Nu har jag snart läst ut boken "Om Kristet Motstånd" av Patrik Hagman och det finns många stycken i boken som jag tycker är intressanta. Först måste jag säga att de idéer som Patrik presenterar i boken inte är idéer som jag upplever som karakteristiska för de kristna samfund jag stött på, varken i Sverige eller i utlandet. Boken är skriven utifrån de filosofiska tankarna som han menar den tidiga kyrkan byggde på, innan kyrkan blev en del av en redan existerande maktstruktur. Som läsare av boken släpper jag därför med glädje både det kritiska ögat till hur texten relaterar till den nuvarande kyrkan och tanken om att det jag läser nu beskriver ett existerande fenomen. Istället läser jag de filosofiska tankarna helt fristående i ett försök till att ta ställning till idéer som presenterar något annat.
Precis i slutet av boken presenteras en idé som är intressant, men för att kunna ta ställning till den är det bra om man läst tidigare stycken i boken. Patrik tillhör nämligen den grupp människor som menar att vi idag utsätts för en stark likriktning i samhället. Och att denna likriktningen går ut över vår självständighet. Han menar att även om många av oss möjligen vill omtala oss som autonoma så styrs vår val starkt av yttre krafter. Han sätter som en kärna i det historiska kristna motståndet det att frigöra sig från den rådande samhällsordningens regler. I den tidiga kyrkan (som bland annat kallats för det första kommunistiska samhället) så gjorde man sig av hierarkin. Man levde efter de radikala tankar som Jesus presenterade att vända andra kinden till och "Om någon vill processa mot dig för att få din skjorta så ge honom din mantel också". Detta uppror mot de rådande hierarkierna var på den tiden radikalt och givetvis en nagel i ögat på många av de som förvärvat höga positioner i hierarkin. När Patrik så försöker hitta en kärna i vad kristendomen är/borde vara uttrycker han det så här:
"Den Moderna människans värde bygger på att hon är en unik varelse. Även detta är en förvrängning av en kristen tanke. Som jag tidigare konstaterat har den moderna individualismen rötter i kristendomen. Men kristen individualism bygger mera på personligt ansvar än upplysningstidens individualism som betonar individens autonomi, möjligheten att själv välja sitt öde. Det kristna människovärdet bygger inte på unikhet utan på likhet med Kristus. Det är det som är vårt syfte, vårt mål. Det här innebär inte att en kristen gemenskap står för en kollektivism där individen går in i kollektivet och försvinner. Tvärtom är den kristna tanken att en individ bara kan bli sig själv i gemenskap med andra. Ingen enskild individ kan upprepa Kristi liv - han är den ende som förblir unik. Att bli lik Kristus är alltså en uppgift för den kristna gemenskapen som helhet, Kyrkan."
Jag säger inte att någon ska leva sitt liv efter den ovanstående texten och jag tror att det är en text som speciellt i Sverige kan väcka mycket anstöt. Det är något över idén att man ska leva sitt liv för att likna någon annan som automatiskt aktiverar många försvarsmekanismer i oss. För den som har tålamod och som klarar att läsa ovanstående text utan att bli arg så menar jag att det är en intressant övning att läsa ovanstående text några gånger och sedan meditera över vilken skillnad detta egentligen - fundamentalt sett - innebär mot vår nuvarande underförstådda kulturella målsättning.
2 kommentarer:
Jag tror att en stor del av provokationen är tanken på att "offra" sig utan att veta att man får en fördel av sin uppoffring.
Vi faller lätt i någon av ytterligheterna där vi antingen är så målinriktade att sådant som inte är direkt kopplat till ett "rimligt" mål blir suspekt, eller också är vi likgiltiga eftersom vi tycker att det saknas tillräckligt intressanta mål.
Den som agerar utan syfte att bli belönad blir ifrågasatt, eftersom man utgår ifrån att alla har en individuell agenda. Att leva med Jesus som förebild blir svårt att motivera om man inte kan peka på vilka upplevelser, superkrafter eller garantier detta ger, det är väl också orsaken till just dessa saker ofta lyfts fram.
Jag tror att personer som Gandhi, Mandela och Martin Luther King blir overkliga för oss eftersom de uppenbart offrade så mycket för ett mål som var "ouppnåligt" och av den "enkla" orsaken att de ansåg att nuläget var grundläggande fel.
Jag tror en stor del av provokationen är en rädsla för sekteristiskt beteende. Eftersom det har funnits många exempel i tiden där grupper som skiljt ut sig från normen slutligen blivit sekter med förödande slutresultat så finns det en stark skepsis mot detta. Kanske speciellt finns en rädsla för sekter när man blandar in religiösa frågor.
Ett problem i allt detta är ju att normen som har blivit satt upp för samhället är så tydligt destruktiv i sig själv att där finns ett behov för människor att bryta sig loss från den. Det enda alternativ detta lämnar för människor är att antingen fortsätta i det invanda eller att tvingas ta en aktiv ställning till samhället utan skyddet av att veta att man gör rätt enligt den "guidande normen".
Personligen tror jag att om vi hade återfunnit en Gandhi, Mandela eller Martin Luther King i dagens samhälle som använda sig av just sanningen som sin ledstjärna så skulle han/hon ha vunnit många sympatisörer.
Skicka en kommentar