Billy

Ingen behöver oss som blir över, ingen behöver oss som blir över!

- Barnen i filmen Sopor av Tage Danielsson



En gång gick jag på kyrkokaffet efter studentgudstjänsten i Bergen. Mitt emot mig satte sig en äldre ungdom, kanske 35 - 40 år. Det var tydligt att han inte var student. På hans uppsvällda händer och hans ansikte kunde man lätt se att han var eller hade varit narkoman även innan han sagt något. När man levt i Bergen ett tag så är det inte en ovanlig syn, det har hänt mig mer än en gång att jag mitt i folkmyllret en vacker lördag sett drogmissbrukare med halvöppna ögon sakta stappla sig fram på huvudgågatan samtidigt som folk zick zackar sig fram runt dem.

Han börjar prata och även rösten släpar lite. Jag tror inte att det är för att han är under påverkan där och då, men när jag tittar in i hans pupiller är de väldigt stora. Har kroppen en sådan varaktig verkan? Hans tanke verkar åtminstone klar även när den döljs under den släpande rösten. Han har tänkt mycket i sitt liv och han börjar berätta en del om den vandring han har gjort. Hur han redan som 12-åring började missbruka. Då var det en form av rengöringsmedel för kaffebryggare men saker trappades ju upp. Det brukar ju vara så. Uppvuxen i Danmark fast med norska föräldrar. När han började närma sig myndighet så åkte han iväg. Precis som Billy så blev det ner mot Europa. Både Berlin och Amsterdam. Det var narkotika och det var övergivna tågvagnar. Han var en ensam vandrare, ensam med sina tankar. I korta möten med andra människor som drev omkring. Han kunde inte hantera ondskan i världen, det var så han beskrev det. Den gick inte att stänga ute, och försökte begå självmord mer än en gång. Vid ett tillfälle var han död. Han lyckades dränka sig, men han kom tillbaka. Läkarna fick honom tillbaka.

Men det var ingen bruten man som satt mitt emot mig, tvärtom verkade han ha funnit en frid med världen; även dess ondska. Han var tacksam och lycklig att han fortfarande fanns. Nu satt han där på caféet drickandes den ena koppen kaffe efter den andra. Jag gillar att vara här sa han, här är alla välkomna. När det slutar vara så kommer jag sluta komma sa han. Sedan berömmer han prästen som inte är där, han berömmer han för hans förmåga att engagera och att lyssna.

Vi kom bra överens han och jag. Det slår mig att vi inte var så annorlunda. Livet har förvisso dragit oss åt olika håll, men i grunden är vi båda människor som simmar i denna tillvaro vars strömmar vi inte alltid kan styra. Han har blivit mitt ansikte för narkotikamissbruk. Det är ingen dålig ting, han representerar hopp för mig. Han representerar för mig hopp för alla andra ungdomar som samlar sig i små klungor runt rhododendronbruskarna i nygårdsparken. Även för det djupt ansatte finns möjligheten att finna frid.

Om den katolska kyrkan, mina åsikter

Både när jag skrev om Piratpartiet och när jag skrev om kyrkans ställningstagande i abort- och kondom-frågan så har det jag skrivit framförallt varit en reaktion på argumentation. Det jag har skrivit om är alltså inte främst vad jag tycker om själva frågan utan vad jag funnit provocerande med haltande, fördomsfull eller missvisande argumentation. För detta har jag egentligen inte behövt läsa särskilt mycket om de nyheterna som det faktiskt diskuterats, sättet argumenten förts fram på har talat för sig själv. Vad gäller kyrkans ställningstagande så har ju knappt mer information legat bakom debatten än det du får in i ett TT-telegram, något som inte förhindrat starka åsikter.
Nu när jag har skrivit om denna argumentation så vill jag också försöka delge min faktiska åsikt, åtminstone vad gäller de två fallen med den katolska kyrkan.

Tvillingaborten

Givetvis är det provocerande att höra om hur man vänder ryggen till någon som redan sedan tidigare utsatts för mycket orätt. Här skriver de om abortfallet på DN. Det är inte en journalist på DN som skrivit det, det är bara ett vidarbefodrande av ett TT telegram. I texten kan man läsa:

- Guds lag står över mänsklig lag. Så när en mänsklig lag. . .står i motsats till Guds lag, saknar den mänskliga lagen värde, dundrade biskop José Cardoso Sobrinho.

Ordvalet dundrade i det här telegrammet är något jag inte tycker hör hemma i journalistik som jag menar ska eftersträva ett objektivt språk och inte förmedla författarens subjektiva sätt att se på saker. Vad är det då vi vet om abortfallet? Från telegrammet kan vi utläsa att en nio-åring väntade tvillingar efter att ha blivit våldtagen av sin styvfar. Hennes mamma har tagit henne till en doktor där hon fått göra abort. En biskop (i motsättning till Påven) har uppmärksammat fallet och som konsekvens bannlyst mamman och läkaren. I ett försök att hitta mer information om abortfallet på internet så är det egentligen väldigt lite som kommit fram. Jag hittar tre aktörer i frågan, biskopen som uttalade exkommuniseringen som annars skulle skett automatisk*. Jag hittar en kardinal som stödjer biskopen i hans beslut och sedan hittar jag en prelat som kritiserar beslutet och menar att kyrkan i ett så grovt fall som detta istället borde visa sitt fulla stöd till flickan. Mer information än detta har jag inte hittat. Ifall mamman genomförde aborten för sin dotters välbefinnande eller av rädsla för sin man står inte. Mannen var 23 år och uppges också ha våldtagit dotterns 14-åriga handikappade storasyster. Någon tog som tur var beslutet att kontakta polisen och mannen väntar väl nu sannolikt ett långt fängelsestraff.

Jag tycker att biskopen gjorde fel som exkommunicerade mamman och läkaren. Av den lilla information jag fått så tycker jag inte man skulle tvinga dottern att faktiskt föda barnet. Detta är enligt mig en historia med väldigt många offer och ingen vinnare.
Jag kan däremot också förstå och respektera den åsikten som biskopen hade, även om jag inte delar den. Detta är ett argument som jag kommit med tidigare, men ifall denna biskopen menar att det är mord på människor att begå abort, vilket verkar sannolikt med tanke på vilket politiskt självmord hans uttalande egentligen var, så tycker jag det hade varit skenheligt av honom att ta en annan ståndpunkt än den han tagit.
Jag tycker det är olyckligt att han går ut med sin åsikt offentligt på det sättet han gjort dock med tanke på det potentiella stigma detta innebär för de drabbade.

Många har varit upprörda över hur pappan som våldtog inte blivit bannlyst medan mamman och läkaren har blivit det. Personligen tycker jag bannlysning är ett väldigt drastiskt grepp som alltid bör undvikas. Rent logiskt är det kanske inte så konstigt från kyrkans sida om det man rubricerar som överlagt mord rangeras som värre än våldtäkt. Det pappan gjort är direkt avskyvärt följande uttalande från en ärkebiskop tycker jag dock innehåller en viss logik:

"Rape is such a repugnant act that the church does not need to call attention to it. Abortion, however, is not seen as such by some, and that is the reason for excommunication: not only to punish but to show those who practiced the act the gravity of their deeds.".

Att prata om ondska eller skenhelighet från den katolska kyrkans sida i den här frågan menar jag är att tolka det som hänt otroligt vinklat och fördomsfullt. Anledningen till den häftiga debatten bland svenskar är en skillnad i perspektiv. För att debatten ska vara givande så måste man dock förstå att det finns mer än ett perspektiv att se saker ur, man bör också ödmjukt vara medveten om att vi inte kan bevisa att vårat perspektiv är mer rätt än någon annans.

*(Ifall en person fyllt 17 leder abort till automatisk bannlysning. Jag tror att det dessutom kan göras undantag ifall personen i frågas liv hotas om barnet föds. Detta baserar jag på vad jag läst i kommentarerna på Newsmill där en representant för katolska kyrkan uttalat sig)

Kondomanvändande i Afrika

Angående kondomanvändande så är det faktiskt påven som har uttalat sig. Det Påven har sagt är:

"I would say the opposite. I think that the reality that is most effective, the most present and the strongest in the fight against AIDS, is precisely that of the Catholic Church, with its programs and its diversity. I think of the Sant'Egidio Community, which does so much visibly and invisibly in the fight against AIDS ... and of all the sisters at the service of the sick.

"I would say that one cannot overcome this problem of AIDS only with money -- which is important, but if there is no soul, no people who know how to use it, (money) doesn't help.

"One cannot overcome the problem with the distribution of condoms. On the contrary, they increase the problem.

Framförallt är det detta sista citatet där Påven uttalar sig om att kondomer inte bara inte klarar av att lösa problemet utan dessutom är en del av problemet som har väckt kontrovers. Detta ska man inte blanda ihop med att påven sagt något om huruvida det är moraliskt eller omoraliskt att ha sex, uttalandet handlar om vad som fungerar och inte fungerar i kampen mot AIDS i Afrika. Den katolska kyrkan har senare modererat Påvens uttalande och tagit tillbaka den sista delen (On the contrary...). Man kan läsa i artikeln att Påven haft god tid att förbereda sig på frågorna eftersom de lämnats in ett antal dagar innan utfrågandet gjorts.
Detta är inte en fråga om moral eller icke moral. Detta är en fråga om vetenskap och vad som fungerar i kampen mot HIV/AIDS. När jag tidigare pratade om olika perspektiv att se ett problem på så är vi nu inne på ett område där ett facit finns. Även om ingen känner till det.

Jag tror inte att kondomer förvärrar oddsen i kampen mot AIDS, men jag tror inte heller att distrubition av kondomer kommer kunna lösa problemet. På internet hittar jag sedan den senaste kontroversen ett uttalande från Edward C. Green ledare av Harvard Center for Population and Development Studies' AIDS Prevention Research Project där han säger att de statistiska bevis som finns att tillhandahålla stämmer överens med det Påven säger. Inte bara om att AIDS problemet inte löses av kondomer utan att AIDS faktiskt är mer vanligt förekommande där kondomtillgången är större. Edward väljer att förklara det med att där skydd finns mot AIDS är människor också mindre rädda för smittorisken. Man kan göra antaganden om att kondomer givetvis finns där AIDS är mest förekommande eftersom det är där man väljer att dela ut kondomer, men eftersom Edward är ledare för forskningscentret gällande AIDS vid Harvard antar jag att han gjort sin hemläxa väl.
Jag tycker att uttalandet från Påvens sida är arrogant och hade föredragit om han hade sagt att kondomer KUNDE förvärra AIDS-problematiken. Men nu när Påven faktiskt verkar ha både statistiken och vetenskapen på sin sida tycker jag det är lite fånigt att gå så hårt emot honom med kritik.

Svar på kommentarer från förra inlägget

Eftersom jag på något sätt fortsätter diskussionen från förra bloginlägget genom att förklara mina åsikter här så tänkte jag passa på att svara på din sista kommentar här också Victor:

"Är det då rimligt att ens börja fabulera i hur Gud hade tänkt sig inskränka sexuallivet som den katolska kyrkan gör? Dessutom, vad är mest rimligt att implementera - att säga åt folk att inte ha sex alls, eller att få dem att använda kondomer? Man måste kompromissa när det gäller ngt så starkt som sexualdriften."

Det känns angeläget att åter påpeka att Påvens uttalande inte handlar om moral utan om vetenskap. På detta sättet så är det du frågar inte relaterat till Påvens kondomuttalande, men jag ska göra mitt bästa för att besvara dig ändå. Först måste jag dock varna om att jag måste använda min tolkning och min syn på kristendomen för att försöka svara på dina frågor.

Enligt mig är det du säger riktigt om att människan är skapad med en fri vilja, något som (även om det låter konstigt) är mycket viktigt i kristendomen. Hade inte människan haft en fri vilja så hade ju både gud och bibelns varande eller inte varande varit ointressant.
Om sex och kyrkan. En frikyrklig präst lär ha sagt att "Gud diggar sex". Tänker du på hur många barn katolska familjer ofta sägs ha så kan man ju tänka att det faktiskt stämmer. Punkten där det klämmer är nog inte sex som sådant, men snarare att ha respekt för det mystiska och det heliga i själva handlingen. Där är inte bara AIDS som är ett problem i ett ultra sexliberalt samhälle utan också den skada vi kan orsaka människor emellan genom otrohet. Enligt mig är detta inte kontroversiellt för att vara en religion. Jag vet ingen religion som uppmanar till otrohet. På rak arm vet jag inte heller någon sekulär ledare som gör det.
Katolska kyrkan får ju mycket kritik för att man uppmuntrar till att vänta. Man blir kritiserad för att man stigmatiserar sex och skuldbelägger människor. I min uppfattning är det kyrkan försöker göra istället att tala om att med sex kommer ansvar.

Att prata om kristendom kan vara väldigt svårt eftersom begreppsapparaten blivit kapad och att så många ord har fått emotionella laddningar som gör att folk har svårt att se igenom orden för att se resonemangen bakom. Jag vill dock försöka delge min syn på ordet synd.
Enligt betyder synd verkligen dålig eller ond. En syndig människa är alltså enligt mig varken en dålig människa eller en ond människa. Ordet synd betyder i min begreppsapparat en handling som leder till "gudsfrånvändo". Detta betyder nog svårt lite för de flesta människor, men gudsfrånvändo handlar om handlingar som gör det svårare att upprätthålla en rak kontakt med gud. Det kan liknas med ett barn gör något väldigt dumt med pappas nya dator. Barnet får sedan svårt att se pappa i ögonen pga skam. Relationen kommer förhoppningsvis återhämta sig, men under ett tag kommer relationen vara förändrad.
För någon som inte är intresserad av varken gud eller gudskontakt borde begreppet synd vara totalt utan betydelse. Som att kalla en programmerare för omedveten om mode. Att förfölja eller döma en annan människa pga synd går enligt mig emot vad bibeln föreskriver där "den som är fri från synd" ska kasta första stenen, där man inte ska se "stickan i sin broders öga" när man inte ser bjälken i sitt egna. Eller där det att döma tillfaller gud och inte människor.
Jag gör detta försöket att förklara hur jag ser på ordet synd för att förklara att det att kalla otrohet för en synd inte (torde) handla om stigmatiserande eller dömande, utan borde ses som ett sätt att med ord försöka förklara en handlings konsekvenser för den gudskontakt man som kristen kan tro att varje människa har.

Slutligen, angående stor sexualdrift och svårigheten att tygla den. Sexualdrift bör vara en positiv del av varje människa, men man får inte glömma att vi faktiskt har ett ansvar för våra handlingar och att varje handling har konsekvenser. Styvfadern hade sannolikt en stor sexualdrift, men på inget sätt ursäktar det de vidriga brott som han antas begått med sina två döttrar.

"Mitt Kina-exempel var att lyfta fram att mindre utvecklade delar av världen inte har lika saklig och fördomsfri sexualundervisning som Sverige. Kanske ingen alls?"

Jag hoppas att det jag skrev tidigare om att andelen 15 åringar som haft oskyddad sex är större i Sverige än i något annat europeiskt land. Det poängterar att saklig och fördomsfri sexualundervisning inte tvunget är en mönsterlösning för att stävja HIV spridning. Det är för all del bra att få saklig information, men det kan vara bra att veta att kanske andra motmedel är effektivare i kampen mot könssjukdomar.

Tack för kontratankarna!

Drömmen om Togo

Först vill jag passa på att gratulera att tjejer, damer, tanter, flickor, töser osv. på internationella kvinnodagen. Jag hoppas att ni alla upplevt att ni fått extra mycket respekt och uppmärksamhet idag.

När jag gick på högstadiet var det en tjej i klassen som drömde om Togo. Jag frågade henne aldrig varför. Säkert mycket för att det var en tid då jag inte visste vad Togo var. Eller en tid då jag i egenskap av att vara tonåring var mer upptagen med mig själv än min omgivning. Det var inte något jag reflekterade över egentligen. Hon tecknade Togos flagga och åt papper. Vad vet jag, kanske var det normalt, det angick inte mig.
När jag sedan gick på högskolan så berättade kompis från samma klass att hon tänkt att hon som drömde om Togo kanske var den vettigaste i hela klassen. Jag kan inte säga om det var då det började fascinera mig, det att någon i min gamla klass drömde om Togo, eller om det först var senare det gick upp för mig hur speciellt detta var. Varför satt det en tjej i Skåne och drömde om ett Afrikanskt land som jag inte ens kände till? Jag har en eller annan udda gång kommit att tänka på det igen.

Idag var en sådan dag. Det var biskopsvigning i Bergen. I vanlig ordning var jag bara intresserad av att gå på gudstjänst. När jag såg att polisen stod utanför kyrkan och att där stod en limousine utanför förstod jag att det var något extra på gång. När såg jag senast en fullsatt protestantisk kyrka? Det kan jag inte säga, men idag var den fylld till bredden. Liturgin idag tog inte den vanliga en timmen utan sträckte sig nu över två. Mitt inne hade de gjort ett litet rum för framträdande av en lokal kör som sjöng tre sånger.
Det var här jag kom att tänka på Togo. Först sjöng man en vacker psalm. Ändå kändes den så blek när man sedan började slå på sina trummor för att sjunga "Siyahamba (We are marching in the light of god). Är det någon som minns "En prins i New York"? Man hade en liknande show här som de har under prinsens bröllop på slutet, där tjejer med olikfärgade sjalar utför en synkroniserad "sjaldans". Det var en tvekan först - applåderar man under högmässa? Sedan släppte det, applåderarna bröt lös. Så vackert, så rytmiskt.

Det finns nog många som tycker att man är en gnällspik när man pratar om att vårat västerländska samhälle saknar något. Vi har ju allt. Du kan hitta en maskin för varje tänkbar uppgift. Likväl beundrar jag hon som drömde om Togo. Och tio år senare förstår jag. För mig är det ett uttryck för hopp att drömma om något bättre. Det är inte att se det dåliga i det vi har, det är att se det bra i vad man kan få. Ifall dagen rymmer mer än en dedikation från min sida så kommer den andra här, jag vill dedicera denna dagen till de som vågar drömma.

Dagens te-budskap är förresten - "May your inner self be secure and happy"

Kärt barn har många namn

Och i Norge tillfaller jag absolut den skaran. I samband med att börja få lite regulär post igen har jag upptäckt att mina brev adresseras till lite allt möjligt. En gång ringde banken upp mig och frågade om jag verkligen bodde där jag sa.. 'Ja..?' svarade jag. Mitt nya kort hade kommit i retur. Det var ju skickat till Åke Karlsson, inte Johan Carlsson. För skojs skull kolla jag vad jag var uppgiven som på gula sidorna. Johan Carlssson, snäppet värre än Carlzon.
I helgen har jag varit på Ikea för att bråka om pengar jag skulle fått tillbaka men inte fått. Vad heter du? Johan Carlsson. De hittade mig, men inte just de fallen som jag pratade om där och då. När vi kollade på Johan Karlsen däremot, där fanns jag. För telenor är jag David. Så blanda mina förnamn med alla möjliga och omöjliga stavningar av Carlsson så har du det. Där är vad jag heter.

Dagens katolska mässa var något av en ovanlig syn för någon som är protestant. Fem minuter innan mässans början var kyrkan full. Femton minuter till efter det, fortsatte det att komma in folk. De katolska mässorna på engelska är så vackra. Istället för krångliga psalmer som ingen sjunger med i så har man alltid samma enkla och vackra sånger. Hela kyrkan fylls av ljuvlig sång, där det är kören längst fram som sätter tonen. Mot slutet av mässan hälsar man varandra guds frid. Leende människor som trycker din hand. När mässan är klar samlas Afrikaner och Filipiner i leende skaror. Som man önskar att även de protestantiska gudstjänsterna var lika vackra och kärleksfulla.

Rom

Det är nästan så att man inte vet var man ska börja. Men det är å andra sidan kanske ganska naturligt. Var börjar egentligen Rom? och var slutar det? Mina förväntningar var inte höga, jag åkte för att besöka N. Kanske inte så överraskande blev jag således väldigt imponerad. Begreppet Rome wasn't built in a day har fått en mycket mer konkret innebörd nu.

Så jag tror vi börjar där vi har en ände att gripa tag i. På fleslands flygplats i Bergen. När jag kommer dit en och en halv timme innan flyget skulle gå hade jag tänkt mig att enkelt checka in på maskinen och sedan lämna av bagaget. Systemet var tydligen inte så praktiskt som det borde. Istället blev jag stående i kön med den obligatoriska åtta familjemedlemmar familjen som bara står och tittar till höger och vänster i kön. Check in personalen som bara lämnar sin disk och en kö som väljer att inte röra på sig på femton minuter. Semestern börjar med andra ord med stress. När väl en check in dam kom, så använda hon en ny lucka, så alla vi KLM:are spände upp vår kö på fel sida om linjen man inte få passera. Jag hinner köpa en påse M&M innan flyget lyfter. Välbehövd lunch tänker jag när jag långsamt äter på dem en efter en. Transfern i Amsterdam går ganska smärtfritt. Väl inne i flyget undrar speakern ifall Ann, Su, Ki och Ann finns på flyget. Ingen reagerar. Speakerrösten informerar lugnt om att deras bagage kommer tas ut ur flyget pga eventuell bombrisk. Till sist kommer de också på planet.
När stewarden gör den rutinmässiga demonstrationen av flygets förnödenheter så lyckas han dra av syremasken från sin lilla plastslang som ska föra in luften till den nödställda passageraren. de flesta skrattar. Väl av marken är det första som händer att hela matvagnen välter och de små kubiska isbitarna rular ner längs flygets mittgång. Har det att flyga alltid varit såhär?

Att räkna upp de sakerna jag sett i Rom tror jag inte skulle gå. Pantheon såg jag första gången utan att veta att det faktiskt var Pantheon. Jag hade förväntat mig mer Jupiter och Romerska gudar. Mer Romarrike Jag hade förväntat mig färre kyrkor. Jag hade förväntat mig en mer segregerad stad - här är kolosseum, här är staden. I verkligheten sitter allt ihop. En jag satt brevid på flyget berättade att det var för att italienarna var för lata för att riva ner de gamla byggnaderna. St Peterskyrkan var enorm. St. Paulus kyrkan var enorm. En hel rad kyrkor var helt enorma faktiskt.

Höjdpunkten var nog Villa borghese. En gång i tiden tillhörde detta enorma komplex Borghese familjen, tills de bestämde sig för att sälja den och Rom bestämda att det skulle bli park. Där kunde man hyra motorassisterade parcyklar. Så kul tror jag inte jag har haft sedan jag åkte radiobil som liten.. Jag och N susade fram lika okontrollerat som karaktärerna brukar gör i biljakter i svart vita filmer. Sådana där biljakter där kameramannen har snurrat kameran lite extra långsamt för att allt ska gå snabbare på filmen sen. Vi vinglade fram och lyckades ta oss förbi intet ont anande turister som gick runt lyckligt ovetande om hur lite kontroll vi egentligen hade över åbäket. Åtminstone i början, sedan fick vi bättre kontroll på den.



Vatikanmuseet var förunderligt. Tyvärr var man ju inte ensam om att vilja se det, så där fanns ingen direkt möjlighet att faktiskt stå still och ensamt beundra vad det bjöd på. En stackars polis fick mana på folk att gå vidare så att det inte blev stockning i de "trånga" korridorerna. Där måste säkert någon stå och säga move along hela dagen. På tal om enformigt. Det sixtinska kapellet var ingen besvikelse, något jag egentligen hade förväntat mig. Inte bara kände jag igen bilden med Adam och Gud utan även när Adam och Eva förvisas ur lustgården och den stora målningen på ena kortsidan om när folks hamnar i himmel och helvete.
Det som nog egentligen gav mest på museet var de tre Dali målningarna som hängde där. Där stannade inte så många turister till, så där fick man faktiskt, otroligt nog, vara ensam.
Kön till museet tog bara en halvtimme. Och då började den ca 400m längre fram än den hade gjort dagen innan när vi bestämde oss för att det nog inte var lönt.

Drottning Kristina hängde där en bild av i St Peterskyrkan förresten. Vårat avtryck i Rom. En plats hette Thorvaldsen också. En dansk fick jag höra att det var uppkallat efter. Tänk att där finns en liten bit skandinavien även i kulturens huvudstad.