När jag var liten kunde jag ibland fundera över hur nästan hälften röstade på högerblocket medan nästan andra hälften röstade på vänsterblocket. Om man filosoferar över hur svårt det är t.om. grannar att komma överens om de minsta ting så är det fascinerande att se hur denna nästan jämna tvådelning sker i Sverige. Ena halvan för solidaritet andra halvan för individuell frihet. Mina tankar om politik på den tiden var att det var en ideologidriven aktivitet, driven av människor som vill ändra eller åstadkomma något.
I äldre dagar så har börjat tankar uppkomma som skulle kunna förklara denna klara delning, men som inte är angelägna. Kanske det kan vara så att partier idag inte drivs av en vilja av att skapa något utan snarare en vilja att uppnå makt. Visst var väl ett av Allianspartiernas mantran i valet när de övertog makten just "Dags för maktskifte". Som om detta är ett självändamål. Som att det att sätta sig i en taxi är ett självändamål och vart den åker endast är sekondärt. Ifall det är så att makten i sig själv är det viktiga så handlar kanske politik mer om positionerande än om konkreta mål. Och just detta skulle kunna förklara den jämna tu-delningen av opinionen. Partier som positionerar sig för att ta del av en viss mängd av väljarskaran. Låt oss hoppas, för demokratins skull, att jag hade mer rätt som liten än som äldre.
1 kommentar:
Jag vill tro att det som får medborgare att engagera sig politisk är viljan att förändra och utveckla samhället. Sedan tror jag att ju längre man suttit i maktposition desto viktigare blir makten i sig. Ur den synvikeln är det bra att blockpolitiken ser ut att luckras upp, för den handlar mer om makten i sig än vad man gör med makten.
Jag tycker mig se att Moderaterna redan efter 5 år vid makten har lagt sig till med många av Socialdemokratins sämre sidor när det gäller förhållandet till makt. Det lär dessutom bara bli värre med tiden.
I slutändan är det enbart engagerade medborgare som kan upprätthålla kvaliten på politiken. Taktiska utspel utformade av Pr-firmor fungerar bara på människor som inte kan se helheten.
Det är dock otäckt att rädda människor snabbt tappar förmågan att se de större perspektiven. Där har vi en jätteutmaning framför oss, för jag tror att det kommer att finnas allt större skäl att vara rädd för konsekvenserna av de utmaningar som politiken har varit dålig på att hantera, så som klimatet, peak oil och den illa fungerande synen på tillväxtekonomin.
Skicka en kommentar