The Stonecutter

There was once a stonecutter. who was dissatisfied with himself and with his position in life.
One day, he passed a wealthy merchant's house, and through the open gateway, saw many fine possessions and important visitors. "How powerful the merchant must be!" thought the stonecutter. He became very envious, and wished that he could be like the merchant. Then he would no longer have to live the life of a mere stonecutter. 

To his great surprise, he suddenly became the merchant, enjoying more luxuries and power than he had ever dreamed of, envied and detested by those less wealthy than himself. But soon a high official passed by, carried in a sedan chair, accompanied by attendants, and escorted by soldiers beating gongs. Everyone, no matter how wealthy, had to bow low before the procession. "How powerful that official is!" he thought. "I wish I could be a high official!" 

Then he became the high official, carried everywhere in his embroidered sedan chair, feared and hated by the people all around, who had to bow down before him as he passed. It was a hot summer day, and the official felt very uncomfortable in the sticky sedan chair. He looked up at the sun. It shone proudly in the sky, unaffected by his presence. "How powerful the sun is!" he thought. "I wish I could be the sun!" 

Then he became the sun, shining fiercely down on everyone, scorching the fields, cursed by the farmers and laborers. But a huge black cloud moved between him and the earth, so that his light could no longer shine on everything below. "How powerful that storm cloud is!" he thought. "I wish that I could be a cloud!" 

The he became the cloud, flooding the fields and villages, shouted at by everyone. But soon he found that he was being pushed away by some great force, and realized that it was the wind. "How powerful it is!" he thought. "I wish that I could be the wind!" 

Then he became the wind, blowing tiles off the roofs of houses, uprooting trees, hated and feared by all below him. But after a while, he ran up against something that would not move, no matter how forcefully he blew against it - a huge, towering stone. "How powerful that stone is!" he thought. I wish that I could be a stone!" 

Then he became the stone, more powerful than anything else on earth. But as he stood there, he heard the sound of a hammer pounding a chisel into the solid rock, and felt himself being changed. "What could be more powerful than I, the stone?" he thought. He looked down and saw far below him the figure of a stonecutter.

- Chinese story of The Stonecutter (Benjamin Hoff, The Tao of Pooh)

Busy, Back Soon

It's not surprising, therefore, that the Backson thinks of progress in terms of fighting and overcoming. One of his little idiosyncrasies, you might say. Of course, real progress involves growing and developing, which involves changing inside, but that's something the inflexible Backson is unwilling to do. The urge to grow and develop, present in all forms of life, becomes perverted in the Bisy Backson's mind into a constant struggle to change everything (the Bulldozer Backson) and everyone (the Bigoted Backson) else but himself, and interfere with things he has no business interfering with, including practically every form of life on earth. At least to a limited extent, his behavior has been held in check by wiser people around him. But, like parents with hyperactive children, the wise find that they can't be everywhere at once. Baby-sitting the Backsons wears you out.

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

Anställningsansökan

While sitting on the banks of the P'u River, Chuang-tse was approached by two representatives of the Prince of Ch'u, who offered him a position at court. Chaung-tse watched the water flowing by as if he had not heard. Finally, he remarked, "I am told that the Prince has a sacred tortoise, over two thousands years old, which is kept in a box, wrapped in silk and brocade." "That is true," the officials replied. "If the tortoise had been given a choice," Chuang-tse continued, "which do you think he would have liked better - to have been alive in the mud, or dead within the palace?" "To have been alive in the mud, of course," the men answered. "I too prefer the mud," said Chuang-tse. "Good-bye."

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

A Crooked Tree

Hui-tse said to Chuang-tse, "I have a large tree which no carpenter can cut into lumber. Its branches and trunk are crooked and tough, covered with bumps and depressions. No builder would turn his head to look at it. Your teachings are the same - useless, without value. Therefore, no one paus attention to them."

"As you know," Chuang-tse replied, "a cat is very skilled at capturing its prey. Crouching low, it can leap in any direction, pursuing whatever it is after. But when it is focused on such things it can be easily caught with a net. On the other hand, a huge yak is not easily caught or overcome. It stands lika a stone, or a cloud in the sky. But for all its strength, it cannot catch a mouse.

"You complain that your tree is not valuableas lumber. But you could make use of the shade it provides, rest under its sheltering branches, and stroll beneath it, admiring its character and appearance. Since it would not be endangered by an axe, what could threaten its existence? It is useless to you only because you want to make it into something else and do not use it in its proper way."

- Chuang-tse, översatt och del av The Tao of Pooh.

Owl

It seems rather odd, somehow, that Taoism, the way of the Whole Man, the True Man, the Spirit Man (to use a few Taoist terms), is for the most part interpreted here in the West by the Scholarly Owl - by the Brain, the Academician, the dry-as-dust Absentminded Professor. Far from reflecting the Taoist ideal of wholeness and independence, this incomplete and unbalanced creature divides all kinds of abstract things into little categories and compartments, while remaining rather helpless and disorganized in his daily life. Rather than learn from Taoist teachers and from direct experience, he learns intellectually and indirectly, from books. And since he doesn't usually put Taoist principles into practice in an everyday sort of way, his explanations of them tend to leave out some rather important details, such as how they work and where you can apply them.

On top of that, it is very hard to find any of the spirit of Taoism in the lifeless writings of the humorless Academic Mortician, whose bleached-out Scholarly Dissertations contain no more  of the character of Taoist wisdom than does the typical wax museum.

But that is the sort of thing we can expect from the Abstract Owl, the dried-up Western descendant of the Confucianist Dedicated Scholar, who, unlike his Noble but rather Unimaginative ancestor, thinks he has some sort of monopoly on--- 

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

Tankar en grå Januari-morgon

Jag går längs spåren till bybanan borta vid Danmarksplats. Jag är som vanligt på väg till jobbet. Det är kallt och mörkt ute, precis som det brukar vara på vintern, och det som var snö har förvandlats till en blandning av vatten, is och slask. Vädret är lite ruggiare här nere i stan än vad det var där jag bor. Visst var det så igår också? Jo, så var det. Jag går med bestämda steg mot jobbet, blicken riktad ner mot marken och med tankarna på ett eller annat som har med jobbet att göra. Det är ett mellanting mellan en praktisk egenskap och en dålig ovana, den tendensen för min hjärna att fastna vid problem och sedan långsamt och metodiskt arbeta sig igenom dem. Mina tankar var långt borta. Men det är något som fångar min blick som får mig att komma tillbaka igen. Tillbaka från de abstrakta problemen på mitt jobbs värld och in i en ny abstrakt realitet. En ny tankekedja. Det som får mig att komma tillbaka är en liten å i miniformat som har bildat sig i slasken. Det har blivit en liten kanal som smältvattnet kan ta sig fram genom, den slingrar sig bort i horisonten.

Det får mig att tänka på en gång för länge sedan när jag gick på högskolan i Lund. Jag hade privilegiet att få se Mandelbrot hålla ett föredrag i kårhuset. För den som inte minns så var det Mandelbrot som "upptäckte" fraktalerna. Han berättade på sitt föredrag att många människor i historien har fått ha sitt område som man gjorde sig ett "namn" i. Han område var ojämnheter. Fraktalerna föddes ur observationer av verkligheten. Bland annat hade man tagit satelitbilder av åar och stränder på olika förstoringsgrader. När man satte bilderna brevid varandra gick det inte att säga vilken bild som var närbild och vilken som var tagit på lång avstånd. Konturerna av stranden eller av ån följande nämligen samma mönster både på nära och långt håll. Bland märklig kuriosa så var sambandet mellan den uppfattade sträckan och den faktiska sträckan (den som mäts när man tar med de små böjarna som man inte kan se i stor skala) av en strand runt omkring pi (hur man nu mätt upp detta?). Det är den dagen i Lund som jag påminns om när jag går på vägen till jobbet. Jag tänker att vad jag observerar under mina egna fötter skulle kunna kallas för en miniatyrmodell av själva amazonas. Med deltor, med förgreningar och återföreningar. Och tanken på att detta ögonblickliga konstverk som byggts av slask på asfalten på grund av regn och dåligt väder är ett mästerverk i sig själv får mig plötsligt på bra humör. Det får mig att tänka på hur fullständigt meningslösa vi alla är, samtidigt som varje en av oss är av yttersta vikt. Och att det kan vara på båda sätten samtidigt.

Det får mig också att tänka på cykler och på mönster. På hur precis som naturen upprepar sig själv på stor och liten nivå så gör vi själva också det. Och vi som samhälle. Framför mig går det en tjej med en fjällrävenryggsäck. De finns överallt idag och det gör mig lite glad att se dem. För mig är dessa ryggsäckarna en symbol för andra värden. En ikon som används av en rörelse som vill röra sig bort från konsumtionssamhället, som söker och hävdar värde i andra entiteter än pengar, blonda kvinnor och statusprylar. Men det är just här som (potentiellt) mönstret upprepar sig på nytt, i all subtilitet. Naomi Klein var den som först förklarade fenomenet för mig genom sin bok "No Logo". Mönstret är att konsumtion i sig själv har blivit ett sätt som vi bygger vår egna person på. Och när man köper en fjällrävenryggsäck för att signalera att man är emot konsumtionssamhället så följer man samtidigt logiken i det samma mönstret som man vill vända sig mot. Man konstruerar nämligen (potentiellt) sin egna person med hjälp av konsumtion. Och så fortsätter mönstret runt och runt. Men precis som vattnet som sakta finner sin väg genom slasken så är det männskliga också både djupt fascinerande och enastående. Varje individs öde är en lika fascinerande och dynamisk berättelse som samhället i stort. Och den drift och tendens man kan se på liten nivå hos den överviktige eller hos rökaren upprepar sig också i det stora hos samhällen, hos länder och på global nivå. Det är ett kaos som samtidigt är fullkomligt, och för mig finns det en tröst i att det inte låter sig tämjas av logiska mönster eller mänsklig vilja. För mig är det en tröst i att det är fullkomligt och meningslöst samtidigt.

Vad man tänker på i Kina

... är ju svårt för mig att veta eftersom jag inte varit där på ganska länge, men efter att ha sett 'the Karate Kid' idag så har jag ändå fått en känsla av att någon form av attitydförändring håller på att ta plats i landet där långt borta med fler invånare än Europa.

Först och främst. Ungefär samtidigt som Avatar hade premiär så hade också den kinesiska storfilmen Konfucius det. Som man kan gissa så handlade den filmen just om Konfucius. Efter vad jag hade förstått så hade man skapat en historia med något liknande Crouching Tiger Hidden Dragon känsla för scener och storskalighet. Men denna gången inte för att framhäva kampsport eller poesi utan för att föra fram mannen som av många anses ligga bakom det kinesiska sättet att tänka på. Konfucius har det annars hållt en debatt om huruvida hans idéer är applicerbara även i den moderna världen som vi lever i. Liksom Jesus så var ju konfucius nämligen en person som förespråkade moraliskt levande och sådana saker som ekonomisk tillväxt hade inget självändamål i hans filosofi heller.

Nåväl. Filmen får jag erkänna att jag inte sätt. Men när jag åkte hem från Sverige så köpte jag en tunn bok som handlade om konfucianismens lära och idéer. Detta är givetvis ett ämne man skulle kunna skriva 1000 sidor långa böcker om i högst akademiskt språk, men vad jag köpte var en pocket på drygt hundra sidor som menade att fundamentet i konfucianismen var precis som boken, kort och enkelt. Boken är en översättning från en kinesisk bok som sålts i över 10 miljoner exemplar så det verkar ju inte helt otänkbart att det finns någon form av konfucius-återupplivande som är pågång. Konfucianismen är ett tankesätt som ofta frammålas som djupt hierarkiskt, något som många kan tänka sig skulle passa en kommunistdiktatur som vill kontrollera 1,2 miljarder människor. Därför är det intressant att den boken jag läste valde att tolka konfucianismen i ganska liberala termer. När jag läste i boken var det nästan som att läsa en bok om taoismen (som är en väldigt anti-auktoritär lära) och där refererades flera gånger i boken till "the Way" (eller på kinesiska 'dao' vilket är varifrån taoismen fått sitt namn). Vid ett tillfälle tar författaren i boken upp en diskussion som Konfucius hade med fyra av sina elever. Han frågade dem alla vad de hade för ambitioner och de svarade i tur och ordning. De tre första ville bli ledare över ett rike för att kunna leda detta på ett rättfärdigt sätt. Den sistes ambition var att få gå med familj och vänner och bada i ett vattenfall när sommaren kom. Efter en del eftertanke säger Konfucius att han mest delade den sistes ambition. Författaren markerar i boken att det han gör är en kontroversiell tolkning av denna diskussionen eftersom många lärda menar att stora ambitioner utgör en del av konfucianismen. Personligen tror jag att boken är publiserad efter godkännande från censurmyndigheter. Därför tycker jag att det är intressant att man så försöker tona ner meningen med ekonomisk tillväxt och istället sätter moraliskt levande som det stora målet.

Tillsist var det då the Karate Kid. Filmen har gjort i samverkan med kinesisk filmindustri och i eftertexterna så angavs namnen både på engelska och på kinesiska brevid varandra. Jackie Chan spelar master Miyagi som nu varken är japan eller karatetränare utan istället kines och kung fu tränare. Jackie Chan har fått mycket kritik hemifrån Hong Kong efter att han uttalat att demokrati så som västen har det inte skulle vara de bästa för Kina. Han är en försvarare av den kinesiska regimen. Som sådant kan man ju tänka att han även är patriot och då kan det tänkas (lite) motsägelsefullt att han ställer upp på att göra en film där givetvis amerikanen kommer besegra kinesen i slutet (det kunde ju knappast gå på något annat sätt). Men om man ser till filmens innehåll så ställer den den goda kung fun som eftersträvar harmoni och fred mot den onda kung fun som endast önskar vinna. Själv ser jag det hela som en kamp mellan ideal som jag tror växt fram i Kina i modern tid (det onda) mot ideal som länge legat i grunden till den kinesiska kulturen (det goda). I slutet av filmen så har egentligen alla kineser varit ganska hyggliga människor med undantag av den onda kung fu tränaren.

Är allt detta kuturella verktyg i en kamp om att försöka vända riktningen i ett enormt land mot mer traditionella värderingar? Inte en aning, men jag gillar att tänka att det är så. Och jag skulle bli mycket glad ifall det isåfall lyckades och att man i tillägg lyckas lägga om sitt samhälle till ett mer hållbart än de vi har i Europa eller det som finns i USA. Det hade ju isåfall visat att medan vi ständigt påpekar att de stora bovarna är i Asien och att vi följdaktligen inte ska göra någonting så väljer man där istället att agera.

De taoistiska principerna

Det kan mycket väl vara så att jag själv har uppfunnit den. Jag brukar iaf säga att det finns en taoistisk princip som säger att i det att något dåligt händer så kommer också något bra göra det. eller vice versa. Som med de allra flesta påstådda mönster så hittar jag ständigt bevis som stödjer min teori, allt man behöver göra är att leta lite.

Efter min stora framgång med plastmedvetande och återvinning på jobbet så har jag fallit hän för en förkylning. För två dagar sedan var det ganska illa. Då kämpade jag mig genom regnet i Bergen (regn, regn, ständigt detta regn) för att ta mig till jobbet. Plikttrogen som man är så var det ju vissa saker jag var tvungen att veta för att kunna arbeta hemifrån. Väl framme var man ett lagom mysigt slemmonster. Eller tja, egentligen var det inte SÅ illa. Jag menar, jag klarade att tänka klart och egentligen var det ingen fara för att jag skulle svimma på cykeln heller.

Likväl. Jag bestämde mig för att vara hemma igår för att försöka bli helt frisk. Jag känner mig inte bekväm i att går runt och vara paracetjunkie. N har tagit hand om mig likt en ängel och faktum är att jag har haft nästan oförskammat kul när man betänker att jag varit både sjuk och jobbat hemifrån. Jag har blivit bjuden på både bullar, glass med chokladsås och sandwich. Tricket ligger i att lägga sig i kast med ett lagom allvarligt ansikte och krasst säga "jeg er syk".