Ekots Lördagsstudie av politisk retorik

Vissa retoriska vändningar kan göra en "helt snurrig" som Kamprad en gång sa. När man lyssnar på ekots lördagsintervju så får man ofta en genomgång av politikernas vida retoriska register. Ibland kan intervjuerna upplevas som direkta dragkamper där politikerna försöker undvika att där ska komma icke gynsamma tidningsrubriker dagen efter, samtidigt som intervjuaren försöker gräva fram något konkret från politikern i fråga. För att vara ärlig är dessa intervjuer ganska tröttsamma affärer allt som oftast eftersom politikerna är väldigt duktiga på att säga ingenting. Men ibland kan det vara intressant att lyssna på och filosofera kring vad det egentligen är politikern har fått lära sig av sina media-coacher.

En intervju jag för länge sedan önskade skriva om men aldrig kom till skott med var den med Maria Larsson. Hon hade en helt otrolig retorisk vändning i intervjun. Maria Larsson är barn och äldre minister och politiker för kristdemokraterna. Intervjun kom naturligt nog att handla mycket om kravet på sterilisering för att juridiskt få lov att ändra sitt kön. Det blev konstaterat att både europarådet och FN var kritiska till denna svenska lagen och menade att den bröt mot bland annat de mänskliga rättigheterna. Kristdemokraterna har, kan man misstänka, någon form av ideologisk grund som gör att de vill hindra folk som ändrat kön från att skaffa barn. Detta vill man bland annat göra för barnens skull, även om jag har svårt att se det som för barnets skull att se till att det aldrig blir fött. Maria Larsson går som katten kring varm gröt och uttalar aldrig att detta skulle vara en ideologisk ståndpunkt, istället så är det en mycket svår juridiskteknisk fråga. Senare i intervjun, 21 minuter in, säger Maria Larsson följande "Staten ska inte reglera på ett sätt som gör det besvärligare för människor. Vår ingång i politiken är att underlätta för människor". Möjligen kan detta tolkas som att man från kristdemokraterna håll inte menar att personer som bytt kön är människor. Eller så är det bara ett slag av PR-träning och tomma slogans. Jag höll iaf på att trilla av stolen när jag hörde det.

I gårdagens intervju med miljöminister Lena Ek så kom man också in på en del intressanta frågor. Bland annat så har ju centerpartiet försökt hamra in att Sverige är ett föregångsland eftersom vi bevisat att man kan bryta kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och miljöförtärande. Det smarta man gjort då är att man räkna inte miljöförtärande på det vi i Sverige konsumerar, utan endast det vi producerar. I koldioxidutsläpp t.ex. så skiljer dessa siffror sig åt så att ifall man endast räknar vår produktion har vi ett utstäpp på 48 enheter, medan om man räknar vår konsumtion har vi ett på 80 enheter. Slutsatsen är att det bara är struntprat att vi har brutit kopplingen. Men det är ju en känslig från för någon som sitter i regeringen. Ifall hon erkänner att problemet finns så måste vi ju göra något åt det. Och att göra något åt just detta problemet faller tydligen inte under banderollen "pragmatisk" politik. När hon får frågan om förhållandet så relativiserar hon alltså den. Hon säger "Jaa, det finns siffror som säger det, och siffror som säger annat". Sedan så gör hon en längre utläggning kring komplikationerna med att göra mätningen. Tillsist har man nästan glömt bort den ursprungliga frågan. Hon tar aldrig ställning till ifall det är mer riktigt att mäta utsläpp baserat på vår konsumtion eller vår produktion.

Likadant kommer frågan om förbifart Stockholm upp. KTH har gjort en rapport där man menar att utsläppen kommer öka av denna åtgärden. Detta relativiserar hon också, "ja det finns rapporter som säger det ena och rapporter som säger det andra. Jag tror att ...". Hon klarar alltså av att avfärda forskarnas rapport utan att problematisera något vidare genom att säga att det finns många andra rapporter. Och eftersom det finns många rapporter så kan hon strunta i allihopa. Att en rapport skulle kunna vara bättre underbyggd än en annan verkar inte vara så intressant.

Som sista intressant punkt kring tillväxten så menade Lena Ek att debatten kring tillväxten förnärmar många U-länder som behöver tillväxten. På det sättet skapar hon en smart strawman. De flesta tillväxtkritiker är kritiska till vårt ständiga krav på tillväxt, inte på att utvecklingsländerna ska få det bättre ställt. Men genom sin strawman lyckas hon skapa en bild av att "antingen köper och kastar vi 3 miljoner telefoner varje år, eller förblir u-länderna fattiga", det finns inga nyanser. Sedan ska till hennes försvar sägas att hon är kritisk till vår enorma mängd el-avfall, även om hon aldrig nämnde någon bra lösning på problemet.

Peak Oil, Klimatet och konspirationerna

Det följande klippet måste jag erkänna målade upp en allvarligare bild av vår nuvarande samhällssituation än jag tidigare fått ta del av. Inte så att klippet är överdrivet polemiserande. Det räknar helt enkelt upp en mängd nyckeltal kring dagens samhälle och energi och gör liknelser för att ge en bild av vad de egentligen innebär. Det räckte tydligen för att skrämma mig.

En intressant sak med detta klippet och med klimat- och miljö-problematiken i sig är att problemen egentligen kommer från två håll. Å ena sidan är det ett problem att vi släpper ut så mycket växthusgaser pga växthuseffekten. Detta problemet är något man i den offentliga debatten klarat av att oskadliggöra bland de breda massorna. Genom att måla ut detta som något som endast påpekas av forskare med ett egenintresse av att få forskningsanslag eller av vänstermänniskor som egentligen bara är sura på samhället i allmänhet så har detta problem i de breda massorna lagts lite på hyllan. Kanske det inte är så farligt trots allt, det är bara ett försök att manipulera oss så att vi inte ska få fortsätta med vår livsstil. Men problemet kommer ju också från det håll som visas i klippet ovanför, nämligen att även ifall det inte vore något problem att man släpper ut mycket koldioxid så är det bara en tidsfråga innan vi konsumerat upp oljan. Och när det inträffar så står vi inför allvarliga problem. Även om termen "Peak Oil" flutit omkring ett tag så vill jag mena att den är förvånansvärt frånvarande i den offentliga debatten. Och kanske denna frånvaron i den offentliga, rumsrena debatten, kommer bidra till att problemet ses mer som en konspirationsteori  än ett reellt problem. Detta är olyckligt eftersom problemet i sig egentligen är ganska lättförståligt och okomplicerat.

Jag ställde ju förresten en retorisk fråga för något bloginlägg sedan om hur många IPhone 1 som fortfarande användes. Efter att ha lyssnat på ekots lördagsintervju så har jag nu fått veta att vi för tillfället köper ca tre miljoner mobiltelefoner om året i Sverige. Eftersom denna industri sannolikt upplever en tillväxt kan man misstänka att det är en siffra som kommer öka snarare än minska framåt i tiden (tills vi får brist på resurser givetvis). Att dessa apparater har en levnadstid på under tio år kan, sett i perspektiv av en längre tidsperiod inte ses som något annat än ett rent slöseri.

Jonas Sjöstedt

Det har varit en del uppståndelse kring den nya partiledaren Jonas Sjöstedt i de gröna leden. Som en följd av att miljöpartiets språkrör anklagas för att ha övergett att tala om själva kärnfrågorna i miljöpartiets politik så har Jonas gång på gång upprepat att vi står inför stora miljöproblem och att vi behöver prioritera om, från högre tillväxt till mer fritid ifall vi ska ha en chans att möta detta.

Ifall du frågar mig så är det anmärkningsvärda inte att en person säger detta utan att alla andra verkar så oförmögna att se kopplingen här. För att förstå vad alla pratar om så tog jag mig tiden att titta på Jonas anförande och replikskiften i första partiledardebatten. Jag kan bara hålla med om att Jonas gör ett bra framträdande i debatten och jag tror att han tjänar på att inte hela tiden så tydligt använda härskartekniker och billig argumentation. I replikskiftet tycker jag en del intressanta saker framkommer.

Först: Jag har inget förhållande till varken Centerpartiet eller till Annie Lööf och även om jag på många ställen hört kritiken om tom retorik och ett ständigt, smått påklistrat leende så har jag inte sett det själv. Förrän nu. Ifall man tittar 22:13 samt 24:50 in i videon som jag länkat till ovan (partiledardebatten) så tycker jag det hela påminner en hel del om han här: Glad och jovialisk i ena stunden, mindre glad när där kommer motstånd.

Vidare kan jag notera att Reinfeldt antagligen har gått i Perssons skola för att lära sig härskartekniker. 09:54 in i videon kan man se hans frågor. Han gör inte ens ett försök att diskutera politik utan hoppar direkt på att försöka smeta kommuniststämpel på Jonas (!?). Jag tycker att Jonas replikerar bra och förvånar mig att den "lyssnande" statsministern är så o-kapabel att prata politik. Han om någon borde väl vilja diskutera detta, det är ju trots allt hans jobb? Man kan ju undra ifall det endast var krokodiltårar som Reinfeldt fällde precis efter köpenhamnsmötet när han tittade rakt in i kameran och berättade att nu måste vi göra något åt klimatet. Vi måste tänka om. Precis vad folk ville höra.. då. Nu verkar han totalt ovillig att prata om miljön. Förmågan att säga en sak för att sedan göra något helt annat har förresten uppmärksammats. Bland förslag till nya ord som uppkommit 2011 finns Reinfeldtare. Vad detta betyder kan man läsa om på bloggen jag länkat till. Anledning till att det betyder detta är bland annat hur moderaterna drivit följande frågor:

• Miljöfrågan
• Jämställdhetsfrågan
• De sociala klyftorna
• Det civila samhällets oberoende av staten

Tips: dessa är alla frågor Reinfeldt och moderaterna har profilerat sig starkt i.

En liten kommentar som faktiskt handlar om politik. Jag tycker det finns mycket bra ting som Jonas säger, och den arbetstidsförkortning som föreslås tror jag är livsviktig för det svenska samhället både vad gäller klassklyftorn och klimatet. Men jag tror inte att man kan sänka arbetstiden och bibehålla lönen - jag tycker inte ens det är önskvärt.

Falsk Matematik på Kinesiska

Det finns tillfällen där man kan förundras över hur pricksäker Peps varit med vissa av sina texter. T.ex. när jag läste om hur 300 industriarbetare i Kina som jobbar för det beryktade Foxconn företaget (som bygger bland annat en mängd Apple produkter samt XBox för microsoft) hotat med att gå kollektivt självmord genom att hoppa från fabrikstaket. Bakgrunden till historien är att deras arbetsgivare vägrat ge dem löneförhöjning och sagt att de kan få sluta istället och få en månadslön med sig. En lön som de sedan inte såg något av. Samtidigt är Apple ett av världens största företag och Bill Gates en av världens rikaste män. Det är bara att lyssna på Peps när han förklarar:

Och för den som vill veta hur det kan komma sig att vi egentligen inte betalar för de produkterna vi köper så kan man titta här: http://www.storyofstuff.org/movies-all/story-of-stuff/

Ode till debatt

En offentlig dialog och ett utbyte av åsikter är kärnan i en demokrati. När det som styr samhället är en syntes av de olika delarna av samhällets samlade tankar och idéer så har man uppnåt det som vi ofta talar varmt om. Man har uppnåt ett folkstyre. För att kunna skapa en sådan syntes så behövs en offentlig debatt som klarar av att separera sig från personangrepp. Det ska vara en offentlig debatt som klarar av att vila både i det personliga och det individen önskar samtidigt som det inte villar sig för långt bort från det sakliga och mer objektiva.

En sådan dialog är en känslig varelse. Den kan så lätt skadas om bara en mindre minoritet inte önskar lyssna utan bara bullra sig framåt. Eller ifall en part i debatten blir för tydligt medveten kring vad det är de vill uppnå men samtidigt också på hur man ska uppnå detta genom att säga något helt annat. Debatten är beroende av de deltagandes ärlighet.

Det finns strängar i människan man kan spela på ifall man vill föra igenom politiska beslut. Rädsla och fördomar är nog den enklaste. Det var ingen slump att "the freedom act" kunde genomföras just efter 11 september. Eller att den kallades för "the freedom act" och inte "the surveillance of everyone act". Inte heller var det väl en slump att man röstade genom FRA-lagen precis vid sommaren där man hoppades den skulle gå obemärkt förbi. Det var ingen slump att man valde att inte föra en debatt om denna känsliga frågan för de liberala partierna som ju egentligen borde debatterats som inget annat. Det svåra valet, där man borde få befolkningens åsikter.

Men upprörande som just FRA-debatten var så är det två andra  saker jag tänker på idag som jag hört på på sistone som ger mig intryck av totalt ointresse för både debatt och demokrati. Det är ironiskt, men frågan gäller just debatten kring moderaternas roll kring den allmänna rösträtten. Anders Edwardsson publiserar kort efter Arkelstens snedsteg en artikel där han beklagar att Arkelsten backade på det hon sa. Det han skriver strider mot vad andra historiker givit uttryck för. Hans artikel får kritik för att även om han framför korrekta fakta så lämnar han helt det sammanhanget faktan befinner sig i bakom sig. Allmänna Valmans Förbundet var med och röstade genom "allmän" (viktad) rösträtt slår Anders fast. Han klarar dock inte av att se nyansen mellan att "driva" en fråga och att rösta genom den. Miljöpartiet drev t.ex. frågan om grön skatteväxling, men det var genom Socialdemokraterna den röstades genom. Edwardsson bemöter sin kritik genom att slå ut armarna och säga "hitta ett fel i min artikel"..
Det är lurigt det hela. När jag gick på högstadiet så vurmade jag för moderaterna själv. På den tiden var det Bo Lundgren som försökte sälja moderaternas politik genom det enkla budskapet "Vi sänker skatterna och sedan blir det bättre för alla". Precis samma fras upprepade jag för de som orkade att diskutera politik. Hade jag en aning om vad jag pratade om? Nää, inte i det minsta. I samma veva minns jag att jag pratade med min Svensklärare om huruvida det skulle vara ett mellanslag efter punkt eller inte. Självsäkert sa jag att det ska det absolut inte vara. Jodå, visst ska det vara mellanslag efter punkt sa Kent. Sedan sa han att man ska inte vara så självsäker när man talar om sådant man inte säkert vet. Den läxan gjorde intryck på mig. För det var ju precis det jag gjorde när jag pratade om Lundgrens bättre för alla politik. Och det är just det jag upplever att de flesta debattörerna gör när de väljer att se förbi varandras argumentation. Jag ser fram emot den dag debattörerna klarar av att finna ödmjukheten och börjar lyssna på det som min högstadielärare sa.

Och det knyter samman med något jag hörde på P1 idag också. I konflikt diskuterade man om de osynliga i Sverige. De som jobbar för 100 kronor i timmen eller kanske mindre med städjobb och liknande som sliter ut deras kroppar. En man från Timbro slår an en stark ton och säger "tänk hur hemskt det vore om de inte hade dessa jobben". Han hoppar helt över debatten kring rättvisa (Moderaternas nya ledord), människohandel och utnyttjande. Han slår an en totalt pragmatisk ton där han säger att hade de inte haft dessa jobben skulle de haft det värre. Att höja minimilönerna eller förbättra deras villkor är oaktuellt för det finns gränser för vad människor är redo att betala för dessa människor som sliter ut sig på en tioårsperiod. Det ironiska? Dels själva påståendet att jobben bara försvinner i det att lönerna ökas. I Norge är gapet i löneskillnad långt mindre i Sverige och likväl är arbetslösheten långt lägre. I USA är gapet långt större än i Sverige, likväl har de inte en mycket lägre arbetslöshet. Det andra ironiska? Argumentationen följer samma linje som Ulf Adehlsson använde kring det så för tiden omtalade apartheid.

"Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna i Syd-afrika utan jobb"

Det är ett stygn av rädsla som man använder sig av i den här argumentationen. För gudsskull inte stanna upp och tänk kring vad som är rättvist eller rimligt! Då blir människor förda in i massarbetslöshet och ryktet säger att även himlen faller samman ner på våra huvuden. Det är en debatt vi inte orkar eller vill ta i. Kanske man vara inte vill göra sin händer skitiga, eller så vet man någonstans i det undermedvetna att samhället inte är rättvist, men likväl om viljan fanns där att det skulle kunna vara det. Men då skulle man inte längre få t-shirts för 50 kr på ICA, eller städhjälp för 200 kr / timme. Det jag önskar göra här är inte att moralisera, men jag önskar att man på riktigt skulle våga ta debatten hos de som menar att orättvisorna och ojämlikheten inte bara är ofrånkomliga men möjligen dessutom önskvärd. Jag önskar att man skulle våga blotta och diskutera baksidan av den väg man strävar att gå också.

Varför politikerna kanske trots allt inte kommer klara steken

Det låter kanske som en Norgehistoria fast det är dessvärre inte det. Det handlar om det man kallar för "monstermasterna" som man ska bygga genom Hardanger i Norge. Till att börja med motiverade man bygget med att utan den extra kapacitet som dessa masterna tillför så skulle man inte längre kunna försörja Bergen med ström. Det brukar vara nog för att mobilisera en ganska ansenlig mängd bergensare. Nu var det bara så att det inte helt stämde. Det är inga problem med att försörja Bergen med ström. Problemet är att man vill börja driva de norska oljeplatformarna med ström istället för gas. Och oljeplatformar är väldigt energislukande..! Så, när man kopplar in sladden till platformarna i Bergen, det är då problemet plötsligt börjar komma. Så då bygger man dessa monstermasterna ökar kapaciteten och problemet är löst.

Men då kan man fråga sig varför man vill driva platformarna med ström? Jo, det är ett klimattilltag. Platformarna står nämligen för merparten av de norska koldioxidutsläppen och genom att börja driva dem på vattenkraft så minskar man sina koldioxidutsläpp rejält. Jätte bra idé, eller hur? Bara det att då använder man upp den vattenkraften som man annars skulle exporterat till Europa, vilket gör att Europa får börja bränna gas istället för att tillfredsställa sina energibehov. Norge klarar av sina klimatmål, men globalt sett gör man egentligen ingen vinst vad gäller utsläppen..

Problemet med kärnkraft?

Jag läste en dialog mellan George Monbiot och Carolina Lucas hos Guardians hemsida. Monbiot som är en välkänd miljödebattör och bland annat journalisten som gjorde intervjun med Shell's VD som jag la upp för några inlägg sedan, debatterar för varför kärnkraft är en bra lösning på framtidens energiproblem medan Carolina debatterar emot.

George, som tidigare varit emot kärnkraft har efter Fukushima olyckan ändrat åsikt om kärnkraft. Han menar att ringvärkningarna av en kärnkraftsolycka visat sig vara långt mindre än han tidigare förväntat sig. Naturligt nog finns det en del kommentarer som uttrycker besvikelse och varnar över att vi idag inte känner till antalet människor som i framtiden kommer dö som en följd av Fukushima.

Men.. har Monbiot en poäng? Trots allt skulle kanske många bli förvånade över att få veta att antalet människor vars död man kunnat knyta till Tjernobyl-olyckan är närmare 1000 än 10000 (om jag inte minns fel). Och även om atombomberna dödade ett enormt antal människor när de detonerade och med stor sannolik spred en stor mängd radioaktiva ämnen ut över jordens yta så finns ju jorden fortfarande och vi lever. Är det kanske överdrivet att föreställa sig att en härdsmälta är detsamma som jordens undergång? Siffrorna pekar ju på något helt annat. Ja.. har han en poäng? Jag antar att det beror på vem man frågar. Frågar man mig handlar frågan om kärnkraft inte främst om härdsmältsrisken. Och även om olyckan har visat en tydlig blotta i mantrat att kärnkraft är 100% säker så är det för mig trots allt ett annat perspektiv som väger tyngre.

För först och främst, härdsmältor finns. De har inträffat tidigare och de kommer inträffa igen. För varje reaktor som är i drift finns det en risk, även om den är väldigt liten (läste dock i DN en intressant artikel där man talade om att det vid ett tillfälle var 12% risk för härdsmälta i Forsmark). I det att mängden av reaktorer ökar och tidsintervallet blir stort nog säger oss statistikens lagar att det med högsta sannolikhet kommer inträffa härdsmältor. Det är en poissonprocess med väldigt trög halveringsprojekt.

Nä, frågar du mig är det stora problemet att vi idag skriver kontrakt som sedan ska uppfyllas av våra barnbarnbarnbarns barn. Eller, ifall man säger att en ny generation blir till vart 30 år, och hanteringstiden för radioaktivt avfall är 100.000 år, så kommer vi idag skriva upp avtal som måste uppfyllas av mina barn^3332s barn. Detta är om du frågar mig ett upplägg som faller på sin egna orimlighet. Det som är lite otäckt är dock att det följer ett visst mönster. Konsekvenserna av vårat hanterande av östersjön kommer också ligga kvar som ett ärr för våra framtiders framtida generationer. Vi som civilisation har haft en tendens att dra linjer och sätta gränser och säga att fram till hit ska vi konsumera jorden, men inte mer. I Norge har man t.ex. fridlyst lofoten från oljeborrning, men allt pekar på att fridlysningen kommer upphävas. I USA fridlyste man gång på gång land som skulle få tillhöra indianerna, för att sedan efteråt konsumera landet när det passade att göra så. Vi har haft lagar för att förhindra farligt experimenterande med genetisk manipulation av arter, som långsamt har avreglerats i takt med industrins intressen.

Kort sagt, under parollen att vi behöver kärnkraften som en övergångsfas till något annat finns det stor risk att vi gräver oss djupare och djupare in i det enorma energiberoende som hotar att göra samhället till en salig röra i det att energin inte längre finns tillänglig för oss. Kärnkraft kan få motsvara det glaset whisky som alkoholisten ska dricka för att få styrka nog att ta hand om sin egna alkoholism.

Men för att förtydliga problemställningen här så är det inte alkoholisten självdestruktivitet och illussioner som i liknelsen är det stora problemet med kärnkraft, det är istället att i det att alkoholisten dricker av whiskyn för att samla sitt mod att lösa ett problem han samtidigt bara försvårar, så binder han även sina barn och barn för 3000 generationer framåt till sin egna alkoholism.

Kärnkraft och de ekonomiska krafterna

I nyhetspanelen på SVT så diskuterade man kärnkraften i skenet av haverierna i Japan. Man presenterade en problemställning som jag egentligen tycker har presenterats i för liten grad i pressen för övrigt. Det kan sammanfattas ungefär så här: "Jag hatar olja och fossila bränslen, jag hatar kol, jag hatar kärnkraft men mest av allt hatar jag höga el-priser".

Det är nog många idag som är eniga i att kärnkraft är en farlig energikälla och inte en energikälla vi önskar använda oss av en längre tid eller göra oss beroende av. Men den andra sidan av problemställningen, nämligen vad man skulle ersätta kärnkraften med, är nog den sidan som främst bidrar till att sprida människors åsikter över ett brett spektra mellan vi klarar oss inte utan kärnkraft till att kärnkraft är fullständigt ansvarslöst.

Problemställningen presenterades lakoniskt och precist av Peter Wolodarski i morgonsoffan (ca 4:50 in i klippet ovan). Jag blev dock förvånad av fortsättningen där han sa att vi i Sverige har lyckats med det som miljörörelsen menar är omöjligt, nämligen att frikoppla tillväxt från miljöförstöring (7:20 in i klippet). Han pekade (antagligen) på att vi idag i Sverige bara släpper ut 5 ton koldioxid per kapita och år vilket då skulle innebära en minskning på 10% jämfört med 1990 (källa: Schlaugs blog). Problemet med den siffran han presenterar är att den inte inkluderar utsläpp för produkter som vi i Sverige konsumerar, men som har producerats utomlands. Det kan ju i någon mening ses som en självklarhet att vi klarar av att minska våra utsläpp i Sverige ifall vi överlåter produktionen till u-länderna. Schlaug påpekade problematiken i detta sättet (Wolodarskis sätt) att räkna på, men Peter verkade inte själv se problemet i det hela. Just denna blindheten över problematiken med det egna siffertrollandet förvånar mig. Jag har länge förvånats över varför svensk debatt har så svårt över att se orimligheterna i den ständigt ökade konsumtionen, men denna Peters ovilja att tränga in under vad siffrorna betyder kan kanske fungera som en förklaring på varför debatten förhåller sig som den gör?

Time har naturligt nog i denna veckans utgåva skrivit många och långa artiklar om katastrofen i Japan. Både om fukushima och om landets tillstånd efter jordbävningen och tsunamin. I artikeln "The Real Cost of Nuclear Power" så skriver journalisten Michael Grunwald om kärnkraftens tillstånd i USA. I den inhemska debatten så har politikerna pratat om en renässans för atomkraften i USA (givetvis innan den nuvarande katastrofen i Japan). Artikeln menar dock att det aldrig funnits någon renässans i USA, varken nu eller innan katastrofen i Japan (senaste kommerciella reakorn i USA sattes i bruk 1996). Förklaringen är att även om atomprojekt presenterats som ett billigt sätt att generera ström på, så har det i realiteten precis som nu i Finland visat sig vara ganska dyrt. Det rör sig om projekt som ofta i slutändan kostar tre eller fyra gånger så mycket som man ursprungligen anslått att de skulle göra. Och detta gör givetvis att privata bolag drar sig för att göra investeringar inom fältet. Han skriver i sin artikel att 

So Congress has approved lucrative subsidies for construction, production, waste disposal, liability insurance and just about every other nuclear cost. It also approved "risk insurance" to compensate utilities for regulatory delays, even as the Nuclear Regulatory Commission (NRC) has worked closely with the industry to streamline its licensing process. And nuke-friendly states have required ratepayers to front the costs of any new construction — even if the reactors are never turned on.

Read more: http://www.time.com/time/nation/article/0,8599,2059453,00.html#ixzz1H8TEsDVc

Lite senare i artikeln kommer en del som också kan vara intressant att notera:

New nukes would still make sense if they were truly needed to save the planet. But as a Brattle Group paper noted last month, additional reactors "cannot be expected to contribute significantly to U.S. carbon emission reduction goals prior to 2030." By contrast, investments in more-efficient buildings and factories can reduce demand now, at a tenth the cost of new nuclear supply. Replacing carbon-belching coal with cleaner gas, emissions-free wind and even utility-scale solar will also be cheaper and faster than new nukes. It's true that major infusions of intermittent wind and solar power would stress the grid, but that's a reason to upgrade the grid, not to waste time and money on reactors.

Read more: http://www.time.com/time/nation/article/0,8599,2059453,00.html#ixzz1H8UBJAKI

Alltså har man konstaterat att energieffektiviseringar är ett långt mycket effektivare och billigare sätt att minska utsläpp av koldioxid på jämfört med kärnkraftverk. Detta är viktigt att få med sig eftersom just koldioxidsutsläppsminiskningar brukar användas som huvudargument till varför vi ska acceptera de riskerna och det de långvariga åtagandena som är kärnkraftens bi-effekter.

Personligen önskar jag att dra resonemanget om energieffektivisering ett steg längre än vad artikelförfattaren gör. Jag menar att det är en orimlighet att vi ska kunna minska våra koldioxid-utsläpp ifall vi har en stadigt ökande energiförbrukning. Och jag menar att en stadigt ökande energiförbrukning är en logisk konsekvens av ett konstant byggande av nya villor och en konstant konsumtion av nya tekniska, industriellt tillverkade produkter. Ifall vi då ska ta till oss det som Wolodarski säger om att det inte finns några bra alternativ att ersätta vår nuvarande, ansträngda och slitna, kärnkraft med som måste vi ställa oss frågan om det i längden är möjligt att förvänta oss ett samhälle där vi ständigt konsumerar mer och mer energi. Med Peak-oil i antågande, eller enligt många bedömmare redan bakom oss, så kan man fråga sig i klokheten att bygga upp ett samhälle med stora köpcentrum som förutsätter att dess invånare har tillgång till en personlig bil för att smidigt kunna pussla ihop sitt vardagsliv. Vad händer ifall vi en dag kommer till en punkt där vi inte längre har tillgång till den energin som vi har tillgång till idag? Vilket nytta är det om vi har 10 miljoner bilar i Sverige om vi inte har någon bensin att tanka dem med? 

Kanske, och nu ska jag komma med en drastisk tanke, är det så att vårt framtågande och ändlösa konsumtion av IPads och allt vad det heter kommer fungera som en distraktion som gör att vi missar att göra de ändringarna i samhället som behövs för att klara av de utmaningarna vi garanterat kommer möta på inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag vet, det låter drastiskt, men kanske man samhället hade tjänat på en debatt där man klarade av att se att vårt levnadssätt inte är en naturlag, att det inte finns någon guda-given garanti som säger att vårt samhälle för all framtid kommer kunna se ut som det gör idag. Och kanske framförallt en debatt om vad vi som kollektiv kanske är tvugna till att göra för att kunna fungera även i framtiden. Märk väl ordet är tvugna till. Kanske inte vad vi önskar att göra, men vad de framtida behoven ser ut till att tvinga fram hos oss. 

 

Omskakande

Det är jordbävning i Tokyo och de svenska journalisterna gör sitt bästa för att reda ut vad som har hänt.



Även nu, mitt i allvaret, så kan jag tycka att klippet är lite kul.

Men annars kan det kännas lite nedslående. Ifall man räknar upp det senaste årets begivenheter så har vi fortfarande kristillstånd på Haiti, i Pakistan, Australien och nu i Japan. Vi har matpriser som stiger vilket framprovocerar revolutioner i mellanöstern. Det som är nedslående för mig är inte dessa olika hemska omständigheter i sig, men det faktum att regeringarna i väst reagerar med att: vi måste skydda arbetslinjen, låt oss öka produktionen av diverse plastleksaker så att vi därmed kan öka konsumtionen och därmed få mer pengar in i statskassan och därmed rädda världen. Själv hade jag blivit mycket lugnare om man bara sagt, det är mycket hemskt nu och vi har ingen lösning på allt, men vi ser det som viktigast att människor försöker ta vara på varandra.

Citerat kring indianer

Med jämna mellanrum återkommer det rubriker på Newsmill i stil med "Vi måste ha tillväxt för att rädda miljön". Detta är ett uttalande starkt spunnet ur västerländsk idé-tradition. Ordet måste är ett ganska starkt ord. I min mening är det överanvänt i det svenska språket och personligen vill jag undvika det så gått det går. Det kan ju ge människor en föreställning om att saker.. tja. måste. vara på ett eller annat sätt.

Upptakten till västerländsk idétradition kan härledas tillbaka till grekerna eller kanske ännu längre tillbaka. Men modernitetens kärna tror jag trots allt såg sitt materialiserande kring 1800-talets slut när kapitalismen utvecklade sitt ego genom sin ideologiska kamp mot dess motpol - kommunismens. För i konkurransen kan det tänkas att de filofiska tänkarna kände sig manade att genom att arbeta i affirmationer för att befästa och rättfärdiggöra sin egna värdsbild (lite som Sverker Martin-Löf i lördagsintervjun "Jag har läst MASSA rapporter som säger att klimatförändringarna inte är så allvarliga." "Som vilka då?" "MASSA rapporter", men det är en digression).

Runt slutet av 1800-talet så hade pendeln på nytt svängt i den ariska synen på indianerna, den som ständigt pendlade mellan att tycka synd om indianerna till att se dem som oförbätterliga vildar. Man kunde i USA se ironin att den nationen som bygts upp av förtryckta människor i Europa och baserat sin självbild på att vara "the land of the free" själv systematiskt förtyckt indianerna. Vi befinner oss i tid lite före massakern i Wounded Knee (1890). Den amerikanska ideologen Merrill Gates fastslår vad som ska bli "frälsningen" för indianen:

"Vi måste väcka behoven i honom. I hans slöa vildskap måste han märka beröringen av vingarna till missnöjets guddomliga ängel. Då börjar han se framåt och sträcka sig. Önskan om egen egendom kan bli en intensiv upplyftande kraft. Önskan om ett eget hem väcker honom till nya ansträgningar. Missnöjet med tipien och indiannationens svältransoner om vintern är nödvändig för att få indianen ut ur täcket och in i ett par byxor - byxor med en ficka, en ficka som värker efter att fyllas med dollar!"

Efter ett besök hos cherokeserna i 1885 avla senatorm Henry Dawes följande rapport:

"Den översta hövdingen berättade att det inte fanns en familj i hela nationen som inte hade ett hem. Det fanns inte en fattig i nationen och nationen hade inte en dollar i skuld. Den bygde sitt egna Capitol där vi utförde den här utfrågningen och den bygde sina egna skolor och sjukhus. Likväl var bristen vid systemet uppenbar. De hade kommit så långt som de kunde komma, eftersom de ägde jorden gemensamt. Det er Henry Georges system, och till följd finns det ingen drift som säger att du ska göra ditt hem bättre än grannens. Det finns ingen egoism, som ligger till grund för civilsationen. Innan detta folket går med på att dela upp sin jord och dela ut den bland sina medborgare så att varje individ kan äga den jorden de brukar, kommer de inte göra några särskilda framsteg"

Och så tågade den amerikanska ideologin vidare och slutligen styckade man upp indianernas jord (givetvis inte utan tvång). Systemet i sin härlighet har idag skapat en ö av plastsopor i stilla havet större än två USA till ytan och detta på knappa femti år (!). Var sjunde invånare måste ta emot matkuponger för att ha mat att äta, och till följd av finanskrisen så tror jag man säkert kan säga att där finns individer som inte har någonstans att bo. Deras gamla hem har spikats igen så att ingen ska kunna utnyttja det utan att betala. Och skuld.. Jag tror vi med säkerhet kan säga att USAs skuld för tillfället överstiger en dollar.

Tankar en grå Januari-morgon

Jag går längs spåren till bybanan borta vid Danmarksplats. Jag är som vanligt på väg till jobbet. Det är kallt och mörkt ute, precis som det brukar vara på vintern, och det som var snö har förvandlats till en blandning av vatten, is och slask. Vädret är lite ruggiare här nere i stan än vad det var där jag bor. Visst var det så igår också? Jo, så var det. Jag går med bestämda steg mot jobbet, blicken riktad ner mot marken och med tankarna på ett eller annat som har med jobbet att göra. Det är ett mellanting mellan en praktisk egenskap och en dålig ovana, den tendensen för min hjärna att fastna vid problem och sedan långsamt och metodiskt arbeta sig igenom dem. Mina tankar var långt borta. Men det är något som fångar min blick som får mig att komma tillbaka igen. Tillbaka från de abstrakta problemen på mitt jobbs värld och in i en ny abstrakt realitet. En ny tankekedja. Det som får mig att komma tillbaka är en liten å i miniformat som har bildat sig i slasken. Det har blivit en liten kanal som smältvattnet kan ta sig fram genom, den slingrar sig bort i horisonten.

Det får mig att tänka på en gång för länge sedan när jag gick på högskolan i Lund. Jag hade privilegiet att få se Mandelbrot hålla ett föredrag i kårhuset. För den som inte minns så var det Mandelbrot som "upptäckte" fraktalerna. Han berättade på sitt föredrag att många människor i historien har fått ha sitt område som man gjorde sig ett "namn" i. Han område var ojämnheter. Fraktalerna föddes ur observationer av verkligheten. Bland annat hade man tagit satelitbilder av åar och stränder på olika förstoringsgrader. När man satte bilderna brevid varandra gick det inte att säga vilken bild som var närbild och vilken som var tagit på lång avstånd. Konturerna av stranden eller av ån följande nämligen samma mönster både på nära och långt håll. Bland märklig kuriosa så var sambandet mellan den uppfattade sträckan och den faktiska sträckan (den som mäts när man tar med de små böjarna som man inte kan se i stor skala) av en strand runt omkring pi (hur man nu mätt upp detta?). Det är den dagen i Lund som jag påminns om när jag går på vägen till jobbet. Jag tänker att vad jag observerar under mina egna fötter skulle kunna kallas för en miniatyrmodell av själva amazonas. Med deltor, med förgreningar och återföreningar. Och tanken på att detta ögonblickliga konstverk som byggts av slask på asfalten på grund av regn och dåligt väder är ett mästerverk i sig själv får mig plötsligt på bra humör. Det får mig att tänka på hur fullständigt meningslösa vi alla är, samtidigt som varje en av oss är av yttersta vikt. Och att det kan vara på båda sätten samtidigt.

Det får mig också att tänka på cykler och på mönster. På hur precis som naturen upprepar sig själv på stor och liten nivå så gör vi själva också det. Och vi som samhälle. Framför mig går det en tjej med en fjällrävenryggsäck. De finns överallt idag och det gör mig lite glad att se dem. För mig är dessa ryggsäckarna en symbol för andra värden. En ikon som används av en rörelse som vill röra sig bort från konsumtionssamhället, som söker och hävdar värde i andra entiteter än pengar, blonda kvinnor och statusprylar. Men det är just här som (potentiellt) mönstret upprepar sig på nytt, i all subtilitet. Naomi Klein var den som först förklarade fenomenet för mig genom sin bok "No Logo". Mönstret är att konsumtion i sig själv har blivit ett sätt som vi bygger vår egna person på. Och när man köper en fjällrävenryggsäck för att signalera att man är emot konsumtionssamhället så följer man samtidigt logiken i det samma mönstret som man vill vända sig mot. Man konstruerar nämligen (potentiellt) sin egna person med hjälp av konsumtion. Och så fortsätter mönstret runt och runt. Men precis som vattnet som sakta finner sin väg genom slasken så är det männskliga också både djupt fascinerande och enastående. Varje individs öde är en lika fascinerande och dynamisk berättelse som samhället i stort. Och den drift och tendens man kan se på liten nivå hos den överviktige eller hos rökaren upprepar sig också i det stora hos samhällen, hos länder och på global nivå. Det är ett kaos som samtidigt är fullkomligt, och för mig finns det en tröst i att det inte låter sig tämjas av logiska mönster eller mänsklig vilja. För mig är det en tröst i att det är fullkomligt och meningslöst samtidigt.

Framåt Tillsammans

I Godmorgon, världen! i morse så hörde jag en krönika som jag tyckte var väldigt bra. Det var en krönika av Nina Björk som filosoferade kring riktningen framåt och om hur mycket vi egentligen tänker idag. Mitt förslag är att ifall du har tid, så lyssna på den.

Upp och ned

Moderaternas nya partisekreterare deklarerade i SR att hon och Reinfeldt var överens om vad som var de viktiga områdena för det moderata partiet. Efter frågan om arbete så var det miljön som stog högst upp på dagsordningen...

!

Alltså, partiet som deklarerade att man inte tänkte prata om miljön överhuvudtaget i valet förklarar nu att det är partiets näst viktigaste fråga. Det är någon dag efter att Per Schlingmann förklarade att moderaterna ville att hela Sverige ska leva. Moderaterna är egentligen ett parti för landsbygden. Moderaterna ska helt enkelt.. vara ett parti för alla. Själv tycker jag det låter märkligt att partiet som blev sågat med fotknölarna av naturskyddsföreningen i deras undersökning, partiet som erkände att konsumtion faktiskt står i konflikt med bevarande av miljö (det var Reinfeldt som sa detta tyngd av stundens allvar i Köpenhamn) men vars politik främst verkar handla om att stimulera konsumtion. Att det partiet väljer att profilera sig som partiet som framförallt värnar om miljön.

Baghdad Bob har nytt jobb i Sverige kanske?

I rörelse

Speciellt framåt andra halvan av året blir man lätt kuvad här i Norge till att inrätta sig i en lugn vardagslunk. Med 200 dagar fram till nästa gång det blir röd dag så slappnar man av, släpper taget, och dagarna går. När man gör som så kan det ibland kännas konstigt med alla dessa människor som är långt från någon vardagslunk överhuvudtaget. Jag menar visst finns det en schablon om vänninorna som åker och helgshoppar i Paris.



Men tänker jag.. sådant kan ju inte vara annat än marginaliserat? Men kanske i alla fall. För när jag cyklade hem häromdagen så var det en del människor med små resväskor. Tillräckligt stora för att ha kläder i för en helg, tillräckligt små för att vara handbagage. Och en av dem hade en Manchester-tröja det stod Berbatov på. Dagen innan hade de visst spelat mot Liverpool och huruvida kopplingen är riktig eller inte vet jag inte, men det känns inte otänkbart att denna personen i löpet av några få dagar flugit fram och tillbaka till London. Det är ju i en mening det moderna samhällets stora plus och minus på samma gång. Det känns märkligt varje gång jag försöker föreställa mig hur många som sitter i ett flyg just.. nu. Eller som sitter i en bilkö. Vi lever i en konstant ström av rörelse, utan början och utan slut. Den finns för att den kan finnas. Den finns för att vi fått för oss att vi vill vara del av den. Den finns för att vi behöver den. Tänkvärt kan jag tycka. Varken jorden eller mänskligheten står någonsin still.

Ior

Nu är valet (snart) slut och kanske det är lika bra. Även om politik är intressant så är det lite fint att andra saker kommer börja ta plats i det offentliga rummet igen. På radion hör jag dem prata om sverigedemokraterna, det gör dem i Norge också. Det känns som om överallt så nämner och debatterar och stöter och blöter man det här temat som man inte skulle prata om. De man bara skulle ignorera. P1 gjorde ett reportage där man åkte ut till ett litet samhälle där sverigedemokraterna fått många röster och försökte därifrån göra en analys om varför så många röstat på dem. Även om jag tror reportern gjorde sitt bästa så gick det nästan inte att ställa frågan varför man trodde att det gått så bra för sverigedemokraterna på ett annat sätt än som om det vore en tragedi. Jag kan tycka att det är av SR att bryta sitt uppdrag som public service där jag menar man ständigt ska hålla sig politiskt neutralt.

Hat och rädsla är aldrig bra. När SD visar filmer med pensionärer som jagas av muslimer så finns det en stor risk att man inger dessa (hatet och rädslan) i det svenska folket. Men likadant tror jag vi upplevt det åt andra hållet. Media har skapat en rädsla för SD. Eller för de som röstar på dem. Jag är orolig över att kanske media i avsikt att stilla det hat man är rädd ska rikta sig mot invandrarna istället skapar ett hat mot dem vill köra ut invandrarna härifrån. Och det spelar egentligen ingen roll vad människor säger, man kan inte bekämpa eld med eld.

Kanske blir det ingen vågmästarroll trots allt och då är ju inte allt så dramatiskt som det nu verkar. Då blir det ett odramatiskt fortsättande av de borgligas styre och avvecklande av samhället. Kanske man gör samhället en tjänst i det att man tar bort statens stödfunktioner och istället tvingar människor i större grad att ta hand om varandra. Jag tror inte det, USA är ju skräckexemplet där alla låser sin dörr och har vapen hemma och de som har pengar väljer att leva i gated communities medan 20% av alla barn lever i en familj som lever under fattigdomsgränsen (150 000 kr /år i inkomst för en familj på fyra). Jag kan tänka att det kanske är som i bibeln där man hade sju feta år och sedan kom sju magra år. Vi har haft många feta år nu, åtminstone jag. Men alla skördar som slår fel pekar på att snart kanske de sju magra kommer. På sådant sätt upplever jag det oroväckande att den nya svenska regeringen verkar vara ljusår bakom de urtida egypterna när det gäller framförhållning och plannering. Ofta är det ju dock samma logik som gäller. Ingen pratade om tsunamis förrän vi faktiskt utsattes för en. Katastrofer och katastrofrisker finns inte för de har hänt.

Det nya miljöpartiet

Det är kanske inte alla som minns det, men en gång i tiden utropade moderaterna att de var det nya miljöpartiet. Att miljöpartiet, som ju är ett enfrågeparti sa man, numera var överflödigt. Det nya miljöpartiets miljöpolitik under senaste mandatperioden har granskats av naturskyddsföreningen. Konklusionen blev:

Få av förra valets miljöpolitiska löften har omsatts i politisk handlingskraft. Av 20 frågor får regeringspartierna underkänt i elva, tveksamt i fem och godkänt i fyra.

– Vi ser ett stort glapp mellan vallöften och konkret utfall i politiken. Det är tydligt att de små regeringspartiernas politik tycks ha fått ge vika för Moderaternas dominans. Utifrån de goda förutsättningarna är det unikt att en regering backar så mycket i så många frågor på så kort tid som vår granskning visar, säger Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningens ordförande.

I detta valet så har nya miljöpartiet inte pratat så mycket om miljön, vilket måste ses som att man antingen menar att klimatförändringarna är mindre farliga nu, eller att man är så nöjd med den hårda miljöpolitik man fört under förra mandatperioden att man inte behöver anstränga sig längre.

Det var lite anmärkningsvärt att höra Reinfeldt svara på att skillnaden mellan de rödgrönas och de borgligas miljöpolitik var att de rödgröna vill minska utsläppen med 45% medan de borgliga vill minska dem med 40%. Det anmärkningsvärda är att de båda blocken använt sig av två olika sätt att räkna ut sina procentsatser på, vilket innebär att dessa 45% resp. 40% är två icke-jämförbara storheter. Det är ju lite pinsamt att partiledaren för det nya miljöpartiet inte kände till dess skillnaderna i hur man räknar utsläppsminskningar.

Kärnkraft

Kanske kärnkraft trots allt är rätt svar för Sverige.. Men till fel fråga. Jag upplever att frågan är hur Sverige ska kunna tillgodose energibehoven till sin stora industri även i framtiden när vi lagt ner våra gamla kärnkraftverk och därför förlorat ca halva vår energiförsyning. Frågan är hur ska man kunna göra det men samtidigt också ha ett samhälle som inte släpper ut för mycket koldioxid så att man inte klarar av klimatmålen. Och bland alla alternativ som finns så är det kanske kärnkraft som är det svaret som står starkast. Eller åtminstone billigast i svenska kronor räknat.

Men jag kan uppleva att det är fel fråga. Jag tycker istället att frågan hur vi ska kunna omforma vårat samhälle på ett sådant sätt att det inte längre behöver så mycket energi är intressant. Hur gör man det utan att människor behöver svälta eller att samhället kollapsar? Alltså, inte hur man ska kunna anpassa vår energiproduktion till det samhället vi har byggt upp idag, utan hur vi kan bygga om vårt samhälle för att klara sig med en betydligt mindre elproduktion. För även om man historiskt alltid har blickat framåt med idéen om att i framtiden kommer allt vara större och mer. Så kanske vi snart har nått en punkt där det är dags att ställa sig frågan hur saker kan vara mer hållbara och adekvata våra behov.

En annan intressant fråga som kärnkraften ofta för fram är frågan om uranbrytning. Det fascinerar sig att centerpartiet som ju ska vara landsbygdspartiet menar att landsbygden ska räddas genom att man exploaterar de naturresurserna som finns där. Kanske blir det så att den vackra natur och den orördheten från storstadens betong och asfalt som får människor att vilja bo på landsbygden blir just det man blir tvungen till att offra för att få fortsätta bo kvar. Så debatten förs kan det låta som att alla vi människor är totalt hjälplösa och saknar en egen vilja. Marknaden är det enda som styrs och övriga värderingar är överflödiga.

Valduell i studio ett

Var blev egentligen miljöpartiets retoriska slagkraft av? Jag lyssnade på radioduellen (jag drar mig från att använda ord som dialog eller debatt) i studio ett. Ifall en valrörelse kan liknas vid en fotbollsmatch så upplevde jag att Andreas Carlgren mest rullade boll i vetskap om att hans lag leder medan det var Maria Wetterstrand som blev den som valde att gå till angrepp. Inför debatten så kändes det ju naturligt att Maria skulle ligga i en bra situation för angrepp och att Carlgren skulle få det svårt att försvara sig. Förbifart Stockholm är ju bara ett exempel på förslag man lagt fram och samtidigt marknadsför som rent av bra för miljön. Och så väldigt svårt kan det väl inte vara och visa fram gapet mellan verkligheten och den verkligheten man visar upp.

Men när debatten väl startade så kändes det som om det mesta bara gled ut till inget. Centerpartiet framhöll sin slagkraftiga klimatpolitik, nämligen att subventionera miljöbilar. Här tycker jag det fanns en tydlig öppning för Maria att påpeka att klimatvinsterna av att vår konsumtion av miljöbilar ökar inte kan räknas ut bara genom att räkna på minskad bensinförbrukning utan att man också måste räkna med utsläppen som ges när man producerar bilen. Detta påpekade aldrig Maria. Istället talade hon om hur de rödgröna vill satsa på järnvägarna för att få ner klimatutsläppen. Varje potentiellt inslag av konsumtionskritik i debatten uteblev. Centerpartiet är ju tydliga med att de menar att man ska konsumera sig bort från klimatproblemet, varför tog inte Maria upp problematiken med detta? Den enda rimliga förklaringen jag kan komma på är att man är rädd för att skrämma bort mittenväljare från Socialdemokraterna och att hon därför valde att hålla en låg profil. Även om jag känner mig säker på att Miljöpartiets kärna fortfarande har kvar samma både sunda och konventionsbrytande åsikter sedan tidigare så tycker jag det är sorgligt att man slätat över dessa åsikterna för att passa in. Jag kan förstå varför Birger Schlaug ofta uttrycker sorg över den riktningen som miljöpartiet börjat lägga an till.

Angående de borgliga förresten. Det finns något som den kan ta upp till sin fördel i miljöfrågan. Utsläppen i Sverige har minskat med historiskt mycket under den senaste regeringsperioden. Man kan påpeka det och man gör det också. Man framhåller dock inte hur detta hänger ihop med den minskningen i BNP vi upplevt.

Miljödebatt och klimatdebatt

I medierna har det sedan länge funnits två sidor i klimatfrågan. De som är skeptiska till klimatrapporterna och de som menar att klimatrapporterna är mycket allvarliga och det är viktig att vi som mänsklighet snabbt agerar. Det finns en väldig misstänksamhet i debatten och från båda sidorna sett så finns det namn där varningsklockorna direkt ringer när man hör dem i debatten. För mig personligen har samtliga allianspartier fått en liten varningsklocka tilldelad sig som ringer varje gång de uttalar sig. Det finns gånger, som t.ex. när Rheinfeldt pratade om att man kanske var tvungen att minska på konsumtionen för att bekämpa problemen, då jag tycker de har sagt bra saker. Men oftast upplever jag att de åtgärderna man föreslår även kan fungera som snyggt kamuflerade förslag som kanske låter bra för miljön, men framförallt fungerar som pådrivare av en ökad konsumtion.

Efter IPCCs rapporter som samtliga stora partier erkänt som alarmerande så har miljöfrågan naturligt letts in på att handla mycket om utsläppt eller inte av koldioxid. Därför kan jag undra om inte centerpartisten Magnus Andersson var lite nöjd med sig själv över centerpartiets förslag att subventionera bilar som släpper ut under 50 gram CO2 per kilometer med 40000 kr. För mig blir detta givetvis ett väldigt förväntat utspel från alliansen för att det låter som om det kunde vara bra för miljön, men framförallt är det en stimulerande åtgärd som ökar konsumtionen.

Jag tycker förslaget är intressant av flera orsaker, bland annat eftersom jag är långt ifrån överbevisad att försäljningen av nya miljöbilar faktiskt minskar vårt samlade CO2 utsläpp. Magnus skriver i sin artikel: "Enligt Naturvårdsverket uppskattas att 25 procent av bilarnas utsläpp under livscykeln genereras vid produktionen". Nu vet jag inte exakt hur denna siffran är framräknad, men jag misstänker att andelen koldioxid som släpps ut i produktionen är ökande nu jämfört med förr eftersom jag tror man har bilar en betydligt kortare tid idag än vad man hade förr och också för att jag hört att producerandet av elbilar är otroligt energikrävande. Men alltså låt säga att 25% av utsläppen sker vid produktion. Det innebär att nya bilar endast får släppa ut 2/3 av det den gamla bilen gjorde för att den nya bilen ska vara lönsam ur ett CO2 perspektiv. Jag är personligen övertygad om att det finns siffror som kan ge en klarare bild av huruvida det är på detta sättet och utsläppen minskas eller inte i takt med att bilparken förnyas. Och jag tycker det skulle varit intressant att se siffrorna. Men något tror jag vi alla kan vara överens om och det är att den svenska bilparken har genomgått en modernisering från ända tillbaka till att den skapades. Och ifall då en modernisering av bilparken skulle tillskriva minskade utsläpp av CO2 så borde ju det finnas en tydlig trend av att utsläpp från privatbilism i Sverige är på väg neråt. Och om du nu kan se att utsläppen är på väg nedåt så kanske du säkert också räkna ut när vi beräknas ha en hållbar bilpark i förhållande till de utsläpp det är beräknat att vi ska kunna ha. Jag skulle önska att de personer som benhårt står upp för tanken att en modernisering av dagens teknologi kommer minska CO2 utsläppen också kunde visa på hur mycket utsläppen idag minskar. Det hade varit bra för den framtida debatten.

Men så har vi den andra sidan av saken. För i och med IPCC så har klimatdebatten i det allmänna medvetandet i det närmaste blivit synonymt med miljödebatten. Men det är ju en vrångbild. För miljö är mer än bara klimat. Och miljöskadorna av ökad konsumtion av bilar är inte endast de 25% CO2 som släpps ut utan även de ton med restprodukter som skapas vi producerandet av en bil. För som med nästan all industri så släpps det ut mycket andra saker än bara CO2 vid producerandet av bilar. Och därför kan man tycka det är intressant att pressa på att man här har ett bra miljöförslag när man inte har några siffror som visar att svenska CO2 utsläpp faktiskt minskar som en följd av den förnyade bilparken och när man sedan helt ignorerar övriga miljökonsekvenser av den konsumtion man vill stimulera. Är det detta som miljödebatten har slutat upp som, en debatt om koldioxidutsläpp från svenska bilar? Perspektivet borde vara mycket större.

Knegarmoral del två

Diskussionen om ett annat sätt att finnas på som en gemenskap har i stort sätt uteblivit. Även om det finns profilerade människor som länge talat om de brister som finns i hur vi idag organiserar oss och även påtalar vad som skulle kunna bli bättre ifall man gjorde någonting åt dem. Även om man i lugn och saklig ton sakta förklarar det som ju egentligen säger sig själv nämligen att

1) Oändlig ekonomisk tillväxt är inte hållbar så länge den kräver att man plockar ut mer och mer resurser ur jorden.
2) Den tillväxt vårt system idag orsakar är en tillväxt där man plockar ut mer och mer resurser ur jorden.
3) Vi bor i ett samhälle där man å ena sidan kämpar för att effektivisera produktionen så att så få människor som möjligt behövs i jobb, medan vi å andra sidan ser ner på de människor som inte har några jobb eftersom de inte bidrar till systemet.

Alltså. Jag och några med mig menar att det finns ett fundamentalt fel i det system vi alla lever i och inte verkar komma ut ur. Likväl så verkar de som styr Sverige inte vilja bjuda upp till en sådan debatt. Jag törstar efter en debatt fyld av eftertänksamhet där dagens politiker deltar, istället för de så hetsiga one-liners-tävlingar som idag är den enda kontexten vi får se dem i.

Men. Är det något man kan lita på så är det Svensk radio. I tendens så kommer man i denna veckan just försöka diskutera varför vi arbetar mer nu än på 70-talet och vilka konsekvenser detta eventuellt får.

Personligen brukar jag använda mig av en väldigt enkel metod när jag värderar olika levnadssätt. Jag kollar på ifall personen som lever på ett speciellt sätt är lycklig. Är han det så är det antagligen ett gynsamt sätt att leva på, är han det inte så är det antagligen inte det. Det första programmet i tendens lämnade mig lika handfallen som tidigare i frågan om människor blir mer lyckliga av mindre arbete eller inte. Man ställde en man som jobbade 10 timmar om dagen mot en tjej som valt att arbeta så lite som möjligt. Mannens barn hade ju givetvis gärna velat se honom mer. Men själv var han mer nöjd med att arbeta mycket än att inte göra det. Tjejen hade problem med att det fanns alldeles för mycket att välja på när hon skulle göra något med sin tid. Dessutom hade hon en otäck hosta som kanske kom av att hon bodde i en husbuss ute på visjan. Senare i veckan kommer man ta upp hållbarhetsperspektivet och hur det relaterar till hur mycket vi arbetar. Min förhoppning är att man i de andra avsnitten kommer lyckas med det jag tyckte man misslyckades med i första, nämligen att skrapa under ytan på frågan.