A Crooked Tree

Hui-tse said to Chuang-tse, "I have a large tree which no carpenter can cut into lumber. Its branches and trunk are crooked and tough, covered with bumps and depressions. No builder would turn his head to look at it. Your teachings are the same - useless, without value. Therefore, no one paus attention to them."

"As you know," Chuang-tse replied, "a cat is very skilled at capturing its prey. Crouching low, it can leap in any direction, pursuing whatever it is after. But when it is focused on such things it can be easily caught with a net. On the other hand, a huge yak is not easily caught or overcome. It stands lika a stone, or a cloud in the sky. But for all its strength, it cannot catch a mouse.

"You complain that your tree is not valuableas lumber. But you could make use of the shade it provides, rest under its sheltering branches, and stroll beneath it, admiring its character and appearance. Since it would not be endangered by an axe, what could threaten its existence? It is useless to you only because you want to make it into something else and do not use it in its proper way."

- Chuang-tse, översatt och del av The Tao of Pooh.

Owl

It seems rather odd, somehow, that Taoism, the way of the Whole Man, the True Man, the Spirit Man (to use a few Taoist terms), is for the most part interpreted here in the West by the Scholarly Owl - by the Brain, the Academician, the dry-as-dust Absentminded Professor. Far from reflecting the Taoist ideal of wholeness and independence, this incomplete and unbalanced creature divides all kinds of abstract things into little categories and compartments, while remaining rather helpless and disorganized in his daily life. Rather than learn from Taoist teachers and from direct experience, he learns intellectually and indirectly, from books. And since he doesn't usually put Taoist principles into practice in an everyday sort of way, his explanations of them tend to leave out some rather important details, such as how they work and where you can apply them.

On top of that, it is very hard to find any of the spirit of Taoism in the lifeless writings of the humorless Academic Mortician, whose bleached-out Scholarly Dissertations contain no more  of the character of Taoist wisdom than does the typical wax museum.

But that is the sort of thing we can expect from the Abstract Owl, the dried-up Western descendant of the Confucianist Dedicated Scholar, who, unlike his Noble but rather Unimaginative ancestor, thinks he has some sort of monopoly on--- 

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

Tolstoj del 6, delar av hans sista ord till läsaren

No matter by what names we may be called, nor what garments we may wear, nor in the presence of what priest we may be anointed, nor how many millions our subjects may number, nor how many guards may be posted on our journey, nor how many policemen may protect our property, nor how many so-called criminals, revolutionists, or anarchists we may execute - no matter what exploits we may perform, nor what states we may establish, nor what fortresses and towers we may erect - from the Tower of Babel to the Eiffel Tower - we have before us two ever present and unavoidable conditions, that deprive our mode of life of all significance: (1) death, that may overtake each of us at any moment, and (2) the transitory nature of all our undertakings, that disappear, leaving no trace behind them. No matter what we may do, found kingdoms, build palaces and monuments, write poems and songs - all is but fleeting and leaves no trace behind. Therefore no matter how much we may attempt to conceal this from ourselves, we cannot fail to perceive that the true significance of our life lies neither in our individual, physical existence, subjected to unavoidable suffering and death, nor in any institution or social organization.

Whoever you are, you who read these lines, reflect upon your position and your duties, not upon the position of landowner, merchant, judge, emperor, president, minister, priest or soldier, which you may assume but for a time, not upon the imaginary duties which these positions impose upon you, but upon your actual and eternal position as a being, who, after a whole eternity of non-existence, is called by the will of Some One from unconsciousness into life, and who may at any moment return whence he came by the same will. Consider your duties! Not your imaginary duties of landowner in regard to your estate, nor of merchant to your capital, nor of emperor, minister, or governor to the State, but of your real duties, of a being called forth into life and endowed with love and reason. Do that which He who has sent you into this world, and to whom you will shortly returns, demands of you. Are you doing what He requires? Are you doing right when, as landowner or manufacturer, you take the products of the labour of the poor, and establish your life on this spoliation, or when, as governor or judge, you do violence in condemning men to death; or when, as soldier, you prepare for war, for fighting, robbery, and murder - are you doing right?

[...]

If you are told that all this is essential for the support of the existing system of life; that this system, with its pauperism, famine, prisons, executions, armies, wards, is necessary for society, and that if it were to be abolished worse evils would follow, you are told so only by those who benefit by this system; while those who suffer from it - and their numbers are ten times greater - all think and say the opposite. And at the bottom of your heart you know that this is false - that the existing system has had its day, and must inevitably be remodelled on new foundations; and that there is no need whatsoever to support it by the sacrifice of human life. 

 Tolstoj, The kingdom of God is within you

Om religion och samhälle

Jag blev tillfrågad vad jag trodde om ovanstående klipp och kom fram till att jag nog lättare kunde skapa ett nytt inlägg om det än skriva en kommentar, då kan man ju läsa det i full bredd ju.

I klippet så talar en Jonathan Haidt, som är professor i psykologi vid Virginias universitet i USA om en mänsklig önskan av själv-trancendens. Han talar dels om varför han menar att denna önskan finns, och resonerar sedan att den faktiskt kan ses som en naturlig del av evolutionen. Med detta ramverk som han skapat kan man sedan åter titta på religion i samhället och tänka att den kanske trots allt har en naturlig evolutionär roll hos oss.

Först vill jag säga att jag tror det är svårt för vem som helst att presentera en genomgripande (som jag önskar att ordet profound fanns på svenska) idé på loppet av bara 20 minuter och det är naturligt att man måste göra en del förenklingar för att helt enkelt kunna pressa ihop idéerna på en kort tidsrymd. Sedan vill jag säga, efter att ha läst en del av kommentarerna och sett klippet, att jag misstänker mig inte fullt tillhöra målgruppen för det föredraget som har givits. Vissa människor har reagerat starkt på enkla inslag i klippet och någon gjorde ett utlägg om att detta bara var ett dumt försök på att argumentera mot "the selfish gene" och att föredragshållaren borde läsa boken igen. Själv klarade jag inte alls av att läsa in denna "skarpa" kritiken mot varken sekularism eller Dawkins i föredraget, fast jag har möjligen inte följt med i hela den globala debatten.

Så vad tror jag om idéerna som presenteras? Det beror lite på i vilken kontext jag väljer att se dem. Vissa saker som han presenterade gillar jag. Jag gillar tanken på att se vårt sinne som rum där det plötsligt kan öppna sig en dörr som man inte tidigare såg. I föredraget leder dörren uppåt, själv tänker jag att de nog kan leda lite vart som helst, men själva liknelsen fungerar bra för mig med mina erfarenheter så här långt av livet. Andra idéer som presenterades i föredraget hade jag lite svårare med. Föredraget är ett sätt att få religion att gå ihop med evolutionen och som Haidt själv säger en bit in så är den stora frågan han som vetenskapsman ställer sig "är religion en naturlig del av evolutionen, eller ett fel?". Jag förstår och respekterar att det är just den frågan man som vetenskapsman måste ställa sig, likväl gillar jag personligen inte frågan eftersom jag upplever att den förminskar rörelsefriheten när man filosoferar kring ämnet.

Om man skulle kort sammanfatta vad jag tänker om föredraget så gillar jag idén och slutsatsen att "no man is an island", fast jag har likväl lite svårt med de resonemang som användes för att komma fram till det hela.

Om jag ser det från en personlig kontext så sympatiserar jag starkt med liknelsen med den gömda dörren. I litteraturen talar man ibland om konstnärer som personen som klarar av att visa oss mer av verkligheten genom att se detaljer som inte vi ser och sedan frambringa dem för oss. Jag tror världen är full av saker vi inte ser och jag tror det sättet vi beter oss på och det som händer oss kan antingen hjälpa oss att se nya detaljer eller få oss att se färre. Jag tror inte där måste finnas en faktisk strävan efter att hitta de dolda dörrarna, utan jag tror det är sådant som livet helt enkelt för med sig ibland.. och ibland inte. I Kyoto så finns en känd stenträdgård, i trädgården finns det en mer sten än vad man från varje vinkel kan se. Den som är upplyst sägs kunna upptäcka detta, för de ser utan fördomar, utan förenklande.

Utifrån en kontext där man ser till vad Tolstoj skrev så kan man konstatera att Haidt och Tolstoj båda konstaterat att krig är ständiga konflikter där båda ser sig själv som den goda sidan, mot den onda. Denna godtycklighet för vad som är gott och ont är ett av de logiska resonemang Tolstoj använder för icke-våld. Man kan också konstatera att medan Haidt i sin presentation beskriver en form av självändamål för gruppen att kämpa för gruppens heliga symboler så talar Tolstoj endast om en trancendens som går bortom den egna gruppen, religionen, hudfärgen osv. (Även om jag inte tror att Tolstoj såg trancendensen som ett självändamål såsom det antyds kunna vara i föredraget).

Utifrån ett Darwinistiskt perspektiv så tycker jag att de idéer som han presenterar håller vatten, men ifall det jag önskat mig var en presentation som talar om en mänsklig naturlig strävan efter sanning eller spirituella värden så är det ju något som aldrig kan ges mig. När presentationen tar utgångspunkt i survival of the fittest, så måste även religionen sammanfattas som en mänsklig överlevnadsmekanism som fungerar bäst i konkurrens med andra. Ifall man tänker efter vad han säger så beskriver han faktiskt religionen som ett bra fungerande koncept just för att den måste kämpa mot andra idéer. I det att endast en idé finns kvar, eller i det vi alla ser oss som del av samma grupp, när vi förlorar vår egna identitet helt, total trancendens,  så uppstår ju direkt "free loader" dilemmat som är dömt att omvandla ett samhälle till egoistiskt. Problemet har i någon mening flyttats till en ny nivå, på gruppnivå, men eftersom tankesättet är det samma så har det inte försvunnit. Själv menar jag att människan i grunden inte är egoistisk, utan snarare att den bilden av oss själva vi har där vi menar att vi skulle vara själviska har uppkommit från ett behov av att beskriva vår samhällsutveckling som naturlig och därför också korrekt.

Tolstoj och kristendomen, del 3

I fjärde kapitlet går Tolstoj in på varför han menar att de vetenskapsbundna har missförstått den kristna doktrinen. Han skapar termerna "social life-conception" och "divine life-conception". Han menar att man när man analyserar kristendomen analytiskt använder sig av "social life-conception" för att analysera resultatet av doktrinen i sig. Han menar också att man ser det Jesus förespråkade som kompromissbara storheter eftersom de i många fall är omöjliga att leva upp till. Detta menar han dock är ett liknande missförstånd som att tänka att definitionen att varje punkt är lika långt från en cirkels mitt är en kompromissbar  del av definitionen av en cirkel. Han menar att det Jesus predikade är centralt i kristendomen. Hela doktrinens kärna och essens. Han menar dock att det inte kan förstås som regler, något man även idag gör där man ofta tolkar kristendomen som en form av morallära. Han menar istället att Jesus predikade ideal mot vilka var man ska ständigt sträva i sitt liv. Idealen kan inte mätas utifrån utan endast inifrån utifrån varje persons egna samvete och utgångspunkt. Han menar att det inte ger någon mening att försöka förstå kristendom som en rad dogmer och utvecklar i följande stycken varför:

According to the Christian doctrine, life is a condition of progress towards the perfection of God; hence no one condition can be either higher or lower than another, because each is in itself a certain stage in human progress towards the unattainable perfection, and therefore of equal importance with all the others. Any spiritual quickening, according to this doctrine, is simply an accelerated movement towards perfection. Therefore the impulse of Zacchaeus the publican, of the adulteress and the thief on the cross, show forth a higher order of life than does the passive righteousness of the Pharisee. This doctrine therefore can never been forced by obligatory laws. The man who, from a lower plane, lives up to the doctrine he professes, ever advancing towards perfection, leads a higher life than one who may perhaps stand on a superior plan of morality, but who is making no progress towards perfection.
  Thus the stray lamb is dearer to the Father than those which are in the fold; the prodigal returned, the coin that was lost and is found again, more highly prized than those that never were lost.
  Since the fulfilment of this doctrine is an impulse from self towards God, it is evident that there can be no fixed laws for its movement. It may spring from any degree of perfection or of imperfection; the fulfilment of rules and fulfilment of the doctrine are by no means synonymous; there could be no rules or obligatory laws for its fulfliment.
  The difference between social laws and the doctrine of Christ is the natural result of the radical dissimilarity between the doctrine of Christ and those earlier doctrines which had their source in a social life-conception. The latter are for the most part positive, enjoining certain acts, by the performance of the which men are to be justified and made righteous, whereas the Christian precepts (the precept of love is not a commandment in the strict sense of the word, but the expression of the very essence of the doctrine), the five commandments of the Sermon on the Mount, are all negative, only meant to show men who have reached a certain degree of development what they must avoid. These commandments are, so to speak, mile stones on the infinite road to perfection, towards which humanity is struggling, they mark the degrees of perfection which it is possible for it to attain at a certain period of its development.
  In the Sermon of the Mount Christ expressed the eternal ideal to which mankind instinctively aspires, showing at the same time the point of perfection to which human nature in its present stage may attain.
  The ideal is to bear no malice, excite no ill will, and to love all men. The commandment which forbids us to offend our neighbour is one which a man who is striving to attain this ideal must not do less than obey. And this is the first commandment.

Anspråkslösa tankar

I det konfliktprogram som sändes denna veckan så diskuterade man Ryssland och västs förhållande till Ryssland. I programmet så avfärdade man från Rysslands håll EU som hycklande. Vi säger en sak och gör en annan.

Efter att ha suttit med näsan ett tag i olika kristendomsanalyserande böcker så slår mig tanken att kanske det upplysta liberala samhället har gått ett liknande öde till mötes som både Tolstoj och Patrik Hagman menar att kristendomen gjorde.

Om man ser på Jesus och kristendomen, så var Jesus en revolutionär på många sätt. Den läran han förespråkade gick totalt på tvärs mot det dåvarande samhället. Även idag så måste den läran han predikade ses som väldigt radikal. Att föreställa sig "att vända andra kinden till" för att möta t.ex. det nazistiska hotet. Romarriket var inga duvungar de heller. Likväl var det denna läran Jesus förespråkade, att vända andra kinden till, att inte göra motstånd. Jesus hade en lära fri från hierarkier, varje människa är av lika värde. På sådant sätt var hans lära väldigt farlig. I hans samtid var den kristna läran inte den enda som avvek från romarrikets egna religion, likväl blev de kristna angivligen mer förföljda än många andra grupperingar. 

När Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion, och kanske även tidigare än det, så skedde det väldiga förvanskningar av de ursprungliga idéerna. Även om kristendom fungerade som livsfilosofi så var det knappast en lämplig lära för att styra riken med. Därför la man om fokus. Det levnadssätt som Jesus förespråkade kom i skymundan för mirakel och vikten att man skulle svära sin "trohet" för religionen. Även idag i trosbekännelsen så svär man trohet inte bara mot Jesus och Gud utan även mot kyrkan i sig själv. Detta trots att Jesus sa att en människa ska inte avge några eder alls. Kristendomen blev till ett facit. Till en sanning alla var tvungna att svära trohet mot. En sanning som kontrollerades av de med makt. Fortfarande idag lägger många kyrkor stor vikt i att man ska svära sin trohet mot Jesus, frälsningsbegreppet visar sig mer via de ord som uttalas än de handlingar som genomförs.

Det måste ha legat i korten att en reaktion skulle komma mot denna nya maktstruktur. Det tog lång tid, men upplysningen gav ett alternativ för människor som önskade lämna det de möjligen intuitivt kunde uppleva som en falsk maktapparat. Tolkningsföreträdet i vårt västerländska samhället kom att lämna Gud och skänktes istället till vetenskapen i sig. Den givna sanningen som tidigare var Gud blev istället rationaliteten. Vissa kulturella drag från kristendomen tycktes dock leva kvar, som synen på tiden som en linjär utveckling där hur utvecklat ett samhälle är kan kvantiferas, där alla samhällen har samma mål, och där vi givetvis är mest utvecklade av alla.

Med upplysningen kom det givetvis en del avarter, såsom rasbiologi och liknande. Vi har även, precis som man gjorde genom kristendomen, kommit att skilja oss från naturen där vi genom vårt sunda förnuft ser oss som herrar över allt det som är omkring oss. Vi reflekterar sällan över etiken i den industriella djurhållning vi har runt om i världen idag t.ex. Den är ekonomiskt rationell och således "sanning". Men goda ting föddes också i upplysningen. Idén om alla människors lika värde t.ex. Eller yttrandefrihet. 

Vi har demokratin som en garant för att alla människor får vara med och bestämma och att alla således har ett likt värde. Men. I de politiska dynastierna existerar så väl i Norge (där Stoltenberg är det av en framstående ledarfamilj) som i Grekland. Och när Svenska folket inte önskade FRA lagstiftningen, som går helt på tvärs av alla liberala idéer och tankar, så var det lite gehör från den politiska ledningen. Varken från höger eller vänster. I Storbritannien har man konstaterat att den politiska kandidaten som Murdoch stött i de senaste valen har också varit den som vunnit. I Sverige upprepas det gång på gång att vi är föregångare vad gäller miljön, även när vi i rationalitetens namn faktiskt sjunker neråt i de internationella mätningarna som försöker kvantifiera sådant här. 

Varje människa är fri. Men genom vårt ekonomiska ramverk så är de flesta av oss i skuld. Vissa med en hanterbar skuld. Andra, såsom fackmedlemmarna med lite pengar, med en skuld som låser fast oss i våra liv. Vi har haft en enorm ekonomisk utveckling, likväl lever många med depression,  fetma och livssituationer de har liten bestämmande förmåga över. Hur rationella är egentligen våra nationer? Och hur fria är egentligen vi som invånare? Har liberalismen med sin vackra retorik och sina ständiga reklamavbrott trots allt, liksom kristendomen en gång i tiden blev, bara blivit en ny form av maktapparat som vill verka vara en sak men i praktiken är en annan?

Kanske. 

Lördagsord (igen) av Tolstoj

One of the reasons is, that believers as well as unbelievers are perfectly sure that they long ago understood the doctrine of Christ so completely, unquestionably and finally, that it can have no other meaning but the one which they attribute to it. That is because the tradition of this false conception has been handed down for ages - and therefore its misconception.

The most powerful stream of water cannot add one single drop to a vessel that is already full. 

 [...]

At the present time Christianity is conceived by those who profess the doctrines of the Church as a supernatural, miraculous revelation of all that is expressed in the Credo; while unbelievers look upon it as an affair of the past, a manifestation of the demand of humanity for a belief in the supernatural, as an historical fact, which has found its fullest expression in Catholicism, Orthodoxy, and Protestantism, and which has for us no vital meaning. For the believers the real significance of the doctrine is concealed by the Church; for the unbelievers it is hidden by science.

Måndagsord av Tolstoj

Jag har nu läst klart boken jag tidigare påbörjade som skrevs av Gandhi. Det var en fascinerande läsning, inte bara för att Gandhi ibland kunde göra lite småmärkliga avstickare ibland utan även för att det ger en bild av en annorlunda tid. Man förstår när man läser boken att Gandhi var långt från ensam i sin kamp. Varken vad gäller de åsikter han hade och vad gäller hur stor del av sitt egna liv han la ner i kampen.

Efter att ha läst Gandhi så har jag blivit inspirerad att läsa en annan tänkare som propagerade icke-vålds teknik redan innan Gandhi. Liksom Gandhi i sitt liv vid ett tillfälle ville skapa en egen "sekt" som var självförsörjande nere i Syd Afrika så valde Tolstoj att säga upp rättigheterna till de populära verk han skrivit. Han var i sitt levnadssätt en dedicerad kristen samtidigt som han var kritisk till kyrkan. I sin bok "The Kingdom of God is Withing You" så ger han sin åsikt om varför han menar att den dåtida kyrkan var en förvanskad version av kristendomen. Han menade att icke-våld var en förutsättning för sann kristendom. Han slår tidigt fast detta i sitt verk:

A Christian, according to the teaching of the Lord, should be guided in his relation towards men only by the love of peace, and therefore there should be no authority having power to compel a Christian to act in a manner contrary to God's law and contrary to his chief duty towards his fellowmen

The requirement of civil law, they say, may oblige men, who, to win some worldly advantages, seek to conciliate that which is irreconcilable, to violate the law of God; but for a Christian, who firmly believes that his salvation depends upon following the teaching of Christ, this law can have no meaning. 

Man kan således konstatera att efter Tolstojs mening så skulle varken Obama, Mitt Romney, Alf Svensson, C.S. Lewis eller den amerikanska kristna högern kunna klassas som kristna. Tolstoj i sin tur kunde utveckla sina tankar genom brevväxling med bland annat amerikanska kväkare.

Söndagsord av Gandhi

But the path of self-purification is hard and steep. To attain to perfect purity one has to become absolutely passion free in though, speech, and action; to rise above the opposing current of love and hatred, attachment and repulsion. I know that I have not in me as yet that triple purity, in spite of constant ceaseless striving for it. That is why the world's praise fails to move me, indeed it very often stings me. To conquer the subtle passions seems to me to be harder far than the physical conquest of the world by the force of arms. Ever since my return to India I have had experiences of the dormant passions lying hidden within me. The knowledge of them has made me feel humiliated, though not defeated. The experiences and experiments have sustained me and given me great joy. But I know that I have still before me a difficult path to traverse. I must reduce myself to zero. So long as a man does not of his own free will put himself among his fellow creatures, there is no salvation for him. Ahimsa is the farthest limit of humility. 

-Gandhi

Alla bara säger det

Ibland är politiken svår att förstå. Hur tänker man när man önskar att införa ett "krislån" till Grekland samtidigt som man inte önskar att de ska få administrera det själva och att pengarna ska vara låsta till att..betala av lån. Ett lån för att betala tillbaka lån i ett land som verkar vara på fritt fall. Demokratins vagga är det visst någon som kallat det. När egenbestämmandet försvinner, var blir då den demokrati vi dör nere i Afghanistan och Irak för att införa av. Och vem är det som får pengarna som Grekland får "låna" ? Fordringshavarna. Vilka är dem? Banker från Frankrike etc. ? Vem är det som får betala? Antagligen de olika staterna och i förlängningen alltså de olika staternas befolkningar. Är detta en lustig konstruktion där stater på nytt finansiera bankerna som de gjorde en gång tidigare för att senare hamna i konkurs. Kan vårt pengasystem användas så att något skapas av inget. Om det är möjligt.. kan man då lita till pengasystemet. Om det är möjligt, varför har inte alla viktiga människor där nere i EU lyckats än? Och varför borde man jobba till man är 75 när det redan är så många som är arbetslösa. Och hur blev det detsamma att arbeta och att vara fri. Hur kan partiet för individens frihet göra allt för att sätta honom allt längre och längre tid vid arbetsbänken. Och vad behöver vi barn till? Är de egentligen inte bara obekväma omständigheter? Var blev meningen av. Och vad betyder egentligen alla de orden som används idag? Fråga någon som vet bättre än jag.

Inte så farligt som det låter

När USA och Iran kivas som aldrig förr. När Israel berättar hur de vill slå till i förebyggande syfte. När EU tar beslut för att reglera det samma internet som de berömde när frihetskämparna i mellanöstern använde det. Diktatorerna där nere har bytts ut mot nya diktatorer. När forskarnas temperaturgrafer pekar genom taket och Kina bygger ett kolkraftverk i veckan. När man lagstiftar att regeringen ska få avlyssna alla och folk tänker att det är för deras egna bästa.

När mögelkontrollanten står i mitt badrum och ser bekymrad ut. "Behöver man renovera kan det kosta upp mot 200.000 Kr". När Norge investerar i oljesandprojekten, säger att det är bra för miljön för att Statoil är så förträffliga och folk tror på dem. När de som stiftar våra lagar utnyttjar de samma för att smita undan att betala skatt på sina jättearvoden. När de rika smiter iväg till Schweiz för att slippa skatt samtidigt som deras länder dignar under i skuldkriser som skapats av banker som å de rikas vägnar spekulerat bort enorma summor pengar. När de rika säger att de "måste" göra det.

Ja, då finns det väl bara en sak att göra.

Och sedan le. Varför inte?

Mer komplicerat än så?

Det händer ibland att jag läser saken med de två journalisterna i Etiopen. Också läser jag bland kommentarerna där folk uttrycker att man inte borde protestera mot det som händer utan lämna till journalisterna till deras öde. Man argumenterar att precis som det i Sverige råder svensk lag så råder det Etiopisk lag i Etiopen och då är det fel av oss att försöka kritisera eller ha åsikter om den. De döms ju bara efter lagen. I mitt stilla inre undrar jag vem som först yttrade denna argumentationen, för jag har sett den komma igen på så många platser nu att jag upplever det som att den måste haft en källa i den offentliga debatten. Vem? Vem undrar jag.

Anledningen är att jag tycker det är en ytterst märklig argumentation. En person som argumenterar på detta sättet måste rimligtvis då också anse att man ska stödja (eller åtminstone inte protestera mot) Sharia-lagarna i Afghanistan och borde alltså vara en hård motståndare av Afghanistankriget. På andra sidan av skalan, och genom samma argumentation, menar man att Bildt inte borde debatteras eftersom han inte är dömd för något och alltså inte gjort något fel. Det finns således många människor i historien som inte gjort något fel trots att de flesta av oss intuitivt tänker annorlunda. Jag kan förstå en önskan att upphöja en mänsklig lag till en matematisk regel som ger oss ett enkelt svar på vad som är rätt och fel. Men visst måste man väl se att saker ofta är mer komplicerade än så?

Gandhi som asket

Gandhi skriver i sin självbiografi "An autobiography: The story of my experiments with truth" om när han  i vuxen ålder valde att svära brahmacharya eden.

"After full discussion and mature deliberation, I took the vow in 1906. I had not shared my thoughts with my wife until then, but only consulted her at the time of taking the vow. She had no objection. But I had great difficulty in making the final resolve. I had not the necessary strength. How was i to control my passions? The elimination of carnal relationship with one's wife seemed then a strange thing. But I launched forth with faith in the sustaining power of God.

[...]

The knowledge that a perfect observance of brahmacharya means realization of brahman, I did not owe to a study of the Shastras. It slowly grew upon me with experience. The shastric texts on the subject I read only later in life. Every day of the vow has taken me nearer the knowledge that in brahmacharya lies the protection of the body, the mind and the soul. For brahmachrya was now no process of hard penance, it was a matter of consolation aand joy. Every day revealed a fresh beauty in it."

Gandhi skriver även tidigare i sitt verk att hans diet ständigt var ett viktigt verktyg för honom att styra sitt liv genom. Man kan uppfatta det som att Gandhi såg själva avståendet från vissa saker som en källa till styrka vilken genom han kunde uppnå delar av det han uppnådde.

Skolan och samhället

Ibland kan allt detta prat om konkurrenskraft bli lite mycket. Det tränger liksom sig på. Nästan så att man kan bli lite stressad. Denna konkurrenskraften finns givetvis på tapeten lite överallt, men där jag stött på den nu senast är i en debattartikel på DN skriven av lärarförbundets ordförande. Inför den stundande avtalsrörelsen önskar lärarförbundet att lärarlönerna ska ökas med 10.000 kr i månaden. Det är början på en artikel som sedan bland annat beklagar sig över hur Sveriges konkurrenskraft ständigt försvagas pga vårt svaga utbildningsväsen. Missförstå mig nu inte, jag har verkligen inget emot att lärare skulle få bättre betalt och jag har full respekt för ett yrke som jag tror är betydligt tuffare och mer bespottat än mitt egna. Men allt detta prat om Sverige och konkurrens kan ju göra en.. stressad.

Det man önskar att uppnå genom att höja lönen till lärare är att höja statusen till yrket och på sådant vis attrahera mer ambitiösa unga människor till att välja den vägen i livet. Under en längre tid har lärarutbildningen tappat sin attraktionskraft och de låga intagningspoängen till utbildningen har dessvärre gjort det till ett sista alternativ till många studenter (givetvis inte alla) som man kan välja när man inte kommit in på det man ville. Jag tror inte man ska hålla sig med några illusioner, läraryrket är ett tufft arbete. Det kräver sin man.

Resonemanget är inte nytt. Politikerna har länge pratat om vikten av att höja lönerna. Men det perspektivet man väljer i debatten snävar in de möjliga perspektiven. För genom våra resonemang förminskar vi människor till att endast fungera som ekonomiska robotar. Detta är ett problem vi ofta ser i den offentliga debatten, precis som tillväxten överskuggar bland annat Sveriges integritet i de politiska besluten vi (inte) tar kring vår vapenindustri, så överskuggar alltid privatekonomin som morot alla andra dimensioner när vi försöker förstå oss på människor. Och betygen och möjligheten att göra Sverige "konkurrenskraftigt" överskuggar alla andra motiv när vi försöker förstå vad som är en bra skola.

Vad är en bra skola?



Det fanns en djupare debatt kring detta förr. I Tyskland använde man sig av termerna bildung och ausbildung för att skapa en begreppsvärd där det man lärde sig inte hade ett egenvärde. De fria ramarna som detta kan skapa oss, och den friheten den ger oss att reflektera över vart vi vill ta oss som kollektiv berövas vi snabbt när utbildning istället förminskas till att handla bara om hur man kan göra barn till nyttiga kuggar i ett samhällsmaskineri. Det för tankarna till en kommunistregim, men jag vill mena att trenden varit att vi gått mer och mer från att ha utbildning för att vidga horisonten till den enkla individen till att endast ha den som ett verktyg för att främja tillväxten. Norge är ett bra exempel på detta där man införde kvalitetsreformen 2001 för att aktivt satsa på att få studenter till arbetsdugliga enheter. Märk väl att detta inte utfördes i ett land pressat av ekonomiska svårigheter utan i ett land där man egentligen har de ekonomiska förutsättningarna för att aktivt välja vart man vill ta sig som samhälle.

Det är lätt att ryckas med i debatten, och det är lätt att anpassa sig till ett tankesätt där vi genom att låta ekonomin dominera glömmer bort att vi alla är fria individer. Kanske det är just detta som är så stressande med en artikel som denna. Denna ständiga strävan efter mer. Detta att vi måste hela tiden ha mer. Som individer och som samhälle. Det är överflödet som kommer lösa våra problem.

Fast den gör ju inte det och även om överflödet kontinuerligt ökar, så verkar problemen bestå. Var är förståelsen att pengar i sig själv inte är något gott? Det intressanta är ju istället vad man väljer att göra med dem. Vill det sig illa kan man få vanföreställningen att det enda vettiga man kan göra med pengar är att försöka skaffa sig mer pengar; om detta handlar den Svenska konkurrenskraften. Den goda nyheten är att även om både lärarförbund och politiker låser sig fast i en debatt om kronor och ören så finns det många människor som väljer att ta ett steg tillbaka och reflektera över vad man önskar åstadkomma. Människor som ser att vi är mer än vad som ryms i ett räknestycke, och som önskar att våra barn också ska vara det. Och vad var det nu denna demokratin vi ständigt talar om egentligen handlar om?

Mer Kristet Motstånd

Nu har jag snart läst ut boken "Om Kristet Motstånd" av Patrik Hagman och det finns många stycken i boken som jag tycker är intressanta. Först måste jag säga att de idéer som Patrik presenterar i boken inte är idéer som jag upplever som karakteristiska för de kristna samfund jag stött på, varken i Sverige eller i utlandet. Boken är skriven utifrån de filosofiska tankarna som han menar den tidiga kyrkan byggde på, innan kyrkan blev en del av en redan existerande maktstruktur. Som läsare av boken släpper jag därför med glädje både det kritiska ögat till hur texten relaterar till den nuvarande kyrkan och tanken om att det jag läser nu beskriver ett existerande fenomen. Istället läser jag de filosofiska tankarna helt fristående i ett försök till att ta ställning till idéer som presenterar något annat.

Precis i slutet av boken presenteras en idé som är intressant, men för att kunna ta ställning till den är det bra om man läst tidigare stycken i boken. Patrik tillhör nämligen den grupp människor som menar att vi idag utsätts för en stark likriktning i samhället. Och att denna likriktningen går ut över vår självständighet. Han menar att även om många av oss möjligen vill omtala oss som autonoma så styrs vår val starkt av yttre krafter. Han sätter som en kärna i det historiska kristna motståndet det att frigöra sig från den rådande samhällsordningens regler. I den tidiga kyrkan (som bland annat kallats för det första kommunistiska samhället) så gjorde man sig av hierarkin. Man levde efter de radikala tankar som Jesus presenterade att vända andra kinden till och "Om någon vill processa mot dig för att få din skjorta så ge honom din mantel också". Detta uppror mot de rådande hierarkierna var på den tiden radikalt och givetvis en nagel i ögat på många av de som förvärvat höga positioner i hierarkin. När Patrik så försöker hitta en kärna i vad kristendomen är/borde vara uttrycker han det så här:


"Den Moderna människans värde bygger på att hon är en unik varelse. Även detta är en förvrängning av en kristen tanke. Som jag tidigare konstaterat har den moderna individualismen rötter i kristendomen. Men kristen individualism bygger mera på personligt ansvar än upplysningstidens individualism som betonar individens autonomi, möjligheten att själv välja sitt öde. Det kristna människovärdet bygger inte på unikhet utan på likhet med Kristus. Det är det som är vårt syfte, vårt mål. Det här innebär inte att en kristen gemenskap står för en kollektivism där individen går in i kollektivet och försvinner. Tvärtom är den kristna tanken att en individ bara kan bli sig själv i gemenskap med andra. Ingen enskild individ kan upprepa Kristi liv - han är den ende som förblir unik. Att bli lik Kristus är alltså en uppgift för den kristna gemenskapen som helhet, Kyrkan."


Jag säger inte att någon ska leva sitt liv efter den ovanstående texten och jag tror att det är en text som speciellt i Sverige kan väcka mycket anstöt. Det är något över idén att man ska leva sitt liv för att likna någon annan som automatiskt aktiverar många försvarsmekanismer i oss. För den som har tålamod och som klarar att läsa ovanstående text utan att bli arg så menar jag att det är en intressant övning att läsa ovanstående text några gånger och sedan meditera över vilken skillnad detta egentligen - fundamentalt sett - innebär mot vår nuvarande underförstådda kulturella målsättning.

Frågor och fokus

Kan det vara så banalt att frågor, enkla sammansättningar av ord, kan såväl öppna som stänga perspektiv? Det är något jag kom att tänka på i det jag lyssnade på BBC:s World have your say. Ämnet för dagen var ett förslag om att varje nation borde donera än viss mängd pengar till ett gemensamt FN-organ som i framtiden ska kunna vara till hjälp när katastrofer förekommer. Som så ofta när man avhandlar pengar så var folk väldigt oeniga. Någon menade att t.ex. England som redan nu har stora inhemska problem borde lägga sina pengar på den inhemska marknaden istället, det är ju ändå så osannolikt att där ska förekomma en olycka i England som de ska behöva hjälp med. Åtminstone när jag får en fråga ställd till mig så brukar jag tänka på de olika handlingsvägarna som finns och sedan försöka utvärdera en form av förväntat resultat av dessa. Frågan sätter dock ramarna för de handlingsmöjligheter som jag överväger. Ifall frågan som ställs är i vilken grad skyddade västliga demokratier borde betala pengar som sedan kan användas som krisunderstöd till mer utsatta länder så börjar min hjärna försöka se de olika lösningarna i form av pengaöverföringar från oss till dem. Den formulerar nästan för sig själv upp ett problem med utsatta U-länder och försöker sedan vikta i vilken grad vi borde understödja dessa.

I skymundan gör min hjärna en rad antaganden, den försöker förenkla en komplex verklighet för att kunna ta ställning till ett särskilt problem. Den postulerar också frågan som en fråga om tillgång till pengar. En rationell tanke här är att ifall vi haft mer pengar kunde vi gett mer både till U-länderna och de behövande i vårt egna land. Den formulerar problemställningen som vad mitt land kan göra för andra länder. Men ifall man väljer att inte förenkla och istället för att ryckas med i diskussionen försöker se på saker med lite mer distans så kan andra intressanta problemställningar uppkomma. Kanske frågan om krishjälp går djupare än vad ett land kan göra för ett annat. Kanske något så grundläggande som hur jag som individ väljer att leva mitt liv kan ha en inverkan på dessa katastrofer, även utöver ifall jag donerar pengar till hjälporganisationer eller inte?

Det finns olika fall där hur vi som människor från dag till annan väljer att leva våra liv har haft en negativ påverkan på hur olika katastrofer har kunnat hanteras. I rent teoretiska termer så kan det jämföras med den logiska kortslutningen att man måste ha ekonomisk tillväxt (som leder till miljöförstöring) för att få pengarna som behövs för att lösa miljöproblemen. Det är (i miljöfrågan) en kortslutning och vår belastning på miljön har konsekvent ökat, inte minskat, i takt med vår tillväxt. Men jag ska kosta på mig att försöka vara lite mer konkret än så.

• Svältkatastrofen i Öst-Afrika har orsakats av hårt väder, men människors villkor har grovt försvårats pga. olika beväpnade grupper. Dessa vapen har knappats varken uppfunnits eller byggts i Öst-Afrika.
• När New Orleans översvämmades så var en bidragande faktor till översvämningens allvar det faktum att man dränerat marken utanför kusten för oljeutvinning.
• Deep Water Horizon och Fukushima är båda exempel på där vi förstör stora mängder natur genom livsstilskrav.
• Mycket pekar på att de krig och diktaturer som rör sig i mellanöstern går att sammankoppla till ett stort oljeberoende hos oss.
• Varhelst katastrofer inträffar idag ökar risken att kemifabriker eller andra känsliga anläggningar ska drabbas. Av ekonomiska skäl har vi byggt upp system som är känsliga för oförutsedda händelser. Vi har också av ekonomiska skäl byggt centraliserade system vilket innebär att ifall en region drabbas av en olycka så påverkar det andra regioner starkt.

Visst går det också att peka på hur vårt sofistikerade samhälle på bättre och bättre sätt kan hantera de olyckor som sker. Men ifall man önskar en debatt om katastrofförebyggande bör man ha i bakhuvudet att den livsstil vi genom våra dagliga liv väljer på olika sätt också fungerar för att underminera en naturlig motståndskraft mot katastrofer. Det är mycket möjligt att mina punkter långt från lyckas övertyga dig om att vår livsstil kan ses även som ett hinder för katastrofförebyggande och det är mycket möjligt att du har rätt. Jag kan ha fel. Men man bör ha i bakhuvudet att avtrycket för det sätt du som individ väljer att leva sträcker så långt utanför Sverige, oavsett om du så önskar eller inte.

Allmänrättvisans Parti

Sofia Arkelsten såklart. Ifall det nu inte är politiker och deras förehavande som är det intressanta utan istället den reella politiken, varför ska det då vara intressant vad Sofia råkade säga som inte var helt rätt? Hon tog ju dessutom tillbaka uttalandet och bad om ursäkt. Ifall man ser nyheten på DNs hemsida så kan man konstatera att den väckt intresset hos många allmänna tyckare. En politiker säger lite fel, tar tillbaka det och önskar att gå vidare, är det så mycket att tjafsa om?

För att vara franka kring vad som stod i partiprogrammet. Texten sa egentligen ingenting. Den sa inte att moderaterna varit för rösträtt eller mot apartheid. Inte heller skrev dem att moderaterna "alltid" har rättviseperspektiv i det de gör, endast att det är "ständigt" närvarande. Alltså, en helt harmlös text som låter bra, är inspirerande men som inte betyder något. Allt hade gått väldigt bra om inte dumma DN intervjuat Arkelsten och hon råkat säga det som texten insinuerade mer rakt ut. Kanske för att hon trodde det verkligen var så. Eller för att hon önskade att säga samma sak som texten i samma oantastliga form. Kanske saker exploderade just för att så många människor känner det som att moderaterna för en retorik som inte är i paritet med deras politik. Att man t.ex. kallar sig för ett parti som prioriterar miljön trots att naturskyddsverket menar att man fört en ytterst dålig miljöpolitik och ett botaniserande genom motionerna till partistämman visar att miljömotionerna knappast vara överrepresenterade. Kanske för att man profilerar sig som ett arbetarparti trots att man för en politik som gynnar de rika främst framför de som har lite. Eller kanske för att man försöker införa en sådan term som "Allmännyttan" som för att vara ärlig luktar i bästa fall lite Bildts "Enda vägens politik" och i värsta fall Orwell. Politik handlar om kompromisser, idéen om den "perfekta" politiken som är bra för alla är som att säga att man kommit på hur man fördelar en hundralapp på tio personer så att alla får hundra konor var. Det låter fint men är inte förankrat i verkligheten.

Är rättviseperspektivet ständigt närvarande i moderaternas politik då? Det var ju inte länge sedan det kom fram att Ewa Björling försökte sälja bevakningsutrustning till Gaddafi. Visst är detta i linje med "rättsstaten", men det är kanske inte en handling man först tänker på om man talar om motstånd mot apartheid. För när det kommer till kritan så måste väl en rättvis regering vara en som åtminstone stödjer de mänskliga rättigheterna. Och då är det ju ironiskt att kritiken mot svenska brott mot de mänskliga rättigheterna under moderaterna just ökat snarare än minskat. Sättet vi idag hanterar flyktingar i Sverige är t.om. mer än vad vissa EU-organ vill svälja. Moderaterna är fria att föra vilken politik de vill, det måste man respektera. Men det är ytterst allvarligt ifall de väljer att föra en sorts politik samtidigt som de kommunicerar en helt annan. Det är välkommet att moderaterna avser införa rättvisa som en kärnidé hos partiet. Men då är det upp till bevis, minst sagt.

Det Svenske Demokrati

Med anledning av den rapportering och det förtroendefall som varit för Håkan Juholt och den debatt som fortfarande lever så känns det relevant med en anspråkslös kommentar om svensk politik, medier och demokrati i all allmänhet.

Vad är demokrati är en fråga som man sällan ser vare sig i den allmänna debatten människor emellan eller i den mer lättsmälta delen av media. Det betyder givetvis inte att det inte är ett ämne som diskuteras. I mer akademiska kretsar så är det ett ämne man gärna återvänder till och det har säkerligen skrivits både böcker och avhandlingar i frågan. Att demokrati inte är något självklart förstod även Göran Persson som t.ex. utnämnde en kommission för att undersöka hur man skulle kunna stärka demokratin. När svaret blev att man kunde decentralisera makten mer och låta beslutsprocesserna gå långsammare så visade det sig att Göran inte var så intresserad trots allt. Jag har fått ärva något fantastiskt av mina förfäder och jag vågar säga att mina föräldrar och även deras föräldrar har fått göra det samma. Vi har fått ärva ett land som fungerar och som håller sig till en skälig nivå av korruption. Allt detta har erövrats genom en kamp. Samhället har rört sig i en process mot den form som har kommit på plats idag. Men man ska akta sig för att tänka att något fantastiskt som är skapat inte i tillägg kan bli ogjort. USAs demokrati är en av världens mest sofistikerade. Man la ner mycket tankemöda innan man skapade konstitutionen och det var genom noga övervägande som man skapade den maktdelningsmekanism som skulle säkra att makten stannade hos folket och inte hos en hungrig maktelit. När man tittar på USA idag kan man dock konstatera att många människor upplever att det som systemet skapades för att förhindra likväl verkar ha inträffat. Få har illusionen att individer och de mänskliga rättigheterna har företräde framför enkelintressen hos stora organisationer som är väl bemedlade. Först i senare tid har man i USA börjat uppleva gräsrotsuppror mot ett system som allt fler upplever inte tjänar alla likt.

Varför denna tirad om vad demokrati är och hur demokrati inte är en självklarhet? Eftersom svensk media, möjligen i all välmening, verkar ha börjat tappa förmåga sin förmåga att analysera och förmedla samhället. Redan i föregående valet var det många som höjde kritiska röster kring det ständiga fokuserandet på opinionsmätningarna A, B och C. Ett media som fungerar klarar av att tränga in i de olika partiernas teoretiska (det de kommunicerar) och praktiska (det de gör) politik och förmedla denna till landets invånare. Ett fungerande media klarar av att förklara vad som utgör skillnad mellan olika partier och idéer och att fördjupa människors förståelse. Det klarar också av att utvärdera beslut som tas. Detta är uppgifter som jag menar att media fortfarande till viss del klarar av att göra. Likväl så går media mer och mer mot att förenkla verkligheten. Svensk politik delas in i det blå och det röda laget. Rapporteringen handlar mer och mer om vilket lag som "vinner" och vilket som "förlorar". Man önskar ofta knyta de olika händelserna som sker till en "vinst" eller en "förlust" hos det ena eller andra laget. Något politiker givetvis är vältränade att undvika och därmed aldrig erkänner att något gjorts fel eller egentligen inte säger så mycket alls. Det kallas mediaträning.

Och lätt att ryckas med är det. "Oj, vad glad jag är att jag håller på det blåa laget, nu gjorde det röda laget självmål". Eller puh vilket tur, jag håller ju på de röda och i senaste opinionsmätningen så gick vi upp mot de blå. Kanske vi vinner till nästa val?
Vad är det som saknas i detta gestaltande och med detta fokus? Jo, själv essensen. Den rökridå som skapas i den ständiga strömmen av snaskigare eller mindre snaskiga nyheter knutna till det ena eller andra partiet, väl anpassade för att passa våra fördomar, hjälper oss effektivt att inte se var Sverige befinner sig nu och vart det är på väg. Huruvida ett parti är bra eller dåligt mäts i hur många väljare som är villiga att rösta på det. Styrkan på ett politiskt förslag mäts i skillnaden i opinionsmätningarna före och efter förslaget presenterats.

Jag tror inte jag är den enda som menar att både Sverige och världen står inför utmaningar. Jag tror inte heller jag är den enda som tror att vi kan hitta bättre lösningar på dessa utmaningarna om vi jobbar ihop eller om vi fokuserar. Men i politik idag kan följande sägas av det regerande partiet:

Kärnan i det nya M är en pragmatisk inställning till politik utan ideologiska låsningar

 Och på så sätt kanske man indirekt förklarar hur den viktigaste frågan i årets budget kunde bli vad man skulle göra med restaurangmomsen. I en tid då det nuvarande ekonomiska systemet står på randen inför kollaps. Där folkligt missnöje med icke-hörsammande ledare blossat upp i land efter land. I ett läge där klimatförändringarna fortfarande existerar och alla trender visar på att vi gasar snarare än bromsar på vägen mot stupet. I en tid där allt fler unga går på anti-depressiva medel och resultaten i den svenska skolan blir allt sämre. Människorna som styr landet sätter sig i sitt regeringssammanträde.. och börjar diskutera restaurangmoms. Och vad som kan möjligen ses som än värre är att detta beteendet gestaltas av media som fullt sunt. Jag menar, det blå laget vinner ju, ledaren för det röda laget gjorde precis självmål. Det säger sig själv att inga problem existerar eller att inga förändringar behövs i vår politik.

En uppmaning till alla är att försöka skåda bortom det blå och röda laget och istället försöka förstå hur makten förhåller sig till våra nuvarande utmaningar och på vilka sätt detta är bra, eller dåligt.

Går det runt?

Ibland kan man undra ifall historien avser att bara gå runt, runt, runt. Enligt min historieförståelse så skapades det år 2008 en så kallad "credit crunch". Problemet var att vissa banker gett lån till människor som inte borde få det och sedan sålt dessa lån vidare som små finansiella paket. Dessa paket spreds sedan över bankvärlden och allt var frid och fröjd. Tills man insåg att paketen inte var någonting värda. Problemet då var att flera banker inser att de plötsligt inte har så mycket tillgångar som de trodde och pga detta riskerar gå omkull. Eftersom bankerna förstår att deras syskon kan vara påväg att gå omkull (ifall de verkligen är det eller inte är dolt i ett moln av kreativ bokföring) så är det ingen bank som vill låna ut till någon annan bank. Detta leder till att de bankerna som legat i riskzonen verkligen tryckts ut i konkurs.

Eftersom detta skulle kunna leda till att våra kreditkort skulle slutat fungera så kom politikerna på att så kan man inte ha det. I USA skapade de något som kallades TARP "Troubled Assets Relief Program". Bankvärlden klarade sig vidare och cheferna fortsatta att checka in feta bonusar. Problemet var löst.. trodde man. Problemet var att för rädda bankerna så försatte sig flera stater i besvärliga ekonomiska situationer. Speciellt i EU har vi ju sett hur land efter land fått problem med stora statsskulder. Sättet man löste detta på var att säga "Nu har vi hjälp bankerna, nu är det dags att de hjälper oss lite". Politikerna gjorde en del trixande och överenskommelser och kom fram till att bankerna skulle låna ut pengar till de olika staterna. Men pengarna verkar inte ha hjälpt och de stater som tidigare satt i en besvärlig situation verkar ha hamnat i en ännu värre situation nu. De lån som har getts till dessa stater ser ut att kunna bli värdelösa. Och detta.. leder till att bankerna som gett lånen plötsligt börjar få de svårt med finanserna, vilket leder till att deras kollegor (de andra bankerna) känner sig osäkra kring att låna ut pengar till dem. Tillbaka till ruta ett? Och vad säger IMF? "Ni måste låna ut mer pengar till bankerna". Alltså, man verkar gå in i en trängre och trängre spiral. Och man fortsätter framåt tillsammans för att paraphrasera ett partis kampanjbudskap utan självironi eller förståelse om vart man är påväg.

"Pengar kan inte skapas eller förstöras utan endast omvandlas". Förlåt, det stämmer inte helt, det ska vara energi som det gäller. Pengar kan, genom fraction reserve banking faktiskt både skapas och förstöras. Men man kan ju fråga sig vart dessa pengar tagit vägen i det cirkulära spelet där banker lånat till stater som lånat till banker osv. Ifall man tar räntan och aktieutdelningar med i beräkningarna misstänker jag att det är aktionärerna eller "kapitalet" som vunnit något i hela denna cirkusen, och det är skattebetalarna som helhet som har förlorat. För Grekland har ju trots allt betalat sin ockerränta till de som har lånat pengar till dem. Någon myntade en gång uttrycket att man socialiserade riskerna men privatiserade vinsterna. Vad slutresultatet blir återstår att se, fortsättning följer.

Juridiskt riktigt, moraliskt rätt?

Ramarna för vad som är ett samhälle kan från tid till annan vara intressanta att titta på. Nog har vi alla en intuitiv känsla för vad vår demokrati är och inom vilka ramar vi har både våra friheter och plikter. Tittar man närmare på det så är det dock i yttersta konsekvens våra olika institutioner som upprätthåller samhället. Det är sjukvården som hjälper oss när vi är sjuka, det är skolan som utbildar oss och hjälper oss att förstå världen och det är polisen och rättsväsendet som definierar gränserna för rätt och fel ur samhällets ögon. Men alla dessa institutioner utgörs av människor. Och människor har aldrig varit avsedda att fungera som mekaniska kugghjul utan vi är alla subjektiva och med en egen agenda.

DN har på senaste tiden börjat granska polisen och Wolodarski menar att de reportage man gör visar en samhällsbärande organisation i förfall. Något jag dock tycker är snäppet mer intressant än polisen är vår juristkår. Kanske minns du skandalen med ledarna för en ytterst framstående juristförening som kommit undan med att bara betala 3-4 procent skatt genom att ta ut sin lön via skalbolag i U-länder och kalla utbetalningarna för näringsverksamhet i utvecklingsland. Moraliskt sett helt oförlåtligt, juridiskt sett inget att anmärka på. Nu senast har DN och SR rapporterat att de studenter som oftast åker dit för fusk vid Uppsala universitet är - juriststudenterna. Ifall vi bygger upp ett rättsväsende på arbetare som ser mer till eget intresse än till moral, vad kommer detta isåfall innebära för samhället i storts förtroende för rättssamhället? Att vara jurist eller dommare är endast en titel. Ifall det visar sig att människorna bakom titeln blir mer och mer beredda att ta genvägar för snabba resultat så blir jag smått orolig för vår demokrati. (Jag brukar vara motståndare till användandet av ordet demokrati eftersom innehållet från tid till annan är svårdefinierat, i detta samhället upplever jag dock att ordet passar in)