Gandhi som asket

Gandhi skriver i sin självbiografi "An autobiography: The story of my experiments with truth" om när han  i vuxen ålder valde att svära brahmacharya eden.

"After full discussion and mature deliberation, I took the vow in 1906. I had not shared my thoughts with my wife until then, but only consulted her at the time of taking the vow. She had no objection. But I had great difficulty in making the final resolve. I had not the necessary strength. How was i to control my passions? The elimination of carnal relationship with one's wife seemed then a strange thing. But I launched forth with faith in the sustaining power of God.

[...]

The knowledge that a perfect observance of brahmacharya means realization of brahman, I did not owe to a study of the Shastras. It slowly grew upon me with experience. The shastric texts on the subject I read only later in life. Every day of the vow has taken me nearer the knowledge that in brahmacharya lies the protection of the body, the mind and the soul. For brahmachrya was now no process of hard penance, it was a matter of consolation aand joy. Every day revealed a fresh beauty in it."

Gandhi skriver även tidigare i sitt verk att hans diet ständigt var ett viktigt verktyg för honom att styra sitt liv genom. Man kan uppfatta det som att Gandhi såg själva avståendet från vissa saker som en källa till styrka vilken genom han kunde uppnå delar av det han uppnådde.

Den dämpande trasan

Peter Wolodarski är en profilerad debattör och ledarskribent på Dagens Nyheter. I rollen som detta är han ofta med i olika sammanhang och ger sin åsikt om olika skeenden. Jag misstänker att många värderar Peters åsikt högt och litar till honom för att få rimliga och partipolitiskt oberoende perspektiv på olika frågor. Peter har säkert många förtjänster men det förvånar mig hur han i rollen som opinionsbildare och tyckare är så paralyserad i sin egna världsbild i SVTs morgonsoffa.

När Schlaug menar att där finns ett systemproblem i Europa och den globaliserade ekonomin så pekar Peter på att problemet Grekland främst berott på felaktig bokföring först och främst. Detta är möjligen korrekt men det måste ju vara möjligt att höja blicken och se att ifall nu även Italien, Portugal, Spanien, USA, Irland och Storbritannien står inför stora ekonomiska problem så kan man svårligen se den ekonomiska problematiken som en anomali. När Schlaug fortsätter insistera på att här finns ett systemproblem som har producerat beteende med lånande för att stimulera en tillväxt som tillsist når en gräns dem inte klarar. Då kommer det reflexiva "Vad är din lösning då!?". Som opinionsbildare och debattör måste det vara möjligt att analysera samhällets strukturer och peka på problem. Tankesättet "Om du inte hittar ett komplett annat system som kan ersätta det, så är det meningslöst att leta problem i det nuvarande" är inte värdigt en profilerad opinionsbildare.

När frågan går vidare till Kina och Saab så ser man tydligt hur Peter är obekväm kring pratet att Kina kan känna sig höga i hatten när de som kommunistdiktatur nu kan se hur vi som demokratier misslyckas med att hantera både våra egna ekonomier och klimatproblemet. Det sitter säkert djupt in i ryggraden hos många människor att Kina, i egenskap av att vara en "en-parti stat", omöjligt skulle kunna hitta fel hos oss som är fullfjädrade demokratier. Han framhåller EU som ett effektivt verktyg i miljöpolitiken. "Klimatfrågan är inte en nationell fråga utan en internationell, som måste lösas tillsammans" menade han i debatten. Detta är helt rätt, men detta leder inte automatiskt till slutsatsen att EU i nuvarande form är ett effektivt verktyg i miljöfrågorna. Det är långt oftare man hör rapporter om hur Sverige inte bara får, utan måste försämra sin reglering kring miljöområdet av konkurrensskäl (ekonomi verkar vara en långt viktigare fråga i EU än miljö). I landet brunsås' sista avsnitt så intervjuar man Isabella Lövin angående det att köpa etiskt försvarbar fisk idag. Hon säger att den fisk vi köper idag är helt laglig, men långt från all denna fisken är fångad på ett hållbart sätt. Ifall fiskebestånden fortsätter minska i den takt de gjort de senaste 50 årna så kommer det inte finnas någon fisk kvar till 2048. EU har aktivt försvarat sina medlemsländers intressen genom att sätta höga fiskekvoter och genom att förhandla fram fiskeavtal med Afrikanska diktaturer som är till stor fördel för EU och för diktatorn men knappast för diktatorns folk. EU har i tillägg av någon gestaltats som ett titanic som håller på att sjunka där politikerna ivrigt debatterar bordsplasseringen i den fina matsalen. Med andra ord ett trubbigt verktyg som dras åt många håll. En union som i sina förehavande inte kan kallas sig moraliskt klanderfritt och en mängd överstatliga institutioner vars mål inte alltid är enkla eller riktade för allmänintresset. EU som projekt menas av vissa dessutom främst varit till för att homogenisera de olika marknaderna vilket gör det lättare att lansera en produkt som kan säljas överallt. Detta är något EU har varit effektiva med. Det jag försöker säga är inte att EU bara är dåligt och borde skrotas, det har jag inte tillräckligt med kunskap eller belägg för att säga. Jag bara säger att det att okritiskt säga att EU är ett välfungerande samarbete som av sig själv kommer lösa de stora utmaningar vi står inför är naivt och verklighetsfrånvänt om man inte kan peka på tydliga bevis på varför det är så.

Den totala oförmågan att se bortom den egna näsan i dessa debatterna är som en stor dämpande trasa över den diskussion som vi innerligt behöver. Det är måhända naturligt för oss människor när vi kommer upp lite i ålder att få det svårare att se andra perspektiv än det strikt egna och att erkänna verkligheten så som den är snarare än så vår världsbild säger att den ska vara. Hos politiker och institutioner är det endimensionella tänkandet något man inte önskar sig men likväl till viss del förstår eftersom där i bakgrunden ligger ett intresse. För en profilerad och oberoende debattör och tyckare är dock egenskapen att se bortom den egna lådan och att ta i, för ens tidigare världsbild, obekväma frågor en nödvändig förmåga.

Flickskolor i Afghanistan och slavar i Värmland

Jag hörde ett reportage på radion som jag fortfarande inte helt slutat tänka på. Det handlade om bärplockarna i Sverige som nu har spridits ut över Europa efter att de inte fick betalt för det jobbet som de utfört. I reportaget intervjuade man en Thailändare, jag minns inte ifall det var någon som varit här och plockat bär eller inte, men hon sa att vi Svenskar pratar ofta om hur snälla Thailändarna var under tsunamikatastrofen. Hur uppoffrande och oegoistiska de var. Det kunde vi sluta med sa hon, det spelar inte så stor roll. Det enda hon ville var att vi skulle behandla Thailändarna som jämnlika människor. Det var allt de krävde.
För.. nu när allt detta är påväg att passera så ser det ut som om ingen kommer ta något ansvar för det som har hänt. Den praktiska konsekvensen är att vissa har blivit ruinerade som konsekvens att de plockat bär till våran sylt medan andra har stuckit iväg med storkovan. Både svenskar och Thailändare. Och alla skyller på varandra. Man intervjuade olika företag som var inblandade i frågan och de sa alla att de "inte kunde" göra något åt saken. My hands are tied. I can do nothing. Sorry, I would really love to. By the way, do you want to buy some jam? I sell it cheap. Det är väl ingen som förväntar sig att ruinerade asiater kommer klara av att föra saken genom det långsamma rättsväsendet för att få rättvisa att skipas. Och sedan tänkar jag på andra saker. Regeringen är jag i full gång att berätta vilket moraliskt fullbordat land Sverige är som är med och låter flickor i Afghanistan gå i skolan. Även om Svenska Afghanistankommittén säger att de fint klarar av att bedriva flickskolor i områden där militären inte vågar vara så ska du inte tro annat än att det är de Svenska soldaterna som avgör skillnaden mellan ett Afghanistan i förfall eller ett Afghanistan i blomstring. Alltså vi är de moraliska hjältarna, men vi bryr oss inte ett jota om slavhandel på hemmaplan. Vad kunde man ha gjort annorlunda? Jo, staten kunde ha betalat dessa arbetarna den lönen de skulle haft enligt det officiella avtalet de hade som migrationsverket godkänt. Sedan kunde staten tagit på sig jobbet att kräva dessa pengarna av de ansvariga. För ifall det är någon som någonsin haft en obetald skuld till staten så vet de att det finns saker man inte kommer undan. Death and taxes.

Och ifall man sedan går i ett vidare perspektiv. Jag läste i en bok skriven i slutet av 80-talet att ca 320 människor dog varje dag som följd av svält. Eller ett elfte september var tionde dag. Ifall man tog de miljarderna vi satsar på att skjuta ihjäl människor och istället använde dem på att ge människor mat så skulle man i omvärlden kanske fått för sig att vi brydde oss om något annat än rent egenintresse. Vem vet, kanske vi tillsist även hade blivit den nation som politikerna nu friskt ljuger om att vi skulle vara.

De andra dagarna

Dagarna har gått som i ett. Upp tidigt på morgonen. Ut och äta lyxfrukost. Ner och ta taxi till jobbet. Sitta 30 minuter i taxin för att ta sig 5 km bort. Upp på arbetsplatsen. Ha ett morgonmöte. Jobba med presentationer tills klockan blivit sex på kvällen. Åka hem med taxi. Spela badminton eller äta ute eller gå runt på stan ett tag. Upptäcka att klockan blivit allt för mycket. Gå och lägga sig igen.
Personligen har jag lyckats göra en omvänd version av hur man brukar göra. Medan jag inte hade några problem att sova när jag först kom hit så har det blivit svårare och svårare för mig. Och medan min kropps inte hade några problem i början så äter jag nu mindre och mindre portioner. Lite som i the fantastic life of Benjamin Button.

Nu ska vi flyga hem om bara lite mer än 24 timmar. Ikväll ska vi ut med kontoret för att äta tillsammans och spela bowling eller något liknande. Det är inte sista gången vi gör något tillsammans med folket på kontoret (imorgon är kvar) men det är sista kvällen vi har möjlighet att se något annat än dessa kontorslokalerna och frukostrummet på hotellet.

Allt känns bra här borta just nu. Kanske är det för att jag är trött efter att knappt ha sovit något i natt, men det känns som om alla presentationer vi talat om att göra har gått precis som vi velat. Vi har också haft förmånen att få se en annan kultur och en annan vardag.

Jag hoppas vi kommer få möjlighet att komma tillbaka hit i framtiden.

Bland plastdjur och kontorsvänner

Så fick vi en smak av ett kanske mer äkta vietnam. I en park som var full med plastdjur i olika skickelser möttes vi för att umgås lite utanför kontoret. Det var spännande att åka moped, och jag är glad att meddela att jag fortfarande lever. Trafiken i Vietnam fungerar egentligen efter ganska enkla principer. Som en av de anställda berättade för mig så är det lite som fiskstim, så länge man simmer med resten av stimmet så händer ingenting. Ett annat tips är att inte göra några oväntade rörelser. Ni skulle bli förvånade över hur enkelt det egentligen är att gå över en väg med en aldrig sinande ström av mopeder. Det är bara att gå mycket sakta och ha tro.

I parken kunde vi sitta och umgås och ro omkring i en liten båt. Vad som blir väldigt tydligt är att alla är vi människor. Det spelar ingen större roll om du kommer från det fattiga Vietnam eller ifall du kommer från Sverige. Samma drömmar, samma hjärtesorg. Samma filosofier. Och även om Vietnam är väldigt fattigt, på ett sätt så att Kina, Kambodja och alla andra länder här nere väljer att out sourca hit, så kan folk med de pengarna de får leva ett ungefär lika bra liv som vi i Sverige eller Norge kan. Iaf om man tittar till medelklassen här. Så även om man inte tjänar mer än en 6000 Kr i månaden så kan livet fortfarande vara bekvämt.

Om att resa till Vietnam

Resa till Vietnam är sådant man kan göra, ifall man jobbar med det jag gör. Och ifall isländska vulkaner håller sig lugna. Där borta finns det en helt annan kultur att utforska. Jag måste säga att jag glädjer mig till att komma tillbaka till Asien igen.