Satisfied Mind

När Schlaug skriver på sin blog om banker som spekulerar i livsmedelspriset, något som (ifall banken gör sitt jobb riktigt) driver upp priset på mat och puttar ut miljontals människor i en fattigdom där de inte längre har råd att köpa mat för dagen så vill man bara skaka på huvudet. Det kommer som en i raden av många rapporter på sistone om hur de rastlösa i de "övre" skikten vårdslöst stressar i jakten på virtuella siffror med konsekvens för miljontals oskyldiga. T.ex. så har ju de respektabla herrarna på Lundin Oil nu slagit fast att man inte ska ha någon oberoende utredning av deras verksamhet nere i Afrika. Och visst känns det fräscht att höra en Bildt hög i hatten prata stolt om internet, frihet och demokrati samtidigt som han inte klarar av att uttala sig om huruvida det är bra eller dåligt att Telia Sonera hjälper diktaturer, bland andra Vitryssland, med att övervaka oppositionella.

Och det hela är ju så dumt. Så förbannat korkat. Dagens sanning kommer Johnny Cash med:

Some kind of Monster

När Paulo Coehlo skrev alkemisten så berättade han med enkla ord en historia som många människor verkade ha lätt att anknyta till. Det är en person som startar med inget för att bygga något vackert och säkert. För att sedan lämna det och på nytt ha inget, och på nytt bygga upp något vackert. Att gå från osäkerhet till säkerhet för att sedan överge säkerheten och påbörja processen på nytt. För mig så låter det som historien om hur många av oss, kanske innest inne, tänker att livet borde levas. Men som också många av oss inte vågar leva det.

Det är just på Alkemisten jag tänkte på när jag såg "Some kind of Monster", dokumentären om metallica under en av deras mer turbulenta tider. För egentligen, metallica har ju i någon mening uppnåt kultstatus och de har ju inte så mycket att bevisa. Likväl väljer de att göra en dokumentär som det här, när sångaren hamnar hos AA i ett år och man ser hur vardagen blir full av ibland triviella konflikter. Man få följa med metallica när de möter en psykolog som ska försöka lappa ihop den sprukna gruppen. Man får se en dokumentär med helt enkelt tre människor med sina egna tvivel och sin egna ångest. Jag tror det är detta jag tycker är så starkt med dokumentären, för det enklaste hade ju varit att bara försöka bibehålla en image av att stå ovanför allting. Att hålla sig lugn i båten och leva med tryggheten. När Hetfield står i St. Quentin fängelset för att spela in videon till den första singeln på deras album och pratar med fångarna så är han självutlämnande utan att moralisera. Han säger att utan musiken hade han själv säkert kunnat vara på precis samma plats. Han berättar att han är ödmjuk och tacksam över det han fått. Det är berättelser som denna om människor som skenbart lyckas gång på gång med i verkligheten samtidigt misslyckas som ger mig känslan av en äkta berättelse, och det är människor som dessa som vågar visa sina svagheter och sina misslyckanden som gör mig full av respekt och samtidigt ger mig hopp om en ljusare framtid för alla.

G'n'f'n'R

För många år sedan åkte jag till Roskilde för att se Guns'n'Roses. Den gången så ställde de in konserten. Allt eftersom tiden gick så försvann de mer och mer in i bakgrunden jag hade nog egentligen trott att de (läs Axl Rose) slutat spela för länge sedan. Liksom gett upp. Men så plötsligt fick jag öga på att de skulle ha konsert här i Bergen. Starten på deras nya turné. Egentligen handlar turnén säkert mest om att sälja det senaste albumet som jag inte tycker är särskilt bra, men som av ren nyfikenhet så bestämde jag mig ändå för att gå på konserten. Jag har alltid associerat G'n'R med en form av ungdomlig energi och en form av hämningslös Rock'n'Roll utan tanke på konsekvens. Därför kändes det konstigt att se en lite småtjock och gammal Axl stå där framme på scenen. Han var inte så dålig som man kunde vara rädd för, rösten hade han fortfarande i behåll. Men han var inte heller särskilt bra. Den energin som jag föreställer mig en gång var kärnan i en Guns'n'Roses konsert fanns helt enkelt inte där. Och för övrigt så skulle konserten startat vid 20.45 och varit slut vid 23.00. I verkligheten startade den 23.10 och slutade någon gång efter klockan ett.

Ue wo muite arukou

Livsglädje kallas det visst. Japan i mitt hjärta kanske. En viss saknad i mitt inre. Glädjen. Människorna. Rörelsen. Min tanke går dit. Till Kina också. Och till våra kära gäster som lämnade oss igår. Jag tror visst vi vann. ifall inte ni var före oss.



Lyckan lever i drömmen. Drömmen vi vet vi förtjänar.

Aux Armes et caetera

Det kanske låter märkligt när det kommer från mig.. men detta är min personliga hyllning till Serge Gainsbourg. En artist jag inte ens visste fanns för någon månad sedan. Nu tänker jag på hans Aux Armes varje gång min fransklärare säger etc. .. och det är ganska ofta.

Det är min övertygelse att vi alla har vårt egna bäst ägnade sätt att utrycka oss och leva på och det fyller mig med beundran och fascination varje gång jag upplever att någon lyckats hitta detta deras sätt. Samhällets krav och förväntningar till trots.

Piraterna och demokratin

Tidigare har jag skrivit om debatten runt The Pirate Bay. Jag har också skrivit om element med The Pirate Bay som jag inte tycker om. Nu vill jag ta tillfället i akt att uttrycka den sida av vår svenska piratrörelse som faktiskt har fallit mig i smaken.
Jag menar nämligen att piratrörelsen är ett tecken på att den svenska demokratin fortfarande lever. Den svenska demokratin som jag så länge trot varit död och begraven i vår välfärds bekvämlighet. Det faktum att den kommer till uttryck i en kamp om våran rätt att stjäla artisters musik är i sig en lustig företeelse, men jag menar att demokratibegreppet i sig själv inte betyder en rättvis stat. Istället är en demokrati en stat där människor har rätt att vara med och utforma hur deras land ska styras. Och ifall majoriteten av det svenska folket menar att vi ska få stjäla musik och film från USA, då är det så landet ska styras.
Att en rörelse växt fram som har förstått det här. Förstått att makten fortfarande i teorin ligger hos folket. Att vi inte tvunget är underkuvade logikens böjande och inskränkande ramar är något uppfriskande i det annars så konflikträdda "sköta sig och vara tyst"-Sverige.

Festspillene

Festspillene har gjort intåg i Bergen igen och med hjälp av Nathalies initiativ har jag fått förmånen att arbeta som guide även detta året.

På min första konsert på festspillene hade jag förmånen att höra en av Indiens mest framstående musiker inom karnatisk musik. Det är en hinduisk musiktradition som utvalda indier tränas in i från barndom.
Hon använde sig av långa pauser när hon höll sitt öppningsanförande. Långsamt ursäktade hon sig för sin okunskap i det norska språket. Jag tror inte någon klandrade henne för den, men jag tror hon var högst uppriktig i sin ursäkt. Hon berättar om hur hon kommer sjunga sånger för världsaltet. Hon använder sig av neutrala termer, även om hon nämner namnet på hinduiska gudar så talar hon som om det vore guden eller föreställning vilken möjlig religion som helst som hon besjöng.
Med rösten som sitt verktyg vävde hon en samvaro. I snabba tonskiften, utdragna toner om vartannat drog hon publiken närmare sig. Hon såg ledsen ut när hon satt där framme. Kanske kände hon för tamilerna på Sri Lanka. Det var som om hon i sig själv vore brahman att hon var en karnation av världens samlade puls. Musiken blev mer oemotståndlig desto längre konserten gick. Det var som att man kunde känna det. Det var bara ett tunt membran kvar. Ett tunt membran som skiljde individen från världsaltet.

Det är med tillförsikt jag ser fram emot de återstående festspelevenemangen.

Drömmen om Togo

Först vill jag passa på att gratulera att tjejer, damer, tanter, flickor, töser osv. på internationella kvinnodagen. Jag hoppas att ni alla upplevt att ni fått extra mycket respekt och uppmärksamhet idag.

När jag gick på högstadiet var det en tjej i klassen som drömde om Togo. Jag frågade henne aldrig varför. Säkert mycket för att det var en tid då jag inte visste vad Togo var. Eller en tid då jag i egenskap av att vara tonåring var mer upptagen med mig själv än min omgivning. Det var inte något jag reflekterade över egentligen. Hon tecknade Togos flagga och åt papper. Vad vet jag, kanske var det normalt, det angick inte mig.
När jag sedan gick på högskolan så berättade kompis från samma klass att hon tänkt att hon som drömde om Togo kanske var den vettigaste i hela klassen. Jag kan inte säga om det var då det började fascinera mig, det att någon i min gamla klass drömde om Togo, eller om det först var senare det gick upp för mig hur speciellt detta var. Varför satt det en tjej i Skåne och drömde om ett Afrikanskt land som jag inte ens kände till? Jag har en eller annan udda gång kommit att tänka på det igen.

Idag var en sådan dag. Det var biskopsvigning i Bergen. I vanlig ordning var jag bara intresserad av att gå på gudstjänst. När jag såg att polisen stod utanför kyrkan och att där stod en limousine utanför förstod jag att det var något extra på gång. När såg jag senast en fullsatt protestantisk kyrka? Det kan jag inte säga, men idag var den fylld till bredden. Liturgin idag tog inte den vanliga en timmen utan sträckte sig nu över två. Mitt inne hade de gjort ett litet rum för framträdande av en lokal kör som sjöng tre sånger.
Det var här jag kom att tänka på Togo. Först sjöng man en vacker psalm. Ändå kändes den så blek när man sedan började slå på sina trummor för att sjunga "Siyahamba (We are marching in the light of god). Är det någon som minns "En prins i New York"? Man hade en liknande show här som de har under prinsens bröllop på slutet, där tjejer med olikfärgade sjalar utför en synkroniserad "sjaldans". Det var en tvekan först - applåderar man under högmässa? Sedan släppte det, applåderarna bröt lös. Så vackert, så rytmiskt.

Det finns nog många som tycker att man är en gnällspik när man pratar om att vårat västerländska samhälle saknar något. Vi har ju allt. Du kan hitta en maskin för varje tänkbar uppgift. Likväl beundrar jag hon som drömde om Togo. Och tio år senare förstår jag. För mig är det ett uttryck för hopp att drömma om något bättre. Det är inte att se det dåliga i det vi har, det är att se det bra i vad man kan få. Ifall dagen rymmer mer än en dedikation från min sida så kommer den andra här, jag vill dedicera denna dagen till de som vågar drömma.

Dagens te-budskap är förresten - "May your inner self be secure and happy"

Tai ji, musik och resten av världen

Idag har jag hittat en ny definition på musikälskare. En som jag själv faller in under. En musikälskare är en som tar sin gitarr i ett hard case som har en otrevlig förmåga att träffa precis bakom knäet i en vinkel så den direkt träffar en nerv. Han tar detta hard case och går 30 minuter till fots för att komma till lektionshallen. Sedan tar han det och går 30 minuter tillbaka igen. Båda gångerna under äkta bergensiskt regnväder. Där är jag.
Vi fick spela Taube på lektionen vilket faktiskt var riktigt kul. Nu hoppas jag att jag ska kunna lära mig något nytt i gitarrväg för första gången på länge.

Adressen delar jag givetvis med mig av, numera är det hemlighetsstämplat efter kommentar från Mimmi, men om någon vill ha den så är det bara att skicka mail och fråga. Så ska jag göra mitt bästa för att bli en god trubadur tills jul. Det kommer bli supermysigt.

Idag har jag varit på en Tai ji lektion också. En vän berättade en rolig historia en gång om när han var på Thailand och skulle skrämma bort de stora aporna så att de inte tog all mat från de små aporna. En av dessa "stora" apor (50 cm hög kanske) hade ställt sig mot honom och visat tänderna. Varvid han snabbt flytt i en adrenalin rush. Idag när jag fick se Tai ji läraren visa ap-ställningen så känner jag att jag kan förstå lite hur skrämmande även en apa som bara är stor inom citationstecken kan vara. Att röra sig långsamt i samma rörelser var för övrigt roligare än jag hade väntat mig. Det som är lite tråkigt är att man måste betala 55 kr bara för att få komma in i lektionssalen.

En sak som jag tycker mitt nya jobb har lärt mig bättre är hur den ekonomiska världen egentligen hänger ihop. Varför det att aktierna tappar halva sitt värde kommer få mycket stor inverkan på folk flest. Schlaug har skrivit om hur kinesiska leksakstillverkare demonstrerat för att de inte får sålt tillräckligt med leksaker till USA längre. Jag tycker det är fascinerande hur det känns som om den värld vi lever i är statisk. Att den bara kommer utvecklas och utvecklas. Plastpåsen har ju inte funnits i mer än säkert 50 år (rätta mig om jag har fel) hur såg världen ut innan köpcentran och masskonsumption?
USA är vår nuvarande enda världsmakt. De har en militärbudget lika stor som resten av världen tillsammans. Men om man tittar på kostnaden av att invadera ett litet land som Irak så förstår man att även halva världens militärbudget inte är tillräckligt för att finnas överallt hela tiden. Dessa fiaskona som har varit kommer nog starkt skicka den signalen. Varför vågar annars Ryssland som inte har närheten av lika stor militär som USA visa framfötterna så som de gör. Militärmakt gör störst nytta när man kan skrämmas med den.
Att kolla på detta överfladiska perspektiv och sedan försöka se kopplingen till oss små individer som föder barn, lever av CSN och shoppar på IKEA är en spännande uppgift. Vi är alla små mekanismer i den enorma maskinen som bygger dessa vapen och utarmar denna jorden. Vad betyder aktiemarknaden då? inget egentligen, ifall inte folk och företag satsat sina pengar för att få bättre avkastning på sitt kapital. När företag och folk plötsligt inte längre har pengar som de trodde de hade så kan de inte längre köpa ting. Och när de inte kan köpa saker så börjar recenssionshjulet att rulla. Arbete har blivit något av en lyxvara i världen. Tro inte på Reinfeldt som pratar om alla dessa som är för lata för att arbeta. Problemet är att det är för stor konkurrans om jobbet. Samhället är anpassat för att ha arbetslöshet (annars skulle inflationen skjuta iväg.