mot bland annat de mänskliga rättigheterna. Kristdemokraterna har, kan man misstänka, någon form av ideologisk grund som gör att de vill hindra folk som ändrat kön från att skaffa barn. Detta vill man bland annat göra för barnens skull, även om jag har svårt att se det som för barnets skull att se till att det aldrig blir fött. Maria Larsson går som katten kring varm gröt och uttalar aldrig att detta skulle vara en ideologisk ståndpunkt, istället så är det en mycket svår juridiskteknisk fråga. Senare i intervjun, 21 minuter in, säger Maria Larsson följande "Staten ska inte reglera på ett sätt som gör det besvärligare för människor. Vår ingång i politiken är att underlätta för människor". Möjligen kan detta tolkas som att man från kristdemokraterna håll inte menar att personer som bytt kön är människor. Eller så är det bara ett slag av PR-träning och tomma slogans. Jag höll iaf på att trilla av stolen när jag hörde det.

I gårdagens intervju med miljöminister Lena Ek så kom man också in på en del intressanta frågor. Bland annat så har ju centerpartiet försökt hamra in att Sverige är ett föregångsland eftersom vi bevisat att man kan bryta kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och miljöförtärande. Det smarta man gjort då är att man räkna inte miljöförtärande på det vi i Sverige konsumerar, utan endast det vi producerar. I koldioxidutsläpp t.ex. så skiljer dessa siffror sig åt så att ifall man endast räknar vår produktion har vi ett utstäpp på 48 enheter, medan om man räknar vår konsumtion har vi ett på 80 enheter. Slutsatsen är att det bara är struntprat att vi har brutit kopplingen. Men det är ju en känslig från för någon som sitter i regeringen. Ifall hon erkänner att problemet finns så måste vi ju göra något åt det. Och att göra något åt just detta problemet faller tydligen inte under banderollen "pragmatisk" politik. När hon får frågan om förhållandet så relativiserar hon alltså den. Hon säger "Jaa, det finns siffror som säger det, och siffror som säger annat". Sedan så gör hon en längre utläggning kring komplikationerna med att göra mätningen. Tillsist har man nästan glömt bort den ursprungliga frågan. Hon tar aldrig ställning till ifall det är mer riktigt att mäta utsläpp baserat på vår konsumtion eller vår produktion.

Likadant kommer frågan om förbifart Stockholm upp. KTH har gjort en rapport där man menar att utsläppen kommer öka av denna åtgärden. Detta relativiserar hon också, "ja det finns rapporter som säger det ena och rapporter som säger det andra. Jag tror att ...". Hon klarar alltså av att avfärda forskarnas rapport utan att problematisera något vidare genom att säga att det finns många andra rapporter. Och eftersom det finns många rapporter så kan hon strunta i allihopa. Att en rapport skulle kunna vara bättre underbyggd än en annan verkar inte vara så intressant.

Som sista intressant punkt kring tillväxten så menade Lena Ek att debatten kring tillväxten förnärmar många U-länder som behöver tillväxten. På det sättet skapar hon en smart strawman. De flesta tillväxtkritiker är kritiska till vårt ständiga krav på tillväxt, inte på att utvecklingsländerna ska få det bättre ställt. Men genom sin strawman lyckas hon skapa en bild av att "antingen köper och kastar vi 3 miljoner telefoner varje år, eller förblir u-länderna fattiga", det finns inga nyanser. Sedan ska till hennes försvar sägas att hon är kritisk till vår enorma mängd el-avfall, även om hon aldrig nämnde någon bra lösning på problemet.

Anspråkslösa tankar

I det konfliktprogram som sändes denna veckan så diskuterade man Ryssland och västs förhållande till Ryssland. I programmet så avfärdade man från Rysslands håll EU som hycklande. Vi säger en sak och gör en annan.

Efter att ha suttit med näsan ett tag i olika kristendomsanalyserande böcker så slår mig tanken att kanske det upplysta liberala samhället har gått ett liknande öde till mötes som både Tolstoj och Patrik Hagman menar att kristendomen gjorde.

Om man ser på Jesus och kristendomen, så var Jesus en revolutionär på många sätt. Den läran han förespråkade gick totalt på tvärs mot det dåvarande samhället. Även idag så måste den läran han predikade ses som väldigt radikal. Att föreställa sig "att vända andra kinden till" för att möta t.ex. det nazistiska hotet. Romarriket var inga duvungar de heller. Likväl var det denna läran Jesus förespråkade, att vända andra kinden till, att inte göra motstånd. Jesus hade en lära fri från hierarkier, varje människa är av lika värde. På sådant sätt var hans lära väldigt farlig. I hans samtid var den kristna läran inte den enda som avvek från romarrikets egna religion, likväl blev de kristna angivligen mer förföljda än många andra grupperingar. 

När Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion, och kanske även tidigare än det, så skedde det väldiga förvanskningar av de ursprungliga idéerna. Även om kristendom fungerade som livsfilosofi så var det knappast en lämplig lära för att styra riken med. Därför la man om fokus. Det levnadssätt som Jesus förespråkade kom i skymundan för mirakel och vikten att man skulle svära sin "trohet" för religionen. Även idag i trosbekännelsen så svär man trohet inte bara mot Jesus och Gud utan även mot kyrkan i sig själv. Detta trots att Jesus sa att en människa ska inte avge några eder alls. Kristendomen blev till ett facit. Till en sanning alla var tvungna att svära trohet mot. En sanning som kontrollerades av de med makt. Fortfarande idag lägger många kyrkor stor vikt i att man ska svära sin trohet mot Jesus, frälsningsbegreppet visar sig mer via de ord som uttalas än de handlingar som genomförs.

Det måste ha legat i korten att en reaktion skulle komma mot denna nya maktstruktur. Det tog lång tid, men upplysningen gav ett alternativ för människor som önskade lämna det de möjligen intuitivt kunde uppleva som en falsk maktapparat. Tolkningsföreträdet i vårt västerländska samhället kom att lämna Gud och skänktes istället till vetenskapen i sig. Den givna sanningen som tidigare var Gud blev istället rationaliteten. Vissa kulturella drag från kristendomen tycktes dock leva kvar, som synen på tiden som en linjär utveckling där hur utvecklat ett samhälle är kan kvantiferas, där alla samhällen har samma mål, och där vi givetvis är mest utvecklade av alla.

Med upplysningen kom det givetvis en del avarter, såsom rasbiologi och liknande. Vi har även, precis som man gjorde genom kristendomen, kommit att skilja oss från naturen där vi genom vårt sunda förnuft ser oss som herrar över allt det som är omkring oss. Vi reflekterar sällan över etiken i den industriella djurhållning vi har runt om i världen idag t.ex. Den är ekonomiskt rationell och således "sanning". Men goda ting föddes också i upplysningen. Idén om alla människors lika värde t.ex. Eller yttrandefrihet. 

Vi har demokratin som en garant för att alla människor får vara med och bestämma och att alla således har ett likt värde. Men. I de politiska dynastierna existerar så väl i Norge (där Stoltenberg är det av en framstående ledarfamilj) som i Grekland. Och när Svenska folket inte önskade FRA lagstiftningen, som går helt på tvärs av alla liberala idéer och tankar, så var det lite gehör från den politiska ledningen. Varken från höger eller vänster. I Storbritannien har man konstaterat att den politiska kandidaten som Murdoch stött i de senaste valen har också varit den som vunnit. I Sverige upprepas det gång på gång att vi är föregångare vad gäller miljön, även när vi i rationalitetens namn faktiskt sjunker neråt i de internationella mätningarna som försöker kvantifiera sådant här. 

Varje människa är fri. Men genom vårt ekonomiska ramverk så är de flesta av oss i skuld. Vissa med en hanterbar skuld. Andra, såsom fackmedlemmarna med lite pengar, med en skuld som låser fast oss i våra liv. Vi har haft en enorm ekonomisk utveckling, likväl lever många med depression,  fetma och livssituationer de har liten bestämmande förmåga över. Hur rationella är egentligen våra nationer? Och hur fria är egentligen vi som invånare? Har liberalismen med sin vackra retorik och sina ständiga reklamavbrott trots allt, liksom kristendomen en gång i tiden blev, bara blivit en ny form av maktapparat som vill verka vara en sak men i praktiken är en annan?

Kanske. 

Peak Oil, Klimatet och konspirationerna

Det följande klippet måste jag erkänna målade upp en allvarligare bild av vår nuvarande samhällssituation än jag tidigare fått ta del av. Inte så att klippet är överdrivet polemiserande. Det räknar helt enkelt upp en mängd nyckeltal kring dagens samhälle och energi och gör liknelser för att ge en bild av vad de egentligen innebär. Det räckte tydligen för att skrämma mig.

En intressant sak med detta klippet och med klimat- och miljö-problematiken i sig är att problemen egentligen kommer från två håll. Å ena sidan är det ett problem att vi släpper ut så mycket växthusgaser pga växthuseffekten. Detta problemet är något man i den offentliga debatten klarat av att oskadliggöra bland de breda massorna. Genom att måla ut detta som något som endast påpekas av forskare med ett egenintresse av att få forskningsanslag eller av vänstermänniskor som egentligen bara är sura på samhället i allmänhet så har detta problem i de breda massorna lagts lite på hyllan. Kanske det inte är så farligt trots allt, det är bara ett försök att manipulera oss så att vi inte ska få fortsätta med vår livsstil. Men problemet kommer ju också från det håll som visas i klippet ovanför, nämligen att även ifall det inte vore något problem att man släpper ut mycket koldioxid så är det bara en tidsfråga innan vi konsumerat upp oljan. Och när det inträffar så står vi inför allvarliga problem. Även om termen "Peak Oil" flutit omkring ett tag så vill jag mena att den är förvånansvärt frånvarande i den offentliga debatten. Och kanske denna frånvaron i den offentliga, rumsrena debatten, kommer bidra till att problemet ses mer som en konspirationsteori  än ett reellt problem. Detta är olyckligt eftersom problemet i sig egentligen är ganska lättförståligt och okomplicerat.

Jag ställde ju förresten en retorisk fråga för något bloginlägg sedan om hur många IPhone 1 som fortfarande användes. Efter att ha lyssnat på ekots lördagsintervju så har jag nu fått veta att vi för tillfället köper ca tre miljoner mobiltelefoner om året i Sverige. Eftersom denna industri sannolikt upplever en tillväxt kan man misstänka att det är en siffra som kommer öka snarare än minska framåt i tiden (tills vi får brist på resurser givetvis). Att dessa apparater har en levnadstid på under tio år kan, sett i perspektiv av en längre tidsperiod inte ses som något annat än ett rent slöseri.

Budgetunderskott under Januari

Dessa är i grunden bara siffror som jag har svårt för att säga om de är stora eller inte, men följande nyhet gavs ut av Thomson One Reuters (som ger ut finansnyheter som andra källor sedan kan publicera vidare).

Statens betalningar resulterade i ett underskott på 14,6 miljarder kronor i januari. Underskottet var därmed 12,2 miljarder kronor större än Riksgäldens prognos. De största avvikelserna rör återbetalningar av skatt, medlemsavgiften till EU och räntor på statsskulden.  

Nettot av skattebetalningarna var 2,5 miljarder kronor lägre än väntat, vilket beror på större återbetalningar av skatt. Medlemsavgiften till EU var 1,4 miljarder kronor högre än prognos, vilket troligen endast är en förskjutning av betalningar mellan månader.

Underskottet för en månad var alltså 12,2 miljarder kronor mer än den väntade siffran 2,4 miljarder kronor. Relativt budgeten för hela 2012 där man förväntas gå med 251 miljarder kronor i underskott så är detta bara en tjugondel. Tydligen har man då räknat med att man ska gå kraftigt minus någon annan av årets månader eftersom man räknar med att underskottet ska sluta upp på -251 miljarder. Eller så inkluderar man inte pensionsutbetalningarna i de olika månadernas budgetsunderskott. Isåfall är det förväntade underskottet ca 13 miljarder vilket vi då överstigit bara i Januari månad. Svårt att säga ifall detta har varit en stor felräkning eller inte från alliansens sida, men visst låter det som ganska mycket? Det är mer än dubbelt så mycket som man avser lägga på "Allmän miljö- och naturvård" under hela året. Statens budget kan man läsa om här: http://www.regeringen.se/sb/d/2548/a/175541. Staten underskott under Januari anser jag man borde kunna läsa om i våra tidningar, men tills vidare vet jag inte var utöver Thomson One där man kan läsa om det.

Inte så farligt som det låter

När USA och Iran kivas som aldrig förr. När Israel berättar hur de vill slå till i förebyggande syfte. När EU tar beslut för att reglera det samma internet som de berömde när frihetskämparna i mellanöstern använde det. Diktatorerna där nere har bytts ut mot nya diktatorer. När forskarnas temperaturgrafer pekar genom taket och Kina bygger ett kolkraftverk i veckan. När man lagstiftar att regeringen ska få avlyssna alla och folk tänker att det är för deras egna bästa.

När mögelkontrollanten står i mitt badrum och ser bekymrad ut. "Behöver man renovera kan det kosta upp mot 200.000 Kr". När Norge investerar i oljesandprojekten, säger att det är bra för miljön för att Statoil är så förträffliga och folk tror på dem. När de som stiftar våra lagar utnyttjar de samma för att smita undan att betala skatt på sina jättearvoden. När de rika smiter iväg till Schweiz för att slippa skatt samtidigt som deras länder dignar under i skuldkriser som skapats av banker som å de rikas vägnar spekulerat bort enorma summor pengar. När de rika säger att de "måste" göra det.

Ja, då finns det väl bara en sak att göra.

Och sedan le. Varför inte?

Falsk Matematik på Amerikanska

Idag på jobbet lärde jag mig något nytt. En kollega hade sett ett avsnitt av CSI där en man som jobbade som "Check Casher" hade blivit mördad. I USA är det nämligen så att man ofta får betalt i form av checkar i mer lågavlönade jobb. Problemet är att för att få ut pengarna från de här checkarna ska du helst ha ett bankkonto, men för att ha ett bankkonto måste du ha ett startkapital på några tusen dollar. Så för de lågavlönade som givetvis inte har de här mängderna pengar så återstår det att gå till en tredje part som kan lösa ut checken. En sådan form av tredje part är check cashers som kan ta upp till 10% av checkens värde bara för att lösa ut den. I CSI gav det alltså mening att detta inte var en helt populär kille.

När man sätter detta i relation till Mitt Romney som har någonstans mellan 190 och 250 miljoner dollar, eller över en miljard kronor, betalar runt 15% i skatt och i tillägg går på val för att minska de skatterna som företag betalar så får det en att tänka..

Den gamla devisen att det är dyrt att vara fattig är kanske inte helt fel iaf. Och detta är ju trots allt the land of the free (people that have one or two weeks of vacation and that might very well have to take two jobs to be able to make ends meet). Får en att tänka på partiledardebatten där Reinfeldt antyder att en av huvudanledningarna att han gick med i moderaterna är för att han kämpar för frihet (han nämnde inte om detta gällde apartheid eller att sälja övervakningssystem till Libyen) samtidigt som han förklarar hur emot han är att.. folk ska vara lediga. Nåväl. Men detta får nog ändå stå som falsk matematik på amerikanska

Falsk Matematik på Kinesiska

Det finns tillfällen där man kan förundras över hur pricksäker Peps varit med vissa av sina texter. T.ex. när jag läste om hur 300 industriarbetare i Kina som jobbar för det beryktade Foxconn företaget (som bygger bland annat en mängd Apple produkter samt XBox för microsoft) hotat med att gå kollektivt självmord genom att hoppa från fabrikstaket. Bakgrunden till historien är att deras arbetsgivare vägrat ge dem löneförhöjning och sagt att de kan få sluta istället och få en månadslön med sig. En lön som de sedan inte såg något av. Samtidigt är Apple ett av världens största företag och Bill Gates en av världens rikaste män. Det är bara att lyssna på Peps när han förklarar:

Och för den som vill veta hur det kan komma sig att vi egentligen inte betalar för de produkterna vi köper så kan man titta här: http://www.storyofstuff.org/movies-all/story-of-stuff/

Skolan och samhället

Ibland kan allt detta prat om konkurrenskraft bli lite mycket. Det tränger liksom sig på. Nästan så att man kan bli lite stressad. Denna konkurrenskraften finns givetvis på tapeten lite överallt, men där jag stött på den nu senast är i en debattartikel på DN skriven av lärarförbundets ordförande. Inför den stundande avtalsrörelsen önskar lärarförbundet att lärarlönerna ska ökas med 10.000 kr i månaden. Det är början på en artikel som sedan bland annat beklagar sig över hur Sveriges konkurrenskraft ständigt försvagas pga vårt svaga utbildningsväsen. Missförstå mig nu inte, jag har verkligen inget emot att lärare skulle få bättre betalt och jag har full respekt för ett yrke som jag tror är betydligt tuffare och mer bespottat än mitt egna. Men allt detta prat om Sverige och konkurrens kan ju göra en.. stressad.

Det man önskar att uppnå genom att höja lönen till lärare är att höja statusen till yrket och på sådant vis attrahera mer ambitiösa unga människor till att välja den vägen i livet. Under en längre tid har lärarutbildningen tappat sin attraktionskraft och de låga intagningspoängen till utbildningen har dessvärre gjort det till ett sista alternativ till många studenter (givetvis inte alla) som man kan välja när man inte kommit in på det man ville. Jag tror inte man ska hålla sig med några illusioner, läraryrket är ett tufft arbete. Det kräver sin man.

Resonemanget är inte nytt. Politikerna har länge pratat om vikten av att höja lönerna. Men det perspektivet man väljer i debatten snävar in de möjliga perspektiven. För genom våra resonemang förminskar vi människor till att endast fungera som ekonomiska robotar. Detta är ett problem vi ofta ser i den offentliga debatten, precis som tillväxten överskuggar bland annat Sveriges integritet i de politiska besluten vi (inte) tar kring vår vapenindustri, så överskuggar alltid privatekonomin som morot alla andra dimensioner när vi försöker förstå oss på människor. Och betygen och möjligheten att göra Sverige "konkurrenskraftigt" överskuggar alla andra motiv när vi försöker förstå vad som är en bra skola.

Vad är en bra skola?



Det fanns en djupare debatt kring detta förr. I Tyskland använde man sig av termerna bildung och ausbildung för att skapa en begreppsvärd där det man lärde sig inte hade ett egenvärde. De fria ramarna som detta kan skapa oss, och den friheten den ger oss att reflektera över vart vi vill ta oss som kollektiv berövas vi snabbt när utbildning istället förminskas till att handla bara om hur man kan göra barn till nyttiga kuggar i ett samhällsmaskineri. Det för tankarna till en kommunistregim, men jag vill mena att trenden varit att vi gått mer och mer från att ha utbildning för att vidga horisonten till den enkla individen till att endast ha den som ett verktyg för att främja tillväxten. Norge är ett bra exempel på detta där man införde kvalitetsreformen 2001 för att aktivt satsa på att få studenter till arbetsdugliga enheter. Märk väl att detta inte utfördes i ett land pressat av ekonomiska svårigheter utan i ett land där man egentligen har de ekonomiska förutsättningarna för att aktivt välja vart man vill ta sig som samhälle.

Det är lätt att ryckas med i debatten, och det är lätt att anpassa sig till ett tankesätt där vi genom att låta ekonomin dominera glömmer bort att vi alla är fria individer. Kanske det är just detta som är så stressande med en artikel som denna. Denna ständiga strävan efter mer. Detta att vi måste hela tiden ha mer. Som individer och som samhälle. Det är överflödet som kommer lösa våra problem.

Fast den gör ju inte det och även om överflödet kontinuerligt ökar, så verkar problemen bestå. Var är förståelsen att pengar i sig själv inte är något gott? Det intressanta är ju istället vad man väljer att göra med dem. Vill det sig illa kan man få vanföreställningen att det enda vettiga man kan göra med pengar är att försöka skaffa sig mer pengar; om detta handlar den Svenska konkurrenskraften. Den goda nyheten är att även om både lärarförbund och politiker låser sig fast i en debatt om kronor och ören så finns det många människor som väljer att ta ett steg tillbaka och reflektera över vad man önskar åstadkomma. Människor som ser att vi är mer än vad som ryms i ett räknestycke, och som önskar att våra barn också ska vara det. Och vad var det nu denna demokratin vi ständigt talar om egentligen handlar om?

Den dämpande trasan

Peter Wolodarski är en profilerad debattör och ledarskribent på Dagens Nyheter. I rollen som detta är han ofta med i olika sammanhang och ger sin åsikt om olika skeenden. Jag misstänker att många värderar Peters åsikt högt och litar till honom för att få rimliga och partipolitiskt oberoende perspektiv på olika frågor. Peter har säkert många förtjänster men det förvånar mig hur han i rollen som opinionsbildare och tyckare är så paralyserad i sin egna världsbild i SVTs morgonsoffa.

När Schlaug menar att där finns ett systemproblem i Europa och den globaliserade ekonomin så pekar Peter på att problemet Grekland främst berott på felaktig bokföring först och främst. Detta är möjligen korrekt men det måste ju vara möjligt att höja blicken och se att ifall nu även Italien, Portugal, Spanien, USA, Irland och Storbritannien står inför stora ekonomiska problem så kan man svårligen se den ekonomiska problematiken som en anomali. När Schlaug fortsätter insistera på att här finns ett systemproblem som har producerat beteende med lånande för att stimulera en tillväxt som tillsist når en gräns dem inte klarar. Då kommer det reflexiva "Vad är din lösning då!?". Som opinionsbildare och debattör måste det vara möjligt att analysera samhällets strukturer och peka på problem. Tankesättet "Om du inte hittar ett komplett annat system som kan ersätta det, så är det meningslöst att leta problem i det nuvarande" är inte värdigt en profilerad opinionsbildare.

När frågan går vidare till Kina och Saab så ser man tydligt hur Peter är obekväm kring pratet att Kina kan känna sig höga i hatten när de som kommunistdiktatur nu kan se hur vi som demokratier misslyckas med att hantera både våra egna ekonomier och klimatproblemet. Det sitter säkert djupt in i ryggraden hos många människor att Kina, i egenskap av att vara en "en-parti stat", omöjligt skulle kunna hitta fel hos oss som är fullfjädrade demokratier. Han framhåller EU som ett effektivt verktyg i miljöpolitiken. "Klimatfrågan är inte en nationell fråga utan en internationell, som måste lösas tillsammans" menade han i debatten. Detta är helt rätt, men detta leder inte automatiskt till slutsatsen att EU i nuvarande form är ett effektivt verktyg i miljöfrågorna. Det är långt oftare man hör rapporter om hur Sverige inte bara får, utan måste försämra sin reglering kring miljöområdet av konkurrensskäl (ekonomi verkar vara en långt viktigare fråga i EU än miljö). I landet brunsås' sista avsnitt så intervjuar man Isabella Lövin angående det att köpa etiskt försvarbar fisk idag. Hon säger att den fisk vi köper idag är helt laglig, men långt från all denna fisken är fångad på ett hållbart sätt. Ifall fiskebestånden fortsätter minska i den takt de gjort de senaste 50 årna så kommer det inte finnas någon fisk kvar till 2048. EU har aktivt försvarat sina medlemsländers intressen genom att sätta höga fiskekvoter och genom att förhandla fram fiskeavtal med Afrikanska diktaturer som är till stor fördel för EU och för diktatorn men knappast för diktatorns folk. EU har i tillägg av någon gestaltats som ett titanic som håller på att sjunka där politikerna ivrigt debatterar bordsplasseringen i den fina matsalen. Med andra ord ett trubbigt verktyg som dras åt många håll. En union som i sina förehavande inte kan kallas sig moraliskt klanderfritt och en mängd överstatliga institutioner vars mål inte alltid är enkla eller riktade för allmänintresset. EU som projekt menas av vissa dessutom främst varit till för att homogenisera de olika marknaderna vilket gör det lättare att lansera en produkt som kan säljas överallt. Detta är något EU har varit effektiva med. Det jag försöker säga är inte att EU bara är dåligt och borde skrotas, det har jag inte tillräckligt med kunskap eller belägg för att säga. Jag bara säger att det att okritiskt säga att EU är ett välfungerande samarbete som av sig själv kommer lösa de stora utmaningar vi står inför är naivt och verklighetsfrånvänt om man inte kan peka på tydliga bevis på varför det är så.

Den totala oförmågan att se bortom den egna näsan i dessa debatterna är som en stor dämpande trasa över den diskussion som vi innerligt behöver. Det är måhända naturligt för oss människor när vi kommer upp lite i ålder att få det svårare att se andra perspektiv än det strikt egna och att erkänna verkligheten så som den är snarare än så vår världsbild säger att den ska vara. Hos politiker och institutioner är det endimensionella tänkandet något man inte önskar sig men likväl till viss del förstår eftersom där i bakgrunden ligger ett intresse. För en profilerad och oberoende debattör och tyckare är dock egenskapen att se bortom den egna lådan och att ta i, för ens tidigare världsbild, obekväma frågor en nödvändig förmåga.

Occupy Torgallmänningen

Så har då äntligen den arabiska våren kommit även till Norge. Ute på torgallmäningen så var vi fyra person som demonstrerade mot girighet i allmänhet och undergrävandet av demokratin i synnerhet. Genom att ta torgallmänningen i besittning känner jag att vi lyckades kommunicera vårt budskap. Dessvärre är torgallmänningen en ganska stor plats och eftersom ingen officiell organisatör fanns för aktionen som började klockan 12 så fick vi alla ockupera på vårt egna håll.

Jag både misstänker och hoppas att det blir mer fart på aktionerna i USA idag. I Stockholm så intervjuade de två personer ur den spontana rörelsen



Om man bortser från stilen som ger ett lite kul franskt uttryck så tycker jag att de har något väldigt bra att säga. Vart tog egentligen det riktiga samtalet vägen?

Occupy Wall Street

USA är landet som människor älskar att ha synpunkter på. Det är ett ämne där meningar minst sagt kan gå isär. Personligen har jag aldrig träffat en Amerikan som jag inte tyckt om, samtidigt som det var ytterst länge sedan jag såg USA som land som en välgörare. Efter att ha arbetat tillsammans med en Amerikan i över ett år nu har jag dock förstått att USA är ett långt mer komplext land än den bilden man får när man lyssnar på de sedvanliga medierna. Och en sak som min vän har berättat för mig är att när Amerikaner väl bestämmer sig för att göra något, så gör de det. Inte som i Sverige med "tänk om", "men kanske sådär?". De bara gör det. Personligen är han övertygad om att det kommer bryta ut ett inbördeskrig i USA tillsist, landet börjar nu bli så splittrat. Och jag får erkänna att reportaget i Time om de olika miliserna i USA var intressant.

Intressant är också rörelsen Occupy Wall Street. Är detta ett tabu som nu håller på att spricka? En man i SRs reportage säger "I'm not an anti-capitalist... but if this continue I think there will be an uprising". Wow, det låter ju som Marx. Paul Krugman har skrivit om det här.

Går det runt?

Ibland kan man undra ifall historien avser att bara gå runt, runt, runt. Enligt min historieförståelse så skapades det år 2008 en så kallad "credit crunch". Problemet var att vissa banker gett lån till människor som inte borde få det och sedan sålt dessa lån vidare som små finansiella paket. Dessa paket spreds sedan över bankvärlden och allt var frid och fröjd. Tills man insåg att paketen inte var någonting värda. Problemet då var att flera banker inser att de plötsligt inte har så mycket tillgångar som de trodde och pga detta riskerar gå omkull. Eftersom bankerna förstår att deras syskon kan vara påväg att gå omkull (ifall de verkligen är det eller inte är dolt i ett moln av kreativ bokföring) så är det ingen bank som vill låna ut till någon annan bank. Detta leder till att de bankerna som legat i riskzonen verkligen tryckts ut i konkurs.

Eftersom detta skulle kunna leda till att våra kreditkort skulle slutat fungera så kom politikerna på att så kan man inte ha det. I USA skapade de något som kallades TARP "Troubled Assets Relief Program". Bankvärlden klarade sig vidare och cheferna fortsatta att checka in feta bonusar. Problemet var löst.. trodde man. Problemet var att för rädda bankerna så försatte sig flera stater i besvärliga ekonomiska situationer. Speciellt i EU har vi ju sett hur land efter land fått problem med stora statsskulder. Sättet man löste detta på var att säga "Nu har vi hjälp bankerna, nu är det dags att de hjälper oss lite". Politikerna gjorde en del trixande och överenskommelser och kom fram till att bankerna skulle låna ut pengar till de olika staterna. Men pengarna verkar inte ha hjälpt och de stater som tidigare satt i en besvärlig situation verkar ha hamnat i en ännu värre situation nu. De lån som har getts till dessa stater ser ut att kunna bli värdelösa. Och detta.. leder till att bankerna som gett lånen plötsligt börjar få de svårt med finanserna, vilket leder till att deras kollegor (de andra bankerna) känner sig osäkra kring att låna ut pengar till dem. Tillbaka till ruta ett? Och vad säger IMF? "Ni måste låna ut mer pengar till bankerna". Alltså, man verkar gå in i en trängre och trängre spiral. Och man fortsätter framåt tillsammans för att paraphrasera ett partis kampanjbudskap utan självironi eller förståelse om vart man är påväg.

"Pengar kan inte skapas eller förstöras utan endast omvandlas". Förlåt, det stämmer inte helt, det ska vara energi som det gäller. Pengar kan, genom fraction reserve banking faktiskt både skapas och förstöras. Men man kan ju fråga sig vart dessa pengar tagit vägen i det cirkulära spelet där banker lånat till stater som lånat till banker osv. Ifall man tar räntan och aktieutdelningar med i beräkningarna misstänker jag att det är aktionärerna eller "kapitalet" som vunnit något i hela denna cirkusen, och det är skattebetalarna som helhet som har förlorat. För Grekland har ju trots allt betalat sin ockerränta till de som har lånat pengar till dem. Någon myntade en gång uttrycket att man socialiserade riskerna men privatiserade vinsterna. Vad slutresultatet blir återstår att se, fortsättning följer.

Oljan och dollarn

Det är klart svårt att veta vad som kommer hända i framtiden, men när Nigeria meddelar att de tänker investera en del av sin reserv i kinesiska yuanen istället för dollarn så är det en indikator på att någonting håller på att hända. Det faktum att Kina kommer kunna köpa olja för yuan istället för dollarn kommer nog också vara betydelsefullt i det långa loppet. Och jag misstänker att ledarna Washington inte är nöjda..