Musiken

Agnija böjde huvudet. Viljelöst hängde hennes hand ned med guldringen Anton givit henne. Hennes flickkropp verkade benig och mer avtärd än någonsin.
- Ja, medgav hon med svagare röst. Ibland är jag fullkomligt medveten om att jag har mycket svårt att leva, att jag har tappat lusten. Folk som jag är överflödiga här på jorden...
Han exploderade. Hon gjorde sitt bästa att inte attrahera honom! Han kände allt mindre lust att gifta sig med Agnija.
Hon lyfte blicken, och forskande och utan minsta leende såg hon på honom.
"Och dessutom är hon ful", tänkte Anton.
- Du kommer säkert att bli berömd och framgångsrik och alltid ha det bra, sade hon sorgset. Men kommer du att bli lycklig, Anton? ... Du skall vara försiktig, du också. När man blir för intresserad av livsprocessen, så mister man... mister man... hur skall jag säga det...
Hon knäppte händerna medan hon sökte efter ordet, och ansträngningen speglade sig i hennes ansikte som ett smärtsamt leende:
- När kyrkklockorna har slutat ringa och ljuden tonat bort, kan man inte få dem att återvända, och i dem fanns hela musiken. Förstår du? ...

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn

The Stonecutter

There was once a stonecutter. who was dissatisfied with himself and with his position in life.
One day, he passed a wealthy merchant's house, and through the open gateway, saw many fine possessions and important visitors. "How powerful the merchant must be!" thought the stonecutter. He became very envious, and wished that he could be like the merchant. Then he would no longer have to live the life of a mere stonecutter. 

To his great surprise, he suddenly became the merchant, enjoying more luxuries and power than he had ever dreamed of, envied and detested by those less wealthy than himself. But soon a high official passed by, carried in a sedan chair, accompanied by attendants, and escorted by soldiers beating gongs. Everyone, no matter how wealthy, had to bow low before the procession. "How powerful that official is!" he thought. "I wish I could be a high official!" 

Then he became the high official, carried everywhere in his embroidered sedan chair, feared and hated by the people all around, who had to bow down before him as he passed. It was a hot summer day, and the official felt very uncomfortable in the sticky sedan chair. He looked up at the sun. It shone proudly in the sky, unaffected by his presence. "How powerful the sun is!" he thought. "I wish I could be the sun!" 

Then he became the sun, shining fiercely down on everyone, scorching the fields, cursed by the farmers and laborers. But a huge black cloud moved between him and the earth, so that his light could no longer shine on everything below. "How powerful that storm cloud is!" he thought. "I wish that I could be a cloud!" 

The he became the cloud, flooding the fields and villages, shouted at by everyone. But soon he found that he was being pushed away by some great force, and realized that it was the wind. "How powerful it is!" he thought. "I wish that I could be the wind!" 

Then he became the wind, blowing tiles off the roofs of houses, uprooting trees, hated and feared by all below him. But after a while, he ran up against something that would not move, no matter how forcefully he blew against it - a huge, towering stone. "How powerful that stone is!" he thought. I wish that I could be a stone!" 

Then he became the stone, more powerful than anything else on earth. But as he stood there, he heard the sound of a hammer pounding a chisel into the solid rock, and felt himself being changed. "What could be more powerful than I, the stone?" he thought. He looked down and saw far below him the figure of a stonecutter.

- Chinese story of The Stonecutter (Benjamin Hoff, The Tao of Pooh)

Busy, Back Soon

It's not surprising, therefore, that the Backson thinks of progress in terms of fighting and overcoming. One of his little idiosyncrasies, you might say. Of course, real progress involves growing and developing, which involves changing inside, but that's something the inflexible Backson is unwilling to do. The urge to grow and develop, present in all forms of life, becomes perverted in the Bisy Backson's mind into a constant struggle to change everything (the Bulldozer Backson) and everyone (the Bigoted Backson) else but himself, and interfere with things he has no business interfering with, including practically every form of life on earth. At least to a limited extent, his behavior has been held in check by wiser people around him. But, like parents with hyperactive children, the wise find that they can't be everywhere at once. Baby-sitting the Backsons wears you out.

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

Mer Kristet Motstånd

Nu har jag snart läst ut boken "Om Kristet Motstånd" av Patrik Hagman och det finns många stycken i boken som jag tycker är intressanta. Först måste jag säga att de idéer som Patrik presenterar i boken inte är idéer som jag upplever som karakteristiska för de kristna samfund jag stött på, varken i Sverige eller i utlandet. Boken är skriven utifrån de filosofiska tankarna som han menar den tidiga kyrkan byggde på, innan kyrkan blev en del av en redan existerande maktstruktur. Som läsare av boken släpper jag därför med glädje både det kritiska ögat till hur texten relaterar till den nuvarande kyrkan och tanken om att det jag läser nu beskriver ett existerande fenomen. Istället läser jag de filosofiska tankarna helt fristående i ett försök till att ta ställning till idéer som presenterar något annat.

Precis i slutet av boken presenteras en idé som är intressant, men för att kunna ta ställning till den är det bra om man läst tidigare stycken i boken. Patrik tillhör nämligen den grupp människor som menar att vi idag utsätts för en stark likriktning i samhället. Och att denna likriktningen går ut över vår självständighet. Han menar att även om många av oss möjligen vill omtala oss som autonoma så styrs vår val starkt av yttre krafter. Han sätter som en kärna i det historiska kristna motståndet det att frigöra sig från den rådande samhällsordningens regler. I den tidiga kyrkan (som bland annat kallats för det första kommunistiska samhället) så gjorde man sig av hierarkin. Man levde efter de radikala tankar som Jesus presenterade att vända andra kinden till och "Om någon vill processa mot dig för att få din skjorta så ge honom din mantel också". Detta uppror mot de rådande hierarkierna var på den tiden radikalt och givetvis en nagel i ögat på många av de som förvärvat höga positioner i hierarkin. När Patrik så försöker hitta en kärna i vad kristendomen är/borde vara uttrycker han det så här:


"Den Moderna människans värde bygger på att hon är en unik varelse. Även detta är en förvrängning av en kristen tanke. Som jag tidigare konstaterat har den moderna individualismen rötter i kristendomen. Men kristen individualism bygger mera på personligt ansvar än upplysningstidens individualism som betonar individens autonomi, möjligheten att själv välja sitt öde. Det kristna människovärdet bygger inte på unikhet utan på likhet med Kristus. Det är det som är vårt syfte, vårt mål. Det här innebär inte att en kristen gemenskap står för en kollektivism där individen går in i kollektivet och försvinner. Tvärtom är den kristna tanken att en individ bara kan bli sig själv i gemenskap med andra. Ingen enskild individ kan upprepa Kristi liv - han är den ende som förblir unik. Att bli lik Kristus är alltså en uppgift för den kristna gemenskapen som helhet, Kyrkan."


Jag säger inte att någon ska leva sitt liv efter den ovanstående texten och jag tror att det är en text som speciellt i Sverige kan väcka mycket anstöt. Det är något över idén att man ska leva sitt liv för att likna någon annan som automatiskt aktiverar många försvarsmekanismer i oss. För den som har tålamod och som klarar att läsa ovanstående text utan att bli arg så menar jag att det är en intressant övning att läsa ovanstående text några gånger och sedan meditera över vilken skillnad detta egentligen - fundamentalt sett - innebär mot vår nuvarande underförstådda kulturella målsättning.

Falling Upwards

Richard Rohr har skrivit en bok om den andra resan här i livet. Han menar att alla människor har en injudan och en möjlighet till att göra två resor i detta livet. Den första resan är en resa där vi befäster ett ego i denna världen. Det är genom den processen som ett barn växer upp och blir en tonåringen som gör uppror mot sina föräldrar för att sedan kastas in i det vuxna livet. Det är den processen där man bygger upp och hanterar de grundläggande behoven. Den materiella trygheten och den egna identiten. Efter den första resan och efter det att barnen har lämnat huset så inbjuds man sedan till en andra resa. En resa som i stort sett handlar om att rasera allt det man byggt under den första resan. Olika religion har enligt författaren kallat resan för olika saker. Jesus talade om att förlora sig själv för att vinna sig själv åter. Taoisterna pratar om att finna Tao. Budhisterna och Hinduisterna kämpar båda med att återförenas med världsaltet. Med att bryta upp med det egna egot för att åter klara av att se världen på ett oförvrängt sätt.

Rohr har funderat mycket på denna resan och talar om den som en resa man måste göra själv samtidigt som man inte kan göra den för egen hand. Han talar om det som en process som drivs av motgångar och inte framgångar. Falling Upwards heter hans bok och pekar på den mekanismen som han menar paradoxalt sett styr vår väg framåt. Att det är genom att misslyckas, genom att falla som vi tar oss framåt.

Anledningen till att jag tar upp boken är att han tidigt i den tar upp något som för mig på ett bra sätt klarar av att förklara varför vissa av de människor som viger sina liv till spirituell utveckling trots allt verkar ligga så långt efter andra som aldrig verkar ha gjort den medvetna ansträgningen. Han skriver:

It is not that suffering and failure might happen, or that it will only happen to you if you are bad (which is what religious people often think), or that it will happen to the unfortunate, or to a few in other place, or that you can somehow by cleverness or rightousness avoid it. No, it will happen, and to you! Losing, failing, falling, sin and the suffering that comes from those experiences - all of this is a necessary and even good part of the human journey.

Denna tanken, att misslyckande är en viktig och naturlig del av vägen framåt ger mening samtidigt som den lyser med sitt avstånd till hur modern kultur hanterar motgång.

Fågeln som vrider upp världen

Jag läste ut Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami igår och försöker fortfarande få mitt huvud runt vad boken egentligen handlade om. Jag menar huvudlinjen var hyfsat tydlig, men in i detalj.. Jag vet åtminstone att jag gillade boken. Den klarade av att väva ihop en form av drömvärld med den verkliga världen till en enda lång tråd av naturligt medvetande som sedan obönhörligt fortsatte fram och där man tillsist inte längre brydde sig så mycket om vad som var verkligt eller inte. Allt var verkligt, och inget av det var det. Och huvudpersonen som ständigt ovetande fortsatte planlöst framåt. En helt vanlig person som ändå på något sätt blev högst exceptionell genom den situation han hamnade i.

Där lurade också en form av fatalistisk underström någonstans mellan raderna i boken där karaktärerna var tvugna att göra som de gjorde, inte för att de kanske inte visste bättre själva, men för att ödet verkade driva dem framåt och när ödet kallade så fanns det inget de kunde sätta emot.

Ett visdomsord

Av och till på denna vandring som kallas livet stöter man på böcker som ger en vidare mening. Böcker där man mellan raderna tillåts förundras över tankar man själv inte tidigare tänkt, men som när man hör dem i sin enkelhet verkar självklara. När jag i början av året hade lyckan att läsa I varje trumslag jordens puls så var det just en sådan upplevelse. Plötsligt fick tidigare kända idéer och koncept klarare former. Att få ta del av andras ord kan vara en sann välsignelse. Nu har jag för andra gången detta året fått ta del av en sådan upplevelse. I Conversations with God görs ett ambitiöst men enkelt sätt att förklara de sylvassa frågorna som ofta lyckas dela upp oss i två eller fler läger. Det enda givna verkar vara att man inte kommer överens. Många utdrag är bra, under kommer ett kort utdrag om varför även Hitler kom till himmelen.

"Exploitation of the underclass is justified by the self-congratulatory pronouncments from the upper class of how much better off their victims are now than they were before these exploitations. By this measure the upper class can ignore the issue of how all people ought to be treated if one were being truly fair, rather than merely making a horrible situation a tiny bit better - and profiting obscenely in the bargain.
Most people laugh when one suggests any kind of system other than the one currently in place, saying that behaviors such as competing and killing and the "victor taking the spoils" are what makes their civilization great!
Most people even think there is no other natural way to be, that it is the nature of humans to behave in this manner, and that to act any other way would kill the inner spirit that drives man to succeed (no one also asks the question, "Succeed at what?")"

Boken driver för övrigt tesen att allt är möjligt, så länge önskan finns.