Regn och Indianer

Det ser ut som om det ska bli mycket regn imorgon och jag väntar förväntansfullt. Annars läser jag vidare om indianerna. De hade inte mycket ägodelar och när de odlade så odlade de tydligen inte mer än vad som behövdes. Att veta hur många indianer som fanns runt 1500-talet när Europeerna började komma är väldigt svårt, till skillnad från oss så hade man ingen skriftlig tradition hos indianerna och saker som folkräkningar tedde sig antagligen som ganska absurda för indianerna. Att tala om indianerna blir på ett sätt lite märkligt eftersom arkeologer menat att mångfalden i Amerika var större än vad den var i Europa och att skillnaden mellan vissa språk där var större än skillnaden mellan engelska och kinesiska.

Angående detta med skriftlig tradition så hade man hos indianerna en legend om varifrån de olika människoraserna uppkommit. Man menade att gud (eller deras motsvarighet) tagit liken till offer för en stor örn och väckt dem till liv igen. Den vita mannen kom till liv ur det lik som varit dött längst och därför glömt mest om vad det tidigare var. Därför välsignades den vite mannen med skriftspråket, eftersom han inte kunde komma ihåg själv varifrån han kom och vad han var.
Att ha ett skriftspråk var alltså inget fint för indianerna utan bara ett tecken på att man inte själv kunde komma ihåg eller förstå vad man egentligen var. Det tråkiga för oss är dock att eftersom man inte hade något skriftspråk så har detta myller av olika kulturer gått förlorade för oss utan att vi har möjlighet att helt återskapa vad de en gång varit. Hos de indianer som lever idag så lever många människor fattigt och saker som alkohol och knark är stora problem. I vissa områden är så mycket som 80% av alla indianer arbetslösa. Kanske det är en följd av när missionärerna skulle "civilisera" indianerna och gjorde det genom att ta barnen från sina familjer och försöka uppfostra dem i en västlig skola istället. Lite som det Australierna nu bett om ursäkt för inför aborginerna antar jag.

Var är regngudarna?

Jag sällar mig antagligen till en udda grupp här i Bergen när jag säger att jag önskar att det ska börja regna snart. Den senaste tiden har vi varit välsignade med vackert väder, med klar himmel och fågelsiluetter som rört sig fridfullt över himlen. Men nu vill jag alltså ha stop. Tillbaka till det vanliga vädret. Det är lite fånigt men anledningen är att jag köpt en regnjacka. En sådan där med någon form av Gore-tex alternativ i sig. Jag är otroligt nyfiken på att få se ifall denna tunna jackan verkligen kan klara av att hålla regnet ute.

Jag har egentligen ingen bra förklaring till denna fascinationen, hur kan man skapa ett material som både andas, håller vinden borta och regnet ute samtidigt? De flesta män i min ålder fascinerar sig säkert i långt högre grad över IPhone telefoner eller datorer. Själv är jag nog den enda i min franskklass på tre damer i 60 års-åldern och mig själv som inte har använt våra hjälpverktyg på internet. L'internet m'interesse pas. Mitt arbete till trots. Självlysande gula jackor däremot.. det är grejor. Väderleksrapporten ser mörkt ljus ut.. men jag håller tummarna.

Olika

Det regnar i Bergen. I Skåne hade man kallat det för pissregn. Jag trampar enträget på min cykel, ner vid damsgårdssundet och vidare. Byxorna har blivit genomvåta bortom bättring, under min isolerande regnjacka har jag börjat svettas lätt av min framfart. Jag är så oändligt tacksam över att min kropp fungerar. Att jag har möjlighet att sitta på cykeln och trampa mig framåt. Det är mörkt och rått, bilarna är kalla och många. De står och brummar i sina slingrande bilköer som aldrig verkar vilja ta slut.

Jag tänker plötsligt på Bush.

Kanske det ligger något i det. Det går inte att förneka hur tilltalande tanken är att vi alla är olika. Den tilltalande tanken om ett samhälle där människor som tänker olika hjälper varandra att utveckla samhället. Jag antar att det är vad man skulle kalla det mångkulturella samhället. Eller kanske det fungerande mångkulturella samhället. Men likväl, i slutändan, så känns det som om man gång på gång kan förundra sig över vår enfaldighet som samhällsklump. Kanske det är just det som på något märkligt sätt är skönheten.?

Doften av en vacker höstdag

Det kan ju vara besvärligt att vara förkyld, men det är inte utan sina belöningar. Nu när förkylningen har släppt så har jag åter fått uppleva den otroligt häftiga känslan av att återfå luktsinnet. Idag har i tillägg varit en helt exemplarisk dag. När jag vaknade i morse så utbröt jag "oj, vilket vacker dag". Det tog ett tag, men sedan förstod jag att den klarblå himmeln egentligen var ljusgrå. Det är sådant som är lätt hänt när man vant sig vid en svart himmel.. nyanserna flyter ut. Likväl, efter att dagen varit igång ett tag så skingrade sig molnen och solen kom faktiskt fram.
Vackert väder, höst. Luktsinnet tillbaka. Det är mitt recept på en bra dag.

Back in the USSR

.. eller förlåt, det är ju alliansledda Sverige som är det nuförtiden.

Det regnade i Bergen när jag kom tillbaka vid två-tiden i Söndags. Bara lite demonstratict lätt. Asfalten var blöt men fullt framkomlig för mig som bara hade sandaler och ingen jacka. Det är en annan luft här borta, lite friskare på något sätt. Jag vet inte om jag ska säga att det kändes som att komma hem, men något speciellt var det att stiga ur det där tåget.

Fram till idag har jag bott i denna studentkorridor utan att träffa någon annan. Jag har bara vagt varit medveten om någons närvaro eftersom små enkla föremål ibland flyttat sig emellan att jag varit på jobb och kommit tillbaka. Annars har här varit helt tyst. Nu sitter jag åter igen och blickar ut över bryggen från Nathalies rum. Det är fullt av Nathalie, men utan Nathalie.. lite tomt trots alla saker med andra ord.
På jobbet fick jag höra uppmuntrande ord om mina prestationer än så länge.. det piggar ju alltid upp. Jag närmare mig än mer planer på att köpa lägenhet. Det gäller att taima det hela rätt mellan att bostadspriserna faller och hyperinflationen slår in.

En gång i tiden skrev jag om hur Nathalie inte riktigt var vän med sin telefonen. Denna gången är det min tur. I kombination med att PIN-koden fallit mig ur minne så har lappen där den står på också gjort det. För att göra det ännu värre så har en korridorare inte lämnat tillbaka nyckeln till förrådet som hon skulle, så den sista platsen att leta på är otillgänglig. Det gör ju en onekligen lite strandsatt, men samtidigt är det lite interessant att inte vara uppkopplad till det stora människoklustret.
Jag har ju fortfarande internet, men man kan fråga sig hur länge. På de tre dagar jag har varit här så här så har automatsäkringarna gått lika många gånger. Föga förtroendeingivande. Första gången var jag rädd att jag skulle bli tvungen att ringa vaktmästaren. Den uppmärksamme kanske ser dilemmat. Visst finns Skype också, men jag föredrar att prata med folk som har förståelse för att man låter som en robot när jag använder Skype.

Idag visade det sig att yogacentret här har sommarstängt också. Utanför satt det en gammal dam med alldeles för mycket läppstift och en knallröd sylvest. Smått överviktig var hon också. Hon letade efter Katte-Kari, Kari som jobbar på caféet och skulle ge henne en kattunge. Förlåt sa jag, men hon kommer nog inte tillbaka förrän till Augusti, det är då caféet öppnar igen. Hon frågade mig om jag visste var någon förmodad ort med obskyrt namn låg. Jag hade inte en aning. Vi enades om att vi var dumma både hon och jag som inte kunde komma in. Sedan gick jag därifrån. Solen skiner i Bergen nu, och för er som har haft förmånen att se det, så vet ni hur vacker här är då.

Ikväll är kvällen då jag slutligen ska bli av med min buss-lagg, det har jag bestämt.