Jag läste en dialog mellan George Monbiot och Carolina Lucas hos Guardians hemsida. Monbiot som är en välkänd miljödebattör och bland annat journalisten som gjorde intervjun med Shell's VD som jag la upp för några inlägg sedan, debatterar för varför kärnkraft är en bra lösning på framtidens energiproblem medan Carolina debatterar emot.
George, som tidigare varit emot kärnkraft har efter Fukushima olyckan ändrat åsikt om kärnkraft. Han menar att ringvärkningarna av en kärnkraftsolycka visat sig vara långt mindre än han tidigare förväntat sig. Naturligt nog finns det en del kommentarer som uttrycker besvikelse och varnar över att vi idag inte känner till antalet människor som i framtiden kommer dö som en följd av Fukushima.
Men.. har Monbiot en poäng? Trots allt skulle kanske många bli förvånade över att få veta att antalet människor vars död man kunnat knyta till Tjernobyl-olyckan är närmare 1000 än 10000 (om jag inte minns fel). Och även om atombomberna dödade ett enormt antal människor när de detonerade och med stor sannolik spred en stor mängd radioaktiva ämnen ut över jordens yta så finns ju jorden fortfarande och vi lever. Är det kanske överdrivet att föreställa sig att en härdsmälta är detsamma som jordens undergång? Siffrorna pekar ju på något helt annat. Ja.. har han en poäng? Jag antar att det beror på vem man frågar. Frågar man mig handlar frågan om kärnkraft inte främst om härdsmältsrisken. Och även om olyckan har visat en tydlig blotta i mantrat att kärnkraft är 100% säker så är det för mig trots allt ett annat perspektiv som väger tyngre.
För först och främst, härdsmältor finns. De har inträffat tidigare och de kommer inträffa igen. För varje reaktor som är i drift finns det en risk, även om den är väldigt liten (läste dock i DN en intressant artikel där man talade om att det vid ett tillfälle var 12% risk för härdsmälta i Forsmark). I det att mängden av reaktorer ökar och tidsintervallet blir stort nog säger oss statistikens lagar att det med högsta sannolikhet kommer inträffa härdsmältor. Det är en poissonprocess med väldigt trög halveringsprojekt.
Nä, frågar du mig är det stora problemet att vi idag skriver kontrakt som sedan ska uppfyllas av våra barnbarnbarnbarns barn. Eller, ifall man säger att en ny generation blir till vart 30 år, och hanteringstiden för radioaktivt avfall är 100.000 år, så kommer vi idag skriva upp avtal som måste uppfyllas av mina barn^3332s barn. Detta är om du frågar mig ett upplägg som faller på sin egna orimlighet. Det som är lite otäckt är dock att det följer ett visst mönster. Konsekvenserna av vårat hanterande av östersjön kommer också ligga kvar som ett ärr för våra framtiders framtida generationer. Vi som civilisation har haft en tendens att dra linjer och sätta gränser och säga att fram till hit ska vi konsumera jorden, men inte mer. I Norge har man t.ex. fridlyst lofoten från oljeborrning, men allt pekar på att fridlysningen kommer upphävas. I USA fridlyste man gång på gång land som skulle få tillhöra indianerna, för att sedan efteråt konsumera landet när det passade att göra så. Vi har haft lagar för att förhindra farligt experimenterande med genetisk manipulation av arter, som långsamt har avreglerats i takt med industrins intressen.
Kort sagt, under parollen att vi behöver kärnkraften som en övergångsfas till något annat finns det stor risk att vi gräver oss djupare och djupare in i det enorma energiberoende som hotar att göra samhället till en salig röra i det att energin inte längre finns tillänglig för oss. Kärnkraft kan få motsvara det glaset whisky som alkoholisten ska dricka för att få styrka nog att ta hand om sin egna alkoholism.
Men för att förtydliga problemställningen här så är det inte alkoholisten självdestruktivitet och illussioner som i liknelsen är det stora problemet med kärnkraft, det är istället att i det att alkoholisten dricker av whiskyn för att samla sitt mod att lösa ett problem han samtidigt bara försvårar, så binder han även sina barn och barn för 3000 generationer framåt till sin egna alkoholism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar