Visar inlägg med etikett Religion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Religion. Visa alla inlägg

torsdag 22 mars 2012

Tolstoj del 6, delar av hans sista ord till läsaren

No matter by what names we may be called, nor what garments we may wear, nor in the presence of what priest we may be anointed, nor how many millions our subjects may number, nor how many guards may be posted on our journey, nor how many policemen may protect our property, nor how many so-called criminals, revolutionists, or anarchists we may execute - no matter what exploits we may perform, nor what states we may establish, nor what fortresses and towers we may erect - from the Tower of Babel to the Eiffel Tower - we have before us two ever present and unavoidable conditions, that deprive our mode of life of all significance: (1) death, that may overtake each of us at any moment, and (2) the transitory nature of all our undertakings, that disappear, leaving no trace behind them. No matter what we may do, found kingdoms, build palaces and monuments, write poems and songs - all is but fleeting and leaves no trace behind. Therefore no matter how much we may attempt to conceal this from ourselves, we cannot fail to perceive that the true significance of our life lies neither in our individual, physical existence, subjected to unavoidable suffering and death, nor in any institution or social organization.
Whoever you are, you who read these lines, reflect upon your position and your duties, not upon the position of landowner, merchant, judge, emperor, president, minister, priest or soldier, which you may assume but for a time, not upon the imaginary duties which these positions impose upon you, but upon your actual and eternal position as a being, who, after a whole eternity of non-existence, is called by the will of Some One from unconsciousness into life, and who may at any moment return whence he came by the same will. Consider your duties! Not your imaginary duties of landowner in regard to your estate, nor of merchant to your capital, nor of emperor, minister, or governor to the State, but of your real duties, of a being called forth into life and endowed with love and reason. Do that which He who has sent you into this world, and to whom you will shortly returns, demands of you. Are you doing what He requires? Are you doing right when, as landowner or manufacturer, you take the products of the labour of the poor, and establish your life on this spoliation, or when, as governor or judge, you do violence in condemning men to death; or when, as soldier, you prepare for war, for fighting, robbery, and murder - are you doing right?
[...]
If you are told that all this is essential for the support of the existing system of life; that this system, with its pauperism, famine, prisons, executions, armies, wards, is necessary for society, and that if it were to be abolished worse evils would follow, you are told so only by those who benefit by this system; while those who suffer from it - and their numbers are ten times greater - all think and say the opposite. And at the bottom of your heart you know that this is false - that the existing system has had its day, and must inevitably be remodelled on new foundations; and that there is no need whatsoever to support it by the sacrifice of human life. 
 Tolstoj, The kingdom of God is within you

lördag 17 mars 2012

"Jag är marxist"



Och då var det alltså sagt. Dalai Lama  är hellre socialist än kapitalist. Och han menar att marxismen är den bäst moraliskt grundade ekonomiska teorin. Det tyckte ju som tidigare nämnt även de tidiga kristna som antagligen hade fokus på annat än det rent materiella på den tiden.

Fast att Dalai Lama säger att han är marxist (inte leninist är han noga med att påpeka), föds nog mer av att han får frågan än för att han brinner för ekonomisk teori. Han skrattar så som man kan kosta på sig när man är äldre, när man förstått förgängligheten av sitt egna liv och även accepterat den. Jag vet hur jag ska använda de pengarna jag har i fickan säger han. Men jag har ingen aningen om hur man får tag på dem. Och varför skulle han veta det? Han aspirerar ju inte på att bli president eller statsminister (misstänker att han hade stoppat Sveriges vapenexport om han varit ledare här), han är bara en andlig ledare. Hans domän är inte de digitala siffrorna på bankernas dataservrar utan istället människans moral i det dagliga livet.

Haidt, som vi såg även i mitt förra inlägg, inflikar att han som psykolog kan berätta att ett samhälle inrättat efter "till varje människa efter behov, från varje människa efter förmåga" är dömt att misslyckas. Det gör människor lata och leder till kollaps. Det ironiska är ju att vi idag står i mitten av ett korthus som håller på att rasa samman. Det rika Europa. Det förmögna USA. Aldrig har vi kunnat producera så mycket som vi kan idag. Likväl så är det något som vibrerar i marken. Att vi aldrig varit "bättre" till trots, är måhända hela systemet byggt på sand? Klyftorna ökar kontinuerligt. Barnfattigdomen ökar. Ungdomarna har inga jobb. Fast samhället går snart mot ljusning, man har konstaterat att vårt problem är att inkomstskillnaderna är för små. Genom att sänka minsta lönerna för ungdomar så kommer vi snart se ett samhälle där klyftorna minskar. Logiskt nog. Som om politik alltid var logiskt.

När Lama frågas att välja mellan kapitalism och socialism så menar jag att han ställs en väldigt typisk västerländsk fråga. I våra analytiska sinnen är detta de två ideologierna som finns. Inget annat. På ett sätt kan vi ju vara lite nöjda med oss själva, för vi vet ju redan att kapitalismen vann. Det hade ju förresten redan Darwin förutsett för länge sedan. Hur skulle Lama kunna svara något annat än kapitalism? Hade jag varit Lama (vilket jag ju inte är) hade jag inte svarat alls. Vad han än svarar så kommer människors fördomar tillskriva hans svar implikationer långt utöver det han egentligen menar. Att gå in i debatten på våra premisser är att stänga sig in i en endimensionell värld där det bästa vi kan få är ett system som driver rovdrift på naturen för att förse oss med elektronik och plastleksaker som vi slänger efter två tre år och som i slutändan hamnar på en soptipp där gifter långsamt droppas ut i naturen. Ett system som sannolikt skulle kollapsa tidigare om det inte vore för den enorma reklamindustrin som egentligen mest är riggad för att göra oss mindre nöjda med det vi har. Det är ett system där vi slåss mot varandra, som överlever tack vare den rovdrift av resurser vi fortfarande kan föra. När överflödet ej längre finns, vad händer då? Redan nu så håller EU och USA på att dra Kina inför WTO, för att Kina vill minska exporten av vissa metaller som är viktiga i elektroniktillverkning. Kina menar att de behöver materialen själva. Nu vill man tvinga någon att sälja något han inte vill sälja.

Det är som barnen i Danielssons Sopor insiktsfullt säger: "Vad ska ni ha oss till? Jo, vi ska ta hand om alla sopor och betala tillbaka alla lånade pengar som ni lånar så att ni kan leva alldeles för flott". Och mest av allt bryr vi oss om våra barn.

torsdag 15 mars 2012

Om religion och samhälle



Jag blev tillfrågad vad jag trodde om ovanstående klipp och kom fram till att jag nog lättare kunde skapa ett nytt inlägg om det än skriva en kommentar, då kan man ju läsa det i full bredd ju.

I klippet så talar en Jonathan Haidt, som är professor i psykologi vid Virginias universitet i USA om en mänsklig önskan av själv-trancendens. Han talar dels om varför han menar att denna önskan finns, och resonerar sedan att den faktiskt kan ses som en naturlig del av evolutionen. Med detta ramverk som han skapat kan man sedan åter titta på religion i samhället och tänka att den kanske trots allt har en naturlig evolutionär roll hos oss.

Först vill jag säga att jag tror det är svårt för vem som helst att presentera en genomgripande (som jag önskar att ordet profound fanns på svenska) idé på loppet av bara 20 minuter och det är naturligt att man måste göra en del förenklingar för att helt enkelt kunna pressa ihop idéerna på en kort tidsrymd. Sedan vill jag säga, efter att ha läst en del av kommentarerna och sett klippet, att jag misstänker mig inte fullt tillhöra målgruppen för det föredraget som har givits. Vissa människor har reagerat starkt på enkla inslag i klippet och någon gjorde ett utlägg om att detta bara var ett dumt försök på att argumentera mot "the selfish gene" och att föredragshållaren borde läsa boken igen. Själv klarade jag inte alls av att läsa in denna "skarpa" kritiken mot varken sekularism eller Dawkins i föredraget, fast jag har möjligen inte följt med i hela den globala debatten.

Så vad tror jag om idéerna som presenteras? Det beror lite på i vilken kontext jag väljer att se dem. Vissa saker som han presenterade gillar jag. Jag gillar tanken på att se vårt sinne som rum där det plötsligt kan öppna sig en dörr som man inte tidigare såg. I föredraget leder dörren uppåt, själv tänker jag att de nog kan leda lite vart som helst, men själva liknelsen fungerar bra för mig med mina erfarenheter så här långt av livet. Andra idéer som presenterades i föredraget hade jag lite svårare med. Föredraget är ett sätt att få religion att gå ihop med evolutionen och som Haidt själv säger en bit in så är den stora frågan han som vetenskapsman ställer sig "är religion en naturlig del av evolutionen, eller ett fel?". Jag förstår och respekterar att det är just den frågan man som vetenskapsman måste ställa sig, likväl gillar jag personligen inte frågan eftersom jag upplever att den förminskar rörelsefriheten när man filosoferar kring ämnet.

Om man skulle kort sammanfatta vad jag tänker om föredraget så gillar jag idén och slutsatsen att "no man is an island", fast jag har likväl lite svårt med de resonemang som användes för att komma fram till det hela.

Om jag ser det från en personlig kontext så sympatiserar jag starkt med liknelsen med den gömda dörren. I litteraturen talar man ibland om konstnärer som personen som klarar av att visa oss mer av verkligheten genom att se detaljer som inte vi ser och sedan frambringa dem för oss. Jag tror världen är full av saker vi inte ser och jag tror det sättet vi beter oss på och det som händer oss kan antingen hjälpa oss att se nya detaljer eller få oss att se färre. Jag tror inte där måste finnas en faktisk strävan efter att hitta de dolda dörrarna, utan jag tror det är sådant som livet helt enkelt för med sig ibland.. och ibland inte. I Kyoto så finns en känd stenträdgård, i trädgården finns det en mer sten än vad man från varje vinkel kan se. Den som är upplyst sägs kunna upptäcka detta, för de ser utan fördomar, utan förenklande.

Utifrån en kontext där man ser till vad Tolstoj skrev så kan man konstatera att Haidt och Tolstoj båda konstaterat att krig är ständiga konflikter där båda ser sig själv som den goda sidan, mot den onda. Denna godtycklighet för vad som är gott och ont är ett av de logiska resonemang Tolstoj använder för icke-våld. Man kan också konstatera att medan Haidt i sin presentation beskriver en form av självändamål för gruppen att kämpa för gruppens heliga symboler så talar Tolstoj endast om en trancendens som går bortom den egna gruppen, religionen, hudfärgen osv. (Även om jag inte tror att Tolstoj såg trancendensen som ett självändamål såsom det antyds kunna vara i föredraget).

Utifrån ett Darwinistiskt perspektiv så tycker jag att de idéer som han presenterar håller vatten, men ifall det jag önskat mig var en presentation som talar om en mänsklig naturlig strävan efter sanning eller spirituella värden så är det ju något som aldrig kan ges mig. När presentationen tar utgångspunkt i survival of the fittest, så måste även religionen sammanfattas som en mänsklig överlevnadsmekanism som fungerar bäst i konkurrens med andra. Ifall man tänker efter vad han säger så beskriver han faktiskt religionen som ett bra fungerande koncept just för att den måste kämpa mot andra idéer. I det att endast en idé finns kvar, eller i det vi alla ser oss som del av samma grupp, när vi förlorar vår egna identitet helt, total trancendens,  så uppstår ju direkt "free loader" dilemmat som är dömt att omvandla ett samhälle till egoistiskt. Problemet har i någon mening flyttats till en ny nivå, på gruppnivå, men eftersom tankesättet är det samma så har det inte försvunnit. Själv menar jag att människan i grunden inte är egoistisk, utan snarare att den bilden av oss själva vi har där vi menar att vi skulle vara själviska har uppkommit från ett behov av att beskriva vår samhällsutveckling som naturlig och därför också korrekt.

måndag 12 mars 2012

Tolstoj del 5, om Gandhi och icke-våld

Från wikipedia kan man läsa följande om boken "The Kingdom of God is Withing You":
Mohandas Gandhi wrote in his autobiography The Story of My Experiments with Truth (Part II, Chapter 15) that this book "overwhelmed" him and "left an abiding impression." Gandhi listed Tolstoy's book, as well as John Ruskin's Unto This Last and the poet Shrimad Rajchandra (Raychandbhai), as the three most important modern influences in his life.[2] Reading this book opened up the mind of the world-famous Tolstoy to Gandhi, who was still a young protester living in South Africa at the time.
In 1908 Tolstoy wrote, and Gandhi read, A Letter to a Hindu,[3] which outlines the notion that only by using love as a weapon through passive resistance could the native Indian people overthrow the colonial British Empire. This idea ultimately came to fruition through Gandhi's organization of nationwide non-violent strikes and protests during the years circa 1918-1947. In 1909, Gandhi wrote to Tolstoy seeking advice and permission to republish A Letter to a Hindu in his native language, Gujarati. Tolstoy responded and the two continued a correspondence until Tolstoy's death in 1910. The letters concern practical and theological applications of non-violence, as well as Gandhi's wishes for Tolstoy's health. Tolstoy's last letter was to Mohandas Gandhi.[4]
Many consider The Kingdom of God is Within You to be a key text for Tolstoyan, Christian anarchist, and nonviolent resistance movements worldwide.[5]
Således så hade Tolstojs verk trots allt en reell verkan i världen, även om det till synes inte fullt lyckades slå rot i det Ryssland eller Europa som texten först riktades mot.

söndag 11 mars 2012

Tolstoj del 4, om ondska och våld

Thus matters went on for eighteen centuries, and at last arrived at their present condition, which is, that no man can dispute the fact that an infallible definition of evil will never be made. We have reached the point when men have ceased not only to believe in the possibility of finding a universal definition which all men will admit, but they have even ceased to believe in the necessity of such a definition. We have reached the point when men in authority no longer seek to prove that that which they consider evil is evil, but candidly acknowledge that they consider that to be evil which does not please them, and those who are subject to authority obey, not because they believe that the definitions of evil made by authority are just, but only because they have no power to resist. The annexation of Nice to France, Lorraine to Germany, the Czechs to Austria, the partition of Poland, the subjection of Ireland and India to the English rule, the waging of war against China, the slaughter of Africans, the expulsion of the Chinese, the persecution of the jews in Russia, or the derivation of profits by landowners from land which they do not cultivate, and by capitalists from the results of labour performed by others - none of all this is done because it is virtuous or because it will benefit mankind and is essentially opposed to evil, but because those who hold authority will have it so. The result at the present time is this: certain men use violence, no longer in the name of resistance to evil, but from caprice or because it is for their advantage, while certain other men submit to violence, not because they believe, like those of former ages, that violence is used to defend them from evil, but simply because they cannot escape it.
- Tolstoj, The Kingdom of God is Within You

lördag 10 mars 2012

Önskan av en begreppsapparat

Det blev tillsist så att jag blev sittande lyssnandes till "Människor och tro" på P1 om "Sekularismen i vår tid". Jag tycker att sekularism är intressant eftersom jag menar att det har en möjlighet att bygga upp en begreppsapparat för att förstå vår egna samtid. För medan vi gillar att definiera saker som "Islam", "Muslimer", "Amerikanska Kristna" och saker över lag som vi inte är, så menar jag att vi varit sämre som samhälle med att skapa en förståelse och en ordentlig apparat för att förstå det vi istället faktiskt är och det vi står för. Visst finns det både många program och böcker som gräver i ämnet, t.ex. Landet Brunsås eller mycket av det som Fredrik Lindström skapat. Men även om programmen ofta kan hitta små märkliga idévurpur i hur vi för våra liv så ger de fortfarande ingen bra begreppsapparat för att förstå skillnaden mellan oss och andra. Eller likheten för den delen. Jag blev dessvärre besviken efter att ha lyssnat på programmet. Sekularismen förklaras mer utifrån vad det inte är än vad den är. En bra och viktig distinktion görs dock, nämligen den mellan vad det innebär att vara en sekulär individ, eller att leva i ett sekulärt samhälle jämfört med det att ha en sekulär stat. USA är ju ett bra exempel på där man grundlagsenligt har en sekulär stat, samtidigt som samhället i stort, speciellt i det tysta USA, inte är sekulärt.

Men går då skiljelinjen mellan ett sekulärt eller ett icke sekulärt samhälle mellan ett förnuftstroende svenskt samhälle och ett starkt religionspräglat samhälle i mitten av USA? Nej skulle jag vilja säga. Dock tycker jag det är tråkigt att jag inte hittat någon debatt fri från direkta värderingar i ämnet som kunde ha skapat en fungerande begreppsapparat att diskutera frågan genom.

onsdag 7 mars 2012

Tolstoj och kristendomen, del 3

I fjärde kapitlet går Tolstoj in på varför han menar att de vetenskapsbundna har missförstått den kristna doktrinen. Han skapar termerna "social life-conception" och "divine life-conception". Han menar att man när man analyserar kristendomen analytiskt använder sig av "social life-conception" för att analysera resultatet av doktrinen i sig. Han menar också att man ser det Jesus förespråkade som kompromissbara storheter eftersom de i många fall är omöjliga att leva upp till. Detta menar han dock är ett liknande missförstånd som att tänka att definitionen att varje punkt är lika långt från en cirkels mitt är en kompromissbar  del av definitionen av en cirkel. Han menar att det Jesus predikade är centralt i kristendomen. Hela doktrinens kärna och essens. Han menar dock att det inte kan förstås som regler, något man även idag gör där man ofta tolkar kristendomen som en form av morallära. Han menar istället att Jesus predikade ideal mot vilka var man ska ständigt sträva i sitt liv. Idealen kan inte mätas utifrån utan endast inifrån utifrån varje persons egna samvete och utgångspunkt. Han menar att det inte ger någon mening att försöka förstå kristendom som en rad dogmer och utvecklar i följande stycken varför:
According to the Christian doctrine, life is a condition of progress towards the perfection of God; hence no one condition can be either higher or lower than another, because each is in itself a certain stage in human progress towards the unattainable perfection, and therefore of equal importance with all the others. Any spiritual quickening, according to this doctrine, is simply an accelerated movement towards perfection. Therefore the impulse of Zacchaeus the publican, of the adulteress and the thief on the cross, show forth a higher order of life than does the passive righteousness of the Pharisee. This doctrine therefore can never been forced by obligatory laws. The man who, from a lower plane, lives up to the doctrine he professes, ever advancing towards perfection, leads a higher life than one who may perhaps stand on a superior plan of morality, but who is making no progress towards perfection.
  Thus the stray lamb is dearer to the Father than those which are in the fold; the prodigal returned, the coin that was lost and is found again, more highly prized than those that never were lost.
  Since the fulfilment of this doctrine is an impulse from self towards God, it is evident that there can be no fixed laws for its movement. It may spring from any degree of perfection or of imperfection; the fulfilment of rules and fulfilment of the doctrine are by no means synonymous; there could be no rules or obligatory laws for its fulfliment.
  The difference between social laws and the doctrine of Christ is the natural result of the radical dissimilarity between the doctrine of Christ and those earlier doctrines which had their source in a social life-conception. The latter are for the most part positive, enjoining certain acts, by the performance of the which men are to be justified and made righteous, whereas the Christian precepts (the precept of love is not a commandment in the strict sense of the word, but the expression of the very essence of the doctrine), the five commandments of the Sermon on the Mount, are all negative, only meant to show men who have reached a certain degree of development what they must avoid. These commandments are, so to speak, mile stones on the infinite road to perfection, towards which humanity is struggling, they mark the degrees of perfection which it is possible for it to attain at a certain period of its development.
  In the Sermon of the Mount Christ expressed the eternal ideal to which mankind instinctively aspires, showing at the same time the point of perfection to which human nature in its present stage may attain.
  The ideal is to bear no malice, excite no ill will, and to love all men. The commandment which forbids us to offend our neighbour is one which a man who is striving to attain this ideal must not do less than obey. And this is the first commandment.

lördag 3 mars 2012

Lördagsord (igen) av Tolstoj


One of the reasons is, that believers as well as unbelievers are perfectly sure that they long ago understood the doctrine of Christ so completely, unquestionably and finally, that it can have no other meaning but the one which they attribute to it. That is because the tradition of this false conception has been handed down for ages - and therefore its misconception.
The most powerful stream of water cannot add one single drop to a vessel that is already full. 
 [...]
At the present time Christianity is conceived by those who profess the doctrines of the Church as a supernatural, miraculous revelation of all that is expressed in the Credo; while unbelievers look upon it as an affair of the past, a manifestation of the demand of humanity for a belief in the supernatural, as an historical fact, which has found its fullest expression in Catholicism, Orthodoxy, and Protestantism, and which has for us no vital meaning. For the believers the real significance of the doctrine is concealed by the Church; for the unbelievers it is hidden by science.

måndag 27 februari 2012

Måndagsord av Tolstoj

Jag har nu läst klart boken jag tidigare påbörjade som skrevs av Gandhi. Det var en fascinerande läsning, inte bara för att Gandhi ibland kunde göra lite småmärkliga avstickare ibland utan även för att det ger en bild av en annorlunda tid. Man förstår när man läser boken att Gandhi var långt från ensam i sin kamp. Varken vad gäller de åsikter han hade och vad gäller hur stor del av sitt egna liv han la ner i kampen.

Efter att ha läst Gandhi så har jag blivit inspirerad att läsa en annan tänkare som propagerade icke-vålds teknik redan innan Gandhi. Liksom Gandhi i sitt liv vid ett tillfälle ville skapa en egen "sekt" som var självförsörjande nere i Syd Afrika så valde Tolstoj att säga upp rättigheterna till de populära verk han skrivit. Han var i sitt levnadssätt en dedicerad kristen samtidigt som han var kritisk till kyrkan. I sin bok "The Kingdom of God is Withing You" så ger han sin åsikt om varför han menar att den dåtida kyrkan var en förvanskad version av kristendomen. Han menade att icke-våld var en förutsättning för sann kristendom. Han slår tidigt fast detta i sitt verk:
A Christian, according to the teaching of the Lord, should be guided in his relation towards men only by the love of peace, and therefore there should be no authority having power to compel a Christian to act in a manner contrary to God's law and contrary to his chief duty towards his fellowmen
The requirement of civil law, they say, may oblige men, who, to win some worldly advantages, seek to conciliate that which is irreconcilable, to violate the law of God; but for a Christian, who firmly believes that his salvation depends upon following the teaching of Christ, this law can have no meaning. 
Man kan således konstatera att efter Tolstojs mening så skulle varken Obama, Mitt Romney, Alf Svensson, C.S. Lewis eller den amerikanska kristna högern kunna klassas som kristna. Tolstoj i sin tur kunde utveckla sina tankar genom brevväxling med bland annat amerikanska kväkare.

lördag 31 december 2011

Mer Kristet Motstånd

Nu har jag snart läst ut boken "Om Kristet Motstånd" av Patrik Hagman och det finns många stycken i boken som jag tycker är intressanta. Först måste jag säga att de idéer som Patrik presenterar i boken inte är idéer som jag upplever som karakteristiska för de kristna samfund jag stött på, varken i Sverige eller i utlandet. Boken är skriven utifrån de filosofiska tankarna som han menar den tidiga kyrkan byggde på, innan kyrkan blev en del av en redan existerande maktstruktur. Som läsare av boken släpper jag därför med glädje både det kritiska ögat till hur texten relaterar till den nuvarande kyrkan och tanken om att det jag läser nu beskriver ett existerande fenomen. Istället läser jag de filosofiska tankarna helt fristående i ett försök till att ta ställning till idéer som presenterar något annat.

Precis i slutet av boken presenteras en idé som är intressant, men för att kunna ta ställning till den är det bra om man läst tidigare stycken i boken. Patrik tillhör nämligen den grupp människor som menar att vi idag utsätts för en stark likriktning i samhället. Och att denna likriktningen går ut över vår självständighet. Han menar att även om många av oss möjligen vill omtala oss som autonoma så styrs vår val starkt av yttre krafter. Han sätter som en kärna i det historiska kristna motståndet det att frigöra sig från den rådande samhällsordningens regler. I den tidiga kyrkan (som bland annat kallats för det första kommunistiska samhället) så gjorde man sig av hierarkin. Man levde efter de radikala tankar som Jesus presenterade att vända andra kinden till och "Om någon vill processa mot dig för att få din skjorta så ge honom din mantel också". Detta uppror mot de rådande hierarkierna var på den tiden radikalt och givetvis en nagel i ögat på många av de som förvärvat höga positioner i hierarkin. När Patrik så försöker hitta en kärna i vad kristendomen är/borde vara uttrycker han det så här:


"Den Moderna människans värde bygger på att hon är en unik varelse. Även detta är en förvrängning av en kristen tanke. Som jag tidigare konstaterat har den moderna individualismen rötter i kristendomen. Men kristen individualism bygger mera på personligt ansvar än upplysningstidens individualism som betonar individens autonomi, möjligheten att själv välja sitt öde. Det kristna människovärdet bygger inte på unikhet utan på likhet med Kristus. Det är det som är vårt syfte, vårt mål. Det här innebär inte att en kristen gemenskap står för en kollektivism där individen går in i kollektivet och försvinner. Tvärtom är den kristna tanken att en individ bara kan bli sig själv i gemenskap med andra. Ingen enskild individ kan upprepa Kristi liv - han är den ende som förblir unik. Att bli lik Kristus är alltså en uppgift för den kristna gemenskapen som helhet, Kyrkan."


Jag säger inte att någon ska leva sitt liv efter den ovanstående texten och jag tror att det är en text som speciellt i Sverige kan väcka mycket anstöt. Det är något över idén att man ska leva sitt liv för att likna någon annan som automatiskt aktiverar många försvarsmekanismer i oss. För den som har tålamod och som klarar att läsa ovanstående text utan att bli arg så menar jag att det är en intressant övning att läsa ovanstående text några gånger och sedan meditera över vilken skillnad detta egentligen - fundamentalt sett - innebär mot vår nuvarande underförstådda kulturella målsättning.

måndag 18 juli 2011

Falling Upwards

Richard Rohr har skrivit en bok om den andra resan här i livet. Han menar att alla människor har en injudan och en möjlighet till att göra två resor i detta livet. Den första resan är en resa där vi befäster ett ego i denna världen. Det är genom den processen som ett barn växer upp och blir en tonåringen som gör uppror mot sina föräldrar för att sedan kastas in i det vuxna livet. Det är den processen där man bygger upp och hanterar de grundläggande behoven. Den materiella trygheten och den egna identiten. Efter den första resan och efter det att barnen har lämnat huset så inbjuds man sedan till en andra resa. En resa som i stort sett handlar om att rasera allt det man byggt under den första resan. Olika religion har enligt författaren kallat resan för olika saker. Jesus talade om att förlora sig själv för att vinna sig själv åter. Taoisterna pratar om att finna Tao. Budhisterna och Hinduisterna kämpar båda med att återförenas med världsaltet. Med att bryta upp med det egna egot för att åter klara av att se världen på ett oförvrängt sätt.

Rohr har funderat mycket på denna resan och talar om den som en resa man måste göra själv samtidigt som man inte kan göra den för egen hand. Han talar om det som en process som drivs av motgångar och inte framgångar. Falling Upwards heter hans bok och pekar på den mekanismen som han menar paradoxalt sett styr vår väg framåt. Att det är genom att misslyckas, genom att falla som vi tar oss framåt.

Anledningen till att jag tar upp boken är att han tidigt i den tar upp något som för mig på ett bra sätt klarar av att förklara varför vissa av de människor som viger sina liv till spirituell utveckling trots allt verkar ligga så långt efter andra som aldrig verkar ha gjort den medvetna ansträgningen. Han skriver:

It is not that suffering and failure might happen, or that it will only happen to you if you are bad (which is what religious people often think), or that it will happen to the unfortunate, or to a few in other place, or that you can somehow by cleverness or rightousness avoid it. No, it will happen, and to you! Losing, failing, falling, sin and the suffering that comes from those experiences - all of this is a necessary and even good part of the human journey.

Denna tanken, att misslyckande är en viktig och naturlig del av vägen framåt ger mening samtidigt som den lyser med sitt avstånd till hur modern kultur hanterar motgång.

onsdag 29 september 2010

Kulturrelativist

I det slagfält som det offentliga rummet utgör för idéer så har jag börjat förstå att mina egna tankar och idéer ligger ganska långt mot det kulturrelativistiska hållet. Som jag har förstått det så finns det två motpoler till varandra, det ena är en form av kolonialistiskt tänkande där man t.ex. kan rättfärdiga slavhandeln med "att vi åtminstone räddade Afrikanerna från att fortsätta vara vildar", i andra ändan av spektrummet har du dem som menar att varje kultur själv måste definiera vad som är rätt för dem och att t.ex. hedersmord inte tvunget är fel utan beroende av ur vilket kulturellt perspektiv man väljer att se på det. För att vara tydlig måste jag givetvis förklara att jag tycker att hedersmord är fel och att det är ett samhälles plikt att ställa sig upp mot en sådan föreetelse och dra gränsen.

Men när det gäller kulturella eller religiösa frågor så brukar jag som oftast alltid ha en ståndpunkt närmare den kulturrelativistiska än den kolonialistiska. Varför har jag det egentligen?
När jag ska ta ställning till en fråga så brukar jag försöka använda mitt förnuft och mitt logiska tänkande. Jag brukar försöka måla upp vad som är de kända faktorerna i frågan och sedan brukar jag utifrån dessa faktorer försöka se hur svaren på frågan verkar för att ge människor mer eller mindre lycka, mer eller mindre mening.

Oftast så vet man naturligt nog inte ifall något ger mer lycka eller inte när man ska göra ett överslag. Tänk t.ex. en konservativ familj som tvingar sitt barn att komma hem tidigt på kvällen. På den negativa sidan så får barnet inte göra som det vill, på den positiva sidan så får kanske barnet en tätare kontakt med sin familj. I de flesta frågor som man ställer sig så brukar det alltid finnas nyanser och det brukar alltid finnas för- och nackdelar med olika val.

Jag upplever att många människor menar att så vårt samhälle ser ut idag, så är också det optimala samhället. Om man tar till åtanke mängden anti-depressiva medel som används i dagens samhälle jämfört med förr så tycker jag det verkar konstigt. Eller om man ser till mått hur barn mår. Eller till övervikt.

Med detta som utgångspunkt tycker jag det är märkligt hur så många människor har en negativ syn på nästan allt annat än det som är det moderna samhället. Tillståndet av samhället menar jag är lackmustestet på hur väl eller icke välfungerande ett system är. Vi har ju nämligen inte valet att byta ut befolkningen och behålla systemet, det enda vi kan göra är att behålla befolkningen och byta systemet.

Så just därför kan jag mena att t.ex. indianers ologiska naturtro eller att kristnas frälsningstro kanske trots allt har något mer att ge oss människor än vad vi vid första åtanke förstår. Tittar man på ting som ger lycka så är nämligen tro och religion inte en negativ faktor som kanske många skulle tro, utan en positiv. Märk väl att det inte är den största positiva faktorn, saker som trygghet, mat och hälsa väger givetvis tyngre. Likväl hamnar det statistiskt som en faktor som ger mer lycka än vad det tar.

Och även när man gräver djupare in i det hela, en rit som kan verka helt kraftlös och meningslös hos den icke troende kan möjligen laddas med en väldig kraft hos en som tror. Här är jag också kulturrelativistisk. Varför ska man så ofta välja att dömma ritualer som man inte förstår bara för att man tycker de verkar meningslösa. Visst finns det en gräns, det är oförsvarbart med ritualer som mot en persons egna vilja skadar personen på något sätt. Men utöver detta, vad är det som säger att det inte finns en sanning i ritualen som man inte kan räkna fram genom varken ett filosofiskt resonemang eller genom böcker? Och vad är det som säger att det vissa människor inte upplever, inte kan uppleves av andra människor. Precis som det finns tondöva människor så kan det väl mycket väl finnas människor som är döva till andra dimensioner av den mänskliga verkligheten.

Så. Även om jag inte valt att sätta denna etiketten på mig själv, utan att den istället är något jag märkt säkert kan passa på mina åsikter, så kan jag undra vad det egentligen är som är så fel med att vara kulturrelativistisk?

söndag 26 september 2010

Zen

Jag hade privilegiet att få visat stenträdgården i Kyoto för mig när jag var där av en Japan. Jag noterade härom veckan att den samma trädgården presenterades som en av sevärdheterna i Kyoto i Times. Min guide bad mig räkna stenarna i trädgården. Sedan gick vi till andra sidan av den och sedan bad han mig räkna stenarna igen. Tillsist förklarade han. Oavsett på vilken plats man stod så skulle det alltid vara en sten som man inte kunde se bakom de andra. Den dolda stenen var olika beroende på var man stod. Legenden sa att man var tvungen att uppnå upplysning för att kunna se alla stenar samtidigt.

Jag antar att det blir en fråga att se det man inte ser efter. Kanske är det det som är Zen. Du kan inte uppnå Zen genom att försöka. Du kan bara vara i Zen. Det är en övning i att se det man inte försöker se. Det är en motsägelse. Kanske det förklarar varför munkar kan spendera hela sina liv med att meditera på hemligheten. Eller hur berättelsen om en av Zen-mästarna tillsynes beskriver en man helt frikopplad från världen som inte verkar ha koll på något alls. Zen går bortom värderingarna vad som är bra eller dåligt. Vad som är normalt eller onormalt. De blir alla hinder på vägen, krokar som gör det svårt att se världen och inte bara sina egna värderingar.

Eller om man tar det perfekta livet. Det perfekta livet är en föreställning vi strävar efter. Men vår strävan hindrar oss från att uppnå det. Vi förstår inte varför världen inte går oss till mötes. Vi förstår inte för att vi inte klarar av att se världen, vi klarar bara av att se en bild av hur den borde vara. Kanske är det därför man inte ser guppet i vägen, eller därför man inte undviker gropen. Man klarar inte av att se dem eftersom de inte borde vara där.

Men. Det är bara en tanke. Utan egentlig praktisk betydelse.

onsdag 15 september 2010

Varje dag är en sällsam ...?

Kurkiala skriver i sin bok om hur gåvogivandet som social instutition inbegriper tre imperativ: kravet att ge, att ta emot och att återgälda. Han går in på djupet på det andra imperativet, att ge och beskriver hur allt som tas emot kan vara en gåva, så länge det tas emot som en gåva. När ett barn kommer med gula löv från skogen, sniglar eller vackra stenar så överräcks dem som gåvor till barnets förädrar. Och löven blir till gåvor genom själva akten av givande och emottagande. Objektet löv laddas med en kvalitet endast i kraft av att det överräcks som en gåva. Gåvan definieras inte bara av att det ges som en gåva men också att det tas emot som en gåva.

Kurkiala går vidare med att fråga sig ifall lönnlövet som ges då verkligen är en gåva och besvarar frågan med ja, om det tas emot som en gåva. Han går vidare med att fråga sig ifall livet är en gåva, tranornas skrin, fågelsträcken eller doften av nypotatis på sommaren. Och ja svarar han, ifall de tas emot som gåvor laddas de med den kvaliten. Men, vem är då givaren?

"Det är den motpart som emottagandet av gåvan förutsätter och frammanar. Genom att ta emot livet som gåva anar man också givaren, gåvans källa och ursprung. Hur återgäldar man en gåva? Genom ett tack, en motgåva, en rit, genom att knäppa sina händer... Att ta emot en gåva är att förutsätta givaren, det är att öppna upp ett samtal mellan denna Andre och sig själv. Gåvan som institution och idé skapar kommunikation."

Ifall någon skulle bli nyfiken på Kurkiala och alla de insikter han satt på pränt så kan jag varmt rekommendera att läsa "I varje trumslag jordens puls"

Dessa ord är bland de vackraste och för mig mest klargörande orden för att försöka förklara vad religion har potential att vara i en människas liv. Enligt mig så kan (även om den ofta inte gör det) religion utgöra den kommunikation, den relation, mellan individen och de gåvor som individen mottar. Det är viktigt att förstå att man som människa gör valet att ta emot gåvan eller att inte ta emot gåvan. Att se en mus springa över vägen kan t.ex. för en individ tas som en gåva och vidare ge individen insikt i hans egna liv. För de flesta av oss kommer händelsen dock gå förbi obemärkt och alltså aldrig laddas med denna kvaliten. Varje andetag, varje dag vi lever har en potential att för oss verka i kvaliten som gåvor. Men det förutsätter att vi väljer att ta emot dem som sådant. Det är skrämmande men sant att ingen högre dommare finns som kan avgöra för oss huruvida det vi får är gåvor eller inte. Det är helt beroende på våran egna inställning.

Och alla dessa tankarna blir verkligare för mig nu än någonsin tidigare när en kollega till mig och tillika god vän ligger på sjukhus efter att ha fått en hjärtinfarkt. Han är bara 36 år och i god form, likväl ligger han inlagd på sjukhuset efter ett händelseförlopp som läkarna fortfarande inte klarat av att förklara. Jag vet att han är en person som alltid förmår se varje dag som en gåva, men allt som händer får även mig att uppleva mig ödmjuk jämtemot min egna hälsa och tacksam över det varande som blivit mig givet.

lördag 11 september 2010

Religion och samhället

Religion är något som kan vara otroligt mycket. Och kanske är det en av anledningarna till varför det blir så svårt när offentligheten ska föra en debatt om saken. I Sverige kan jag uppleva att religion ofta ses med stor skepsis. Jag kan tycka att det är tråkigt att vi i Sverige, som har religionsfrihet, har människor som går runt och upplever att de måste dölja för sina medmänniskor vad det är de tror på, vad det är som ger deras liv mening. Det är som om det finns en rädsla i det offentliga rummet över att få höra vad det är som är andra människors upplevelse av livet.

Men det är inte utan att religion är en komplicerad fråga, för hur människor relaterar till religion är mycket olika. Jag tror att religion rymmer allt från att vara en källa till mod hos människor till att vara en identitet som man gömmer sig i av rädsla. Och när det nu ofta är den senare versionen som målas fram i debatten så är skepsisen kanske inte fullt så märklig. Det är min övertygelse att religion kan verka som en relation i varje människas liv. Att det kan vara en relation i vilken man både ger och får. En form av relation som inte syns och är svår att ta på, men som av den enskilda individen upplevs och därför även är verklig. En sådan relation förs alltid som en dialog. En dialog mellan personen och samvetet, personen och kärleken, personen och upplevelsen av livet. När de flesta religionskritiker ser på religion tror jag ofta man uppfattar det som en form av moralkod som man lever efter eller som en form av entitet man kan använda för att rättfärdiga sitt egna skeva beteende. Och visst hittar man människor som lever efter religion på det sättet! Men jag tror det gemene religionskritikern har svårt att se denna andra sida av vad en religion kan vara. Denna dialog. Denna källa ur vilken en människa kan dricka för att uppleva livets meningsfullhet.

Världen är full av människor som har utfört otroliga saker. Vissa av dem har varit kristna, andra budhister, andra muslimer och andra ateister. Och dessa stordåd är imponerande oberoende av den bakgrund som en person kommer från. Jag tror att möjligheten till stordåd finns hos oss alla och jag skulle önska att det hade funnits en ödmjukare och mer givande debatt människor emellan om vad det är som driver dem framåt i livet. Jag tillhör de människor som menar att olika religioner i stort visar olika sidor av samma sanning. Kanske det är en sanning som vi aldrig kan hitta, men en sanning genom vilket även sökandet efter den berikar oss i vår vardag. Det var en gång en katolik som reste på spirituell resa till Indien. Han berättade att när han åkte till Indien så upptäckte han att han var hinduist. Han kom tillbaka därifrån som en budhist, men utan att hans kristendom på något sätt försvunnit. Jag tror att vi som är jordens människor har möjlighet att berika varandras liv på ett sätt som vi omöjligt kan förstå förrän vi själva upplevt det. Därför kan jag tycka att denna instinktiva rädsla för det som är okänt och främmande är sorglig.

lördag 29 augusti 2009

Ett visdomsord

Av och till på denna vandring som kallas livet stöter man på böcker som ger en vidare mening. Böcker där man mellan raderna tillåts förundras över tankar man själv inte tidigare tänkt, men som när man hör dem i sin enkelhet verkar självklara. När jag i början av året hade lyckan att läsa I varje trumslag jordens puls så var det just en sådan upplevelse. Plötsligt fick tidigare kända idéer och koncept klarare former. Att få ta del av andras ord kan vara en sann välsignelse. Nu har jag för andra gången detta året fått ta del av en sådan upplevelse. I Conversations with God görs ett ambitiöst men enkelt sätt att förklara de sylvassa frågorna som ofta lyckas dela upp oss i två eller fler läger. Det enda givna verkar vara att man inte kommer överens. Många utdrag är bra, under kommer ett kort utdrag om varför även Hitler kom till himmelen.

"Exploitation of the underclass is justified by the self-congratulatory pronouncments from the upper class of how much better off their victims are now than they were before these exploitations. By this measure the upper class can ignore the issue of how all people ought to be treated if one were being truly fair, rather than merely making a horrible situation a tiny bit better - and profiting obscenely in the bargain.
Most people laugh when one suggests any kind of system other than the one currently in place, saying that behaviors such as competing and killing and the "victor taking the spoils" are what makes their civilization great!
Most people even think there is no other natural way to be, that it is the nature of humans to behave in this manner, and that to act any other way would kill the inner spirit that drives man to succeed (no one also asks the question, "Succeed at what?")"

Boken driver för övrigt tesen att allt är möjligt, så länge önskan finns.

måndag 25 maj 2009

Festspillene

Festspillene har gjort intåg i Bergen igen och med hjälp av Nathalies initiativ har jag fått förmånen att arbeta som guide även detta året.

På min första konsert på festspillene hade jag förmånen att höra en av Indiens mest framstående musiker inom karnatisk musik. Det är en hinduisk musiktradition som utvalda indier tränas in i från barndom.
Hon använde sig av långa pauser när hon höll sitt öppningsanförande. Långsamt ursäktade hon sig för sin okunskap i det norska språket. Jag tror inte någon klandrade henne för den, men jag tror hon var högst uppriktig i sin ursäkt. Hon berättar om hur hon kommer sjunga sånger för världsaltet. Hon använder sig av neutrala termer, även om hon nämner namnet på hinduiska gudar så talar hon som om det vore guden eller föreställning vilken möjlig religion som helst som hon besjöng.
Med rösten som sitt verktyg vävde hon en samvaro. I snabba tonskiften, utdragna toner om vartannat drog hon publiken närmare sig. Hon såg ledsen ut när hon satt där framme. Kanske kände hon för tamilerna på Sri Lanka. Det var som om hon i sig själv vore brahman att hon var en karnation av världens samlade puls. Musiken blev mer oemotståndlig desto längre konserten gick. Det var som att man kunde känna det. Det var bara ett tunt membran kvar. Ett tunt membran som skiljde individen från världsaltet.

Det är med tillförsikt jag ser fram emot de återstående festspelevenemangen.