Fragmentering, sanning, lögn och hat

Det är så bekvämt. Vi blir så mycket enklare att leda då, inget oväntat händer ifall vi är fragmenterande, ständigt stötandes ihop med varandra. Jesus kom med ett nytt bud kring det hela, han ville byta ut "öga för öga, tand för tand" med "vänd andra kinden till". Han var revolutionär. Makten önskade inte fred, har aldrig önskat det. Finns det inget att vara rädd för har vi inte längre någon anledning att underkasta oss. Sälja vapen för död? Visst, ifall det innebär att jag får behålla mitt jobb! Makten tog kristendomen och gjorde om det till något annat. 1900 år gick och Tolstoj kom. Han var övertygad om att saker skulle ändra sig. Som en evolutionärstroende menade han att det var det naturliga nästa steget. Från att vi som varelser gått från ett tillstånd där vi endast tänkte på oss själva till ett där vi även omfattade vår familj och våra närmaste. Vad han kallade för "a social life conception". Han trodde att omfamnandet av Jesus ideal var naturligt, vi var nu så uppvaknade att vi insåg att det var fel med slavar. Fel med tortyr. Fel med misshandel. Det var bara en tidsfråga innan skenheligheten skulle vara tvungen att ge vika för sanningen. I det att vi blev mer och mer upplysta så var det naturligt att samhälle skulle utveckla sig. Han skrev boken som var med att inspirera Gandhi till det motstånd som fällde det mäktiga engelska imperiet. Ifall du tittar på videon där uppe så ser du Mandela, Gandhi och Martin Luther King. En terrorist. En som var djupt hatad av Churchill. En som var snedsett av sin samtid och vars hem var under ständigt bombhot. De var hatade, länge. De talade sanningen som avslöjade vår lögn. Hur kunde vi annat än hata? Men sanningen består.

"– Ni kommer aldrig få mig att darra på manschetten när det gäller det som ger jobb, det som ger exportinkomster till Sverige. Sverige har byggt sitt välstånd, sin rikedom, våra möjligheter att ha bra sjukvård, bra välfärd, på att vi handlar med andra länder. Det är det vi har diskuterat under en lång stund, hur små, öppna ekonomier ska kunna klara den konkurrensen."  

-Fredrik Reinfeldt angående vapenexporten till Saudiarabien

"I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character."  

– Martin Luther King, I Have a Dream Quote 

Fast allt detta har jag ju sagt tidigare. Flera gånger tidigare. Sanningen är naken, enkelt, kall och framförallt kompromisslös. Man kan dock sätta all denna information in i en kontext. Judiska församlingen i Malmö har tappat förtroendet för en politiker.
Är det Carl Bildt efter avslöjandena som knyter det företag han tidigare satt i styrelsen för närmare folkmordet i Sudan? - Nej.
Är det Tolgfors som i genom sitt bruk av nysvenska och "mycket korrekta" tal förvandlat en vapenfabrik till något helt oproblematiskt? - Nej.
Är det Reinfeldt som säger att "aldrig kommer darra på manchetterna" när det gäller att exportera vapen till en diktature som hatar Israel? - Nej.

Nämen, vem är det då? Ifall man kan svälja att man säljer vapen till Israels fiender, då måste ju någon gjort något rent fruktansvärt...

Det är Reepalu. Tydligen har han sagt följande i en intervju:

Det som är speciellt här är att det inte finns någon ömsesidighet – det finns inga muslimer som säger att man lämnar stan för att man hotas av judar?

– Jag vet inte riktigt hur de här grupperna ser ut, men jag blev väldigt förvånad när jag blev medveten om den starka kopplingen mellan judiska församlingen och Sverigedemokraterna. Jag visste inte att den fanns, men när jag går på möten hos församlingen ser jag Kent Ekeroth, en av de tuffaste från SD. Sedan får jag höra att han är brorson till en av de ledande inom församlingen.

– Och att SD stenhårt driver sin antimuslimska kampanj genom att säga att man är för den judiska gruppen. Det störde mig väldigt mycket.

Du menar alltså att det finns ett muslimhat i den judiska församlingen i Malmö som kanaliseras via SD?

– Nej, det tror jag inte, däremot att SD:are har infiltrerat den judiska församlingen för att på så vis driva sitt muslimhat.

Andra saker som går att läsa i intervjun är följande:

Ilmar Reepalu fick själv under ett par års tid ha ständig polisbevakning.

– För sju år sedan var det någon som sköt in i min bostad. Det var tur att jag inte satt i mitt arbetsrum, då hade jag fått kulan i huvudet, säger han när vi har satt oss ner. Ett tag fick han förflytta sig i en skottsäker bil.

Rabbinen i judiska församlingen i Malmö blir ständigt utsatt för hot, glåpord och spottloskor. Han får skjuts av församlingsmedlemmar när han ska någonstans.

– Ja, och nu vet jag att jag är ute på minerad mark igen. Och jag går gärna ut på den marken så vi har rätt proportioner. Jag blir ju anklagad för att vara antisemit när jag säger att det inte bara är judar som har det jobbigt, det är faktiskt lika jobbigt och ibland ännu jobbigare för andra grupper.

– För Malmös judar har det varit kränkningar i form av att det målats svastikor på bilar, och att man blir hånad av unga killar och så.

[...]

Eller min släkting som blev nedslagen för att han handlade i en judisk butik?

– Det känner jag faktiskt inte till. Hittills vet jag att en flicka fick en flaska kastad på sig i samband med judiska församlingens demonstration på Stortorget 2009. Polisen har sagt att det var ett antisemitiskt dåd. Vi vet att det var muslimer som kastade flaskan.

– Däremot har vi muslimer som blivit dödade för att de varit homosexuella. Vi har spänningar som är jättejobbiga som vi försöker hålla borta från Malmö.

Ilmar sitter på en krutdurk det är väl lite tvivel om det. Motsättningarna i Malmö finns. Han har ju tydligen själv också drabbats (men säkert i mindre utsträckning än många andra). Han verkar dock anstränga sig för att de olika sidorna ska lugna ner sig. Han verkar ogilla hatet dem emellan. Kanske därifrån föds uttalandet att han upplever den judiska församlingen som infiltrerad av SD. Sant är dock att denna episoden med stor sannolikhet kommer lämna Ilmar själv hatad, av Judar såsom kristna. Jesus hade predikat försoning, vårt samhälle idag, till sonika många som predikar Jesus, gillar hatets enkla lösning.

Att vinna eller förlora. När man gör inget.

Det spelar ju egentligen ingen roll. Förra gången jag såg MFF spela fotboll så minns jag att jag förvånades över hur låg nivå det var på spelet. Ändå så var det tydligen en bra match jag såg, undrar om det inte var mot HIF. Men även om det inte spelar någon roll så är jag glad att det går bra för MFF. Och att det går bra för HIF. Som om det någonstans kan kännas som om en liten del av mig vinner fotbollsallsvenskan. Trots att fotbollsallsvenskan i stort inte existerar i min värld. Så fånigt enkelt kan det vara. Men lite kul iaf.

Andra fåniga saker som kan göra mig glad är när det går bra för Zlatan i Italien eller om Arsenal vinner i Premier League. Barcelona betydde kanske något en gång i tiden när Henrik Larsson eller Zlatan spelade där, nu så känns det helt ointressant. Jag följer ju egentligen inte liggerna på riktigt. Det flashar liksom bara förbi i en högerspalt på dn.se som jag ibland är inne på. Säkert är det flera som känner som jag, annars hade det väl inte varit en första-side-nyhet varje gång Zlatan gjort mål.

Som en parallell tråd frikopplad från mitt övriga liv. Varje dag så vinner eller förlorar jag en liten kamp. Som jag inte har något med att göra överhuvudtaget. Så fånigt. Så enkelt. Och nu har det blivit höst.

Parkeringsnorm, framsteg och historia

Historia skrivs aldrig när något händer. Det skrivs alltid efteråt. Efter händelsen kommer alltid olika röster fram, alla med sitt sätt att se på det som har hänt. Även om de olika versioner och teorier som kommer fram kan graderas som olika grader av sanna så finns det i bakgrundet ett något obekvämt faktum. Den perfekta sanningen finns inte. Verkligheten kan aldrig fångas, endast beskrivas av våra ord. Det är detta jag tänker på när jag kommer ihåg när L berättade om parkeringsnormen i Malmö. Det är nämligen lagstiftat att för varje ny byggnad som byggs i Malmö så måste ett också ett bestämt antal parkeringsplatser byggas så att folk kan få plats med sina bilar. Man ser det som ett problem att mängden bilar ökar och är därför mån om att parkeringsnormen ska kräva ett stort antal parkeringsplatser för varje nytt hus. Man skriver historien, eller i detta fallet framtiden. Man definierar den i sina ord och gör handlingar för att möta utmaningen. Men man bortser från vissa nyare tränder i samhället. Faktum är att allt färre människor väljer att ta körkort. I Malmö idag så sker uppskattningsvis 30% av alla persontransporter med cykeln. För de som fötts på 40, 50 och 60 talet kan jag tänka mig att bilen i det närmaste har setts som en symbol för människans framsteg och ökande frihet. Generation för generation har mängden människor som tagit körkort ständigt ökat (fram till nu). Bilen och människans därigenom erhållna autonomi är en symbol för samhällets framsteg. Och framåt ska samhället, alltså ska mängden bilar öka.

För oss däremot. Vi från 80-talet. Generationen som växt upp med silversked i munnen. Vi har inte upplevt samhället där människor inte hade makten att definiera sitt egna liv på det sätt som vi kan göra idag. Bilen är inte en symbol för oss. Möjligen en självklarhet, eller ett praktiskt verktyg. Och i takt med att städerna överöses med bilar tappar bilen också sitt syfte. I Indien t.ex. så väljer människor att köpa bilar även om vägarna är helt hopplösa att ta sig fram på. I Indien är bilen en statussymbol. Inte här.

Tänk ifall saker verkligen är påväg att förändra sig. Kanske bilen kommer förlora sin roll som det självklara transportmedlet. Tänk ifall denna objektiva driften finns i samhället. Samtidigt som den subjektiva synen finns att mängden bilar bara kommer öka. Det har de ju ALLTID gjort. (Eller åtminstone i 50 år). Vad kan man då säga om förbifart Stockholm ? Vad jag vill minnas från den dokumänteren man gjorde om projektet så är det i det närmaste bara varit vägverket som varit positiv till projektet. Jag har fått intrycket av att de politiker som driver förbifartprojektet har varit ytterst selektiva med vilka de lyssnat på. Att de har skrivit sin egna historia. Sin egna verklighet. Kanske de tror på den, kanske bara de hoppas på det. Själv förundras jag över att man kallar det för ett hot mot demokratin att utföra en folkomröstning om projektet.