Falsk Matematik på Kinesiska

Det finns tillfällen där man kan förundras över hur pricksäker Peps varit med vissa av sina texter. T.ex. när jag läste om hur 300 industriarbetare i Kina som jobbar för det beryktade Foxconn företaget (som bygger bland annat en mängd Apple produkter samt XBox för microsoft) hotat med att gå kollektivt självmord genom att hoppa från fabrikstaket. Bakgrunden till historien är att deras arbetsgivare vägrat ge dem löneförhöjning och sagt att de kan få sluta istället och få en månadslön med sig. En lön som de sedan inte såg något av. Samtidigt är Apple ett av världens största företag och Bill Gates en av världens rikaste män. Det är bara att lyssna på Peps när han förklarar:

Och för den som vill veta hur det kan komma sig att vi egentligen inte betalar för de produkterna vi köper så kan man titta här: http://www.storyofstuff.org/movies-all/story-of-stuff/

Den dämpande trasan

Peter Wolodarski är en profilerad debattör och ledarskribent på Dagens Nyheter. I rollen som detta är han ofta med i olika sammanhang och ger sin åsikt om olika skeenden. Jag misstänker att många värderar Peters åsikt högt och litar till honom för att få rimliga och partipolitiskt oberoende perspektiv på olika frågor. Peter har säkert många förtjänster men det förvånar mig hur han i rollen som opinionsbildare och tyckare är så paralyserad i sin egna världsbild i SVTs morgonsoffa.

När Schlaug menar att där finns ett systemproblem i Europa och den globaliserade ekonomin så pekar Peter på att problemet Grekland främst berott på felaktig bokföring först och främst. Detta är möjligen korrekt men det måste ju vara möjligt att höja blicken och se att ifall nu även Italien, Portugal, Spanien, USA, Irland och Storbritannien står inför stora ekonomiska problem så kan man svårligen se den ekonomiska problematiken som en anomali. När Schlaug fortsätter insistera på att här finns ett systemproblem som har producerat beteende med lånande för att stimulera en tillväxt som tillsist når en gräns dem inte klarar. Då kommer det reflexiva "Vad är din lösning då!?". Som opinionsbildare och debattör måste det vara möjligt att analysera samhällets strukturer och peka på problem. Tankesättet "Om du inte hittar ett komplett annat system som kan ersätta det, så är det meningslöst att leta problem i det nuvarande" är inte värdigt en profilerad opinionsbildare.

När frågan går vidare till Kina och Saab så ser man tydligt hur Peter är obekväm kring pratet att Kina kan känna sig höga i hatten när de som kommunistdiktatur nu kan se hur vi som demokratier misslyckas med att hantera både våra egna ekonomier och klimatproblemet. Det sitter säkert djupt in i ryggraden hos många människor att Kina, i egenskap av att vara en "en-parti stat", omöjligt skulle kunna hitta fel hos oss som är fullfjädrade demokratier. Han framhåller EU som ett effektivt verktyg i miljöpolitiken. "Klimatfrågan är inte en nationell fråga utan en internationell, som måste lösas tillsammans" menade han i debatten. Detta är helt rätt, men detta leder inte automatiskt till slutsatsen att EU i nuvarande form är ett effektivt verktyg i miljöfrågorna. Det är långt oftare man hör rapporter om hur Sverige inte bara får, utan måste försämra sin reglering kring miljöområdet av konkurrensskäl (ekonomi verkar vara en långt viktigare fråga i EU än miljö). I landet brunsås' sista avsnitt så intervjuar man Isabella Lövin angående det att köpa etiskt försvarbar fisk idag. Hon säger att den fisk vi köper idag är helt laglig, men långt från all denna fisken är fångad på ett hållbart sätt. Ifall fiskebestånden fortsätter minska i den takt de gjort de senaste 50 årna så kommer det inte finnas någon fisk kvar till 2048. EU har aktivt försvarat sina medlemsländers intressen genom att sätta höga fiskekvoter och genom att förhandla fram fiskeavtal med Afrikanska diktaturer som är till stor fördel för EU och för diktatorn men knappast för diktatorns folk. EU har i tillägg av någon gestaltats som ett titanic som håller på att sjunka där politikerna ivrigt debatterar bordsplasseringen i den fina matsalen. Med andra ord ett trubbigt verktyg som dras åt många håll. En union som i sina förehavande inte kan kallas sig moraliskt klanderfritt och en mängd överstatliga institutioner vars mål inte alltid är enkla eller riktade för allmänintresset. EU som projekt menas av vissa dessutom främst varit till för att homogenisera de olika marknaderna vilket gör det lättare att lansera en produkt som kan säljas överallt. Detta är något EU har varit effektiva med. Det jag försöker säga är inte att EU bara är dåligt och borde skrotas, det har jag inte tillräckligt med kunskap eller belägg för att säga. Jag bara säger att det att okritiskt säga att EU är ett välfungerande samarbete som av sig själv kommer lösa de stora utmaningar vi står inför är naivt och verklighetsfrånvänt om man inte kan peka på tydliga bevis på varför det är så.

Den totala oförmågan att se bortom den egna näsan i dessa debatterna är som en stor dämpande trasa över den diskussion som vi innerligt behöver. Det är måhända naturligt för oss människor när vi kommer upp lite i ålder att få det svårare att se andra perspektiv än det strikt egna och att erkänna verkligheten så som den är snarare än så vår världsbild säger att den ska vara. Hos politiker och institutioner är det endimensionella tänkandet något man inte önskar sig men likväl till viss del förstår eftersom där i bakgrunden ligger ett intresse. För en profilerad och oberoende debattör och tyckare är dock egenskapen att se bortom den egna lådan och att ta i, för ens tidigare världsbild, obekväma frågor en nödvändig förmåga.

Oljan och dollarn

Det är klart svårt att veta vad som kommer hända i framtiden, men när Nigeria meddelar att de tänker investera en del av sin reserv i kinesiska yuanen istället för dollarn så är det en indikator på att någonting håller på att hända. Det faktum att Kina kommer kunna köpa olja för yuan istället för dollarn kommer nog också vara betydelsefullt i det långa loppet. Och jag misstänker att ledarna Washington inte är nöjda..

Efter andra resan

Sedan ett tag tillbaka så har mediabilden innehållet flera analyser av det kinesiska samhället. Både samhället så det ser ut idag, och hur man tror det kommer utveckla sig i framtiden. Man har fått ta del av det både i tidningar och i ett flertal seminarier som annordnats av olika experter. Jag har länge haft också haft en egen bild av hur samhället ser ut och vart det är påväg. En bild som baserat sig på den tiden vi spenderade där för 8 år sedan samt den bilden av kinesisk kultur som jag fått genom att läsa om sådant som intresserar mig.

Nu har jag kommit tillbaka till skandinavien igen efter att ha gjort min andra längre resa i Kina. Redan innan resan så förväntade jag mig ett samhället som hade förändrats på många sätt. Därför var det egentligen inte överrumplande att se hur mycket som byggts och ändrats sedan förra gången vi var där. Vissa saker förvånade mig, som att medellönerna i Kina fortfarande är såpass låga eller att det finns en sådan skillnad mellan olika platser i Kina. Från Hangzhou (som jag upplevde besitta en stänk av västerländskt likgiltighet) till Wuzhen där folk verkade harmoniska på ett sådan sätt som jag förväntade mig inför första resan men aldrig riktigt såg då.

Tankar en grå Januari-morgon

Jag går längs spåren till bybanan borta vid Danmarksplats. Jag är som vanligt på väg till jobbet. Det är kallt och mörkt ute, precis som det brukar vara på vintern, och det som var snö har förvandlats till en blandning av vatten, is och slask. Vädret är lite ruggiare här nere i stan än vad det var där jag bor. Visst var det så igår också? Jo, så var det. Jag går med bestämda steg mot jobbet, blicken riktad ner mot marken och med tankarna på ett eller annat som har med jobbet att göra. Det är ett mellanting mellan en praktisk egenskap och en dålig ovana, den tendensen för min hjärna att fastna vid problem och sedan långsamt och metodiskt arbeta sig igenom dem. Mina tankar var långt borta. Men det är något som fångar min blick som får mig att komma tillbaka igen. Tillbaka från de abstrakta problemen på mitt jobbs värld och in i en ny abstrakt realitet. En ny tankekedja. Det som får mig att komma tillbaka är en liten å i miniformat som har bildat sig i slasken. Det har blivit en liten kanal som smältvattnet kan ta sig fram genom, den slingrar sig bort i horisonten.

Det får mig att tänka på en gång för länge sedan när jag gick på högskolan i Lund. Jag hade privilegiet att få se Mandelbrot hålla ett föredrag i kårhuset. För den som inte minns så var det Mandelbrot som "upptäckte" fraktalerna. Han berättade på sitt föredrag att många människor i historien har fått ha sitt område som man gjorde sig ett "namn" i. Han område var ojämnheter. Fraktalerna föddes ur observationer av verkligheten. Bland annat hade man tagit satelitbilder av åar och stränder på olika förstoringsgrader. När man satte bilderna brevid varandra gick det inte att säga vilken bild som var närbild och vilken som var tagit på lång avstånd. Konturerna av stranden eller av ån följande nämligen samma mönster både på nära och långt håll. Bland märklig kuriosa så var sambandet mellan den uppfattade sträckan och den faktiska sträckan (den som mäts när man tar med de små böjarna som man inte kan se i stor skala) av en strand runt omkring pi (hur man nu mätt upp detta?). Det är den dagen i Lund som jag påminns om när jag går på vägen till jobbet. Jag tänker att vad jag observerar under mina egna fötter skulle kunna kallas för en miniatyrmodell av själva amazonas. Med deltor, med förgreningar och återföreningar. Och tanken på att detta ögonblickliga konstverk som byggts av slask på asfalten på grund av regn och dåligt väder är ett mästerverk i sig själv får mig plötsligt på bra humör. Det får mig att tänka på hur fullständigt meningslösa vi alla är, samtidigt som varje en av oss är av yttersta vikt. Och att det kan vara på båda sätten samtidigt.

Det får mig också att tänka på cykler och på mönster. På hur precis som naturen upprepar sig själv på stor och liten nivå så gör vi själva också det. Och vi som samhälle. Framför mig går det en tjej med en fjällrävenryggsäck. De finns överallt idag och det gör mig lite glad att se dem. För mig är dessa ryggsäckarna en symbol för andra värden. En ikon som används av en rörelse som vill röra sig bort från konsumtionssamhället, som söker och hävdar värde i andra entiteter än pengar, blonda kvinnor och statusprylar. Men det är just här som (potentiellt) mönstret upprepar sig på nytt, i all subtilitet. Naomi Klein var den som först förklarade fenomenet för mig genom sin bok "No Logo". Mönstret är att konsumtion i sig själv har blivit ett sätt som vi bygger vår egna person på. Och när man köper en fjällrävenryggsäck för att signalera att man är emot konsumtionssamhället så följer man samtidigt logiken i det samma mönstret som man vill vända sig mot. Man konstruerar nämligen (potentiellt) sin egna person med hjälp av konsumtion. Och så fortsätter mönstret runt och runt. Men precis som vattnet som sakta finner sin väg genom slasken så är det männskliga också både djupt fascinerande och enastående. Varje individs öde är en lika fascinerande och dynamisk berättelse som samhället i stort. Och den drift och tendens man kan se på liten nivå hos den överviktige eller hos rökaren upprepar sig också i det stora hos samhällen, hos länder och på global nivå. Det är ett kaos som samtidigt är fullkomligt, och för mig finns det en tröst i att det inte låter sig tämjas av logiska mönster eller mänsklig vilja. För mig är det en tröst i att det är fullkomligt och meningslöst samtidigt.

Qi gong till folket

Jag läste att man i Kristiansand i Norge erbjuder qi gong till alla invånare. Först ska man göra det på prövobasis och sedan, om det slår an, ska man införa det permanent. Och det hela känns uppiggande och inspirerande i förhållande till allt detta tjat om RUT och ROT och allt möjligt annat gråtråkigt praktikalitetsprat. Det får mig att drömma om jag hade fått ha en alldeles egen kommun jag bestämde över. Isåfall så skulle jag skickat några av kommuninvånarna till Kina för att lära sig ordentlig qi gong för att de sedan skulle kunna komma tillbaka och erbjuda människor att träna i staden. Jag tycker det skulle vara spännande att se hur den ekonomiska kalkylen skulle se ut för ett sådant tilltag. Å ena sidan kostar det ju uppenbarligen pengar att skicka människor till Kina. Men det kostar ju också pengar att ha dem gåendes arbetslösa och modlösa hemma i samhället. Och sedan har man hälsoaspekten av det hela. Hur kan man ekonomiskt räkna på ett tilltag som förhoppningsvis ökar den allmäna folkhälsan? Jag brukar tänka på det varje gång jag tar cykeln till jobbet.. Hur mycket pengar skulle man sparat ifall alla de som kunde valde att ta cykeln istället för bilen till jobbet? Hur mycket skulle fetma och ohälsa gå ner i samhället?
Jag räknar väl dessvärre inte att se min idé framfört som ett faktiskt förslag i ett grått och snusförnuftigt Sverige, men likväl gör tankarna på allt som är möjligt mig glad och inspirerad.

Qi gong är förresten lite som yoga fast det kommer från Kina istället för Indien och man rör sig långsamt långsamt istället för anstränger sig så mycket. Det är en form av träning som visat sig väldigt bra för hälsan hos människor och används ibland för människor som ska rehabiliteras fysiskt.

Vad man tänker på i Kina

... är ju svårt för mig att veta eftersom jag inte varit där på ganska länge, men efter att ha sett 'the Karate Kid' idag så har jag ändå fått en känsla av att någon form av attitydförändring håller på att ta plats i landet där långt borta med fler invånare än Europa.

Först och främst. Ungefär samtidigt som Avatar hade premiär så hade också den kinesiska storfilmen Konfucius det. Som man kan gissa så handlade den filmen just om Konfucius. Efter vad jag hade förstått så hade man skapat en historia med något liknande Crouching Tiger Hidden Dragon känsla för scener och storskalighet. Men denna gången inte för att framhäva kampsport eller poesi utan för att föra fram mannen som av många anses ligga bakom det kinesiska sättet att tänka på. Konfucius har det annars hållt en debatt om huruvida hans idéer är applicerbara även i den moderna världen som vi lever i. Liksom Jesus så var ju konfucius nämligen en person som förespråkade moraliskt levande och sådana saker som ekonomisk tillväxt hade inget självändamål i hans filosofi heller.

Nåväl. Filmen får jag erkänna att jag inte sätt. Men när jag åkte hem från Sverige så köpte jag en tunn bok som handlade om konfucianismens lära och idéer. Detta är givetvis ett ämne man skulle kunna skriva 1000 sidor långa böcker om i högst akademiskt språk, men vad jag köpte var en pocket på drygt hundra sidor som menade att fundamentet i konfucianismen var precis som boken, kort och enkelt. Boken är en översättning från en kinesisk bok som sålts i över 10 miljoner exemplar så det verkar ju inte helt otänkbart att det finns någon form av konfucius-återupplivande som är pågång. Konfucianismen är ett tankesätt som ofta frammålas som djupt hierarkiskt, något som många kan tänka sig skulle passa en kommunistdiktatur som vill kontrollera 1,2 miljarder människor. Därför är det intressant att den boken jag läste valde att tolka konfucianismen i ganska liberala termer. När jag läste i boken var det nästan som att läsa en bok om taoismen (som är en väldigt anti-auktoritär lära) och där refererades flera gånger i boken till "the Way" (eller på kinesiska 'dao' vilket är varifrån taoismen fått sitt namn). Vid ett tillfälle tar författaren i boken upp en diskussion som Konfucius hade med fyra av sina elever. Han frågade dem alla vad de hade för ambitioner och de svarade i tur och ordning. De tre första ville bli ledare över ett rike för att kunna leda detta på ett rättfärdigt sätt. Den sistes ambition var att få gå med familj och vänner och bada i ett vattenfall när sommaren kom. Efter en del eftertanke säger Konfucius att han mest delade den sistes ambition. Författaren markerar i boken att det han gör är en kontroversiell tolkning av denna diskussionen eftersom många lärda menar att stora ambitioner utgör en del av konfucianismen. Personligen tror jag att boken är publiserad efter godkännande från censurmyndigheter. Därför tycker jag att det är intressant att man så försöker tona ner meningen med ekonomisk tillväxt och istället sätter moraliskt levande som det stora målet.

Tillsist var det då the Karate Kid. Filmen har gjort i samverkan med kinesisk filmindustri och i eftertexterna så angavs namnen både på engelska och på kinesiska brevid varandra. Jackie Chan spelar master Miyagi som nu varken är japan eller karatetränare utan istället kines och kung fu tränare. Jackie Chan har fått mycket kritik hemifrån Hong Kong efter att han uttalat att demokrati så som västen har det inte skulle vara de bästa för Kina. Han är en försvarare av den kinesiska regimen. Som sådant kan man ju tänka att han även är patriot och då kan det tänkas (lite) motsägelsefullt att han ställer upp på att göra en film där givetvis amerikanen kommer besegra kinesen i slutet (det kunde ju knappast gå på något annat sätt). Men om man ser till filmens innehåll så ställer den den goda kung fun som eftersträvar harmoni och fred mot den onda kung fun som endast önskar vinna. Själv ser jag det hela som en kamp mellan ideal som jag tror växt fram i Kina i modern tid (det onda) mot ideal som länge legat i grunden till den kinesiska kulturen (det goda). I slutet av filmen så har egentligen alla kineser varit ganska hyggliga människor med undantag av den onda kung fu tränaren.

Är allt detta kuturella verktyg i en kamp om att försöka vända riktningen i ett enormt land mot mer traditionella värderingar? Inte en aning, men jag gillar att tänka att det är så. Och jag skulle bli mycket glad ifall det isåfall lyckades och att man i tillägg lyckas lägga om sitt samhälle till ett mer hållbart än de vi har i Europa eller det som finns i USA. Det hade ju isåfall visat att medan vi ständigt påpekar att de stora bovarna är i Asien och att vi följdaktligen inte ska göra någonting så väljer man där istället att agera.

Kinesisk ingenjörskonst

Kinesisk ingenjörskonst stöter man på ganska ofta för tiden. Nästan allt i butikerna sitter det ju en liten Made in China lapp på. Precis som bandybollarna på Bilema så har stämplen för många blivit synonymt med "Bäst före om två veckor". Lite kul är det därför med den termosen jag köpte för år och dagar sedan på Fretex.

De som köpte den har inte ens brytt sig om att ta av de kinesiska klistermärkena från den. Antagligen köpte de den som en souvernir en gång när de reste runt i Peking eller något liknande. När de kom hem förstod de att de redan hade för mycket saker där hemma och gav bort den där onödiga saken.

Om nu gjord i Kina kan associeras med dålig kvalité och souvernir kanske ännu mer så, vad borde man då tänka om en souvernir som är köpt i Kina? Men efter att ha använt den så börjar jag misstänka att just denna termosen är gjord innan kineserna förstod sig på modern affärsverksamhet.

Du kan glömma termosen med ditt varma te i sex timmar. När du sedan öppnar den så pöser den varma vattenångan ur termosen. Teet har nästan inte blivit kallare alls. Till skillnad från min termomugg som inte håller värmen mer än en halvtimme så är min kinesiska atteralj nästan för effektiv.

Om att se, höra och tala

Vi som bor i den rika demokratiska väst-världen har ett privilegium som man ständigt påminns om att inte alla har. Vi har nämligen möjlighet att säga vad vi vill. Våra munnar är fria att kritisera det system, eller det styre som vi för tillfället råkar ledas av.
Men ibland kan jag undra vad dessa fria munnar gör för nytta, när de öron och ögon vi förfogar över, vår media, från stund till annan verkar allt annat än fri och otyglad.

Kanske minns ni den kinesesiske diplomat som blev utvisad ur Sverige sedan det visat sig att han åsiktsregistrerat/spionerat på uiguer i Sverige. Kina svarade sedan med att utvisa en svensk diplomat i Kina.
Kinesiska medier rapporterade, naturligt nog, lite annorlunda kring saken. Enligt dem så är det den kinesiska diplomaten som blivit utvisad som hämndaktion, och den svenska diplomaten som blivit utvisad efter att ha haft samröre med terroristorganisationer (uiguerna). Är inte helt säker på vad man sa att den svenska diplomaten hade gjort, men man menade åtminstone att kinesen blev utvisad som hämnd.
Som svensk och med den mediabevakning jag har gjort mig van vid så faller det ju sig naturligt för mig att tänka att den svenska rapporteringen är riktigt och den kinesiska är fabricerad. Vill man vara objektiv får man dock konstatera att ord här står mot ord, och utan vidare kännedom i fallet så går det inte att säga vem som har rätt eller fel.

Mer påtagligt är kanske det som Schlaug skrivit om idag angående hur medier ofta gör misstaget att se en sida som ond och sedan automatiskt stämpla den andra som god.
Det är otroligt fascinerande att se skillnaden på hur CNN har rapporterat om Uiguernas uppror och hur Al-jazeera har valt att göra det. (se följande klipp)




Ifall det stämmer, vilket ju faktiskt inte verkar helt orimligt, som Al-Jazeera säger att soldaterna främst har gripit in i ett område där två etniska grupper ligger i luven på varandra så kan CNNs reportage närmast ses som ett fabrikat.

Någon som känner till kärnkraftverket Krümmel? Det är väl inte något som har dryftats så mycket i de svenska medierna om jag har förstått saken rätt. Kanske det inte är så märkligt att det finns en så stor opinion för kärnkraft när folk flest vet att det är det enda realistiska energialternativet till fossila bränslen i vårt moderna samhälle. Vindkraft är ju för dyrt. Hur många vet egentligen att kärnkraft hela tiden varit subventionerat i Sverige? Eller hur många vet hur många av våra "opererande" reaktorer som fick vara nere över vintern pga olika underhållsarbeten och oväntade fel?

Mycket av de artiklar vi utsätts för i medierna är copy-paste verk från andra tidningar. Den grävande journalistiken, om den fortfarande lever, begravs i bruset. Och i bruset får vi alla ständigt möjlighet att bekräfta våra egna fördomar, när vi egentligen hade behövts erbjuda de mer vida perspektiven.