Ytans tidevarv

När Fredik Reinfeldt tog till orda i partiledardebatten var det ingen tvekan hur han avsåg hålla sitt anförande. Som så många gånger tidigare så berättade han att det just nu inte finns någon opposition. Detta följde han sedan med att berätta hur mycket bättre det går för Sverige än för övriga Europa. Och sedan var det i det närmaste slut. Det var inte mycket varken politik eller önskan som uttrycktes. Endast ett understrykande av att "vi är de ansvarstagande", "vi är stabiliteten". Det är klart att det i tider som dessa är eftertraktat att vara just ansvarstagande. Men sedan var det ju detta med ansvarstagandet också. Det är ju detta som moderaterna personifierar, men ifall man söker under ytan så kan man snabbt få intryck av att partiet som ständigt pläderar om att ta ansvar, faktiskt inte alltid är så noga med det där själva. Berlusconi är ju kanske inte den första man kommer att tänka på kring Eurokrisen, men ESM som är den nya unionen som Socialdemokraterna nu har kommit överens med regeringen om att vi ska gå med om har trots allt vissa kopplingar. Helt grundläggande för ett ansvarstagande ledarskap är ju nämligen just att detta ledarskap kan ställas till ansvar. Om detta tror jag de flesta kan vara eniga. Det som S tillsammans med regeringen kommer göra (ifall saker är så illa som youtube-videon visar) är att flytta stor proportion av vårt självstyre bort till en organisation som inte är demokratiskt vald och som inte kan ställas till ansvar för sitt agerande.

Närmare Reinfeldt själv så har vi Filippa Reinfeldt. I DN så har en rad olika redaktörer för mindre tidningar skrivit en debattartikel där man beklagar sig över hur Filippa gör sig totalt otillgänglig för intervjuer angående politik. I artikeln står följande att läsa:

Den aktuella Serafenhistorien är intressant för att den så tydligt visar Filippa Reinfeldts mediebojkott. Eller är det Moderaterna som vill skydda en av partiets viktigaste galjonsfigurer till varje pris? Otaliga medier har försökt få en intervju de senaste veckorna med Filippa Reinfeldt – samtliga har kammat noll. Till och med landets största morgontidning, Dagens Nyheter, hänvisas till finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) – och han hade inte ens något politiskt ansvar när Serafen avknoppades 2007. Stockholms skattebetalare har förlorat miljontals kronor på försäljningen av Serafens husläkarmottagning, men personen som är ytterst ansvarig för att skattemedel försnillats väjer för ansvaret. Varför tyckte Filippa Reinfeldt att det var rätt att sälja stockholmarnas gemensamt ägda vårdcentraler för några hundratusen, när hon måste ha insett att de kunde säljas vidare för det mångdubbla? Frågorna hopar sig, men det moderata lägret i landstinget tiger.

I ett svar på DN som går under titeln "S tar till personangrepp när argumenten tryter". I ingressen (som står vid länken till artikeln" står att läsa följande:

”Jag känner igen dem som skrivit debattartikeln som vänsterdebattörer och S-politiker.”

. Svaret på kritiken blir med andra ord.. personangrepp på de som kommer med anklagelserna.

Svarar hon på kritiken i sitt svar då? Det kan man kanske säga.. hon säger att hon inte var ansvarig för dessa utförsäljningarna. Kom väl ihåg att detta kommer från det ansvarstagande partiet

.

Men i slutändan så är ju pengar trots allt bara pengar. Brott mot mänskliga rättigheterna är ju några steg värre. Det har i nederländsk press gått att läsa om en tidigare anställd på Lundin Oil i Sudan. Detta har plockats upp av Kristna Fredsrörelsen men än så länge inte av de stora medierna. Den anställde som upptäckte missförhållanden i Sudan och blev torterad efter att ha rapporterat detta till sina överordnande berättar om en praktisk allians mellan Lundin Oil och staten.

– Lundin var inte ett företag. Det var snarare en ingång för den nordsudanesiska armén.

Lundin Oils eget säkerhetsfolk inte gick att skilja från den reguljära armén eller milisen menar Matthew.

.

Den dämpande trasan

Peter Wolodarski är en profilerad debattör och ledarskribent på Dagens Nyheter. I rollen som detta är han ofta med i olika sammanhang och ger sin åsikt om olika skeenden. Jag misstänker att många värderar Peters åsikt högt och litar till honom för att få rimliga och partipolitiskt oberoende perspektiv på olika frågor. Peter har säkert många förtjänster men det förvånar mig hur han i rollen som opinionsbildare och tyckare är så paralyserad i sin egna världsbild i SVTs morgonsoffa.

När Schlaug menar att där finns ett systemproblem i Europa och den globaliserade ekonomin så pekar Peter på att problemet Grekland främst berott på felaktig bokföring först och främst. Detta är möjligen korrekt men det måste ju vara möjligt att höja blicken och se att ifall nu även Italien, Portugal, Spanien, USA, Irland och Storbritannien står inför stora ekonomiska problem så kan man svårligen se den ekonomiska problematiken som en anomali. När Schlaug fortsätter insistera på att här finns ett systemproblem som har producerat beteende med lånande för att stimulera en tillväxt som tillsist når en gräns dem inte klarar. Då kommer det reflexiva "Vad är din lösning då!?". Som opinionsbildare och debattör måste det vara möjligt att analysera samhällets strukturer och peka på problem. Tankesättet "Om du inte hittar ett komplett annat system som kan ersätta det, så är det meningslöst att leta problem i det nuvarande" är inte värdigt en profilerad opinionsbildare.

När frågan går vidare till Kina och Saab så ser man tydligt hur Peter är obekväm kring pratet att Kina kan känna sig höga i hatten när de som kommunistdiktatur nu kan se hur vi som demokratier misslyckas med att hantera både våra egna ekonomier och klimatproblemet. Det sitter säkert djupt in i ryggraden hos många människor att Kina, i egenskap av att vara en "en-parti stat", omöjligt skulle kunna hitta fel hos oss som är fullfjädrade demokratier. Han framhåller EU som ett effektivt verktyg i miljöpolitiken. "Klimatfrågan är inte en nationell fråga utan en internationell, som måste lösas tillsammans" menade han i debatten. Detta är helt rätt, men detta leder inte automatiskt till slutsatsen att EU i nuvarande form är ett effektivt verktyg i miljöfrågorna. Det är långt oftare man hör rapporter om hur Sverige inte bara får, utan måste försämra sin reglering kring miljöområdet av konkurrensskäl (ekonomi verkar vara en långt viktigare fråga i EU än miljö). I landet brunsås' sista avsnitt så intervjuar man Isabella Lövin angående det att köpa etiskt försvarbar fisk idag. Hon säger att den fisk vi köper idag är helt laglig, men långt från all denna fisken är fångad på ett hållbart sätt. Ifall fiskebestånden fortsätter minska i den takt de gjort de senaste 50 årna så kommer det inte finnas någon fisk kvar till 2048. EU har aktivt försvarat sina medlemsländers intressen genom att sätta höga fiskekvoter och genom att förhandla fram fiskeavtal med Afrikanska diktaturer som är till stor fördel för EU och för diktatorn men knappast för diktatorns folk. EU har i tillägg av någon gestaltats som ett titanic som håller på att sjunka där politikerna ivrigt debatterar bordsplasseringen i den fina matsalen. Med andra ord ett trubbigt verktyg som dras åt många håll. En union som i sina förehavande inte kan kallas sig moraliskt klanderfritt och en mängd överstatliga institutioner vars mål inte alltid är enkla eller riktade för allmänintresset. EU som projekt menas av vissa dessutom främst varit till för att homogenisera de olika marknaderna vilket gör det lättare att lansera en produkt som kan säljas överallt. Detta är något EU har varit effektiva med. Det jag försöker säga är inte att EU bara är dåligt och borde skrotas, det har jag inte tillräckligt med kunskap eller belägg för att säga. Jag bara säger att det att okritiskt säga att EU är ett välfungerande samarbete som av sig själv kommer lösa de stora utmaningar vi står inför är naivt och verklighetsfrånvänt om man inte kan peka på tydliga bevis på varför det är så.

Den totala oförmågan att se bortom den egna näsan i dessa debatterna är som en stor dämpande trasa över den diskussion som vi innerligt behöver. Det är måhända naturligt för oss människor när vi kommer upp lite i ålder att få det svårare att se andra perspektiv än det strikt egna och att erkänna verkligheten så som den är snarare än så vår världsbild säger att den ska vara. Hos politiker och institutioner är det endimensionella tänkandet något man inte önskar sig men likväl till viss del förstår eftersom där i bakgrunden ligger ett intresse. För en profilerad och oberoende debattör och tyckare är dock egenskapen att se bortom den egna lådan och att ta i, för ens tidigare världsbild, obekväma frågor en nödvändig förmåga.

Stora och små nyheter

Det finns stora och små nyheter. En gång på gymnasiet kom vi att diskutera text-tv och hur SVT visar olika nyheter med olika stora rubriker medan TV4 har samma storlek på alla nyheter. Jättepraktiskt sa klassen, att man får se hur vilka nyheter som är viktigare så man kan ignorera de mindre. Inte alls sa läraren, det bästa är ifall läsaren själv får ta ställning till vilka nyheter som är stora och vilka som är små.. så sant.

Schlaug berättar att han befunnit sig i ett debattutbyte med Annie Lööf. Annie menar att Sverige redan har lyckats med det Alliansen menar är vägen till att lösa klimatproblemen. Vi har lyckats fri koppla vår tillväxt och våra utsläpp. Schlaug däremot menar att ifall du räknar in utsläpp för det vi faktiskt konsumerar i Sverige så har vi inte alls lyckats fri koppla konsumtionen.

Nu har till och med Riksdagens egen tidningFrån riksdag och departement påvisat att jag har rätt. I ett helt uppslag - under rubriken Rökridåer döljer utsläppssiffror - kan nu Annie Lööw ta del av vad som gäller.

Detta tycker jag är en intressant nyhet. Ett före detta miljöparti baserar idag hela sin miljöpolitik på felaktiga antaganden. Som medborgare så tycker jag tom att nyheten är relevant. Dessvärre tillägnas inte nyheten ens en liten rubrik på DN eller SvD.  Däremot kan jag läsa precis allt om de senaste spekulationerna kring huruvida Juholt kommer avgå eller inte. Det bryr jag mig överhuvudtaget inte om. Även om jag saknar det faktum i rapporteringen att Juholt inte är den enda riksdagsmannen som tagit ut ersättning utan lov. Inte för att jag tycker Juholt är bra, eller för att jag tycker Centern är dålig. Bara för att det helt enkelt inte är en nyhet längre.

Juridiskt riktigt, moraliskt rätt?

Ramarna för vad som är ett samhälle kan från tid till annan vara intressanta att titta på. Nog har vi alla en intuitiv känsla för vad vår demokrati är och inom vilka ramar vi har både våra friheter och plikter. Tittar man närmare på det så är det dock i yttersta konsekvens våra olika institutioner som upprätthåller samhället. Det är sjukvården som hjälper oss när vi är sjuka, det är skolan som utbildar oss och hjälper oss att förstå världen och det är polisen och rättsväsendet som definierar gränserna för rätt och fel ur samhällets ögon. Men alla dessa institutioner utgörs av människor. Och människor har aldrig varit avsedda att fungera som mekaniska kugghjul utan vi är alla subjektiva och med en egen agenda.

DN har på senaste tiden börjat granska polisen och Wolodarski menar att de reportage man gör visar en samhällsbärande organisation i förfall. Något jag dock tycker är snäppet mer intressant än polisen är vår juristkår. Kanske minns du skandalen med ledarna för en ytterst framstående juristförening som kommit undan med att bara betala 3-4 procent skatt genom att ta ut sin lön via skalbolag i U-länder och kalla utbetalningarna för näringsverksamhet i utvecklingsland. Moraliskt sett helt oförlåtligt, juridiskt sett inget att anmärka på. Nu senast har DN och SR rapporterat att de studenter som oftast åker dit för fusk vid Uppsala universitet är - juriststudenterna. Ifall vi bygger upp ett rättsväsende på arbetare som ser mer till eget intresse än till moral, vad kommer detta isåfall innebära för samhället i storts förtroende för rättssamhället? Att vara jurist eller dommare är endast en titel. Ifall det visar sig att människorna bakom titeln blir mer och mer beredda att ta genvägar för snabba resultat så blir jag smått orolig för vår demokrati. (Jag brukar vara motståndare till användandet av ordet demokrati eftersom innehållet från tid till annan är svårdefinierat, i detta samhället upplever jag dock att ordet passar in)

Centerpartiet

Centerpartiet har gått ner i opinionsmätningarna. Maud Olofsson tror att många väljare kommer mobiliseras fram till valet och jag tror hon har rätt. Man har redan tidigare konstaterat i mätningar att många människor är beredda att stödrösta på ett parti ifall det finns risk för att det ska falla ur riksdagen. Alltså, kanske det fortfarande finns hopp för alliansens gröna röst (även om naturskyddsföreningen menar att Kristdemokraterna är det grönaste partiet i alliansen) i det kommande valet.

Jag tror som sagt inte att centerpartiet kommer åka ur riksdagen, men jag kan dra paralleller till vad som hänt i Norge och undrar ifall inte centerpartiet är på väg in i en långvarig kris. I Norge heter högermiljöpartiet Venstre. Venstre gjorde ett väldigt dåligt val förra valet, att jämföra med ett väldigt bra val i valet tidigare. Varför gick det så dåligt senast då? Jo, för att i senaste valet såg det omöjligt ut att skapa en högerregering utan att även Frp (Fremskrittspartiet) fick vara med och bestämma. Frp är ett popultistiskt parti som spelar lite på samma strängar som SD försöker göra i Sverige. De har dock en bredare politisk agenda och t.ex. menar man att miljöfrågan är rent strunt. Nåväl. Att sammarbeta med Frp var uteslutet för Venstre. Man sa tydligen att det inte skulle gå för sig. Valet tidigare hade många röstat på Venstre i rädsla att de kanske skulle åka ur riksdagen utan sympatiröster. Beskedet att Frp-sammarbete var uteslutet ledde alltså till kraftigt försämrat valresultat. Det Venstre gjorde var att offra sitt valresultat för sin politiks skull. Kanske är det denna saxen som centerpartiet också har satt sig, men där man istället har valt att offra sin politik för sitt valresultats skull. Detta kommer kanske fungera i ett eller två val. Men jag misstänker starkt att folk kommer börja undra vad man egentligen ska ha partiet till i takt med att det blir mer och mer svängande efter vinden.

Nyspråk på Svenska

Så här sa Fredrik Rheinfeldt till DN den 14 Juni 2010:

"Jag har ofta i varörelser sett att man vill få upp tryck i påståenden om att vi skulle ha idéer om våra motståndare. Jag vill bara försäkra om att förnyelsen av Moderaterna är att vi ska utgå från oss själva"

Ha dessa ord i bakhuvudet och lyssna på Fredriks tal i Almedalen. Det oroar mig att landets statsminister kan ljuga så ogenerat.

Rheinfeldts tal har jag hört. Jag har bara hört delar av Ohlys tal. Det fanns många saker i hans tal som jag tyckte var rent orealistiska och andra som jag inte höll med om. Men Ohlys tal var bra eftersom han åtminstone berättade vad han ville. Därför blir jag förvånad när jag läser i Svenska dagbladet och läser att man berömmer Rheinfeldts tal men samtidigt kritiserar att Ohly inte berättar hur han tänker förverkliga det han vill. ...? Att säga vad man vill måste väl ändå vara bättre än att bara prata om hur dåliga man tycker ens motståndare är.

Den svenska religionsdebatten

Jag hade egentligen på förhand tänkt skriva om tingens dualism, hur motpoler förstärker varandra och ofta är del av samma väsen. Jag hade materialet klart för mig och tänkte utgå från saker jag läst i "I varje trumslag jordens puls".
Men. När jag sökte efter debattartiklar om religion kontra humanism stötte jag på något så iögonfallande att jag var tvungen att skriva om det först.

Jag ska ge er en guidning i mina cyberresa..
Jag hittade först en debattartikel där Kurkiala varnar för att se vetenskapen som något annat än den är. Titeln Överdriver förnuftstro farligare än vidskepelse låter kanske bekant i förhållande till saker jag tidigare uttryckt.

Därifrån kom jag till humanisternas hemsida där de formulerade sitt svar (läs det gärna, personligen tycker jag att de väljer bort att svara på de djupare implikationerna av det Kurkiala skriver). På hemsidan följer de kontinuerligt den offentliga debatten om religion kontra ateism.
Där hade den en länk till DN där man skriver om Hatet mot humanismen. Skribenten där oroar sig över hur tidning i allt större utsträckning vänder sig mot upplysningsidealen. Eller tja, egentligen oroar han sig över att tidningar i större grad kritiserar humanisterna.

Nu till det iögonfallande. En av bloggarna som blogat om DN inlägget var Kristoffers blog.. och han har lyckats att personifiera det jag menar är den svenska övertron på förnuft. Jag kunde först inte förstå ifall artikeln var ironiskt skriven eller inte, men när jag kommit till slutet förstod jag att den inte var det. Det går i artikeln att läsa att "Religion om något ska, bör och måste kritiseras. Den är ju inte logisk, inte vetenskaplig och bygger inte på några som helst fakta. I andra situationer är människan logisk och agerar med förnuft, men när hon har vanföreställningar om mystiska väsen som inte existerar hyllas hon för sin "fromhet" och "spiritualism". Hade det inte varit religion inblandat hade personen spärrats in på hispan.".
Utöver smått klumpiga formuleringar tycker jag det är intressant hur den som skrivit verkar ha en fundamentalists tro på att allt som är logiskt är gott och allt som inte är det är av ondo.

Jag tycker att religion kontra humanism är ett intressant debattområde. Tyvärr förstår jag efter att ha företagit min resa över artiklar att gapet mellan de två sidorna är så stor att debatten är meningslös.

Appropå politikerförakt

Det kan ofta kännas som om politiker idag framför sin egna agenda obereonde av vad människor tycker och tänker. Ta FRA t.ex. nu har det kommit ett moderat upprop mot lagförslaget också (undrar vad som hände med Fp uppropet som skulle omkullkasta lagen). På ekot hörde jag en moderatkvinna berätta att utöver riksdagsledamöter har hon inte pratat med någon som varken varit positiv till lagen eller kunnat motivera den. Sten Tolgfors svarar att debatt har man redan haft och lagen kommer inte brytas upp. Kallas det debatt när ena sidan på metodiskt sakligt vis visar att något är fel medans andra sidan är helt tyst och gör som de vill ändå. Kanske är det de lyssnande moderaterna.
Iaf, när politik känns som mest ruttet är det skönt med en politiker som har några moraliska värden alls. Här kommer Ron Paul:



Vad han gör är att sakligt argumentera för något. Någon mer än jag som himlar med ögonen när gängse politiker tar varje tillfälle i akt att berätta hur dålig oppositionen är?
Dessvärre var det inte det goda exemplet ovan där Ron Paul förklarar att Iran faktiskt inte alls är den onda jokern i någon actionfilm utan faktiskt människor precis som vi. Utan det jag vill visa är något jag tycker är typiskt för modern politik och får mig att undra ifall människor i en demokrati har någon makt alls att påverka. En rapport av ett oberoende institut har konstaterat att pressen kring Obama, de gånger analytikern uttalar en åsikt, är långt mycket mer negativ än den kring McCain. Detta går stick i stäv med den allmäna bilden att Obama är pressens guldpojke.
Vad gör man då från oppositionshåll? Jo, man säger att rapporten inte är giltig. Varför inte? Jo för att folk flest tror att pressen är mer positiv mot Obama. Säger man något ofta nog blir det tydligen en sanning. Vad ska vi med forskare till? Deras inlägg verkar ju inte betyda något i debatten. Här har ni diskussionen:

En cykeltur över artiklar som slutar med min syn på frihet.

I senaste numret av Morgenbladet har man med en artikel om bildung. Den handlar om vikten av bildning. Eller kanske ännu mer vikten av att begreppet bildning inte förlorar sitt värde. Det är ju en norsk artikel så motsättningen hamnar mellan begreppet dannelse och utdannelse, vilket på svenska troligen blir skillnaden mellan bildning och utbildning. Så artikeln handlar om dannelse och inte bildung? tja, det är första artikeln i vad som ska bli en serie och den tar utgångspunkt i begreppets födelse. I ordet bildung.
Det var så att 1783 påbörjades en debatt mellan upplysningens försvarare och kyrkorepresentanter. Upplysningsrepresentanterna ville avskaffa det kristna i äktenskapet. Prästen Friedrich Zöllner gick till motangrepp och menade att upplysningsmännen var på villovägar. Vad är upplysning? frågar han sig. Borde inte det definieras innan debatten fortsätter.
Här kommer Kant in i debatten.

(Som en sido-not kan här nämnas att jag varit nyfiken på Kant på sistonde då hans namn och teori om transcendalismen kommit upp i en artikel kring Radical Orthodoxy, samt att han har använts som en sorts förfader till litteraturriktningen strukturalismen enligt vissa. Ifall någon kan förklara transcendentalismen för mig skulle jag vara tacksam eftersom de förklaringar jag hittils läst inte sagt mig något.)

"Upplysning" skriver iaf Kant " är människans uttåg från sitt själorsakade oförmyndigande". Längre in i sitt Essay kommer en tydligen väldigt känd passage:
"Omyndighet är den saknande förmågan att använda sitt förstånd utan andras ledning. Självorsakad är denna omyndighet när den inte beror på avsaknad av förstånd, utan avsaknad på beslutsamhet och mod att använda sitt förstånd utan andra ledning. Sapere aude! Ha mod till att använda ditt egna förstånd! är alltså upplysningens ordspråk."

Detta citatet skulle jag vilja ta utgång från och filosofera lite kring.
Slutsatserna jag vill dra är att de flesta av oss drömmer om frihet. Jag menar att vi fortfarande idag inte har tagit lärdom av det Kant skrev i sin artikel för så länge sedan. Jag vill mena att vissa teorier och personer (här menar jag inte Kant) får mer gehör för att de är kända än för att de är vettiga. Till sist vill jag haka in lycka.

Så försök följa med nu.

Jag kan inte historien särskildt bra, men jag misstänker att det fanns ganska stora klyftor mellan kyrkan och de som försvarade upplysningen. Trots min kristendom tycker jag dock att det här citatet är väldigt interessant. Jag menar dock att detta citatet är spunnet ur en mer fundamental mänsklig karakteristik. Nämligen drömmen om frihet.
Kan det vara så att här faktiskt finns en brygga mellan två så olika saker som kristendom och upplysning? Jag menar det, och jag menar att det är denna drömmen.

Givetvis är dessa citat tagna ur en text vars helhet jag inte har läst och vars faktiska mening jag bara kan gissa mig till. Men vad Kant här skriver ju är att människor borde resa sig upp från sitt självförvållade oförmyndigande. Resa sig upp för att tänka själva. Enligt mig innebär det att resa sig upp för att bli fria. Detta är vad jag menar att vi i popkulturen idag kallar att finna sig själva.

En del av bibeln som fascinerar mig mycket är där det står att man måste dö för gud för att få liv. (jag har ingen bibel, så jag kan inte återge det korrekt). Jag har alltid tolkat detta som en central del av kristendomen. Det att man ska födas på nytt. Och att man ska födas fri. Visste ni att det är därför korset är så centralt i kristendomen förresten? Inte för att Jesus dog utan för att han föddes på nytt. Jag menar att detta handlar om att finna frihet.

För att få ett ännu större perspektiv på det hela kan man ju slänga in budhismen som tror på att upplysning (frihet) bara kan nås genom att frigöra sig från det materiella. Men det är bara en tanke, jag är ju inte väldigt skolad i budhismen heller.

Betyder detta att kristendom och upplysning är samma sak? Rätt och slätt inte, bara att målet är det samma. Vägen dit är väldigt olika.

Nu avviker jag lite från dannelse Kant och kristendom för att ta upp en filosofisk artikel jag fick ögon på idag på DN tanken är att jag tillsist ska komma tillbaka till frihetsbegreppet.
Det är här jag som i en bisatts också vill komma in på att vissa teorier kan få mer uppmärksamhet än de kanske förtjänar just för att de kommer från rätt person. Denna person är Martha Nussbaum. Jag tolkar det som att Nussbaum vill belysa vikten av humaniora i våra universitet. Vikten av litteratur och konst i en värld som mer och mer kommer att domineras av pengar. Även om vi ser en vändning i våra materalistiska värderingar (från undersökning i morgenbladet - först nu har norrmän blivit lite lyckligare, när de materialistiska värderingarna börjat gå tillbaka). Martha menar att vi måste definiera vad som är gott för samhället innan man kan föra en meningsfull politik, här är citatet ur DN: "Med utgångspunkt i Aristoteles dygdetik och tankar om det goda samhället har de utvecklat en begreppsapparat som utgår från att det inte går att utforma en konkret politik innan regeringsmakten har skapat sig en idé om vad som är gott för människan.".
Det i hennes resonemang som får mig att reagera är hur hon menar att man måste sörja att människor blir kosmopolitans för att få bort alla fördomar om andra kulturer. Det verkar lite väl verklighetsfrånvänt att få ut 1,3 miljard kineser på vallfärd runt om i världen.

Den här begreppsapparaten är kanske något som skulle vara interessant i svensk politik också. Är det någon mer uppmärksammade miljöpartiets utspel i Almedalen? Slut på flumskolan, nu är det dags att vi börjar luta vår skolpolitik på faktisk fortskning. En härlig gliring till Björklund. Även om Björklunds taktik att säga något som är helt ogrundat i vetenskap men något som talar väldigt fint till folks intuitiva föreställningar antagligen är mycket smartare i opinionsbildningssyfte så är det all heder till Wetterstrand som för debatten ett steg bort från det retoriska tomrummet utan betydelse som våra politiker ofta rör sig i och in emot verkligheten. (ett annat bra exempel på detta är föreställningen att Guillianis noll vision i New York var det som fick bukt på brottsligheten. Statistik avslöjar att det är en myt, det som fick bukt på kriminaliteten var att man anställda flera poliser. Ser du skillnaden?)

Här kommer vi tillbaka till frihetsbegreppet igen. Svenska politiker är inte fria. De står inte i stånd att använda sitt intellekt till något utanför ramarna av det våran nuvarande föreställning om ekonomi säger att de ska använda det till. Det får debatten att stelna och det får deras ledelsesätt att göra oss ofria. Varför blomstrar det aldrig upp en debatt om vilka värderingar vårat samhälle borde eftersträva? Varför trumfar fastighetsskatten våra värderingar som intressant diskussionsämne. Är vi så blinda?

För att återigen komma in på FRA - något som definitivt har med frihet att göra. Argument om att andra länder är precis lika illa som oss är betydelselösa. Krig är fred säger de i 1984. Övervakning är frihet. Ge oss som folk frihet att bestämma hur vi vill ha det i vårat egna land. Politikerna borde sluta lyssna på den ledaren som ständigt styr deras intellekt. Föreställningen om hur världen måste vara.

Nu är snart cirkeln sluten. Den sluts av Danmark. Danmark är utsett till världens lyckligaste land. Varför det? Analytikerna verkar till synes eniga när de säger att det är just friheten som gör det. (Någon som kan gissa var Zimbawe ligger i undersökningen).
Som konkulsion vill jag mena att det finns så många illusioner här i världen om vad som är och vad som inte är lycka. Teorier kring ämnet har skapats i över 2000 år, vi tänker fortfarande. Jag menar att friheten är ett stort fundament i lyckan. Och att det kanske är just därför vi är så fascinerade av idéen frihet om så på ett omedvetet plan.