Ny sida. Slut?

Dag för dag så närmar sig tiden för avresa och efter att lägenheten blivit såld måste det erkännas att jag börjat längta efter det som ska komma mer än jag kanske borde. Häromdagen tog jag fram de gamla böckerna med japanska tecken igen. Kom jag ihåg hur man gjorde mån tro? I början vad det kanske lite trögt, men det visade sig snabbt att handen kom ihåg. Och när det blivit fart på handen så väcktes också gamla minnen. Precis som doftar ofta kan fungera som ett kraftigt minnesstimuli så blev det att sitta och teckna de små japanska kurvorna fram och tillbaka en övning som förde mig bakåt i tiden. Och kanske också framåt?

Det är svårt med den kraftiga längtan i sitt bröst att samtidigt känna ett vemod över det man ska lämna. Det är märkligt med tanke på att jag ska till andra sidan jorden, men på ett plan kan jag uppleva det som att jag samtidigt ska hem. Hem till en plats jag aldrig varit på. Hem till den plats jag upplever jag borde vara på.

Vissa goda saker för det ju också med sig. Nu blir det slut på det ständiga politiska käbblet här. I det att jag lämnar Skandinavien så avser jag också sluta slå mig för pannen och förundras varje gång det ena nya förslaget ter sig precis lika absurt som det föregående gjorde. Och för att vara ärligt tror jag Skandinavien kommer klara sig helt fint utan det. Tack till alla som tagit sig tiden att läsa, förlåt till alla som upplever att de slösat bort sin tid. Nu är det hög tid för mig att vända sida.

Som en fisk

Fiskarna simmar så fridfullt i sitt akvarium. När det inte är så många gäster där så blir det som en liten bubbla - en egen värld - med egna regler. Under dem ser man skuggsiluetterna flyta fram på akvariebotten. Det är inte svårt att förstå hur kineserna kunde finna inspiration till sina vackra teckningar med karpmotiv. Både vattnet i sig själv och fisken är ju som manifestationer av Tao, av icke-motståndet. Vinden tar tag i presenningen de satt upp längs ena väggen. De håller på att utvidga akvariet med en ny basäng, man ska skaffa sig sjölejon. Men utöver presenningen och vinden är det lugnt och fridfullt där, bara jag och fiskarna. De skänker en viss frid och jag hoppas jag får bo nära ett akvarium även i framtiden.

Lite vila

Jag var precis igenom en längre kedja tankar när det plötsligt blev uppenbart för mig. Jag utbrister på kontoret "Pengar är roten till allt ont i mitt liv, tänkt så mycket lyckligare jag hade varit om inte pengar fanns". Det är tidigt på morgonen, så tidigt att det bara är jag och Brian där. Brian vänder sig om och tittar skeptiskt från sitt skrivbord. "Du har en del bra idéer ibland, men detta fattar jag inte". Nåväl, det hade jag väl inte trott heller, fast det spelar ingen roll. Det är ju en bra början på att ta en liten paus från jobbet och lite vila.

Här kunde man bott.. ?

Jo, man kunde nog det. Mer t.o.m. mer så än när jag en gång i tiden flyttade in här.

Efter kämpade långt ut på kvällen så blev det tillsist städat. Och så idag kom fotografen och tog bilderna. Nu kan det inte vara långt kvar.

Mitt sista bekymmer var toalettsätet. Att en toalett kan orsaka sådana problem. Precis som i sagan visade det sig dock att jag åkt världen runt i onödan, för lösning fanns precis framför näsan på mig. Precis innan det att jag skulle beställa ett säte i Sverige för att skicka det till Norge så tog jag ett sista telefonsamtal..

.. till badbutiken som ligger precis på hörnet. Hör och häpna, inte bara kunde de få tag på sätet. De t.o.m. hade det på lager. Så 20 minuter innan fotografen kom så lyckades jag faktiskt fixa ett nytt toasäte också.

Kors i taket hur saker kan ordna sig. Igår var egentligen en ganska besvärlig dag. Det är länge sedan jag slått mitt huvud i så många olika saker. Jag fick köpt ett toalettsäte igår som inte passade. Och på toppen av allt ville inte fretex ha mina möbler.

Men idag var en ny dag. Imorgon bär det av på hyttetur för (nästan) första gången här i Norge. Då ska det bli fiske, lugn och ro. Och framförallt inget lägenhetsfixande.

Förhoppningsvis sista fixet

Så ser det äntligen ut som om det kan vara slut på allt det här. Det var alltså den lilla äckliga luckan i hörnet som stannade kvar som en nagel i ögat. Det var bara att ta ett djupt andetag...

Och sedan slipa bort ännu lite mer. Trixet var att försöka få bort någon form av brun, småfettig grej som antagligen orsakade att färgen sprack upp.

Sedan var det dags att måla igen. Detta kunde man ju sedan tidigare. Nu aningen mer komplicerat iom silikonlisten som jag lagt dit.

Men tillsist gick det likväl att få dit färgen och till min lättnad så var det inte heller något som sprack upp.

Och när köksfläkten väl var på plats så kunde jag åter andas ut.

Nu var det bara toalettsitsen kvar. Den "kom" idag. Vem stjäl egentligen en toalettsits till 285 kr? Ingen aningen, men han bor i Bergen. Nåväl, en ny är redan beställd.

Sista delen av byggare Johan ?

Två steg fram och ett tillbaka brukar det ju heta. Idag trodde jag att jag gav mig i kast med mitt sista projekt här hemma i lägenheten, nämligen att lägga en silikonlist på väggen över ugnen. 

Det var faktiskt med viss entusiasm jag gav mig i kast med uppgiften; vid detta laget har jag börjat tycka att det är kul att tejpa med blå maskeringstejp.

Dessvärre tyckte inte det lilla området nere till höger om att man tejpade på det, så det ser ut som om det sista projektet kommer få bli att tvätta där ordentligt och sedan måla om området. Fotografen har blivit bokad till på Torsdag, så det gäller att få det gjort inom en rimlig tidsrymd.

Standarden som gud glömde

Är detta en lägenhet som är redo för försäljning? Det börjar nog närma sig åtminstone.

I stora drag är det bara att få undan alla saker som ligger runt omkring och egentligen inte hör hemma någonstans.

Och så ett problem till då så klart. Det ska ju alltid vad något..

Standarden som gud glömde. Sista punkten på listan är att hitta en ny toalettsist för att ersätta min nuvarande söndriga. Något som hittills visat sig svårare än man kunnat tro. Min toalett är nämligen av ett äldre snitt och kortare än sådant som säljs idag. Likväl så tror jag att jag har lyckats hitta vad det är för modell, så jag känner mig likväl hoppfull.

Byggaren fortsätter

Nu så börjar det äntligen gå mot sitt slut och de sista sakerna börjar komma på plats.

Först så var det dags att fixa området bakom den gamla köksfläkten.

Det blev ganska bra, även om hörnet nere till höger sprack upp lite. Kanske hade jag inte tvättat tillräckligt med salmiak i förväg? Det är åtminstone långt bättre än tidigare.

Sedan var det dags för golvet. Att svabba in en hel lägenhet med golvputs är inte alltid en helt enkel sak. Som tur var så var Tetris-N där för att hjälpa till, så tillsist lyckades vi faktiskt få gjort hela lägenheten.

När är det bara ett toalettsäte och eventuellt lite silikon över ugnen kvar, sedan är det klart.

Kunde inte varit annorlunda

Skymningen har börjat lägga sig över Bergen och även den sortens tystnad som hör skymningen till. Det är inte längre några ljud från bilar där jag står på parkeringsplatsen. Från himlen börjar plötsligt små, små fina snöflingor dala ner. Hade man inte stannat upp och sett hade man kanske inte ens märkt dem, men när man ser dem mot den relativt klara himlen så är det som att vara i en stor snökula. Där, i tystnaden, mitt i den grå asfalten i vad som tidigare varit ett industriområde så är det som att jorden får möjlighet att berätta. En historia som går på en annan frekvens än den ständigt pipande telefonen. Ett annat lunk än den spända rösten hos nyhetsuppläsaren när han berättar om si och så många döda i ett land långt bort som vi kan ha åsikter om. Ingen reklam. Inga anspråk. Bara tystnad. En vacker himmel, ful betong, små snöflingor, och en känsla av att det inte kunde varit på något annat sätt.

Saker faller på plats

Idag har varit en bra dag för mig och de som önskar mig lycka i mina planer. Taxeringsmannen var på besök. Han hade tydligen en utvecklad känslighet för mögel och han kunde inte märka något i lägenheten. Han tyckte lägenheten var i bra tillstånd för att säljas. Det är bara några mindre saker som hantverkarna ska fixa imorgon, sedan ska allt vara på plats.

Samtidigt så har jag fått ett e-mail där det står att jag blivit antagen till Okinawa. ..!

Jag ser redan fram emot den varma asiatiska luften som blivit som en vän för mig. Alla möjligheterna och alla människor jag kommer få träffa. Allt jag ska lära mig och allt jag ska få se. Vi säger ju ständigt att vi är lyckligt lottade här i Norden och så känner jag det. Jag är lyckligt lottad.

Billy

Ingen behöver oss som blir över, ingen behöver oss som blir över!

- Barnen i filmen Sopor av Tage Danielsson



En gång gick jag på kyrkokaffet efter studentgudstjänsten i Bergen. Mitt emot mig satte sig en äldre ungdom, kanske 35 - 40 år. Det var tydligt att han inte var student. På hans uppsvällda händer och hans ansikte kunde man lätt se att han var eller hade varit narkoman även innan han sagt något. När man levt i Bergen ett tag så är det inte en ovanlig syn, det har hänt mig mer än en gång att jag mitt i folkmyllret en vacker lördag sett drogmissbrukare med halvöppna ögon sakta stappla sig fram på huvudgågatan samtidigt som folk zick zackar sig fram runt dem.

Han börjar prata och även rösten släpar lite. Jag tror inte att det är för att han är under påverkan där och då, men när jag tittar in i hans pupiller är de väldigt stora. Har kroppen en sådan varaktig verkan? Hans tanke verkar åtminstone klar även när den döljs under den släpande rösten. Han har tänkt mycket i sitt liv och han börjar berätta en del om den vandring han har gjort. Hur han redan som 12-åring började missbruka. Då var det en form av rengöringsmedel för kaffebryggare men saker trappades ju upp. Det brukar ju vara så. Uppvuxen i Danmark fast med norska föräldrar. När han började närma sig myndighet så åkte han iväg. Precis som Billy så blev det ner mot Europa. Både Berlin och Amsterdam. Det var narkotika och det var övergivna tågvagnar. Han var en ensam vandrare, ensam med sina tankar. I korta möten med andra människor som drev omkring. Han kunde inte hantera ondskan i världen, det var så han beskrev det. Den gick inte att stänga ute, och försökte begå självmord mer än en gång. Vid ett tillfälle var han död. Han lyckades dränka sig, men han kom tillbaka. Läkarna fick honom tillbaka.

Men det var ingen bruten man som satt mitt emot mig, tvärtom verkade han ha funnit en frid med världen; även dess ondska. Han var tacksam och lycklig att han fortfarande fanns. Nu satt han där på caféet drickandes den ena koppen kaffe efter den andra. Jag gillar att vara här sa han, här är alla välkomna. När det slutar vara så kommer jag sluta komma sa han. Sedan berömmer han prästen som inte är där, han berömmer han för hans förmåga att engagera och att lyssna.

Vi kom bra överens han och jag. Det slår mig att vi inte var så annorlunda. Livet har förvisso dragit oss åt olika håll, men i grunden är vi båda människor som simmar i denna tillvaro vars strömmar vi inte alltid kan styra. Han har blivit mitt ansikte för narkotikamissbruk. Det är ingen dålig ting, han representerar hopp för mig. Han representerar för mig hopp för alla andra ungdomar som samlar sig i små klungor runt rhododendronbruskarna i nygårdsparken. Även för det djupt ansatte finns möjligheten att finna frid.

Expedit upp, expedit ner

För de flesta är ovanstående bara en expeditmöbel uppmonterad och sedemera nermonterad. För mig är det dock, när man tar alla minnen knutna till denna möbel i beaktning, en stark symbol för en början och ett slut på en vistelse. Det är konstigt att tänka på att den möbel som jag en gång i tiden spenderade så mycket möda på att få upp nu har blivit nermonterad, och att den med största sannolikhet också så kommer förbli.

Och hur det går med den nya ventilationen? Det går, fast långsammare än planerat. Ifall inte de två kvarstående hålen blir gjorda imorgon vet jag inte riktigt vad som händer.. men de två som har blivit gjorda ser väldigt fina ut, och luften har faktiskt blivit märkbart lättare här inne.

Ting som Google vet om mig..

Att antingen har jag lust att ta ut ett förbrukarlån med 20% ränta, eller så har jag lust att åka till Nepal för att träna Yoga. Hmm, undrar vilken jag ska välja.

I Bergens Tidene har man förresten uppmärksammat stadens cykelsituation. Nog kan jag tycka att de spetsat till det en del när de klagar över den cykelvägen jag tar till jobbet varje dag, men en sak har han rätt i. När man kommer till centrum är det "vär man for seg".

Occupy Torgallmänningen

Så har då äntligen den arabiska våren kommit även till Norge. Ute på torgallmäningen så var vi fyra person som demonstrerade mot girighet i allmänhet och undergrävandet av demokratin i synnerhet. Genom att ta torgallmänningen i besittning känner jag att vi lyckades kommunicera vårt budskap. Dessvärre är torgallmänningen en ganska stor plats och eftersom ingen officiell organisatör fanns för aktionen som började klockan 12 så fick vi alla ockupera på vårt egna håll.

Jag både misstänker och hoppas att det blir mer fart på aktionerna i USA idag. I Stockholm så intervjuade de två personer ur den spontana rörelsen



Om man bortser från stilen som ger ett lite kul franskt uttryck så tycker jag att de har något väldigt bra att säga. Vart tog egentligen det riktiga samtalet vägen?

Tillbaka

Lägenheten ser ungefär ut så som man minns den, bara lite annorlunda. Gurkan som vi glömde i kylskåpet hade trots allt inte blivit så hemskt som man hade kunnat frukta. En liten märklig lukt pryder hela lägenheten, men den försvinner snabbt efter att ha vädrat. Sådant är välkomnandet när lägenheten säger välkommen tillbaka till vardagen.

Tankar en grå Januari-morgon

Jag går längs spåren till bybanan borta vid Danmarksplats. Jag är som vanligt på väg till jobbet. Det är kallt och mörkt ute, precis som det brukar vara på vintern, och det som var snö har förvandlats till en blandning av vatten, is och slask. Vädret är lite ruggiare här nere i stan än vad det var där jag bor. Visst var det så igår också? Jo, så var det. Jag går med bestämda steg mot jobbet, blicken riktad ner mot marken och med tankarna på ett eller annat som har med jobbet att göra. Det är ett mellanting mellan en praktisk egenskap och en dålig ovana, den tendensen för min hjärna att fastna vid problem och sedan långsamt och metodiskt arbeta sig igenom dem. Mina tankar var långt borta. Men det är något som fångar min blick som får mig att komma tillbaka igen. Tillbaka från de abstrakta problemen på mitt jobbs värld och in i en ny abstrakt realitet. En ny tankekedja. Det som får mig att komma tillbaka är en liten å i miniformat som har bildat sig i slasken. Det har blivit en liten kanal som smältvattnet kan ta sig fram genom, den slingrar sig bort i horisonten.

Det får mig att tänka på en gång för länge sedan när jag gick på högskolan i Lund. Jag hade privilegiet att få se Mandelbrot hålla ett föredrag i kårhuset. För den som inte minns så var det Mandelbrot som "upptäckte" fraktalerna. Han berättade på sitt föredrag att många människor i historien har fått ha sitt område som man gjorde sig ett "namn" i. Han område var ojämnheter. Fraktalerna föddes ur observationer av verkligheten. Bland annat hade man tagit satelitbilder av åar och stränder på olika förstoringsgrader. När man satte bilderna brevid varandra gick det inte att säga vilken bild som var närbild och vilken som var tagit på lång avstånd. Konturerna av stranden eller av ån följande nämligen samma mönster både på nära och långt håll. Bland märklig kuriosa så var sambandet mellan den uppfattade sträckan och den faktiska sträckan (den som mäts när man tar med de små böjarna som man inte kan se i stor skala) av en strand runt omkring pi (hur man nu mätt upp detta?). Det är den dagen i Lund som jag påminns om när jag går på vägen till jobbet. Jag tänker att vad jag observerar under mina egna fötter skulle kunna kallas för en miniatyrmodell av själva amazonas. Med deltor, med förgreningar och återföreningar. Och tanken på att detta ögonblickliga konstverk som byggts av slask på asfalten på grund av regn och dåligt väder är ett mästerverk i sig själv får mig plötsligt på bra humör. Det får mig att tänka på hur fullständigt meningslösa vi alla är, samtidigt som varje en av oss är av yttersta vikt. Och att det kan vara på båda sätten samtidigt.

Det får mig också att tänka på cykler och på mönster. På hur precis som naturen upprepar sig själv på stor och liten nivå så gör vi själva också det. Och vi som samhälle. Framför mig går det en tjej med en fjällrävenryggsäck. De finns överallt idag och det gör mig lite glad att se dem. För mig är dessa ryggsäckarna en symbol för andra värden. En ikon som används av en rörelse som vill röra sig bort från konsumtionssamhället, som söker och hävdar värde i andra entiteter än pengar, blonda kvinnor och statusprylar. Men det är just här som (potentiellt) mönstret upprepar sig på nytt, i all subtilitet. Naomi Klein var den som först förklarade fenomenet för mig genom sin bok "No Logo". Mönstret är att konsumtion i sig själv har blivit ett sätt som vi bygger vår egna person på. Och när man köper en fjällrävenryggsäck för att signalera att man är emot konsumtionssamhället så följer man samtidigt logiken i det samma mönstret som man vill vända sig mot. Man konstruerar nämligen (potentiellt) sin egna person med hjälp av konsumtion. Och så fortsätter mönstret runt och runt. Men precis som vattnet som sakta finner sin väg genom slasken så är det männskliga också både djupt fascinerande och enastående. Varje individs öde är en lika fascinerande och dynamisk berättelse som samhället i stort. Och den drift och tendens man kan se på liten nivå hos den överviktige eller hos rökaren upprepar sig också i det stora hos samhällen, hos länder och på global nivå. Det är ett kaos som samtidigt är fullkomligt, och för mig finns det en tröst i att det inte låter sig tämjas av logiska mönster eller mänsklig vilja. För mig är det en tröst i att det är fullkomligt och meningslöst samtidigt.

Regn och Indianer

Det ser ut som om det ska bli mycket regn imorgon och jag väntar förväntansfullt. Annars läser jag vidare om indianerna. De hade inte mycket ägodelar och när de odlade så odlade de tydligen inte mer än vad som behövdes. Att veta hur många indianer som fanns runt 1500-talet när Europeerna började komma är väldigt svårt, till skillnad från oss så hade man ingen skriftlig tradition hos indianerna och saker som folkräkningar tedde sig antagligen som ganska absurda för indianerna. Att tala om indianerna blir på ett sätt lite märkligt eftersom arkeologer menat att mångfalden i Amerika var större än vad den var i Europa och att skillnaden mellan vissa språk där var större än skillnaden mellan engelska och kinesiska.

Angående detta med skriftlig tradition så hade man hos indianerna en legend om varifrån de olika människoraserna uppkommit. Man menade att gud (eller deras motsvarighet) tagit liken till offer för en stor örn och väckt dem till liv igen. Den vita mannen kom till liv ur det lik som varit dött längst och därför glömt mest om vad det tidigare var. Därför välsignades den vite mannen med skriftspråket, eftersom han inte kunde komma ihåg själv varifrån han kom och vad han var.
Att ha ett skriftspråk var alltså inget fint för indianerna utan bara ett tecken på att man inte själv kunde komma ihåg eller förstå vad man egentligen var. Det tråkiga för oss är dock att eftersom man inte hade något skriftspråk så har detta myller av olika kulturer gått förlorade för oss utan att vi har möjlighet att helt återskapa vad de en gång varit. Hos de indianer som lever idag så lever många människor fattigt och saker som alkohol och knark är stora problem. I vissa områden är så mycket som 80% av alla indianer arbetslösa. Kanske det är en följd av när missionärerna skulle "civilisera" indianerna och gjorde det genom att ta barnen från sina familjer och försöka uppfostra dem i en västlig skola istället. Lite som det Australierna nu bett om ursäkt för inför aborginerna antar jag.

Jorden skall gråta

Idag var jag på Studia, som är en studentbokhandel här i Bergen. De hade rea på alla möjliga slags studieböcker och för människor som mig, som är fascinerade i samhällskunskap i alla dess möjliga färger, så var det lite som julafton. För sådana som mig som har en alldeles för liten lägenhet för alldeles för mycket saker var det kanske också lite farligt. När jag var där inne så började de stänga av en bokhylla i ena hörnet. De sa till en tjej att rean på just de böckerna skulle ta slut nu. Jag som hade sett en bok om indianer som verkade spännande där borta gick genast bort och norpade åt mig den innan de var färdiga. När vi begav oss därifrån så hade jag köpt Jorden skal gråte och What is democracy? N hade fått med sig en bok om litteraturvetenskap på franska. Allt kostade tillsammans dryga 130 kr.

Jag läser med nyfikenhet och entusiasm i Jorden skal gråte. Att läsa om indianerna är som att läsa om sig själv och om vår civilisation. För att förstå något är det nämligen ibland nödvändigt att få se ett alternativ, eller något som är annorlunda. Som om vår kultur inte kan förklaras i termen som har skapats inuti den själv. Den kan bara förklaras utifrån ett språkbruk där den inte är en självklarhet.

Jag börjar klättra mig förbi de första 50 sidorna och bland de intressanta saker jag har läst är hur den judisk-kristna kulturen till skillnad från många andra har ett linjärt tidsbegrepp. Det linjära tidsbegreppet är nödvändigt eftersom Jesus begick det ultimata offret en gång och att vi alla rör oss i en linje mot domedagen och sedan himmelriket. Vi har en tendens att tänka på en konstant utveckling som vi ständigt rör oss i. Från den förfärliga dåtiden som vi alla har turen att ha skonats från mot den ljusa framtiden vi alla hjälper till att bygga mot. Indianerna tänkte inte på det sättet. För dem var tiden inte linjär utan cirkulär. Händelser var inte intressant utifrån när de hände utan utifrån varför de hände. Medan vi alltid tänker i orsak-verkan sammanhang så är det ett nästan okänt begrepp hos indianerna. I den cirkulära tiden förklaras händelser genom komplicerade samband inte utifrån ett tidsbegrepp.

Där står också hur indianerna präglades av en tanke att de olika stammarna alla bar på olika sanningar som berättade för just dem hur de skulle leva sina liv. Detta skiljer sig från den europeiska kulturen som tror på en allmängiltig sanning. Det frustrerade missionärerna att komma till detta landet där vildarna inte kunde förstå att just deras sanning var den enda riktiga. För indianerna kunde det ju nämligen vara sant för missionärerna men det behövde inte betyda att sanningen hade någon relevans för indianerna.

Var är regngudarna?

Jag sällar mig antagligen till en udda grupp här i Bergen när jag säger att jag önskar att det ska börja regna snart. Den senaste tiden har vi varit välsignade med vackert väder, med klar himmel och fågelsiluetter som rört sig fridfullt över himlen. Men nu vill jag alltså ha stop. Tillbaka till det vanliga vädret. Det är lite fånigt men anledningen är att jag köpt en regnjacka. En sådan där med någon form av Gore-tex alternativ i sig. Jag är otroligt nyfiken på att få se ifall denna tunna jackan verkligen kan klara av att hålla regnet ute.

Jag har egentligen ingen bra förklaring till denna fascinationen, hur kan man skapa ett material som både andas, håller vinden borta och regnet ute samtidigt? De flesta män i min ålder fascinerar sig säkert i långt högre grad över IPhone telefoner eller datorer. Själv är jag nog den enda i min franskklass på tre damer i 60 års-åldern och mig själv som inte har använt våra hjälpverktyg på internet. L'internet m'interesse pas. Mitt arbete till trots. Självlysande gula jackor däremot.. det är grejor. Väderleksrapporten ser mörkt ljus ut.. men jag håller tummarna.

Förkyld

Det började som en lurande omotiverad trötthet på måndag, det kändes lite snuvigt på tisdag kväll och idag kom den. Förkylningen. Det var länge sedan sist nu, men åter en gång har jag fått återvända till världen av pappersnäsdukar och känslan av permanent ofräschhet.

Jag börjar läsa lite i On the road, men märker att jag egentligen inte är på så äventyrligt humör idag i alla fall. Tankarna vandrar lite bort mot franskläxorna som jag borde läsa. "Johan", "detta är nivå fem, här måste man böja verben" fick jag höra förra gången.. nog ligger det något i det. Men. Tydligen känner jag mig inte så franskinspirerad heller.

Det slutar med en intevju av William Shattner i Times och sedan tankar på de sakerna jag verkligen borde göra. De med stort V. Suck. Jag längtar till N kommer hem igen.