En sekulär stat

Democratic thought's starting point is of course the idea of the sovereignity of the people. So long as power finds its legitimacy in tradition, right of conquest, or the will of God, democracy is unthinkable; democracy becomes possible only when the holders of power are regarded as representatives of the people. They are responsible for implementing the decisions of the people, and the people alone hold sovereignity.

- Alain Tourraine, What is Democracy?

Ytans tidevarv

När Fredik Reinfeldt tog till orda i partiledardebatten var det ingen tvekan hur han avsåg hålla sitt anförande. Som så många gånger tidigare så berättade han att det just nu inte finns någon opposition. Detta följde han sedan med att berätta hur mycket bättre det går för Sverige än för övriga Europa. Och sedan var det i det närmaste slut. Det var inte mycket varken politik eller önskan som uttrycktes. Endast ett understrykande av att "vi är de ansvarstagande", "vi är stabiliteten". Det är klart att det i tider som dessa är eftertraktat att vara just ansvarstagande. Men sedan var det ju detta med ansvarstagandet också. Det är ju detta som moderaterna personifierar, men ifall man söker under ytan så kan man snabbt få intryck av att partiet som ständigt pläderar om att ta ansvar, faktiskt inte alltid är så noga med det där själva. Berlusconi är ju kanske inte den första man kommer att tänka på kring Eurokrisen, men ESM som är den nya unionen som Socialdemokraterna nu har kommit överens med regeringen om att vi ska gå med om har trots allt vissa kopplingar. Helt grundläggande för ett ansvarstagande ledarskap är ju nämligen just att detta ledarskap kan ställas till ansvar. Om detta tror jag de flesta kan vara eniga. Det som S tillsammans med regeringen kommer göra (ifall saker är så illa som youtube-videon visar) är att flytta stor proportion av vårt självstyre bort till en organisation som inte är demokratiskt vald och som inte kan ställas till ansvar för sitt agerande.

Närmare Reinfeldt själv så har vi Filippa Reinfeldt. I DN så har en rad olika redaktörer för mindre tidningar skrivit en debattartikel där man beklagar sig över hur Filippa gör sig totalt otillgänglig för intervjuer angående politik. I artikeln står följande att läsa:

Den aktuella Serafenhistorien är intressant för att den så tydligt visar Filippa Reinfeldts mediebojkott. Eller är det Moderaterna som vill skydda en av partiets viktigaste galjonsfigurer till varje pris? Otaliga medier har försökt få en intervju de senaste veckorna med Filippa Reinfeldt – samtliga har kammat noll. Till och med landets största morgontidning, Dagens Nyheter, hänvisas till finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) – och han hade inte ens något politiskt ansvar när Serafen avknoppades 2007. Stockholms skattebetalare har förlorat miljontals kronor på försäljningen av Serafens husläkarmottagning, men personen som är ytterst ansvarig för att skattemedel försnillats väjer för ansvaret. Varför tyckte Filippa Reinfeldt att det var rätt att sälja stockholmarnas gemensamt ägda vårdcentraler för några hundratusen, när hon måste ha insett att de kunde säljas vidare för det mångdubbla? Frågorna hopar sig, men det moderata lägret i landstinget tiger.

I ett svar på DN som går under titeln "S tar till personangrepp när argumenten tryter". I ingressen (som står vid länken till artikeln" står att läsa följande:

”Jag känner igen dem som skrivit debattartikeln som vänsterdebattörer och S-politiker.”

. Svaret på kritiken blir med andra ord.. personangrepp på de som kommer med anklagelserna.

Svarar hon på kritiken i sitt svar då? Det kan man kanske säga.. hon säger att hon inte var ansvarig för dessa utförsäljningarna. Kom väl ihåg att detta kommer från det ansvarstagande partiet

.

Men i slutändan så är ju pengar trots allt bara pengar. Brott mot mänskliga rättigheterna är ju några steg värre. Det har i nederländsk press gått att läsa om en tidigare anställd på Lundin Oil i Sudan. Detta har plockats upp av Kristna Fredsrörelsen men än så länge inte av de stora medierna. Den anställde som upptäckte missförhållanden i Sudan och blev torterad efter att ha rapporterat detta till sina överordnande berättar om en praktisk allians mellan Lundin Oil och staten.

– Lundin var inte ett företag. Det var snarare en ingång för den nordsudanesiska armén.

Lundin Oils eget säkerhetsfolk inte gick att skilja från den reguljära armén eller milisen menar Matthew.

.

Skolan och samhället

Ibland kan allt detta prat om konkurrenskraft bli lite mycket. Det tränger liksom sig på. Nästan så att man kan bli lite stressad. Denna konkurrenskraften finns givetvis på tapeten lite överallt, men där jag stött på den nu senast är i en debattartikel på DN skriven av lärarförbundets ordförande. Inför den stundande avtalsrörelsen önskar lärarförbundet att lärarlönerna ska ökas med 10.000 kr i månaden. Det är början på en artikel som sedan bland annat beklagar sig över hur Sveriges konkurrenskraft ständigt försvagas pga vårt svaga utbildningsväsen. Missförstå mig nu inte, jag har verkligen inget emot att lärare skulle få bättre betalt och jag har full respekt för ett yrke som jag tror är betydligt tuffare och mer bespottat än mitt egna. Men allt detta prat om Sverige och konkurrens kan ju göra en.. stressad.

Det man önskar att uppnå genom att höja lönen till lärare är att höja statusen till yrket och på sådant vis attrahera mer ambitiösa unga människor till att välja den vägen i livet. Under en längre tid har lärarutbildningen tappat sin attraktionskraft och de låga intagningspoängen till utbildningen har dessvärre gjort det till ett sista alternativ till många studenter (givetvis inte alla) som man kan välja när man inte kommit in på det man ville. Jag tror inte man ska hålla sig med några illusioner, läraryrket är ett tufft arbete. Det kräver sin man.

Resonemanget är inte nytt. Politikerna har länge pratat om vikten av att höja lönerna. Men det perspektivet man väljer i debatten snävar in de möjliga perspektiven. För genom våra resonemang förminskar vi människor till att endast fungera som ekonomiska robotar. Detta är ett problem vi ofta ser i den offentliga debatten, precis som tillväxten överskuggar bland annat Sveriges integritet i de politiska besluten vi (inte) tar kring vår vapenindustri, så överskuggar alltid privatekonomin som morot alla andra dimensioner när vi försöker förstå oss på människor. Och betygen och möjligheten att göra Sverige "konkurrenskraftigt" överskuggar alla andra motiv när vi försöker förstå vad som är en bra skola.

Vad är en bra skola?



Det fanns en djupare debatt kring detta förr. I Tyskland använde man sig av termerna bildung och ausbildung för att skapa en begreppsvärd där det man lärde sig inte hade ett egenvärde. De fria ramarna som detta kan skapa oss, och den friheten den ger oss att reflektera över vart vi vill ta oss som kollektiv berövas vi snabbt när utbildning istället förminskas till att handla bara om hur man kan göra barn till nyttiga kuggar i ett samhällsmaskineri. Det för tankarna till en kommunistregim, men jag vill mena att trenden varit att vi gått mer och mer från att ha utbildning för att vidga horisonten till den enkla individen till att endast ha den som ett verktyg för att främja tillväxten. Norge är ett bra exempel på detta där man införde kvalitetsreformen 2001 för att aktivt satsa på att få studenter till arbetsdugliga enheter. Märk väl att detta inte utfördes i ett land pressat av ekonomiska svårigheter utan i ett land där man egentligen har de ekonomiska förutsättningarna för att aktivt välja vart man vill ta sig som samhälle.

Det är lätt att ryckas med i debatten, och det är lätt att anpassa sig till ett tankesätt där vi genom att låta ekonomin dominera glömmer bort att vi alla är fria individer. Kanske det är just detta som är så stressande med en artikel som denna. Denna ständiga strävan efter mer. Detta att vi måste hela tiden ha mer. Som individer och som samhälle. Det är överflödet som kommer lösa våra problem.

Fast den gör ju inte det och även om överflödet kontinuerligt ökar, så verkar problemen bestå. Var är förståelsen att pengar i sig själv inte är något gott? Det intressanta är ju istället vad man väljer att göra med dem. Vill det sig illa kan man få vanföreställningen att det enda vettiga man kan göra med pengar är att försöka skaffa sig mer pengar; om detta handlar den Svenska konkurrenskraften. Den goda nyheten är att även om både lärarförbund och politiker låser sig fast i en debatt om kronor och ören så finns det många människor som väljer att ta ett steg tillbaka och reflektera över vad man önskar åstadkomma. Människor som ser att vi är mer än vad som ryms i ett räknestycke, och som önskar att våra barn också ska vara det. Och vad var det nu denna demokratin vi ständigt talar om egentligen handlar om?

Det Svenske Demokrati

Med anledning av den rapportering och det förtroendefall som varit för Håkan Juholt och den debatt som fortfarande lever så känns det relevant med en anspråkslös kommentar om svensk politik, medier och demokrati i all allmänhet.

Vad är demokrati är en fråga som man sällan ser vare sig i den allmänna debatten människor emellan eller i den mer lättsmälta delen av media. Det betyder givetvis inte att det inte är ett ämne som diskuteras. I mer akademiska kretsar så är det ett ämne man gärna återvänder till och det har säkerligen skrivits både böcker och avhandlingar i frågan. Att demokrati inte är något självklart förstod även Göran Persson som t.ex. utnämnde en kommission för att undersöka hur man skulle kunna stärka demokratin. När svaret blev att man kunde decentralisera makten mer och låta beslutsprocesserna gå långsammare så visade det sig att Göran inte var så intresserad trots allt. Jag har fått ärva något fantastiskt av mina förfäder och jag vågar säga att mina föräldrar och även deras föräldrar har fått göra det samma. Vi har fått ärva ett land som fungerar och som håller sig till en skälig nivå av korruption. Allt detta har erövrats genom en kamp. Samhället har rört sig i en process mot den form som har kommit på plats idag. Men man ska akta sig för att tänka att något fantastiskt som är skapat inte i tillägg kan bli ogjort. USAs demokrati är en av världens mest sofistikerade. Man la ner mycket tankemöda innan man skapade konstitutionen och det var genom noga övervägande som man skapade den maktdelningsmekanism som skulle säkra att makten stannade hos folket och inte hos en hungrig maktelit. När man tittar på USA idag kan man dock konstatera att många människor upplever att det som systemet skapades för att förhindra likväl verkar ha inträffat. Få har illusionen att individer och de mänskliga rättigheterna har företräde framför enkelintressen hos stora organisationer som är väl bemedlade. Först i senare tid har man i USA börjat uppleva gräsrotsuppror mot ett system som allt fler upplever inte tjänar alla likt.

Varför denna tirad om vad demokrati är och hur demokrati inte är en självklarhet? Eftersom svensk media, möjligen i all välmening, verkar ha börjat tappa förmåga sin förmåga att analysera och förmedla samhället. Redan i föregående valet var det många som höjde kritiska röster kring det ständiga fokuserandet på opinionsmätningarna A, B och C. Ett media som fungerar klarar av att tränga in i de olika partiernas teoretiska (det de kommunicerar) och praktiska (det de gör) politik och förmedla denna till landets invånare. Ett fungerande media klarar av att förklara vad som utgör skillnad mellan olika partier och idéer och att fördjupa människors förståelse. Det klarar också av att utvärdera beslut som tas. Detta är uppgifter som jag menar att media fortfarande till viss del klarar av att göra. Likväl så går media mer och mer mot att förenkla verkligheten. Svensk politik delas in i det blå och det röda laget. Rapporteringen handlar mer och mer om vilket lag som "vinner" och vilket som "förlorar". Man önskar ofta knyta de olika händelserna som sker till en "vinst" eller en "förlust" hos det ena eller andra laget. Något politiker givetvis är vältränade att undvika och därmed aldrig erkänner att något gjorts fel eller egentligen inte säger så mycket alls. Det kallas mediaträning.

Och lätt att ryckas med är det. "Oj, vad glad jag är att jag håller på det blåa laget, nu gjorde det röda laget självmål". Eller puh vilket tur, jag håller ju på de röda och i senaste opinionsmätningen så gick vi upp mot de blå. Kanske vi vinner till nästa val?
Vad är det som saknas i detta gestaltande och med detta fokus? Jo, själv essensen. Den rökridå som skapas i den ständiga strömmen av snaskigare eller mindre snaskiga nyheter knutna till det ena eller andra partiet, väl anpassade för att passa våra fördomar, hjälper oss effektivt att inte se var Sverige befinner sig nu och vart det är på väg. Huruvida ett parti är bra eller dåligt mäts i hur många väljare som är villiga att rösta på det. Styrkan på ett politiskt förslag mäts i skillnaden i opinionsmätningarna före och efter förslaget presenterats.

Jag tror inte jag är den enda som menar att både Sverige och världen står inför utmaningar. Jag tror inte heller jag är den enda som tror att vi kan hitta bättre lösningar på dessa utmaningarna om vi jobbar ihop eller om vi fokuserar. Men i politik idag kan följande sägas av det regerande partiet:

Kärnan i det nya M är en pragmatisk inställning till politik utan ideologiska låsningar

 Och på så sätt kanske man indirekt förklarar hur den viktigaste frågan i årets budget kunde bli vad man skulle göra med restaurangmomsen. I en tid då det nuvarande ekonomiska systemet står på randen inför kollaps. Där folkligt missnöje med icke-hörsammande ledare blossat upp i land efter land. I ett läge där klimatförändringarna fortfarande existerar och alla trender visar på att vi gasar snarare än bromsar på vägen mot stupet. I en tid där allt fler unga går på anti-depressiva medel och resultaten i den svenska skolan blir allt sämre. Människorna som styr landet sätter sig i sitt regeringssammanträde.. och börjar diskutera restaurangmoms. Och vad som kan möjligen ses som än värre är att detta beteendet gestaltas av media som fullt sunt. Jag menar, det blå laget vinner ju, ledaren för det röda laget gjorde precis självmål. Det säger sig själv att inga problem existerar eller att inga förändringar behövs i vår politik.

En uppmaning till alla är att försöka skåda bortom det blå och röda laget och istället försöka förstå hur makten förhåller sig till våra nuvarande utmaningar och på vilka sätt detta är bra, eller dåligt.

En av demokratins förluster?

När jag var liten kunde jag ibland fundera över hur nästan hälften röstade på högerblocket medan nästan andra hälften röstade på vänsterblocket. Om man filosoferar över hur svårt det är t.om. grannar att komma överens om de minsta ting så är det fascinerande att se hur denna nästan jämna tvådelning sker i Sverige. Ena halvan för solidaritet andra halvan för individuell frihet. Mina tankar om politik på den tiden var att det var en ideologidriven aktivitet, driven av människor som vill ändra eller åstadkomma något.

I äldre dagar så har börjat tankar uppkomma som skulle kunna förklara denna klara delning, men som inte är angelägna. Kanske det kan vara så att partier idag inte drivs av en vilja av att skapa något utan snarare en vilja att uppnå makt. Visst var väl ett av Allianspartiernas mantran i valet när de övertog makten just "Dags för maktskifte". Som om detta är ett självändamål. Som att det att sätta sig i en taxi är ett självändamål och vart den åker endast är sekondärt. Ifall det är så att makten i sig själv är det viktiga så handlar kanske politik mer om positionerande än om konkreta mål. Och just detta skulle kunna förklara den jämna tu-delningen av opinionen. Partier som positionerar sig för att ta del av en viss mängd av väljarskaran. Låt oss hoppas, för demokratins skull, att jag hade mer rätt som liten än som äldre.

En demonstration en vacker lördag

Det var ju egentligen precis det som jag önskar mig som utspelade sig på Festplassen i Bergen. Människor som demonstrerade och visade sin vilja. Det är en av grundpelarna i en välmående demokrati att människor klarar av att engagera sig i sitt samhälle mer än vart fjärde år när det är val.

Likväl var det väl minst sagt något små-komiskt över det som utspelade sig där, på Festplassen, denna lördagseftermiddagen. På ena sidan stod 5 - 10 äldre människor med en stor skylt där det stod "Stoppa Islamiseringen av Norge". På andra sidan torget stod kanske 100 människor med skyltar där det stod "Inte mobb kamraten min" och emellan stod det 2-3 poliser. Lite längre bort satt en polis i en piketbil och rapporterade från platsen. Där stod de i två timmar eller något liknande och tittade på varandra. På ett annat hörn av torget pågick en konsert till fördel för Kongo. Musiken fyllde platsen för denna politiska demonstration. Det är engagemanget i samhället jag längtar efter, likväl frågar jag mig ifall denna demonstration kan ses som ett uttryck för medborgardemokrati. Om inget annat var det åtminstone ett ganska komiskt skådespel.

Être

Och en dag, ur vad som medvetandemässigt sett kanske skulle kunna betecknas som inget blev det plötsligt något. Du blev till. Ett skrikande litet knyte som kämpar med muskler du inte än lärt dig behärska i ett vitt sterilt rum. De första stapplande armtagen tas och med munnen söker du bröstet till din mor. Det är den stunden som mödrar runt om i världen ofta beskriver som det största som har hänt i deras liv. Än så länge vet du inget om denna världen. Men du finns. Beslutet är fattat, du existerar.

Oavsett om du lever i en diktatur eller i en demokrati. Oavsett om du bor i ett kallt konkurrenssamhälle eller i en fattig landsby ute i jungeln så finns du. Och oavsett vad folk säger till dig så är du din egna suverän. Vi är alla en mans nationer. För precis som vi alltid kommer hållas ansvariga för vår egna handlingar så måste vi också inse att vi alltid besitter friheten att själv välja dessa handlingar. Låt ingen lura dig, ditt liv tillhör ingen annan än dig själv.

prag·ma·tism

Essensen av Svensk politik? Inte helt otänkbart, faktum är att på senaste tiden så har en rad olika uttalanden och omständigheter kunnat kopplas samman.

Först. Reinfeldt skulle kommentera de 126 miljonerna vi exporterar vapen för till diktaturer kring mellanöstern. Är detta fel? Reinfeldt menar att 126 miljoner trots allt är så pass lite att det nästan inte spelar någon roll. Och visst, det är ju endast en liten del av 13 miljarder som vi exporterar för totalt (Sverige är faktiskt per capita nästan världsledande på exporterad död). Nåväl, hur många kan man väl trots allt döda för 126 miljoner? Och detta måste vi ju sedan väga mot de jobbet vi skapar när vi bygger bomber för självförsvar. Mer om ärorik svensk vapenexport kan man läsa höra eller läsa här.

Sedan kom en annan diskussion upp, i radion i morse. Eller egentligen var det samma diskussion; Ewa Björling ska i radion berätta hur svenska företag gör väl i världen. Hon börjar att hålla flaggan högt och framhåller hur vi djupt respekterar mänskliga rättighter i vår utrikeshandel. När det sedan uppenbart framkommer hur man inte överhuvudtaget brytt sig om de mänskliga rättigheterna när man försökt landa kontrakt med att sälja övervakningsutrustning till Libyens regim som bland annat kan användas för att hålla emigranter i schack så backar hon lite till att säga att "vi handlar i enlighet med hur EU gör". Alltså, mänskliga rättigheter är OK att bryta mot ifall EU också gör det.

Sedan, Carl Bildt. Kanske han stämde in när Göran Persson gjorde sitt uttalande om att det är fantastiskt vad stabilitet kan göra för en ekonomi. Eller kanske han bara lyssnade noga, för nu säger han inte bara att stabilitet är bra för ekonomin utan istället drar han fram stabilitet som viktigare än demokrati. Han blir naturligt nog kritiserad, vilket han enligt vanlig kotym helt enkelt skakar av sig. Bildt står ju över sådana saker som mänskliga rättigheter, demokrati eller andra människors liv.

Tillsist, Tobias Billström. På radio förklarade han hur Sverige står starkt upp för mänskliga rättigheter och att man därför absolut kämpade för att Iran och Irak skulle bli bättre och snällare regimer. Han hoppar helt bock över det faktum att Sverige inte bryr sig om mänskliga rättigheter när det gäller att utvisa människor som egentligen har legitima krav på asyl i Sverige.

Och som en sidonot fortsätter skandalerna kring svensk slavhandel och regerigen gör... inget.

Kort sagt, mänskliga rättigheter är soft, så länge vi inte kan tjäna pengar på motsatsen. Eller förlåt, profitera är rätt ord i detta sammanhanget.. Och över 50% av svenska folket önskar denna politiken?

Ett icke fullständigt utvecklat stort frågetecken

För att påpeka det uppenbara, mängden självmordsbombare i Sverige har ökat lavinartat på sistone. Vi har passerat 0 och ligger nu på 1. Debatten stormar i landet i det att man försöker få grepp om situationen. Huruvida vi försöker förstå eller inte får stå osagt, men att få grepp är jag tämligen säker på att vi gör. Eller åtminstone känna att vi har grepp.

Så vi borde ställa oss frågan vem det är som vet något om terrorister. På radion hörde jag att man i Storbritannien exporterar terrorister så kanske det finns viss expertis att finna där. Först en digression, en kommentar till debatten som uppkommit kring att Säpo skulle få använda sig av signalspaning. I England avslyssnar man sina medborgare utan att det tvunget verkar ha minskat mängden terrorister. Och nu var det ju t.ex. så att Säpo fick mail av bombaren men missade att läsa det (även om mailet då givetvis skickades strax innan dådet och därför troligen haft mindre betydelse även om man läst det). Mitt tips är att Säpo kan läsa sin egna inbox först innan de ska få makt att sitta och avslyssna mina telefonsamtal och min mailkommunikation. I Sverige har vi ju infört FRA utan att det verkar ha förhindrat just detta dådet.

Debatten förs kring vad som skapar terrorister och hur man kan förebygga terrorism. Detta är givetvis ingen ny debatt och MI5 skrev en gång en rapport på just detta området. Jag citerar från Guardian artikeln som omnämnde rapporten:

"Far from being religious zealots, a large number of those involved in terrorism do not practise their faith regularly. Many lack religious literacy and could actually be regarded as religious novices. Very few have been brought up in strongly religious households, and there is a higher than average proportion of converts. Some are involved in drug-taking, drinking alcohol and visiting prostitutes. MI5 says there is evidence that a well-established religious identity actually protects against violent radicalisation."

Jag undrar ifall detta perspektivet kommer komma fram i den svenska debatten också, eller ifall debatten kommer fortsätta byggas främst på spekulation från personer som har ett stort behov av att föra fram just sina gissningar.

På radion hörde jag en person åter och åter igen upprepa att eftersom dådet utfördes i Islams namn så är det de muslimska ledarnas plikt att fördömma dådet.. För att de skulle göra det är något man menar inte är självklart. Av någon märklig anledning känner sig muslimerna både förerättade och utpekade.. Hmm, undrar varför? Själv är jag spänd på när Reinfeldt, i kraft av att vara ledare för ett demokratiskt land, ska fördöma den krigföring som USA för i demokratins namn med obemannade flygplan som åt gången kan döda upp till 50-tals oskyldiga kvinnor och barn. Om rätt ska vara rätt så borde han ju ta avstånd från denna krigföring varje gång en sådan massaker förekommer, för det är ju, handen på hjärtat, det vårt samhälle förväntar sig av de muslimska ledarna. Eller kanske borde vi alla be om ursäkt för varje irakisk kristen som nekas uppehållstillstånd i Sverige och sedan dödas nere i Irak. Kanske det hade varit "balanserat?". Sedan tycker jag det är intressant att man säger att detta utfördes i Islams namn. Det enda vi (i offentligheten) vet om dådet är baserat på den ljudinspelning som mannen gjorde innan dådet hände. Visst nämner han här Lars Vilks och kriget i Afghanistan som anledningar till att han gjorde som han gjorde. Och visst säger han att islam förnedras i västvärlden. Men säger han verkligen att "detta dådet utför jag i islams namn?". Om du hade lyssnat på det radioprogram jag lyssnade på så hade du trott det, men efter att ha lyssnat på ljudklippet kan jag säga att det gör han inte. Varför kan man inte tänka sig att han agerade efter en egen personlig övertygelse? Det var väl det vi sa när skytten i Malmö började skjuta människor? Inte har jag hört Reinfeldt be om ursäkt för det heller för den delen. Istället klassade man det som ett integrationsproblem genom att skicka dit integrationsministern. Nä.. denna debatten och det svenska agerande är helt enkelt för rörigt för mig att kunna reda ut.

Religion och samhället

Religion är något som kan vara otroligt mycket. Och kanske är det en av anledningarna till varför det blir så svårt när offentligheten ska föra en debatt om saken. I Sverige kan jag uppleva att religion ofta ses med stor skepsis. Jag kan tycka att det är tråkigt att vi i Sverige, som har religionsfrihet, har människor som går runt och upplever att de måste dölja för sina medmänniskor vad det är de tror på, vad det är som ger deras liv mening. Det är som om det finns en rädsla i det offentliga rummet över att få höra vad det är som är andra människors upplevelse av livet.

Men det är inte utan att religion är en komplicerad fråga, för hur människor relaterar till religion är mycket olika. Jag tror att religion rymmer allt från att vara en källa till mod hos människor till att vara en identitet som man gömmer sig i av rädsla. Och när det nu ofta är den senare versionen som målas fram i debatten så är skepsisen kanske inte fullt så märklig. Det är min övertygelse att religion kan verka som en relation i varje människas liv. Att det kan vara en relation i vilken man både ger och får. En form av relation som inte syns och är svår att ta på, men som av den enskilda individen upplevs och därför även är verklig. En sådan relation förs alltid som en dialog. En dialog mellan personen och samvetet, personen och kärleken, personen och upplevelsen av livet. När de flesta religionskritiker ser på religion tror jag ofta man uppfattar det som en form av moralkod som man lever efter eller som en form av entitet man kan använda för att rättfärdiga sitt egna skeva beteende. Och visst hittar man människor som lever efter religion på det sättet! Men jag tror det gemene religionskritikern har svårt att se denna andra sida av vad en religion kan vara. Denna dialog. Denna källa ur vilken en människa kan dricka för att uppleva livets meningsfullhet.

Världen är full av människor som har utfört otroliga saker. Vissa av dem har varit kristna, andra budhister, andra muslimer och andra ateister. Och dessa stordåd är imponerande oberoende av den bakgrund som en person kommer från. Jag tror att möjligheten till stordåd finns hos oss alla och jag skulle önska att det hade funnits en ödmjukare och mer givande debatt människor emellan om vad det är som driver dem framåt i livet. Jag tillhör de människor som menar att olika religioner i stort visar olika sidor av samma sanning. Kanske det är en sanning som vi aldrig kan hitta, men en sanning genom vilket även sökandet efter den berikar oss i vår vardag. Det var en gång en katolik som reste på spirituell resa till Indien. Han berättade att när han åkte till Indien så upptäckte han att han var hinduist. Han kom tillbaka därifrån som en budhist, men utan att hans kristendom på något sätt försvunnit. Jag tror att vi som är jordens människor har möjlighet att berika varandras liv på ett sätt som vi omöjligt kan förstå förrän vi själva upplevt det. Därför kan jag tycka att denna instinktiva rädsla för det som är okänt och främmande är sorglig.

Demokratibegreppet i det moderna samhället

I min vokabulär så ligger det ofta en negativ klang till orden "det moderna samhället". Detta bottnar säkert i ett flertal associationer som genom en längre tid har byggts upp i mig. Som de flesta ord som försöker beskriva något som ständigt förändras så blir också det moderna samhället ett begrepp som har en flytande definition och som beroende på kontext egentligen kan stå för olika betydelser. För mig handlar "det" moderna samhället främst om "vårt" moderna samhälle. Om de kollektiva föreställningar som ryms i oss som grupp i det nutida Norge eller det nutida Sverige. De kollektiva föreställningar som injicerats in i samhällskroppen som konsekvens av att vi i förlängningen är en del av den västerländska kultursfären. Även ifall det i vårt samhälle ryms en stor mångfald av åsikter och föreställningar. Allt från de som menar att USA är det yttersta onda till de som menar att kommunismen är det till de som menar att muslimerna är det. Denna diversiteten till trots menar jag att det finns vissa begrepp som vi matats med så från barnsben att de ses på liknande sätt nästan tvärs över samhällskroppen. Föreställningen må ändra sig över tid i samhället, men föreställningen menar jag står ganska konstant över samhället vid varje given tid. Bland dessa grundpelare i vårat samhälle, detta grundkit som håller samhället ihop menar jag att begreppet demokrati är.

Själv menar jag att demokrati, i likhet med ord som t.ex. feminism och liberalism, har blivit dränerat av sin betydelse. Ifall du vill diskutera avigsidorna med demokrati kan du ofta hamna i en diskussion där fördelarna med demokrati snarare debatteras för i form av nackdelar med andra styrelsesätt. För det kan väl vara nog så konkret vad en tyrann innebär, eller vad ett kommunistiskt förtryck innebär. Bland annat kan man ju läsa Aleksandr Solzjenitsyn ifall man vill få insikt i grymheter som kan sättas i system av människor mot människor.
Men ifall du vill konkretisera vad en demokrati är så blir det svårare. Jag minns att på gymnasiet så var rätt svar "folkstyre". En person, en röst. Men Sverige är en demokrati. Det är Afghanistan också. Ändå är Sverige och Afghanistan två vitt skilda samhällen.
En föreställning som känns naturlig om vad en demokrati är, är att det handlar om flertalets tyranni. Det kännas logiskt att tänka att en demokrati är ett land där medianåsikten hos landets befolkning i varje tillfälle kommer bli det som bestämmer vilket beslut som kommer tas. I praktiken kan ting verka mer komplicerade än så. I Sverige ville en majoritet av befolkningen avskaffa kärnkraften till år 2010. Detta blev inte gjort. I Sverige ville en majoritet av befolkningen inte ha en FRA-lagstiftning. Likväl så är nästan samtliga riksdagsrepresentanter positiva till det.

Vad driver en demokrati? Politiska analytiker har menat att Karl Rove införde en ny dimension i politiken när han ledde Bushs politiska kampanj i guvenörsvalet i Texas. I filmen W. av Oliver Stone kan man se hur Karl Rove drillar Bush inför den politiska debatten. Debattekniken handlade om att aldrig erkänna svagheter. Att alltid hamra in sitt budskap oberoende av vilken fråga man fick och att belysa att man sett ett problem utan att konkret säga vad man ska göra åt det. För dem av oss som lyssnar på politiska debatter på radion eller på TV så är det lätt att känna igen sjargongen. Bush vann guvernörsvalet, så något kan tyda på att debattekniken var en teknik som fungerade för att vinna val. Dessvärre tror jag också att det är en teknik som fungerar för att avveckla kärnan i det de flesta av oss föreställer sig är den demokrati vi lever i.
Ifall det nu inte går att avgöra från en politisk debatt vilka beslut som kommer fattas när man väljer den ena eller andra personen, hur kan då valet av folkrepresentanter spegla de val som folket önskar att dess folkrepresentanter ska ta? Var det inte detta vi trodde att demokrati innebar?
Ur ett annat perspektiv - vissa samhällsanalytiker menar att ett samhälle är väldigt beronde av kapital för att kunna utvecklas. Detta innebär att den ledande regeringen, oberoende av färg, är djupt beroende av att kapitalet inte ska flyttas ut ur landet. Regeringen blir därför, i rädsla för konsekvenserna, tvungna att föra en politik i konkurrens med andra länder för att behålla kapital inom landet. Beslut måste alltså tas, inte på grundlag av vad folket i det landet råkar önska sig, utan på grundlag av hur regeringen tror att kapitalet kan fortsätta hållas inom landets gränser. För att ge ett konkret exempel på hur det kan dåligt för ett land när kapitalet flyr iväg så kan man kolla på Asienkrisen, i Syd Korea hjälpte det inte att folket smälte ner guldtänder i landets tjänst, för när kapitalet bestämt sig för att dra sig ur så fanns det inget att sätta emot. Konsekvenserna ser vi fortfarande idag i form av Kinas gigantlån till USA. Alltså, det att föra en politik som är rotad i folkets vilja blir inte alltid bra eftersom ett land i stor mån är beroende av krafter som ligger utanför landets påverkningssfär. Slutsatsen blir lite som när Victor sa att stommen i alla politiska visioner är ekonomisk tillväxt, med skillnaden att det inte är stommen i politiska visioner i sig, men stommen i den realpolitik som förs av de flesta representanter för politiska visioner, att ge en god grogrund för tillväxt. Inte tvunget för att folket önskar sig det utan för att man inte vågar göra något annat.

Hur reflekterade är vi över demokratibegreppet? Ifall man väljer att gräva djupare i demokratibegreppet, i demokrati i praktik och i teori, så kan det alltså framkomma konklusioner som inte tvunget överensstämmer med de intuitiva föreställningar man får när man hör ordet demokrati. Men, kan man fråga sig, hur mycket reflekterar vi människor över saker som detta i vardagen? Jag tillhör dem som tror att människor är känslovarelser. Att det inte tvunget är den mannen med det bästa förslaget som kommer få folket med sig, utan att det är den personen som klarar av att tala bäst för sin sak. Människor är beredda att slåss för demokrati eftersom de har en känsla av att de slåss för något som är gott. Men i verkligheten är ju saker ofta mer komplicerade än vad vi tror. Hade människor varit beredda att offra sina liv för demokrati i Afghanistan ifall de hade förstått att demokrati i verkligheten inte tvunget stämmer överens med demokrati i föreställningarna? Jag tror att det finns strukturella orättvisor i vårt moderna samhälle som är svåra att förändra på eftersom människor inte har reflekterat djupt nog över vad vårt samhälle är och varför vårt samhälle är som det är. Precis som med pengar, som innehar ett värde endast därför att vi alla samtidigt tror att det har något värde, så tror jag att demokrati fungerar och är legitimerat bara för att vi alla tror att demokrati fungerar och är legitimt. Vi tänker att demokrati är det enda som är legitimt, utan att förstå att anledningen till att det är legitimt är just för att vi själva legitimerar det.

Vad betyder det när USA säger att man slåss för demokrati i Afghanistan? Detta är en fråga jag ställt mig själva flera gånger under årens lopp. Vad betyder det egentligen? Jag har fortfarande inte kommit på något bra svar. Politiker har ju gjort sig kända för att kunna använda stora ord utan att tvunget ha någon direkt betydelse under dessa orden. Slåss vi alltså för att införa ett system med potentiella intressekonflikterna som jag nämnt tidigare? Ett system som till synes leds av folket, och därför legitimeras, men som i praktiken drivs av andra krafter. Är detta värt att offra tusentals människors liv för? Det starkaste argumentet menar jag för att kämpa i Afghanistan är inte för att kämpa för något, utan för att kämpa mot något. Mot förtryck. Varför bjuder man inte in folk i en mer explicit tankegång kring varför det är så viktigt att slåss, för som sagt, att bara slåss för demokrati säger åtminstone inte mig något.

Hur kunde samhället varit? Kommunismens fall har av flera beskrivits som de stora visionernas fall. Plötsligt blev det den ledande tanken att så vårat samhälle ser ut är kanske inte optimalt. Men det finns inga alternativ. Så vi hamnade här. Tidningarna berättar för oss att vårt samhälle omöjligt kan fortsätta se ut som det gör pga inskränkningar som görs av vår planets kapacitet. Men så sitter vi här i vår demokrati. Intuitivt förstår vi att det inte finns några alternativ, för alternativen är ju kommunism, teokrati eller tyranni och dem vet vi ju alla hur de är. Och när nu allt är upp till den enskilda individen i hur han vill förvalta sina ägodelar, hur kan man då göra för att ändra vårt kollektiva beteende? Om du frågar mig så är allt möjligt. Av jord är vi komna och till jord skall vi åter bliva, utöver det verkar inget givet. Jag tror det är viktigt att människor förstår att man till varje tid ofta innehar en mängd föreställningar som inte tvunget är sanna. Att vi t.ex. gärna tenderar att se begränsningar där inga begränsningar finns att se. Det är viktigt att folk förstår vad det egentligen innebär att varje människa är lika mycket värd. Det är också viktigt att folk förstår varför saker är som de är, och hur de kan vara annorlunda.

Tillsist vill jag ha alla er läsares hjälp till att reda ut en tanke.
Victor nämnde att ALLA politiska visioner har ekonomisk tillväxt som stomme. Jag vill uppmuntra alla som råkar läsa detta att i kommentarerna försöka beskriva/konkretisera en politisk vision. Desto mer jag tänker på det, desto svårare blir det nämligen för mig att komma på konkreta visioner. Jag svarade på Victors påstående med att säga att anarki är ett exempel på en politisk vision helt frikopplad från tillväxtbegreppet. Victor svarade mig personligen att han bara menade konstruktiva politiska visioner, medans anarkin är en destruktiv politisk vision. På en jobblunch för någon dag så startades ett samtal som till viss del faktiskt anknöt till Victors och min diskussion. En kollega hade genom National Geographics hört talas om ett folk i centrala Afrika som levde helt frikopplade från tidsbegreppet. De levde också i ett samhälle där ingen bestämd ledare fanns. Där fanns inget äktenskapsbegrepp, utan folk bytte fruar/män lite då och då. Folket var fortfarande ett jägarsamhälle vilket tydligen inte var något större problem. Att börja odla? Det såg de ingen vits i. De levde tillsammans i stammar med runt 20 individer, så ifall man fällde ett djur så kunde maten räcka en längre tid. Kriminaliteten var obefintlig, något som är naturligt eftersom det inte fanns något att stjäla. Detta folk hade funnits i runt 1500 år, något du kan jämföra med t.ex. hur länge det mäktiga romarrike härjade. På sättet detta samhället beskrivs så låter det ju onekligen som en anarki. Samtidigt låter det ju knappast som ett destruktivt samhälle. Slutsatsen då? I vissa sammanhang fungerar även anarki som styrelsesätt. Varför ser vi demokrati som det naturliga och enda sättet ett land kan ledas på?