Ensamhet

Det sägs att den norska folksjukdomen är ensamhet. En liten kärna i människors inre som gör det svårt för människor att sträcka sig ut till andra. Inte alla är smittade, så klart. Men vissa är det och kanske är det de människorna som ofta inte helt märks. Jag tror inte bara det är Norge som drabbats av sjukdomen, jag tror den finns i Sverige också. Det är något hjärtskärande att höra om människor som dör i sina lägenheter. Ingen saknar dem, så de upptäcks inte förrän deras granne märker att det börjar lukta illa i uppgången. Det finns och det levs liv där människor inte förmår sträcka sig ut till sina medmänniskor, eller där människor aldrig får den naturliga situationen som de hade behövt för att finna modet till att lämna sitt utanförskap bakom sig. Ett utanförskap som inte handlar ett dugg om pengar eller jobb, bara om medmänsklighet. Och det finns de av oss som kan befinna sig bland stora folkmassor med människor, vara bekant med många många, men likväl lever med en ensamhet som äter inifrån. Det sägs att det inte spelar någon roll hur många ferraribilar man äger, ensamheten inuti fortsätter likväl att gnaga.

Jag har under en månad haft möjligheten att bo ensam medan N har varit ute på resa. Att säga att det per automatik lett till en gnagande ensamhet skulle vara fel. Det har funnits människor jag besökt och människor jag arbetat med. Likväl har det gett en möjlighet att åter få uppleva det livet där man inte naturligt varje dag har möjlighet att dela sin vardag med någon annan. Det är inte alltid en lätt tillvaro, men kanske just därför att den inte alltid är så lätt så är det också en fantastisk möjlighet att förstå något om sig själv som man aldrig skulle kunnat förstå när man lever i bekvämlighet. Att träffa andra sidor av sig själv, när det som tidigare naturligt upptog din tid inte längre finns där. Det ger mig en respekt för de gamla människor som t.ex. min farmor som så länge levt så ensamt. Att varje dag få möta denna ensamhet kan inte alltid vara lätt. Visst är det så att det finns människor som aldrig är ensamma eftersom alla är deras bröder. Men alla människor är inte på det sättet. Jag är glad att denna tiden av ensamhet nu ska slut, samtidigt som jag är tacksam över att den givits mig för att åter förstå vad jag en gång visste. Kanske det hade varit bra med en månads ensamhet åt alla, lite som ramadan i muslimska länder. När ramadan lär människor förstå vad fattigdom innebär så skulle kanske många av oss behöva förstå vad ensamhet innebär för att bättre klara av att vara medmänniskor för varandra.