Ibland kan allt detta prat om konkurrenskraft bli lite mycket. Det tränger liksom sig på. Nästan så att man kan bli lite stressad. Denna konkurrenskraften finns givetvis på tapeten lite överallt, men där jag stött på den nu senast är i en debattartikel på DN skriven av lärarförbundets ordförande. Inför den stundande avtalsrörelsen önskar lärarförbundet att lärarlönerna ska ökas med 10.000 kr i månaden. Det är början på en artikel som sedan bland annat beklagar sig över hur Sveriges konkurrenskraft ständigt försvagas pga vårt svaga utbildningsväsen. Missförstå mig nu inte, jag har verkligen inget emot att lärare skulle få bättre betalt och jag har full respekt för ett yrke som jag tror är betydligt tuffare och mer bespottat än mitt egna. Men allt detta prat om Sverige och konkurrens kan ju göra en.. stressad.
Det man önskar att uppnå genom att höja lönen till lärare är att höja statusen till yrket och på sådant vis attrahera mer ambitiösa unga människor till att välja den vägen i livet. Under en längre tid har lärarutbildningen tappat sin attraktionskraft och de låga intagningspoängen till utbildningen har dessvärre gjort det till ett sista alternativ till många studenter (givetvis inte alla) som man kan välja när man inte kommit in på det man ville. Jag tror inte man ska hålla sig med några illusioner, läraryrket är ett tufft arbete. Det kräver sin man.
Resonemanget är inte nytt. Politikerna har länge pratat om vikten av att höja lönerna. Men det perspektivet man väljer i debatten snävar in de möjliga perspektiven. För genom våra resonemang förminskar vi människor till att endast fungera som ekonomiska robotar. Detta är ett problem vi ofta ser i den offentliga debatten, precis som tillväxten överskuggar bland annat Sveriges integritet i de politiska besluten vi (inte) tar kring vår vapenindustri, så överskuggar alltid privatekonomin som morot alla andra dimensioner när vi försöker förstå oss på människor. Och betygen och möjligheten att göra Sverige "konkurrenskraftigt" överskuggar alla andra motiv när vi försöker förstå vad som är en bra skola.
Vad är en bra skola?
Det fanns en djupare debatt kring detta förr. I Tyskland använde man sig av termerna bildung och ausbildung för att skapa en begreppsvärd där det man lärde sig inte hade ett egenvärde. De fria ramarna som detta kan skapa oss, och den friheten den ger oss att reflektera över vart vi vill ta oss som kollektiv berövas vi snabbt när utbildning istället förminskas till att handla bara om hur man kan göra barn till nyttiga kuggar i ett samhällsmaskineri. Det för tankarna till en kommunistregim, men jag vill mena att trenden varit att vi gått mer och mer från att ha utbildning för att vidga horisonten till den enkla individen till att endast ha den som ett verktyg för att främja tillväxten. Norge är ett bra exempel på detta där man införde kvalitetsreformen 2001 för att aktivt satsa på att få studenter till arbetsdugliga enheter. Märk väl att detta inte utfördes i ett land pressat av ekonomiska svårigheter utan i ett land där man egentligen har de ekonomiska förutsättningarna för att aktivt välja vart man vill ta sig som samhälle.
Det är lätt att ryckas med i debatten, och det är lätt att anpassa sig till ett tankesätt där vi genom att låta ekonomin dominera glömmer bort att vi alla är fria individer. Kanske det är just detta som är så stressande med en artikel som denna. Denna ständiga strävan efter mer. Detta att vi måste hela tiden ha mer. Som individer och som samhälle. Det är överflödet som kommer lösa våra problem.
Fast den gör ju inte det och även om överflödet kontinuerligt ökar, så verkar problemen bestå. Var är förståelsen att pengar i sig själv inte är något gott? Det intressanta är ju istället vad man väljer att göra med dem. Vill det sig illa kan man få vanföreställningen att det enda vettiga man kan göra med pengar är att försöka skaffa sig mer pengar; om detta handlar den Svenska konkurrenskraften. Den goda nyheten är att även om både lärarförbund och politiker låser sig fast i en debatt om kronor och ören så finns det många människor som väljer att ta ett steg tillbaka och reflektera över vad man önskar åstadkomma. Människor som ser att vi är mer än vad som ryms i ett räknestycke, och som önskar att våra barn också ska vara det. Och vad var det nu denna demokratin vi ständigt talar om egentligen handlar om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar