Jag tror kanske det var när jag såg bilden på en japansk tjej som sitter i bråten och gråter som det gick upp för mig. Denna naturkatastrofen sticker i mitt hjärta. Det är som om de flesta människor på denna jorden har härdats och förberetts. Men i min värld, (ironiskt nog kan tyckas?) inte japanerna. Det gör mig ledsen att tänka på det otroliga lidande som nu utspelar sig. Säkert snarare mindre än större än det i Haiti eller Pakistan. Men lidande är lidande. Kanske är det känslan av att själv ha varit där, att själv ha interagerat med dessa människorna. Att tänka att de nu utsätts för en stor prövning gör ont.
För mig presenterar Japan faktiskt en motvikt till vår världsbild. En motvikt hos en nation som mycket väl kunde varit precis som vår, men där man prioriterar annorlunda. Där man erbjuds vårt enorma välstånd men trots allt väljer lite annorlunda. Där man klarar av att införa ett källsorteringssystem med 24 olika avdelningar att sortera sopor i, och där detta sen faktiskt också fungerar. Till skillnad från här där man stadigt hittar plastsoporna liggandes ute i soptunnan. Japan är givetvis, som alla länder, mångfacetterat och svårdefinierat. Likväl finns där en glimt av något fräscht och annorlunda. Japan kan veta att mitt hjärta håller på det starkaste på de japanska folket genom den hårda tiden framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar