Ny sida. Slut?

Dag för dag så närmar sig tiden för avresa och efter att lägenheten blivit såld måste det erkännas att jag börjat längta efter det som ska komma mer än jag kanske borde. Häromdagen tog jag fram de gamla böckerna med japanska tecken igen. Kom jag ihåg hur man gjorde mån tro? I början vad det kanske lite trögt, men det visade sig snabbt att handen kom ihåg. Och när det blivit fart på handen så väcktes också gamla minnen. Precis som doftar ofta kan fungera som ett kraftigt minnesstimuli så blev det att sitta och teckna de små japanska kurvorna fram och tillbaka en övning som förde mig bakåt i tiden. Och kanske också framåt?

Det är svårt med den kraftiga längtan i sitt bröst att samtidigt känna ett vemod över det man ska lämna. Det är märkligt med tanke på att jag ska till andra sidan jorden, men på ett plan kan jag uppleva det som att jag samtidigt ska hem. Hem till en plats jag aldrig varit på. Hem till den plats jag upplever jag borde vara på.

Vissa goda saker för det ju också med sig. Nu blir det slut på det ständiga politiska käbblet här. I det att jag lämnar Skandinavien så avser jag också sluta slå mig för pannen och förundras varje gång det ena nya förslaget ter sig precis lika absurt som det föregående gjorde. Och för att vara ärligt tror jag Skandinavien kommer klara sig helt fint utan det. Tack till alla som tagit sig tiden att läsa, förlåt till alla som upplever att de slösat bort sin tid. Nu är det hög tid för mig att vända sida.

Billy 2

Ur humanisternas idé-program står följande punkt att läsa:

Kommuner bör inte överlåta offentliga angelägenheter, som social omsorg eller
drogrehabilitering på religiösa organisationer, eftersom den personliga integriteten på
livssynsområdet där inte kan förväntas vara garanterad.

Så det fungerar i Norge (och därför antagligen också i Sverige) är att tjänster som dessa läggs ut på anbud. Sedan får olika organisationer tävla om att vinna kontrakten för att få ta hand om vården. I en sann sekulär stat ska staten inte lägga sig i livssyn, de mål som definieras och man får ge anbud på bör endast röra den effekt man önskar, alltså att de som har problem med knark ska få bli friska igen. Och det är väl också så det fungerar idag misstänker jag, där organisationer såsom kristna har möjlighet att föra drogavvänjningsprogram som även inkluderar predikande och pådyvlande av livssyn.

Att vara fast i ett drogmissbruk är inte kul. Jag har aldrig varit det, men likväl har jag förstått detta. Det är inte kul. Det kan förstöra ett liv helt. Lågan slocknar lite om lite tills den tillsist ej längre brinner, då är det försent. Det är enkelt för den friske personen som sitter vid sin dator att slå värn om missbrukarens personliga integritet. Verkligheten för många med missbruk är dock (sannolikt) en fruktansvärd självbild som ständigt blir förstärkt via ett rationellt samhälle som ser snett på dem. Deras missbruk i samarbete med oss omkring, allmänheten, jobbar på högtryck för att bryta ner både psyke och kropp hos den som knarkar. Bryr sig knarkaren om hans okränkbara integritet från att vara fri från att andra ska försöka pådyvla honom deras egna livssyn, eller vill han helt enkelt bara slippa sitt knark och återvinna någon form av halvsund självbild?

I den norska tidningen Megafon som säljs av narkomaner hade man en gång ett reportage om detta. Man hade både en debattartikel som debatterade för kristen drogavvänjning och en artikel som argumenterade mot det. Bland argumenten för var att denna formen av behandling, åtminstone i Norge, har visat sig mycket effektivare än merparten av alla andra behandlingar. Ifall man accepterar perspektivet att ett drogmissbruk vilar och gror i en dålig självbild är inte detta tvunget märkligt eftersom den religiöst grundade behandlingen är intresserad av att få individen att känna sig sedd. Att individen ska finna en "personlig frälsare". Kanske det att man engagerar sig och lägger i personens livssyn kan bli en väg för en person som alltid blir sett snett på att bli sett normalt på för en gångs skull.

Jag har i min omgivning ingen erfarenhet av drogmissbruk. Däremot har jag en släkting som varit med i ett avprogrammeringsprogram. Vad jag skriver härefter är min tolkning av vad som hänt och mina tankar som jag tänkte i det allt detta hände. Det är vad jag sett och tyckt, inte vad min släkting själv har berättat. Han var delaktig i någon form av nazistiskt samband och hans bästa vän åkte i fängelse efter att ha knivmördat en invandrare i en bar. Släktingen, han hamnade på avprogrammering hos en värdfamilj på annan ort. Det som gjorde ett bestående intryck på mig i hela historien var dock en känsla av att samhället egentligen inte var intresserad av min släkting. Hans koppling till det nazistiska sambandet uppkom sannolikt från en osäkerhet och problem med att hitta en plats i det svenska samhället. Avprogrammeringen verkade dock bara vara statens sätt att hantera ett problem man funnit, nämligen nazistiskt samröre, långt mer än ett försök att ta hand om en individ i vårt samhälle. Avprogrammeringen tog slut och sedan var han tillbaka i samhället igen. Men osäkerheten som det nazistiska samröret fick bli en första provisorisk lösning på? Det problemet var inte intressant. Staten sa, "fy! du får inte vara nazist", men man gav inte något annat alternativ.

Det är denna historia jag tänker på när jag läser om humanisternas rädsla för att man ska pådyvla livssyn på människor. Att ett samhälle som vill täppa igen möjligheterna för individer att pådyvla livssyn på varandra är ett kallt samhälle som inte bryr sig. Och att det samtidigt är ett samhälle mer fokuserat på en aversion mot icke-privata livssyner än fokuserat på att lösa de problem som bubblar i samhället.

Expedit upp, expedit ner

För de flesta är ovanstående bara en expeditmöbel uppmonterad och sedemera nermonterad. För mig är det dock, när man tar alla minnen knutna till denna möbel i beaktning, en stark symbol för en början och ett slut på en vistelse. Det är konstigt att tänka på att den möbel som jag en gång i tiden spenderade så mycket möda på att få upp nu har blivit nermonterad, och att den med största sannolikhet också så kommer förbli.

Och hur det går med den nya ventilationen? Det går, fast långsammare än planerat. Ifall inte de två kvarstående hålen blir gjorda imorgon vet jag inte riktigt vad som händer.. men de två som har blivit gjorda ser väldigt fina ut, och luften har faktiskt blivit märkbart lättare här inne.

Ting som Google vet om mig..

Att antingen har jag lust att ta ut ett förbrukarlån med 20% ränta, eller så har jag lust att åka till Nepal för att träna Yoga. Hmm, undrar vilken jag ska välja.

I Bergens Tidene har man förresten uppmärksammat stadens cykelsituation. Nog kan jag tycka att de spetsat till det en del när de klagar över den cykelvägen jag tar till jobbet varje dag, men en sak har han rätt i. När man kommer till centrum är det "vär man for seg".

Inte så farligt som det låter

När USA och Iran kivas som aldrig förr. När Israel berättar hur de vill slå till i förebyggande syfte. När EU tar beslut för att reglera det samma internet som de berömde när frihetskämparna i mellanöstern använde det. Diktatorerna där nere har bytts ut mot nya diktatorer. När forskarnas temperaturgrafer pekar genom taket och Kina bygger ett kolkraftverk i veckan. När man lagstiftar att regeringen ska få avlyssna alla och folk tänker att det är för deras egna bästa.

När mögelkontrollanten står i mitt badrum och ser bekymrad ut. "Behöver man renovera kan det kosta upp mot 200.000 Kr". När Norge investerar i oljesandprojekten, säger att det är bra för miljön för att Statoil är så förträffliga och folk tror på dem. När de som stiftar våra lagar utnyttjar de samma för att smita undan att betala skatt på sina jättearvoden. När de rika smiter iväg till Schweiz för att slippa skatt samtidigt som deras länder dignar under i skuldkriser som skapats av banker som å de rikas vägnar spekulerat bort enorma summor pengar. När de rika säger att de "måste" göra det.

Ja, då finns det väl bara en sak att göra.

Och sedan le. Varför inte?

Skolan och samhället

Ibland kan allt detta prat om konkurrenskraft bli lite mycket. Det tränger liksom sig på. Nästan så att man kan bli lite stressad. Denna konkurrenskraften finns givetvis på tapeten lite överallt, men där jag stött på den nu senast är i en debattartikel på DN skriven av lärarförbundets ordförande. Inför den stundande avtalsrörelsen önskar lärarförbundet att lärarlönerna ska ökas med 10.000 kr i månaden. Det är början på en artikel som sedan bland annat beklagar sig över hur Sveriges konkurrenskraft ständigt försvagas pga vårt svaga utbildningsväsen. Missförstå mig nu inte, jag har verkligen inget emot att lärare skulle få bättre betalt och jag har full respekt för ett yrke som jag tror är betydligt tuffare och mer bespottat än mitt egna. Men allt detta prat om Sverige och konkurrens kan ju göra en.. stressad.

Det man önskar att uppnå genom att höja lönen till lärare är att höja statusen till yrket och på sådant vis attrahera mer ambitiösa unga människor till att välja den vägen i livet. Under en längre tid har lärarutbildningen tappat sin attraktionskraft och de låga intagningspoängen till utbildningen har dessvärre gjort det till ett sista alternativ till många studenter (givetvis inte alla) som man kan välja när man inte kommit in på det man ville. Jag tror inte man ska hålla sig med några illusioner, läraryrket är ett tufft arbete. Det kräver sin man.

Resonemanget är inte nytt. Politikerna har länge pratat om vikten av att höja lönerna. Men det perspektivet man väljer i debatten snävar in de möjliga perspektiven. För genom våra resonemang förminskar vi människor till att endast fungera som ekonomiska robotar. Detta är ett problem vi ofta ser i den offentliga debatten, precis som tillväxten överskuggar bland annat Sveriges integritet i de politiska besluten vi (inte) tar kring vår vapenindustri, så överskuggar alltid privatekonomin som morot alla andra dimensioner när vi försöker förstå oss på människor. Och betygen och möjligheten att göra Sverige "konkurrenskraftigt" överskuggar alla andra motiv när vi försöker förstå vad som är en bra skola.

Vad är en bra skola?



Det fanns en djupare debatt kring detta förr. I Tyskland använde man sig av termerna bildung och ausbildung för att skapa en begreppsvärd där det man lärde sig inte hade ett egenvärde. De fria ramarna som detta kan skapa oss, och den friheten den ger oss att reflektera över vart vi vill ta oss som kollektiv berövas vi snabbt när utbildning istället förminskas till att handla bara om hur man kan göra barn till nyttiga kuggar i ett samhällsmaskineri. Det för tankarna till en kommunistregim, men jag vill mena att trenden varit att vi gått mer och mer från att ha utbildning för att vidga horisonten till den enkla individen till att endast ha den som ett verktyg för att främja tillväxten. Norge är ett bra exempel på detta där man införde kvalitetsreformen 2001 för att aktivt satsa på att få studenter till arbetsdugliga enheter. Märk väl att detta inte utfördes i ett land pressat av ekonomiska svårigheter utan i ett land där man egentligen har de ekonomiska förutsättningarna för att aktivt välja vart man vill ta sig som samhälle.

Det är lätt att ryckas med i debatten, och det är lätt att anpassa sig till ett tankesätt där vi genom att låta ekonomin dominera glömmer bort att vi alla är fria individer. Kanske det är just detta som är så stressande med en artikel som denna. Denna ständiga strävan efter mer. Detta att vi måste hela tiden ha mer. Som individer och som samhälle. Det är överflödet som kommer lösa våra problem.

Fast den gör ju inte det och även om överflödet kontinuerligt ökar, så verkar problemen bestå. Var är förståelsen att pengar i sig själv inte är något gott? Det intressanta är ju istället vad man väljer att göra med dem. Vill det sig illa kan man få vanföreställningen att det enda vettiga man kan göra med pengar är att försöka skaffa sig mer pengar; om detta handlar den Svenska konkurrenskraften. Den goda nyheten är att även om både lärarförbund och politiker låser sig fast i en debatt om kronor och ören så finns det många människor som väljer att ta ett steg tillbaka och reflektera över vad man önskar åstadkomma. Människor som ser att vi är mer än vad som ryms i ett räknestycke, och som önskar att våra barn också ska vara det. Och vad var det nu denna demokratin vi ständigt talar om egentligen handlar om?

Att delta eller inte delta

Gjorde Reinfeldt fel när han inte deltog i minnescermonin för de dödade i Oslo? Jag tycker det. Jag förvånar mig över att 2 av 3 i godmorgon världens nyhetspanel inte tyckte det. Hade det också varit fel om ledaren hade hetat Göran Persson eller Håkan Juholt eller Torbjörn Fälldin och de inte hade deltagit? Ja, det tycker jag. Man ska dock inte blanda ihop denna åsikten med att jag är förvånad. Reinfeldt har aldrig lanserat sig själv eller framstått som en känslomänniska. Det var tom till den graden att inför förra valet (eller var det förr förra?) så diskuterade de politiska kommentatorerna var den mänskliga Reinfeldt befann sig. Den styrkan Reinfeldt har haft som politisk ledare att han alltid framstått som lugn och sansad och ständigt baserad på logik och sunt förnuft. Det är sannolikt detta som har gjort att en stor del av det svenska folket fått ett stort förtroende för Reinfeldt, för vi är ett folk som tenderar att prioritera det intellektuella, apolloniska och rationella framför det dionysiska, kaotiska och känslobaserade.

Men att vara lugn och sansad och ständigt basera sig på erfarenhet och hålla sig till det säkra fungerar bäst när man rör sig i en bekant miljö. Oförmågan att markera att något utöver det ovanliga har hänt är enligt mig en svaghet. Ifall vi som samhälle har en ledare som inte låter sig beröras och förstå att det som händer betyder något. Det att man saknar en förståelse för att här har något hänt som säger något om oss och om vår nutid. Oförmågan att förstå att det faktiskt finns dagar då det är lämpligt att inte hålla butikerna öppna eller bara köra på som vanligt, just för att låta oss som samhälle förstå att vår nutid betyder något, och att vi som samhälle ständigt tvingas förhålla oss till det. Att ignorera eller bara hantera det som hänt på slentrian är också ett sätt att förhålla sig på, men det är enligt mig ett dåligt sätt.

Försöka förstå?

Över en vecka har gått sedan det otäcka dådet i Oslo. Det har varit en långsam vecka. En vecka som nästan känts som två, eller som tre. Nyhetsmedier i utlandet har börjat gå vidare med sin rapportering, nu finns det andra saker som är mer aktuella, mer otäcka eller kanske bara mer attraherande för läsarna. I DN så skrev Anne Holt ett debattinlägg där hon försöker förstå. Förstå hur och varför något sådant här kunde hända. Det är en liten trevande början att försöka sätta sökljuset mot det norska samhället, kanske i förlängningen också mot det skandinaviska. Själv tror jag det är en väldigt svår debatt att ta. Ifall det finns något människor inte tycker om så är det debatter där man kritiserar en del av deras egna identitet. Norrmännens identitet som norrmän, eller vår identitet som fredliga och duktiga skandinaver. Kanske är det trots allt en debatt som man borde ta. Terroristen i Norge framstår som ett tämligen nytt fenomen. En människa som utför vad vi betecknar som omänskligt, och sedan inte tar livet av sig själv. En person som experterna vid första anblick inte verkar beteckna som psykiskt sjuk. En människa som verkar förstå vad han har gjort, men som inte ångrar sig. Det rörde sig väl knappast om en väldigt social människa, men trots allt en människa som inte var isolerad och som kunde föra en vanlig sansad diskussion med sin taxichaufför dagen innan sina gärningar.

Vad kan ha skapat denna perverterade personen? Det är naturligt att en början på en sådan debatt tar plats. Det är också naturligt att två läger skapas. Ett läger som menar att vi är formade av vårt samhälle och ett annat läger som menar att vi är definierade av vår genetik. Dessa läger har fört denna diskussionen länge nu. I förhållande till denna diskussionen är det sannolikt att vad som hände i Oslo bara blir en händelse i mängden som bekräftar redan tänkta idéer. Själv så tror jag det finns svar på den frågan som Anne trevande försöker lägga fram. Jag tror det finns svar under ytan som är svåra att sätta ord på, men som nog i förlängningen hade varit bra för oss att kunna konfrontera. Den perverterade var över 30 år, men personligen tror jag på många sätt att han fortfarande är som ett barn. Inte i betydelsen ett oskyldigt barn, men i betydelsen en person med ett stort behov för uppmärksamhet och bekräftan. En person som har svårt att klara sig själv och utan en fast självbild som åldern allt eftersom brukar ge människor.

Äcklad

Det är svårt att sätta ord på de känslorna jag får nu i samband med massakern i Oslo. Min syster var som tur var inte där och det är inte så att jag känner mig rädd att detta ska hända här i Bergen också. På ett plan känns det så overkligt. Som om det hänt och händer på en annan planet och inte på andra sidan av landet. Men även om vi här inte personligen har påverkats så är det en känsla av illamående som uppkommer.

Så meningslöst, så otroligt meningslöst. Är kanske en av de ting jag känner. Om jag hade varit en människa med mer distans till det hela och med mindre känslor kring det hade jag tyckt att det var intressant att analysera samhällets reaktion på dådet och hur man skrev att "dådet kan vara kopplat till Afghanistan eller Libyen, men det är också möjligt att det har med Muhammed karikatyrerna att göra". Som om man hade facit för hur man ska reagera på ett terrordåd redan i förväg. Men den distansen har jag inte. Mina tankar går till de många. De otroligt många familjer som har blivit påverkade av den en galnings verk. Min förhoppning är att Norge som nation väljer att gå den svåra vägen och därmed försöker lära sig och behandla det som har hänt på ett bra sätt.

Tillbaka

Lägenheten ser ungefär ut så som man minns den, bara lite annorlunda. Gurkan som vi glömde i kylskåpet hade trots allt inte blivit så hemskt som man hade kunnat frukta. En liten märklig lukt pryder hela lägenheten, men den försvinner snabbt efter att ha vädrat. Sådant är välkomnandet när lägenheten säger välkommen tillbaka till vardagen.

"Modernt" tiggeri?

Idag läste jag en nyhet som fick mig att dra lite på smilbanden. Det handlade om en ny, sofistikerad, metod för tiggeri som polisen nu varnar för. Det handlar om afrikaner som har börjat tigga med hjälp av en betalningsterminal. Varje människa kan ju förstå att detta är snäppet mer sofistikerat än romerna som sitter med koppar i gatuhörnen. Eller tja, nyheten hade väl inte varit så kul i sig själv, om det nu inte hade visat sig att den stackars Ugandaren var en student som jobbade med att sälja böcker. Jag kan föreställa mig att det var en lätt pinsam tillställning när polisen skulle arrestera denna luriga tiggaren.

Varför politikerna kanske trots allt inte kommer klara steken

Det låter kanske som en Norgehistoria fast det är dessvärre inte det. Det handlar om det man kallar för "monstermasterna" som man ska bygga genom Hardanger i Norge. Till att börja med motiverade man bygget med att utan den extra kapacitet som dessa masterna tillför så skulle man inte längre kunna försörja Bergen med ström. Det brukar vara nog för att mobilisera en ganska ansenlig mängd bergensare. Nu var det bara så att det inte helt stämde. Det är inga problem med att försörja Bergen med ström. Problemet är att man vill börja driva de norska oljeplatformarna med ström istället för gas. Och oljeplatformar är väldigt energislukande..! Så, när man kopplar in sladden till platformarna i Bergen, det är då problemet plötsligt börjar komma. Så då bygger man dessa monstermasterna ökar kapaciteten och problemet är löst.

Men då kan man fråga sig varför man vill driva platformarna med ström? Jo, det är ett klimattilltag. Platformarna står nämligen för merparten av de norska koldioxidutsläppen och genom att börja driva dem på vattenkraft så minskar man sina koldioxidutsläpp rejält. Jätte bra idé, eller hur? Bara det att då använder man upp den vattenkraften som man annars skulle exporterat till Europa, vilket gör att Europa får börja bränna gas istället för att tillfredsställa sina energibehov. Norge klarar av sina klimatmål, men globalt sett gör man egentligen ingen vinst vad gäller utsläppen..

En demonstration en vacker lördag

Det var ju egentligen precis det som jag önskar mig som utspelade sig på Festplassen i Bergen. Människor som demonstrerade och visade sin vilja. Det är en av grundpelarna i en välmående demokrati att människor klarar av att engagera sig i sitt samhälle mer än vart fjärde år när det är val.

Likväl var det väl minst sagt något små-komiskt över det som utspelade sig där, på Festplassen, denna lördagseftermiddagen. På ena sidan stod 5 - 10 äldre människor med en stor skylt där det stod "Stoppa Islamiseringen av Norge". På andra sidan torget stod kanske 100 människor med skyltar där det stod "Inte mobb kamraten min" och emellan stod det 2-3 poliser. Lite längre bort satt en polis i en piketbil och rapporterade från platsen. Där stod de i två timmar eller något liknande och tittade på varandra. På ett annat hörn av torget pågick en konsert till fördel för Kongo. Musiken fyllde platsen för denna politiska demonstration. Det är engagemanget i samhället jag längtar efter, likväl frågar jag mig ifall denna demonstration kan ses som ett uttryck för medborgardemokrati. Om inget annat var det åtminstone ett ganska komiskt skådespel.

Söndag

Söndagen börjar lida mot sitt slut och krutongerna har lämnat ugnen. Mina blev röda av den Etiopiska kryddan som jag kryddade dem med rikligt. De smakar precis som de borde antar jag, som en blandning av olika starka kryddor. Av någon anledning blev jag lite besviken. Ns krutonger blev mycket godare, det är som om hon hade en plan med sin kryddning. Hon brukar vara duktig med sådana saker, själv brukar jag fumla i mörker. Matlagning kan ofta kännas som en gissningslek. Nåväl, jag har trots allt kommit långt sedan för "länge sedan".

Vi var och såg Eat Pray Love tillsammans, eller Spis, Elsk, Lev som den heter på norska.. antar att pray ordet är ett känsligt ämne i vårt samhälle. Det var en ganska övervägande del tjejer i salen.. de enda killarna som var att se var där tillsynes med sina bättre halvor. Det var lite kul att få ta del av berättelse ännu en gång, även om filmen ibland kunde kännas lite krystad och lite som om man bara slängt ihop några av de bra citaten i boken till ett kollage av häftiga one-liners. två timmar och tjugo minuter är kanske trots allt inte tillräckligt lång tid för att berätta en komplicerat enkel historia.

Hösten har ju onekligen börjat närma sig och även om det varit fantastiskt vackert väder de senaste dagarna så har jag inga illusioner angående vad det är för väder som är i ankommande. I torsdags var jag ute och köpte några fina blå stövlar.. sådana där som osökt får mig att börja tänka på göteborgare. På internet hittade jag en (förhoppningsvis) bra jacka som ska klara av att både hålla ute regnet och samtidigt andas. Skillnaden i pris mellan att köpa den i Norge och från internet i utlandet var över 60% av det norska priset.. Exklusive vad tullen tar betalt.

Ensamhet

Det sägs att den norska folksjukdomen är ensamhet. En liten kärna i människors inre som gör det svårt för människor att sträcka sig ut till andra. Inte alla är smittade, så klart. Men vissa är det och kanske är det de människorna som ofta inte helt märks. Jag tror inte bara det är Norge som drabbats av sjukdomen, jag tror den finns i Sverige också. Det är något hjärtskärande att höra om människor som dör i sina lägenheter. Ingen saknar dem, så de upptäcks inte förrän deras granne märker att det börjar lukta illa i uppgången. Det finns och det levs liv där människor inte förmår sträcka sig ut till sina medmänniskor, eller där människor aldrig får den naturliga situationen som de hade behövt för att finna modet till att lämna sitt utanförskap bakom sig. Ett utanförskap som inte handlar ett dugg om pengar eller jobb, bara om medmänsklighet. Och det finns de av oss som kan befinna sig bland stora folkmassor med människor, vara bekant med många många, men likväl lever med en ensamhet som äter inifrån. Det sägs att det inte spelar någon roll hur många ferraribilar man äger, ensamheten inuti fortsätter likväl att gnaga.

Jag har under en månad haft möjligheten att bo ensam medan N har varit ute på resa. Att säga att det per automatik lett till en gnagande ensamhet skulle vara fel. Det har funnits människor jag besökt och människor jag arbetat med. Likväl har det gett en möjlighet att åter få uppleva det livet där man inte naturligt varje dag har möjlighet att dela sin vardag med någon annan. Det är inte alltid en lätt tillvaro, men kanske just därför att den inte alltid är så lätt så är det också en fantastisk möjlighet att förstå något om sig själv som man aldrig skulle kunnat förstå när man lever i bekvämlighet. Att träffa andra sidor av sig själv, när det som tidigare naturligt upptog din tid inte längre finns där. Det ger mig en respekt för de gamla människor som t.ex. min farmor som så länge levt så ensamt. Att varje dag få möta denna ensamhet kan inte alltid vara lätt. Visst är det så att det finns människor som aldrig är ensamma eftersom alla är deras bröder. Men alla människor är inte på det sättet. Jag är glad att denna tiden av ensamhet nu ska slut, samtidigt som jag är tacksam över att den givits mig för att åter förstå vad jag en gång visste. Kanske det hade varit bra med en månads ensamhet åt alla, lite som ramadan i muslimska länder. När ramadan lär människor förstå vad fattigdom innebär så skulle kanske många av oss behöva förstå vad ensamhet innebär för att bättre klara av att vara medmänniskor för varandra.

Kriget som jag.. fortfarande inte förstår.

Vi förstår alla att det är för allas bästa, att det egentligen inte är en fråga om val att vi befinner oss nere i Afghanistan utan en fråga om plikt. För ett land som snart hållit sig utanför krig i 200 år så är det märkligt att vi blev inblandade i just detta kriget. Afghanistan har ju aldrig attackerat oss. Inte någon annan heller för den delen. Afghanistan har varit ett ockuperat land sedan länge tillbaka. Det som hände var att Al-qaida flög in två flygplan i world trade center och 3000 amerikaner omkom. Idag, snart 10 år efter, har upp mot 100000 civila människor dött i Irak och förmodligen ett stort antal i Afghanistan också. Men det är inte Al-qaida man slåss mot längre. Nuförtiden slåss man mot talibanerna tydligen. Efter allt att döma är talibanerna religiösa fundamentalister som i bästa fall skulle klarat av att mobilisera en åsna, långt ifrån ett flygplan. Det är ett härdat folkslag som framgångsrikt lyckats bli icke utrotade även tidigare. Jag hörde en gång någon prata om en nostalgi över när det var kommunisterna som krigade i Afghanistan. De var ju åtminstone män nog att gå in där och kriga själva, de använda inte obemannade flyg.

Och vad händer med människor i krig? Vi minns ju norrmännen som skulle hamna i Valhall. Hur är det med Amerikanerna? Det pågår en omtalad rättegång mot Amerikanska soldater som lär ha dödat människor för att kunna ta kroppsdelar som souvenirer. Det är denna formen av galenskap som vi ser det som absolut nödvändigt att skicka våra soldater till. Till en ockupation av ett land som pågått under olika makter i flera tiotals år, utan slut i sikte. Tänk ifall vi istället kunde lägga dessa pengarna på att ta emot människor som flydde istället? Då hade talibanerna fått sitta där i sin lilla öken utan folk att förtrycka.

Krig och kamp

I Norge så har afghanistansoldaterna fått ge sina egna perspektiv på kriget som de deltar i. Givetvis så är Norska försvarsministern förskräckt. Bland andra saker har följande komit fram:

«Det er sånn som det er her nå, vi håpet det skulle bli. Man verver seg ikke til Afghanistan for å redde verden, men for å være med i en skikkelig krig», sier soldatene.

Jag minns hur det var intressant att höra en radioteater baserat på dagboken till en av de svenska FN-soldaterna nere i Kongo på Dag Hammarskölds tid. Rasismen var, vilket man kanske kunde vänta sig, utbredd hos de Svenska soldaterna och de flesta visste knappt varför de egentligen var där. Det var som om de blev en tredje maktfaktor i staden. Egentligen inte på någons sida och inte heller mot något. Bara några som hindrade att saker hände (och kanske det egentligen var ganska bra). Det intressanta med skildringen är hur alla dessa människor hamnade i en situation som ingen av dem egentligen förstod. Och hur detta skapade rädsla och osäkerhet hos dem. Själv tror jag kanske inte tvunget det är dumt att soldater som ska ner till Afghanistan gör det under förevändningen att de faktiskt ska till ett krig. Jag tror det är det bästa sättet för dem att hålla sig någorlunda psykiskt friska genom det inferno som krig med största sannolikhet kan innebära. Jag tycker dock det är viktigt att man förstår att soldater är inte tvunget änglar. Inte ens om de kommer från skandinavien.

Ljus

Vissa människor blir av med sina jobb. De hamnar i vad numera kallar för "utanförskap" vilket inte tvunget betyder att man är så mycket utanför, men åtminstone att man är ganska fattig. Vissa av dessa är som ett litet ljus som sakta slocknar in i en dvala av intetgörande. Andra människor är tvärt om. De inte bara har ett jobb utan de får dessutom massa extra jobb. De jobbar inte 40 timmar i veckan utan 50 och har ju således egentligen inte tid att göra av med sina pengar. För vissa människor så är detta riktigt och en trevlig tillvaro. För andra människor så är det som ett övertänt ljus.. som tillsist blir utbränt.

Och så är det någonstans i Sverige varje dag. Ljus som slocknar, ljus som blir utbrända. Ljus som tänds igen och utbrända ljus som kommer tillbaka. I ett evigt kretslopp vi väljer att kalla för arbetsmarknaden. Och egentligen så är det ju ingen som helt vet vad som skulle hända om man petade runt lite i reglerna i den där marknaden. Som här i Norge. Här jobbar vi bara sju och en halv timme per dag. Frågar du mig så är inte det för lite. Jag undrar vad som hade hänt ifall man hade jobbat sex timmar istället..? Kanske hade färre ljus slocknat och färre behövt bli utbrända. Kanske inte.. Lite tråkigt kan jag åtminstone tycka det är att man inte direkt debatterar det i politiken.

Johan och de medelålders damerna

Av en eller annan grund, jag vet inte varför, så har jag nästan alltid kommit väl överens med medelålders damer. Och så även dem med mig. Kanske det kan bero på att jag är en fullständig missmatch min egna generation och mitt egna kön när det gäller intressen. Det kunde åtminstone verka så när jag idag påbörjade min Lu Jong kurs. Lu Jong är en form av Tibetansk träning som används av munkar för att hålla hälsan uppe.

I Sverige har man friskis och svettis, och tibetanska höglandet har man Lu Jong. Eller något åt det hållet, så insatt är jag egentligen inte. Det var jag och sedan var det fyra medelåldersdamer som vägleddes en första kursdag av annan medelålders dam med lite mer emfas på ålders än de övriga. Och där stod vi alla tillsammans och gjorde vandrande Qi-gong för ryggen eller vildhäst som vilar eller yak som skrapar sin skuldra. Och det var ju egentligen ganska kul. Men tala om att det skulle sett fånigt ut om någon utomstående varit där! Som små grodorna fast utan en julgran.

Vägledaren, som var utbildad i Sverige, pratade ofta och väl gott om mitt hemland. Varje gång tittade hon på mig och visst kändes det lite bra. Hon berättade att man i Vellinge kommun hade infört Qi-gong som hälsoåtgärd åt människor och att man drivit detta i gott 10 år. Tydligen så hade det fungerat väldigt bra. Ni Svenskar är först sa hon, sedan kommer vi norrmän efter.

Så var det också detta med Lu Jong. Redan nu känner jag att jag är påväg till ett ännu mer hälsosamt liv, länge leve medelåldersdamkultur!

Qi gong till folket

Jag läste att man i Kristiansand i Norge erbjuder qi gong till alla invånare. Först ska man göra det på prövobasis och sedan, om det slår an, ska man införa det permanent. Och det hela känns uppiggande och inspirerande i förhållande till allt detta tjat om RUT och ROT och allt möjligt annat gråtråkigt praktikalitetsprat. Det får mig att drömma om jag hade fått ha en alldeles egen kommun jag bestämde över. Isåfall så skulle jag skickat några av kommuninvånarna till Kina för att lära sig ordentlig qi gong för att de sedan skulle kunna komma tillbaka och erbjuda människor att träna i staden. Jag tycker det skulle vara spännande att se hur den ekonomiska kalkylen skulle se ut för ett sådant tilltag. Å ena sidan kostar det ju uppenbarligen pengar att skicka människor till Kina. Men det kostar ju också pengar att ha dem gåendes arbetslösa och modlösa hemma i samhället. Och sedan har man hälsoaspekten av det hela. Hur kan man ekonomiskt räkna på ett tilltag som förhoppningsvis ökar den allmäna folkhälsan? Jag brukar tänka på det varje gång jag tar cykeln till jobbet.. Hur mycket pengar skulle man sparat ifall alla de som kunde valde att ta cykeln istället för bilen till jobbet? Hur mycket skulle fetma och ohälsa gå ner i samhället?
Jag räknar väl dessvärre inte att se min idé framfört som ett faktiskt förslag i ett grått och snusförnuftigt Sverige, men likväl gör tankarna på allt som är möjligt mig glad och inspirerad.

Qi gong är förresten lite som yoga fast det kommer från Kina istället för Indien och man rör sig långsamt långsamt istället för anstränger sig så mycket. Det är en form av träning som visat sig väldigt bra för hälsan hos människor och används ibland för människor som ska rehabiliteras fysiskt.