Some kind of Monster

När Paulo Coehlo skrev alkemisten så berättade han med enkla ord en historia som många människor verkade ha lätt att anknyta till. Det är en person som startar med inget för att bygga något vackert och säkert. För att sedan lämna det och på nytt ha inget, och på nytt bygga upp något vackert. Att gå från osäkerhet till säkerhet för att sedan överge säkerheten och påbörja processen på nytt. För mig så låter det som historien om hur många av oss, kanske innest inne, tänker att livet borde levas. Men som också många av oss inte vågar leva det.

Det är just på Alkemisten jag tänkte på när jag såg "Some kind of Monster", dokumentären om metallica under en av deras mer turbulenta tider. För egentligen, metallica har ju i någon mening uppnåt kultstatus och de har ju inte så mycket att bevisa. Likväl väljer de att göra en dokumentär som det här, när sångaren hamnar hos AA i ett år och man ser hur vardagen blir full av ibland triviella konflikter. Man få följa med metallica när de möter en psykolog som ska försöka lappa ihop den sprukna gruppen. Man får se en dokumentär med helt enkelt tre människor med sina egna tvivel och sin egna ångest. Jag tror det är detta jag tycker är så starkt med dokumentären, för det enklaste hade ju varit att bara försöka bibehålla en image av att stå ovanför allting. Att hålla sig lugn i båten och leva med tryggheten. När Hetfield står i St. Quentin fängelset för att spela in videon till den första singeln på deras album och pratar med fångarna så är han självutlämnande utan att moralisera. Han säger att utan musiken hade han själv säkert kunnat vara på precis samma plats. Han berättar att han är ödmjuk och tacksam över det han fått. Det är berättelser som denna om människor som skenbart lyckas gång på gång med i verkligheten samtidigt misslyckas som ger mig känslan av en äkta berättelse, och det är människor som dessa som vågar visa sina svagheter och sina misslyckanden som gör mig full av respekt och samtidigt ger mig hopp om en ljusare framtid för alla.

En grupps uppgång och fall

När jag letade efter något att spela på gitarren häromdagen fick jag upp ett youtube klipp med guns'n'roses. Jag tog mig tid att titta på ett av deras tidigare framträdande, där de spelar Used to love her på en amerikansk talkshow.

Det var häftigt att se de gamla idolerna igen. Jag var ju egentligen inte gammal nog när de hade sin storhetstid, så att få se vad de egentligen var på den tiden de var var i sig lite extra häftigt. Där kan man tänka på att de antagligen är yngre än vad jag själv är nu. Det sägs ju att de levde i en gammal övergiven lagerlokal i början och levde från hand till mun. Spelade lite små gig på barer och var småkriminella för att få vardagen att gå ihop.
Därifrån kom jag sedan vidare till en ihopklippt video till Dead horse.

Det kändes som om jag på tio minuter fått vara med om hela bandets karriär. Från den energirika början till det avdankade slutet inte så lång tid efter. Tänkte att jag skulle erbjuda klippen här ifall det finns någon annan gammal guns'n'roses räv här som också vill uppleva karriären.
I Bergen är det annars Metallica som gäller, de hade konsert här igår.
Kontoret brevid har skaffat sponsorsavtal med Bergen live, så ifall jag hade haft biljett till konserten så hade jag kunnat få VIP pass också. Fast att få biljett till en Metallica konsert är ju inte helt lätt, speciellt ifall det bara finns 22000 tillgängliga.

Jag tog mig tid att kolla lite på kommentarerna till ett inlägg på Schlaugs blog. Det frustrerar mig hur lb och neoliberal agenda vägrar att se parallellen mellan reklam och propaganda som berör människors frihet och val. För mig kommer man dit ganska snabbt genom att argumentera via marknaden. Det finns en stor marknad för reklam, alltså är det lönsamt. Hur kan reklam vara lönsamt? Jo för att det faktiskt påverkar människors val. Hade det inte gjort det hade det inte funnits någon marknad för reklam. Farsen påminner mig om hur jag argumenterade när jag gick på högstadiet. Mer för att vinna diskussionen än för att faktiskt komma fram till något. Jag får erkänna att jag även i mina sämre stunder idag kan slänga på mig en liknande sorts argumentation.

Man lyssnar alldeles för lite i samhället.