Kärnkraft och de ekonomiska krafterna

I nyhetspanelen på SVT så diskuterade man kärnkraften i skenet av haverierna i Japan. Man presenterade en problemställning som jag egentligen tycker har presenterats i för liten grad i pressen för övrigt. Det kan sammanfattas ungefär så här: "Jag hatar olja och fossila bränslen, jag hatar kol, jag hatar kärnkraft men mest av allt hatar jag höga el-priser".

Det är nog många idag som är eniga i att kärnkraft är en farlig energikälla och inte en energikälla vi önskar använda oss av en längre tid eller göra oss beroende av. Men den andra sidan av problemställningen, nämligen vad man skulle ersätta kärnkraften med, är nog den sidan som främst bidrar till att sprida människors åsikter över ett brett spektra mellan vi klarar oss inte utan kärnkraft till att kärnkraft är fullständigt ansvarslöst.

Problemställningen presenterades lakoniskt och precist av Peter Wolodarski i morgonsoffan (ca 4:50 in i klippet ovan). Jag blev dock förvånad av fortsättningen där han sa att vi i Sverige har lyckats med det som miljörörelsen menar är omöjligt, nämligen att frikoppla tillväxt från miljöförstöring (7:20 in i klippet). Han pekade (antagligen) på att vi idag i Sverige bara släpper ut 5 ton koldioxid per kapita och år vilket då skulle innebära en minskning på 10% jämfört med 1990 (källa: Schlaugs blog). Problemet med den siffran han presenterar är att den inte inkluderar utsläpp för produkter som vi i Sverige konsumerar, men som har producerats utomlands. Det kan ju i någon mening ses som en självklarhet att vi klarar av att minska våra utsläpp i Sverige ifall vi överlåter produktionen till u-länderna. Schlaug påpekade problematiken i detta sättet (Wolodarskis sätt) att räkna på, men Peter verkade inte själv se problemet i det hela. Just denna blindheten över problematiken med det egna siffertrollandet förvånar mig. Jag har länge förvånats över varför svensk debatt har så svårt över att se orimligheterna i den ständigt ökade konsumtionen, men denna Peters ovilja att tränga in under vad siffrorna betyder kan kanske fungera som en förklaring på varför debatten förhåller sig som den gör?

Time har naturligt nog i denna veckans utgåva skrivit många och långa artiklar om katastrofen i Japan. Både om fukushima och om landets tillstånd efter jordbävningen och tsunamin. I artikeln "The Real Cost of Nuclear Power" så skriver journalisten Michael Grunwald om kärnkraftens tillstånd i USA. I den inhemska debatten så har politikerna pratat om en renässans för atomkraften i USA (givetvis innan den nuvarande katastrofen i Japan). Artikeln menar dock att det aldrig funnits någon renässans i USA, varken nu eller innan katastrofen i Japan (senaste kommerciella reakorn i USA sattes i bruk 1996). Förklaringen är att även om atomprojekt presenterats som ett billigt sätt att generera ström på, så har det i realiteten precis som nu i Finland visat sig vara ganska dyrt. Det rör sig om projekt som ofta i slutändan kostar tre eller fyra gånger så mycket som man ursprungligen anslått att de skulle göra. Och detta gör givetvis att privata bolag drar sig för att göra investeringar inom fältet. Han skriver i sin artikel att 

So Congress has approved lucrative subsidies for construction, production, waste disposal, liability insurance and just about every other nuclear cost. It also approved "risk insurance" to compensate utilities for regulatory delays, even as the Nuclear Regulatory Commission (NRC) has worked closely with the industry to streamline its licensing process. And nuke-friendly states have required ratepayers to front the costs of any new construction — even if the reactors are never turned on.

Read more: http://www.time.com/time/nation/article/0,8599,2059453,00.html#ixzz1H8TEsDVc

Lite senare i artikeln kommer en del som också kan vara intressant att notera:

New nukes would still make sense if they were truly needed to save the planet. But as a Brattle Group paper noted last month, additional reactors "cannot be expected to contribute significantly to U.S. carbon emission reduction goals prior to 2030." By contrast, investments in more-efficient buildings and factories can reduce demand now, at a tenth the cost of new nuclear supply. Replacing carbon-belching coal with cleaner gas, emissions-free wind and even utility-scale solar will also be cheaper and faster than new nukes. It's true that major infusions of intermittent wind and solar power would stress the grid, but that's a reason to upgrade the grid, not to waste time and money on reactors.

Read more: http://www.time.com/time/nation/article/0,8599,2059453,00.html#ixzz1H8UBJAKI

Alltså har man konstaterat att energieffektiviseringar är ett långt mycket effektivare och billigare sätt att minska utsläpp av koldioxid på jämfört med kärnkraftverk. Detta är viktigt att få med sig eftersom just koldioxidsutsläppsminiskningar brukar användas som huvudargument till varför vi ska acceptera de riskerna och det de långvariga åtagandena som är kärnkraftens bi-effekter.

Personligen önskar jag att dra resonemanget om energieffektivisering ett steg längre än vad artikelförfattaren gör. Jag menar att det är en orimlighet att vi ska kunna minska våra koldioxid-utsläpp ifall vi har en stadigt ökande energiförbrukning. Och jag menar att en stadigt ökande energiförbrukning är en logisk konsekvens av ett konstant byggande av nya villor och en konstant konsumtion av nya tekniska, industriellt tillverkade produkter. Ifall vi då ska ta till oss det som Wolodarski säger om att det inte finns några bra alternativ att ersätta vår nuvarande, ansträngda och slitna, kärnkraft med som måste vi ställa oss frågan om det i längden är möjligt att förvänta oss ett samhälle där vi ständigt konsumerar mer och mer energi. Med Peak-oil i antågande, eller enligt många bedömmare redan bakom oss, så kan man fråga sig i klokheten att bygga upp ett samhälle med stora köpcentrum som förutsätter att dess invånare har tillgång till en personlig bil för att smidigt kunna pussla ihop sitt vardagsliv. Vad händer ifall vi en dag kommer till en punkt där vi inte längre har tillgång till den energin som vi har tillgång till idag? Vilket nytta är det om vi har 10 miljoner bilar i Sverige om vi inte har någon bensin att tanka dem med? 

Kanske, och nu ska jag komma med en drastisk tanke, är det så att vårt framtågande och ändlösa konsumtion av IPads och allt vad det heter kommer fungera som en distraktion som gör att vi missar att göra de ändringarna i samhället som behövs för att klara av de utmaningarna vi garanterat kommer möta på inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag vet, det låter drastiskt, men kanske man samhället hade tjänat på en debatt där man klarade av att se att vårt levnadssätt inte är en naturlag, att det inte finns någon guda-given garanti som säger att vårt samhälle för all framtid kommer kunna se ut som det gör idag. Och kanske framförallt en debatt om vad vi som kollektiv kanske är tvugna till att göra för att kunna fungera även i framtiden. Märk väl ordet är tvugna till. Kanske inte vad vi önskar att göra, men vad de framtida behoven ser ut till att tvinga fram hos oss. 

 

Tankar en grå Januari-morgon

Jag går längs spåren till bybanan borta vid Danmarksplats. Jag är som vanligt på väg till jobbet. Det är kallt och mörkt ute, precis som det brukar vara på vintern, och det som var snö har förvandlats till en blandning av vatten, is och slask. Vädret är lite ruggiare här nere i stan än vad det var där jag bor. Visst var det så igår också? Jo, så var det. Jag går med bestämda steg mot jobbet, blicken riktad ner mot marken och med tankarna på ett eller annat som har med jobbet att göra. Det är ett mellanting mellan en praktisk egenskap och en dålig ovana, den tendensen för min hjärna att fastna vid problem och sedan långsamt och metodiskt arbeta sig igenom dem. Mina tankar var långt borta. Men det är något som fångar min blick som får mig att komma tillbaka igen. Tillbaka från de abstrakta problemen på mitt jobbs värld och in i en ny abstrakt realitet. En ny tankekedja. Det som får mig att komma tillbaka är en liten å i miniformat som har bildat sig i slasken. Det har blivit en liten kanal som smältvattnet kan ta sig fram genom, den slingrar sig bort i horisonten.

Det får mig att tänka på en gång för länge sedan när jag gick på högskolan i Lund. Jag hade privilegiet att få se Mandelbrot hålla ett föredrag i kårhuset. För den som inte minns så var det Mandelbrot som "upptäckte" fraktalerna. Han berättade på sitt föredrag att många människor i historien har fått ha sitt område som man gjorde sig ett "namn" i. Han område var ojämnheter. Fraktalerna föddes ur observationer av verkligheten. Bland annat hade man tagit satelitbilder av åar och stränder på olika förstoringsgrader. När man satte bilderna brevid varandra gick det inte att säga vilken bild som var närbild och vilken som var tagit på lång avstånd. Konturerna av stranden eller av ån följande nämligen samma mönster både på nära och långt håll. Bland märklig kuriosa så var sambandet mellan den uppfattade sträckan och den faktiska sträckan (den som mäts när man tar med de små böjarna som man inte kan se i stor skala) av en strand runt omkring pi (hur man nu mätt upp detta?). Det är den dagen i Lund som jag påminns om när jag går på vägen till jobbet. Jag tänker att vad jag observerar under mina egna fötter skulle kunna kallas för en miniatyrmodell av själva amazonas. Med deltor, med förgreningar och återföreningar. Och tanken på att detta ögonblickliga konstverk som byggts av slask på asfalten på grund av regn och dåligt väder är ett mästerverk i sig själv får mig plötsligt på bra humör. Det får mig att tänka på hur fullständigt meningslösa vi alla är, samtidigt som varje en av oss är av yttersta vikt. Och att det kan vara på båda sätten samtidigt.

Det får mig också att tänka på cykler och på mönster. På hur precis som naturen upprepar sig själv på stor och liten nivå så gör vi själva också det. Och vi som samhälle. Framför mig går det en tjej med en fjällrävenryggsäck. De finns överallt idag och det gör mig lite glad att se dem. För mig är dessa ryggsäckarna en symbol för andra värden. En ikon som används av en rörelse som vill röra sig bort från konsumtionssamhället, som söker och hävdar värde i andra entiteter än pengar, blonda kvinnor och statusprylar. Men det är just här som (potentiellt) mönstret upprepar sig på nytt, i all subtilitet. Naomi Klein var den som först förklarade fenomenet för mig genom sin bok "No Logo". Mönstret är att konsumtion i sig själv har blivit ett sätt som vi bygger vår egna person på. Och när man köper en fjällrävenryggsäck för att signalera att man är emot konsumtionssamhället så följer man samtidigt logiken i det samma mönstret som man vill vända sig mot. Man konstruerar nämligen (potentiellt) sin egna person med hjälp av konsumtion. Och så fortsätter mönstret runt och runt. Men precis som vattnet som sakta finner sin väg genom slasken så är det männskliga också både djupt fascinerande och enastående. Varje individs öde är en lika fascinerande och dynamisk berättelse som samhället i stort. Och den drift och tendens man kan se på liten nivå hos den överviktige eller hos rökaren upprepar sig också i det stora hos samhällen, hos länder och på global nivå. Det är ett kaos som samtidigt är fullkomligt, och för mig finns det en tröst i att det inte låter sig tämjas av logiska mönster eller mänsklig vilja. För mig är det en tröst i att det är fullkomligt och meningslöst samtidigt.