The true picture of what is going on in here, and it can even be seen in the american television if you look at it long enough. The emptiness, the spiritual bleakness, the loss of meaning, the loss of purpose.
Black Power, the Mix Tape
41' försöker någon förstå sig på den kritik som den amerikanska TV-guiden riktar mot Sveriges mediatäckning av USA som man menar är anti-amerikansk. Bland TV-bilder man kunde se, som faktiskt antagligen kommit ursprungligen från amerikansk TV är hur en amerikansk soldat upprepade gånger sparkar på en vietnamesisk man (kanske soldat?) med bar överkropp som ligger ner på marken. Igen. och igen. och igen.
The emptiness, the spiritual bleakness, the loss of meaning, the loss of purpose.
När vi nu själva inte drar oss från att sälja vapen till diktaturer, vad är vår mening, vårt syfte?
1970 J Edgar Hoover states that the Free Breakfast Program is the most dangerous internal threat to the U.S.
- Black Power Mix Tape
De svarta pantrarna talade för övrigt också om att det strukturella hotet som mötte de svarta i USA kan hellre kunde förklaras genom kapitalism än genom rasism. De, som bland annat ledde the Free Breakfast Program, hade också en rad andra gratis program där man försökte stärka de utsatta människorna i USAs svarta slumområden. Just en gratis frukost kan ses som ett ganska konkret tilltag här eftersom det de-facto i rika Amerika på den tiden var många människor som fick klara sig utan.
Det blev tillsist så att jag blev sittande lyssnandes till "Människor och tro" på P1 om "Sekularismen i vår tid". Jag tycker att sekularism är intressant eftersom jag menar att det har en möjlighet att bygga upp en begreppsapparat för att förstå vår egna samtid. För medan vi gillar att definiera saker som "Islam", "Muslimer", "Amerikanska Kristna" och saker över lag som vi inte är, så menar jag att vi varit sämre som samhälle med att skapa en förståelse och en ordentlig apparat för att förstå det vi istället faktiskt är och det vi står för. Visst finns det både många program och böcker som gräver i ämnet, t.ex. Landet Brunsås eller mycket av det som Fredrik Lindström skapat. Men även om programmen ofta kan hitta små märkliga idévurpur i hur vi för våra liv så ger de fortfarande ingen bra begreppsapparat för att förstå skillnaden mellan oss och andra. Eller likheten för den delen. Jag blev dessvärre besviken efter att ha lyssnat på programmet. Sekularismen förklaras mer utifrån vad det inte är än vad den är. En bra och viktig distinktion görs dock, nämligen den mellan vad det innebär att vara en sekulär individ, eller att leva i ett sekulärt samhälle jämfört med det att ha en sekulär stat. USA är ju ett bra exempel på där man grundlagsenligt har en sekulär stat, samtidigt som samhället i stort, speciellt i det tysta USA, inte är sekulärt.
Men går då skiljelinjen mellan ett sekulärt eller ett icke sekulärt samhälle mellan ett förnuftstroende svenskt samhälle och ett starkt religionspräglat samhälle i mitten av USA? Nej skulle jag vilja säga. Dock tycker jag det är tråkigt att jag inte hittat någon debatt fri från direkta värderingar i ämnet som kunde ha skapat en fungerande begreppsapparat att diskutera frågan genom.
We're there because the fact of the matter is that part of the world controls the world supply of oil, and whoever controls the supply of oil, especially if it were a man like Saddam Hussein, with a large army and sophisticated weapons, would have a stranglehold on the American economy and on - indeed on the world economy.
Secretary of Defense Dich Cheney, 1990
To initiate a war of aggression, therefore, is not only an international crime; it is the supreme international crime, differing only from other war crimes in that it contains within itself the accumulated evil of the whole.
Judge Robert H. Jackson, Nuremberg War Crimes Tribunal, 1946
I don't care what the international lawyers say, we are going to kick some ass.
George W. Bush, September 11, 2001
Sverige är ju inte de enda som på olika sätt samarbetar wahabisterna i Saudiarabien. I boken "The Road to 9/11" så gör Peter Dale Scott ett gediget arbete för att kartlägga de händelser som föranledde 11 September. Något annat intressant som framkommer i boken framkommer vid en diskussion kring två bombdåd som begick i Italien, en vid Milans Piazza Fontana, 1969 och ett vid Bolognas järnvägsstation 1980. Anarkisterna fick ursprungligen skulden för dåden, men Italienska rättegångar fastslog senare (i åtminstone första tillfället) att skulden fanns hos Italienska underrättelsetjänsten. En av de som dömdes, General Vito Miceli implicerade att en parallel gren hade växt fram i underrättelsetjänsten genom en hemlig uppgörelse med USA och inom NATOs ramverk.
More important, European sources allege that one of the masterminds of the 1969 plot, Guido Giannettini, was invited in late 1961 to give a three-day lecture course to U.S. military officers in Annapolis, on "Techniques and Possibilities of a Coup d'Etat in Europe." A few weeks later Pentagon officials began drafting the plans known as Operation Northwoods, the first known American application of a strategy of tension. As summarized by ABC News, "the plans reportedly included the possible assassination of Cuban émigrés, sinking boats of Cuban refugees on the high seas, highjacking planes, blowing up a U.S. ship and even orchestrating violent terrorism in U.S. cities." This was at a time of developing U.S. Army interest in so-called counterterror as a technique in counterinsurgency, as developed by Nazis, French theorists of guerre révolutionnaire, and East Europeans émigrés now attached to the U.S. Army.
Thus one cannot clearly distinguish between the managed violence advocated by Italian strategists of tension and those aping them in the United States. International security analyst John Prados has put the issue very forcibly: "In this age of global concern with terrorism it is especially upsetting to discover that Western Europe and the United States collaborated in creating networks that took up terrorism. In the United States such nations are called 'state sponsors' and are the object of hostility and sanction. Can it be the United States itself, Britain, France, Italy and others who should be on the list of state sponsors?" It is alarming moreover to note that the Piazza Fontana bombing was planned by a "parallel" structure, outside government control, as a prelude of a military coup.
När USA och Iran kivas som aldrig förr. När Israel berättar hur de vill slå till i förebyggande syfte. När EU tar beslut för att reglera det samma internet som de berömde när frihetskämparna i mellanöstern använde det. Diktatorerna där nere har bytts ut mot nya diktatorer. När forskarnas temperaturgrafer pekar genom taket och Kina bygger ett kolkraftverk i veckan. När man lagstiftar att regeringen ska få avlyssna alla och folk tänker att det är för deras egna bästa.
När mögelkontrollanten står i mitt badrum och ser bekymrad ut. "Behöver man renovera kan det kosta upp mot 200.000 Kr". När Norge investerar i oljesandprojekten, säger att det är bra för miljön för att Statoil är så förträffliga och folk tror på dem. När de som stiftar våra lagar utnyttjar de samma för att smita undan att betala skatt på sina jättearvoden. När de rika smiter iväg till Schweiz för att slippa skatt samtidigt som deras länder dignar under i skuldkriser som skapats av banker som å de rikas vägnar spekulerat bort enorma summor pengar. När de rika säger att de "måste" göra det.
Idag på jobbet lärde jag mig något nytt. En kollega hade sett ett avsnitt av CSI där en man som jobbade som "Check Casher" hade blivit mördad. I USA är det nämligen så att man ofta får betalt i form av checkar i mer lågavlönade jobb. Problemet är att för att få ut pengarna från de här checkarna ska du helst ha ett bankkonto, men för att ha ett bankkonto måste du ha ett startkapital på några tusen dollar. Så för de lågavlönade som givetvis inte har de här mängderna pengar så återstår det att gå till en tredje part som kan lösa ut checken. En sådan form av tredje part är check cashers som kan ta upp till 10% av checkens värde bara för att lösa ut den. I CSI gav det alltså mening att detta inte var en helt populär kille.
När man sätter detta i relation till Mitt Romney som har någonstans mellan 190 och 250 miljoner dollar, eller över en miljard kronor, betalar runt 15% i skatt och i tillägg går på val för att minska de skatterna som företag betalar så får det en att tänka..
Den gamla devisen att det är dyrt att vara fattig är kanske inte helt fel iaf. Och detta är ju trots allt the land of the free (people that have one or two weeks of vacation and that might very well have to take two jobs to be able to make ends meet). Får en att tänka på partiledardebatten där Reinfeldt antyder att en av huvudanledningarna att han gick med i moderaterna är för att han kämpar för frihet (han nämnde inte om detta gällde apartheid eller att sälja övervakningssystem till Libyen) samtidigt som han förklarar hur emot han är att.. folk ska vara lediga. Nåväl. Men detta får nog ändå stå som falsk matematik på amerikanska
En offentlig dialog och ett utbyte av åsikter är kärnan i en demokrati. När det som styr samhället är en syntes av de olika delarna av samhällets samlade tankar och idéer så har man uppnåt det som vi ofta talar varmt om. Man har uppnåt ett folkstyre. För att kunna skapa en sådan syntes så behövs en offentlig debatt som klarar av att separera sig från personangrepp. Det ska vara en offentlig debatt som klarar av att vila både i det personliga och det individen önskar samtidigt som det inte villar sig för långt bort från det sakliga och mer objektiva.
En sådan dialog är en känslig varelse. Den kan så lätt skadas om bara en mindre minoritet inte önskar lyssna utan bara bullra sig framåt. Eller ifall en part i debatten blir för tydligt medveten kring vad det är de vill uppnå men samtidigt också på hur man ska uppnå detta genom att säga något helt annat. Debatten är beroende av de deltagandes ärlighet.
Det finns strängar i människan man kan spela på ifall man vill föra igenom politiska beslut. Rädsla och fördomar är nog den enklaste. Det var ingen slump att "the freedom act" kunde genomföras just efter 11 september. Eller att den kallades för "the freedom act" och inte "the surveillance of everyone act". Inte heller var det väl en slump att man röstade genom FRA-lagen precis vid sommaren där man hoppades den skulle gå obemärkt förbi. Det var ingen slump att man valde att inte föra en debatt om denna känsliga frågan för de liberala partierna som ju egentligen borde debatterats som inget annat. Det svåra valet, där man borde få befolkningens åsikter.
Men upprörande som just FRA-debatten var så är det två andra saker jag tänker på idag som jag hört på på sistone som ger mig intryck av totalt ointresse för både debatt och demokrati. Det är ironiskt, men frågan gäller just debatten kring moderaternas roll kring den allmänna rösträtten. Anders Edwardsson publiserar kort efter Arkelstens snedsteg en artikel där han beklagar att Arkelsten backade på det hon sa. Det han skriver strider mot vad andra historiker givit uttryck för. Hans artikel får kritik för att även om han framför korrekta fakta så lämnar han helt det sammanhanget faktan befinner sig i bakom sig. Allmänna Valmans Förbundet var med och röstade genom "allmän" (viktad) rösträtt slår Anders fast. Han klarar dock inte av att se nyansen mellan att "driva" en fråga och att rösta genom den. Miljöpartiet drev t.ex. frågan om grön skatteväxling, men det var genom Socialdemokraterna den röstades genom. Edwardsson bemöter sin kritik genom att slå ut armarna och säga "hitta ett fel i min artikel"..
Det är lurigt det hela. När jag gick på högstadiet så vurmade jag för moderaterna själv. På den tiden var det Bo Lundgren som försökte sälja moderaternas politik genom det enkla budskapet "Vi sänker skatterna och sedan blir det bättre för alla". Precis samma fras upprepade jag för de som orkade att diskutera politik. Hade jag en aning om vad jag pratade om? Nää, inte i det minsta. I samma veva minns jag att jag pratade med min Svensklärare om huruvida det skulle vara ett mellanslag efter punkt eller inte. Självsäkert sa jag att det ska det absolut inte vara. Jodå, visst ska det vara mellanslag efter punkt sa Kent. Sedan sa han att man ska inte vara så självsäker när man talar om sådant man inte säkert vet. Den läxan gjorde intryck på mig. För det var ju precis det jag gjorde när jag pratade om Lundgrens bättre för alla politik. Och det är just det jag upplever att de flesta debattörerna gör när de väljer att se förbi varandras argumentation. Jag ser fram emot den dag debattörerna klarar av att finna ödmjukheten och börjar lyssna på det som min högstadielärare sa.
Och det knyter samman med något jag hörde på P1 idag också. I konflikt diskuterade man om de osynliga i Sverige. De som jobbar för 100 kronor i timmen eller kanske mindre med städjobb och liknande som sliter ut deras kroppar. En man från Timbro slår an en stark ton och säger "tänk hur hemskt det vore om de inte hade dessa jobben". Han hoppar helt över debatten kring rättvisa (Moderaternas nya ledord), människohandel och utnyttjande. Han slår an en totalt pragmatisk ton där han säger att hade de inte haft dessa jobben skulle de haft det värre. Att höja minimilönerna eller förbättra deras villkor är oaktuellt för det finns gränser för vad människor är redo att betala för dessa människor som sliter ut sig på en tioårsperiod. Det ironiska? Dels själva påståendet att jobben bara försvinner i det att lönerna ökas. I Norge är gapet i löneskillnad långt mindre i Sverige och likväl är arbetslösheten långt lägre. I USA är gapet långt större än i Sverige, likväl har de inte en mycket lägre arbetslöshet. Det andra ironiska? Argumentationen följer samma linje som Ulf Adehlsson använde kring det så för tiden omtalade apartheid.
"Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna i Syd-afrika utan jobb"
Det är ett stygn av rädsla som man använder sig av i den här argumentationen. För gudsskull inte stanna upp och tänk kring vad som är rättvist eller rimligt! Då blir människor förda in i massarbetslöshet och ryktet säger att även himlen faller samman ner på våra huvuden. Det är en debatt vi inte orkar eller vill ta i. Kanske man vara inte vill göra sin händer skitiga, eller så vet man någonstans i det undermedvetna att samhället inte är rättvist, men likväl om viljan fanns där att det skulle kunna vara det. Men då skulle man inte längre få t-shirts för 50 kr på ICA, eller städhjälp för 200 kr / timme. Det jag önskar göra här är inte att moralisera, men jag önskar att man på riktigt skulle våga ta debatten hos de som menar att orättvisorna och ojämlikheten inte bara är ofrånkomliga men möjligen dessutom önskvärd. Jag önskar att man skulle våga blotta och diskutera baksidan av den väg man strävar att gå också.
USA är landet som människor älskar att ha synpunkter på. Det är ett ämne där meningar minst sagt kan gå isär. Personligen har jag aldrig träffat en Amerikan som jag inte tyckt om, samtidigt som det var ytterst länge sedan jag såg USA som land som en välgörare. Efter att ha arbetat tillsammans med en Amerikan i över ett år nu har jag dock förstått att USA är ett långt mer komplext land än den bilden man får när man lyssnar på de sedvanliga medierna. Och en sak som min vän har berättat för mig är att när Amerikaner väl bestämmer sig för att göra något, så gör de det. Inte som i Sverige med "tänk om", "men kanske sådär?". De bara gör det. Personligen är han övertygad om att det kommer bryta ut ett inbördeskrig i USA tillsist, landet börjar nu bli så splittrat. Och jag får erkänna att reportaget i Time om de olika miliserna i USA var intressant.
Intressant är också rörelsen Occupy Wall Street. Är detta ett tabu som nu håller på att spricka? En man i SRs reportage säger "I'm not an anti-capitalist... but if this continue I think there will be an uprising". Wow, det låter ju som Marx. Paul Krugman har skrivit om det här.
Det är 10 år sedan 11 September och det är upp till varje människa att själv välja vad man ska låta WTC betyda. Man kan välja att tänka på dem som platsen där många människor dog i en tragedi, som en ursäkt att starta krig över hela världen och bryta mot mänskliga rättigheter, eller så kan man gå tillbaka längre i historien. Man kan minnas att de två tornen en gång i tiden visade att det verkligen inte finns några gränser.
Det är klart svårt att veta vad som kommer hända i framtiden, men när Nigeria meddelar att de tänker investera en del av sin reserv i kinesiska yuanen istället för dollarn så är det en indikator på att någonting håller på att hända. Det faktum att Kina kommer kunna köpa olja för yuan istället för dollarn kommer nog också vara betydelsefullt i det långa loppet. Och jag misstänker att ledarna Washington inte är nöjda..
När DSK (Dominique Strauss-Kahn) först skulle ställas inför rätta i USA så skrev man i amerikansk press ganska mycket om det (naturligt nog). Man skrev att till skillnad från Europa så är USA ett land lagen är blind. Där alla kan ställas ansvariga inför rätten. I kölvattnet av finanskrisen så tyckte jag att uttalandena ekade lite tomt. Hur många människor som varit del av att skapa finanskrisen har ställts ansvariga för sina handlingar? Mig veterligen ingen. Likväl kändes det ju bra att man åtminstone tänkte göra rätt i detta enskilda fallet. Att låta rättvisa skipas, skyldig eller icke skyldig. Men nu skriver man att anklagelserna kommer läggas ner. Och man undrar hur mycket av den ström av patriotism och stolthet som visade sig när DSK först anklagades som egentligen var rättvis och hur mycket som bara kom från en skev bild av det egna landet.
När Paulo Coehlo skrev alkemisten så berättade han med enkla ord en historia som många människor verkade ha lätt att anknyta till. Det är en person som startar med inget för att bygga något vackert och säkert. För att sedan lämna det och på nytt ha inget, och på nytt bygga upp något vackert. Att gå från osäkerhet till säkerhet för att sedan överge säkerheten och påbörja processen på nytt. För mig så låter det som historien om hur många av oss, kanske innest inne, tänker att livet borde levas. Men som också många av oss inte vågar leva det.
Det är just på Alkemisten jag tänkte på när jag såg "Some kind of Monster", dokumentären om metallica under en av deras mer turbulenta tider. För egentligen, metallica har ju i någon mening uppnåt kultstatus och de har ju inte så mycket att bevisa. Likväl väljer de att göra en dokumentär som det här, när sångaren hamnar hos AA i ett år och man ser hur vardagen blir full av ibland triviella konflikter. Man få följa med metallica när de möter en psykolog som ska försöka lappa ihop den sprukna gruppen. Man får se en dokumentär med helt enkelt tre människor med sina egna tvivel och sin egna ångest. Jag tror det är detta jag tycker är så starkt med dokumentären, för det enklaste hade ju varit att bara försöka bibehålla en image av att stå ovanför allting. Att hålla sig lugn i båten och leva med tryggheten. När Hetfield står i St. Quentin fängelset för att spela in videon till den första singeln på deras album och pratar med fångarna så är han självutlämnande utan att moralisera. Han säger att utan musiken hade han själv säkert kunnat vara på precis samma plats. Han berättar att han är ödmjuk och tacksam över det han fått. Det är berättelser som denna om människor som skenbart lyckas gång på gång med i verkligheten samtidigt misslyckas som ger mig känslan av en äkta berättelse, och det är människor som dessa som vågar visa sina svagheter och sina misslyckanden som gör mig full av respekt och samtidigt ger mig hopp om en ljusare framtid för alla.
Peter Schiff är ekonomen som förutsåg finanskrisen som slog till 2008. Han förutsåg inte bara krisen i sig själv, utan han var ganska pricksäker med hur krisen skulle se ut.
Inför 2011 så förutsåg han att obligationer inte skulle vara någon stor hit. Vid nyår så sade han att man skulle hålla sig borta från dollarn och från statsobligationerna.
När nyheten om ekonomiska problem för Italien började komma och nyheten om att räntan för nya statsobligationer gått upp kraftigt så började jag förstå att detta antagligen är starten på den så kallade double dip som vissa ekonomer pratade om vid den första krisen. Detta var innan man nedgraderade USAs betalningsförmåga, vilket för att vara ärlig verkar vara en ganska rimlig sak att göra när man tar den nuvarande världssituationen i betraktande.
När nu Peter Schiff gått mot strömmen och gissat rätt flera gånger på rad så blir man ju klart nyfiken hur han tänker till skillnad från alla andra som har gjort att han har kunnat förutsäga dessa marknadsrörelserna. Jag köpte en bok skriven av Schiff och det gick snabbt att läsa genom den. Om Schiff kan man säga att han är en ekonom som de flesta andra ekonomer verkar hålla visst avstånd till. Han är okonventionell i sina teorier och han är något så märkligt som en ekonom som blir avvisad i USA just för att han förespråkar för mycket kapitalism. När man läser hans bok blir det klart att han förespråkar ett komplett laissez faire samhälle. Alla former av regleringar och subventioner från staten är direkt av ondo och stör balansen i den annars sunda marknaden. Boken han har skrivit är inte svår att läsa, den är menad för en oinsatt läsare och förklarar ekonomiska termer genom att ständigt tala om ett låtsassamhälle där man ständigt handlar i fisk. Bilden är full av småkul bilder som visar vardagslivet till invånarna i detta låtsaslandet som kallas Usopia. Många av de moraliska värderingar han lägger in i boken (främst i början av boken) känns smått absurda och boken talar om ökad ekonomisk kraft som det enda syftet med samhället. Problemställningar som social dumping, kriminalitet eller miljöpåverkan plockas enkelt bort ur alla beräkningar. Grundtesen i boken är att ekonomisk kraft i ett samhälle skapas inte av konsumtion (som är den rådande tanken hos styrande ekonomer) utan av produktion. Han säger vidare att konsumtion är en följd av effektivare produktion och inte tvärt om. USAs pikära situation har uppkommit genom ett väldigt generöst givande av pengar till invånarna utan krav på ökad ekonomisk produktivitet.
Efter att ha läst boken står det klart för mig att idealsamhället för Schiff och mig ser olika ut. Likväl är det intressant att filosofera kring vilka element i Schiffs världsanalys som gjort att han hamnar så rätt medan så många andra hamnat så fel.
Från BBC så får jag höra utdrag från historien om Samantha Smith. Hon var tjejen som skrev ett brev till sovjets ledare Yuri Andropov och frågade honom varför Sovjet ville starta krig med USA. Oväntat nog så svarade ledaren den då 10 åriga Samantha och bjöd in henne till att besöka Sovjet. Samantha accepterade och fick således besöka ett vildmarksläger i det slutna Sovjet. Samantha kom tillbaka till USA och fick berätta på skolor att människor i Sovjet är just det.. människor. Och likadant fick de andra flickor som var med henne på lägret möjlighet att berätta att människor i USA är just.. människor.
Samantha, som blev smått känd fortsatte sin karriär och besökte fler ledare, men hon dog tragiskt nog i en flygkrasch bara 13 år gammal. Till hennes begravning så skickade bland annat Sovjets ledare sina kondoleanser. I slutändan är det en historia om hoppet och det vackra i det otroligt enkla mänskliga.
Dear Mr. Andropov, My name is Samantha Smith. I am ten years old. Congratulations on your new job. I have been worrying about Russia and the United States getting into a nuclear war. Are you going to vote to have a war or not? If you aren't please tell me how you are going to help to not have a war. This question you do not have to answer, but I would like to know why you want to conquer the world or at least our country. God made the world for us to live together in peace and not to fight. Sincerely, Samantha Smith
Dear Samantha, I received your letter, which is like many others that have reached me recently from your country and from other countries around the world. It seems to me – I can tell by your letter – that you are a courageous and honest girl, resembling Becky, the friend of Tom Sawyer in the famous book of your compatriot Mark Twain. This book is well known and loved in our country by all boys and girls. You write that you are anxious about whether there will be a nuclear war between our two countries. And you ask are we doing anything so that war will not break out. Your question is the most important of those that every thinking man can pose. I will reply to you seriously and honestly. Yes, Samantha, we in the Soviet Union are trying to do everything so that there will not be war on Earth. This is what every Soviet man wants. This is what the great founder of our state, Vladimir Lenin, taught us. Soviet people well know what a terrible thing war is. Forty-two years ago, Nazi Germany, which strove for supremacy over the whole world, attacked our country, burned and destroyed many thousands of our towns and villages, killed millions of Soviet men, women and children. In that war, which ended with our victory, we were in alliance with the United States: together we fought for the liberation of many people from the Nazi invaders. I hope that you know about this from your history lessons in school. And today we want very much to live in peace, to trade and cooperate with all our neighbors on this earth—with those far away and those near by. And certainly with such a great country as the United States of America. In America and in our country there are nuclear weapons—terrible weapons that can kill millions of people in an instant. But we do not want them to be ever used. That's precisely why the Soviet Union solemnly declared throughout the entire world that never—never—will it use nuclear weapons first against any country. In general we propose to discontinue further production of them and to proceed to the abolition of all the stockpiles on Earth. It seems to me that this is a sufficient answer to your second question: 'Why do you want to wage war against the whole world or at least the United States?' We want nothing of the kind. No one in our country– neither workers, peasants, writers nor doctors, neither grown-ups nor children, nor members of the government–want either a big or 'little' war. We want peace—there is something that we are occupied with: growing wheat, building and inventing, writing books and flying into space. We want peace for ourselves and for all peoples of the planet. For our children and for you, Samantha. I invite you, if your parents will let you, to come to our country, the best time being this summer. You will find out about our country, meet with your contemporaries, visit an international children's camp – 'Artek' – on the sea. And see for yourself: in the Soviet Union, everyone is for peace and friendship among peoples. Thank you for your letter. I wish you all the best in your young life. Y. Andropov
Med penicilienet växte hoppet om att mänskligheten skulle vinna över sjukdomarna en gång för alla. Det finns likheter här mellan hur man efter asienkrisen levde med en tanke om att den nya tidens politik en gång för alla skulle sätta stopp för framtida fininansiella kriser. Jag antar att båda exemplena för stå som exempel för hur det man vid en tid kan se som en sanning lite senare kan visa sig vara komplett fel.
Jag tycker att det som händer med ekonomin är intressant. De senaste 4 veckorna har jag inte följt med särskilt mycket på nyheterna, men nu när arbetet har börjat på nytt så har jag haft en del tid att läsa om det som håller på att hända. Att läsa om alla dessa kriser och debatter känns för att vara ärlig lite som att läsa om något som egentligen inte berör mig själv eller vanliga människor. Det är som en ständig ström utav ord som kontinuerligt utvecklar sig oberoende om någon lyssnar på den eller inte. Men som egentligen inte betyder något. Men - ifall det nu faktiskt betyder något, vad innebär det isåfall? Läser man nyheterna så låter det som början på ett stort paradigmskifte. USAs kris är ju enkel att förhålla sig till, för den berör eller beror ju i ingen mening på oss. Det som är svårare att förhålla sig till är det som händer i Europa, som faktiskt verkar vara precis lika dramatiskt. Det asienkrisen lärde oss var att en ekonomi (Thailands) lätt kunde rasera en annan ekonomi (t.ex. Syd Koreas) som den egentligen inte hade så stark relation till. Allting handlade om investerare och förväntningar. Och om man nu tittar på vårt Europeiska exempel så "räddade" man den Grekiska ekonomin genom att ge dem ett nödlån. Men det som i praktiken hänt är ju att den Grekiska skulden skutit än mer i höjden och sannolikheten att den kommer kunna betalas tillbaka verkar bara bli mindre och mindre. Man har klarat av en kortsiktig lösning, men jag har svårt att förstå hur man menar att detta ska lösa sig på lång sikt.
När den ena nyheten nedsligare än den andra radar upp sig i kölvattnet av Bin Ladens död så kan man börja fråga sig vem Bin Laden var. Många av de nyheterna som sprids från USA, som började med att berätta hur Bin Laden tog en oskyldig kvinna som mänsklig sköld och som sedan fortsatte med att berätta att Bin Laden var fåfäng, att han repeterade sina framträdanden innan han framförde dem och nu senast att man hittat mängder med pornografi i Bin Ladens residens, har jag för att vara ärlig inte mycket tro på.
Det att nyheterna matas in i nyhetsströmmen en i taget ser jag som ett tecken på att en spin doctor önskar göra bästa möjliga nyhetsnedslag snarare än att man "plötsligt" kommer på nya ting om Bin Laden. För den som vill försöka få en inblick i vem Bin Laden var och önskar ett större spann av källor än Ladens värsta fiende kan titta på dokumentären I knew Bin Laden.
I nyhetspanelen på SVT så diskuterade man kärnkraften i skenet av haverierna i Japan. Man presenterade en problemställning som jag egentligen tycker har presenterats i för liten grad i pressen för övrigt. Det kan sammanfattas ungefär så här: "Jag hatar olja och fossila bränslen, jag hatar kol, jag hatar kärnkraft men mest av allt hatar jag höga el-priser".
Det är nog många idag som är eniga i att kärnkraft är en farlig energikälla och inte en energikälla vi önskar använda oss av en längre tid eller göra oss beroende av. Men den andra sidan av problemställningen, nämligen vad man skulle ersätta kärnkraften med, är nog den sidan som främst bidrar till att sprida människors åsikter över ett brett spektra mellan vi klarar oss inte utan kärnkraft till att kärnkraft är fullständigt ansvarslöst.
Problemställningen presenterades lakoniskt och precist av Peter Wolodarski i morgonsoffan (ca 4:50 in i klippet ovan). Jag blev dock förvånad av fortsättningen där han sa att vi i Sverige har lyckats med det som miljörörelsen menar är omöjligt, nämligen att frikoppla tillväxt från miljöförstöring (7:20 in i klippet). Han pekade (antagligen) på att vi idag i Sverige bara släpper ut 5 ton koldioxid per kapita och år vilket då skulle innebära en minskning på 10% jämfört med 1990 (källa: Schlaugs blog). Problemet med den siffran han presenterar är att den inte inkluderar utsläpp för produkter som vi i Sverige konsumerar, men som har producerats utomlands. Det kan ju i någon mening ses som en självklarhet att vi klarar av att minska våra utsläpp i Sverige ifall vi överlåter produktionen till u-länderna. Schlaug påpekade problematiken i detta sättet (Wolodarskis sätt) att räkna på, men Peter verkade inte själv se problemet i det hela. Just denna blindheten över problematiken med det egna siffertrollandet förvånar mig. Jag har länge förvånats över varför svensk debatt har så svårt över att se orimligheterna i den ständigt ökade konsumtionen, men denna Peters ovilja att tränga in under vad siffrorna betyder kan kanske fungera som en förklaring på varför debatten förhåller sig som den gör?
Time har naturligt nog i denna veckans utgåva skrivit många och långa artiklar om katastrofen i Japan. Både om fukushima och om landets tillstånd efter jordbävningen och tsunamin. I artikeln "The Real Cost of Nuclear Power" så skriver journalisten Michael Grunwald om kärnkraftens tillstånd i USA. I den inhemska debatten så har politikerna pratat om en renässans för atomkraften i USA (givetvis innan den nuvarande katastrofen i Japan). Artikeln menar dock att det aldrig funnits någon renässans i USA, varken nu eller innan katastrofen i Japan (senaste kommerciella reakorn i USA sattes i bruk 1996). Förklaringen är att även om atomprojekt presenterats som ett billigt sätt att generera ström på, så har det i realiteten precis som nu i Finland visat sig vara ganska dyrt. Det rör sig om projekt som ofta i slutändan kostar tre eller fyra gånger så mycket som man ursprungligen anslått att de skulle göra. Och detta gör givetvis att privata bolag drar sig för att göra investeringar inom fältet. Han skriver i sin artikel att
So Congress has approved lucrative subsidies for construction, production, waste disposal, liability insurance and just about every other nuclear cost. It also approved "risk insurance" to compensate utilities for regulatory delays, even as the Nuclear Regulatory Commission (NRC) has worked closely with the industry to streamline its licensing process. And nuke-friendly states have required ratepayers to front the costs of any new construction — even if the reactors are never turned on.
Lite senare i artikeln kommer en del som också kan vara intressant att notera:
New nukes would still make sense if they were truly needed to save the planet. But as a Brattle Group paper noted last month, additional reactors "cannot be expected to contribute significantly to U.S. carbon emission reduction goals prior to 2030." By contrast, investments in more-efficient buildings and factories can reduce demand now, at a tenth the cost of new nuclear supply. Replacing carbon-belching coal with cleaner gas, emissions-free wind and even utility-scale solar will also be cheaper and faster than new nukes. It's true that major infusions of intermittent wind and solar power would stress the grid, but that's a reason to upgrade the grid, not to waste time and money on reactors.
Alltså har man konstaterat att energieffektiviseringar är ett långt mycket effektivare och billigare sätt att minska utsläpp av koldioxid på jämfört med kärnkraftverk. Detta är viktigt att få med sig eftersom just koldioxidsutsläppsminiskningar brukar användas som huvudargument till varför vi ska acceptera de riskerna och det de långvariga åtagandena som är kärnkraftens bi-effekter.
Personligen önskar jag att dra resonemanget om energieffektivisering ett steg längre än vad artikelförfattaren gör. Jag menar att det är en orimlighet att vi ska kunna minska våra koldioxid-utsläpp ifall vi har en stadigt ökande energiförbrukning. Och jag menar att en stadigt ökande energiförbrukning är en logisk konsekvens av ett konstant byggande av nya villor och en konstant konsumtion av nya tekniska, industriellt tillverkade produkter. Ifall vi då ska ta till oss det som Wolodarski säger om att det inte finns några bra alternativ att ersätta vår nuvarande, ansträngda och slitna, kärnkraft med som måste vi ställa oss frågan om det i längden är möjligt att förvänta oss ett samhälle där vi ständigt konsumerar mer och mer energi. Med Peak-oil i antågande, eller enligt många bedömmare redan bakom oss, så kan man fråga sig i klokheten att bygga upp ett samhälle med stora köpcentrum som förutsätter att dess invånare har tillgång till en personlig bil för att smidigt kunna pussla ihop sitt vardagsliv. Vad händer ifall vi en dag kommer till en punkt där vi inte längre har tillgång till den energin som vi har tillgång till idag? Vilket nytta är det om vi har 10 miljoner bilar i Sverige om vi inte har någon bensin att tanka dem med?
Kanske, och nu ska jag komma med en drastisk tanke, är det så att vårt framtågande och ändlösa konsumtion av IPads och allt vad det heter kommer fungera som en distraktion som gör att vi missar att göra de ändringarna i samhället som behövs för att klara av de utmaningarna vi garanterat kommer möta på inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag vet, det låter drastiskt, men kanske man samhället hade tjänat på en debatt där man klarade av att se att vårt levnadssätt inte är en naturlag, att det inte finns någon guda-given garanti som säger att vårt samhälle för all framtid kommer kunna se ut som det gör idag. Och kanske framförallt en debatt om vad vi som kollektiv kanske är tvugna till att göra för att kunna fungera även i framtiden. Märk väl ordet är tvugna till. Kanske inte vad vi önskar att göra, men vad de framtida behoven ser ut till att tvinga fram hos oss.
Med jämna mellanrum återkommer det rubriker på Newsmill i stil med "Vi måste ha tillväxt för att rädda miljön". Detta är ett uttalande starkt spunnet ur västerländsk idé-tradition. Ordet måste är ett ganska starkt ord. I min mening är det överanvänt i det svenska språket och personligen vill jag undvika det så gått det går. Det kan ju ge människor en föreställning om att saker.. tja. måste. vara på ett eller annat sätt.
Upptakten till västerländsk idétradition kan härledas tillbaka till grekerna eller kanske ännu längre tillbaka. Men modernitetens kärna tror jag trots allt såg sitt materialiserande kring 1800-talets slut när kapitalismen utvecklade sitt ego genom sin ideologiska kamp mot dess motpol - kommunismens. För i konkurransen kan det tänkas att de filofiska tänkarna kände sig manade att genom att arbeta i affirmationer för att befästa och rättfärdiggöra sin egna värdsbild (lite som Sverker Martin-Löf i lördagsintervjun "Jag har läst MASSA rapporter som säger att klimatförändringarna inte är så allvarliga." "Som vilka då?" "MASSA rapporter", men det är en digression).
Runt slutet av 1800-talet så hade pendeln på nytt svängt i den ariska synen på indianerna, den som ständigt pendlade mellan att tycka synd om indianerna till att se dem som oförbätterliga vildar. Man kunde i USA se ironin att den nationen som bygts upp av förtryckta människor i Europa och baserat sin självbild på att vara "the land of the free" själv systematiskt förtyckt indianerna. Vi befinner oss i tid lite före massakern i Wounded Knee (1890). Den amerikanska ideologen Merrill Gates fastslår vad som ska bli "frälsningen" för indianen:
"Vi måste väcka behoven i honom. I hans slöa vildskap måste han märka beröringen av vingarna till missnöjets guddomliga ängel. Då börjar han se framåt och sträcka sig. Önskan om egen egendom kan bli en intensiv upplyftande kraft. Önskan om ett eget hem väcker honom till nya ansträgningar. Missnöjet med tipien och indiannationens svältransoner om vintern är nödvändig för att få indianen ut ur täcket och in i ett par byxor - byxor med en ficka, en ficka som värker efter att fyllas med dollar!"
Efter ett besök hos cherokeserna i 1885 avla senatorm Henry Dawes följande rapport:
"Den översta hövdingen berättade att det inte fanns en familj i hela nationen som inte hade ett hem. Det fanns inte en fattig i nationen och nationen hade inte en dollar i skuld. Den bygde sitt egna Capitol där vi utförde den här utfrågningen och den bygde sina egna skolor och sjukhus. Likväl var bristen vid systemet uppenbar. De hade kommit så långt som de kunde komma, eftersom de ägde jorden gemensamt. Det er Henry Georges system, och till följd finns det ingen drift som säger att du ska göra ditt hem bättre än grannens. Det finns ingen egoism, som ligger till grund för civilsationen. Innan detta folket går med på att dela upp sin jord och dela ut den bland sina medborgare så att varje individ kan äga den jorden de brukar, kommer de inte göra några särskilda framsteg"
Och så tågade den amerikanska ideologin vidare och slutligen styckade man upp indianernas jord (givetvis inte utan tvång). Systemet i sin härlighet har idag skapat en ö av plastsopor i stilla havet större än två USA till ytan och detta på knappa femti år (!). Var sjunde invånare måste ta emot matkuponger för att ha mat att äta, och till följd av finanskrisen så tror jag man säkert kan säga att där finns individer som inte har någonstans att bo. Deras gamla hem har spikats igen så att ingen ska kunna utnyttja det utan att betala. Och skuld.. Jag tror vi med säkerhet kan säga att USAs skuld för tillfället överstiger en dollar.
För att påpeka det uppenbara, mängden självmordsbombare i Sverige har ökat lavinartat på sistone. Vi har passerat 0 och ligger nu på 1. Debatten stormar i landet i det att man försöker få grepp om situationen. Huruvida vi försöker förstå eller inte får stå osagt, men att få grepp är jag tämligen säker på att vi gör. Eller åtminstone känna att vi har grepp.
Så vi borde ställa oss frågan vem det är som vet något om terrorister. På radion hörde jag att man i Storbritannien exporterar terrorister så kanske det finns viss expertis att finna där. Först en digression, en kommentar till debatten som uppkommit kring att Säpo skulle få använda sig av signalspaning. I England avslyssnar man sina medborgare utan att det tvunget verkar ha minskat mängden terrorister. Och nu var det ju t.ex. så att Säpo fick mail av bombaren men missade att läsa det (även om mailet då givetvis skickades strax innan dådet och därför troligen haft mindre betydelse även om man läst det). Mitt tips är att Säpo kan läsa sin egna inbox först innan de ska få makt att sitta och avslyssna mina telefonsamtal och min mailkommunikation. I Sverige har vi ju infört FRA utan att det verkar ha förhindrat just detta dådet.
Debatten förs kring vad som skapar terrorister och hur man kan förebygga terrorism. Detta är givetvis ingen ny debatt och MI5 skrev en gång en rapport på just detta området. Jag citerar från Guardian artikeln som omnämnde rapporten:
"Far from being religious zealots, a large number of those involved in terrorism do not practise their faith regularly. Many lack religious literacy and could actually be regarded as religious novices. Very few have been brought up in strongly religious households, and there is a higher than average proportion of converts. Some are involved in drug-taking, drinking alcohol and visiting prostitutes. MI5 says there is evidence that a well-established religious identity actually protects against violent radicalisation."
Jag undrar ifall detta perspektivet kommer komma fram i den svenska debatten också, eller ifall debatten kommer fortsätta byggas främst på spekulation från personer som har ett stort behov av att föra fram just sina gissningar.
På radion hörde jag en person åter och åter igen upprepa att eftersom dådet utfördes i Islams namn så är det de muslimska ledarnas plikt att fördömma dådet.. För att de skulle göra det är något man menar inte är självklart. Av någon märklig anledning känner sig muslimerna både förerättade och utpekade.. Hmm, undrar varför? Själv är jag spänd på när Reinfeldt, i kraft av att vara ledare för ett demokratiskt land, ska fördöma den krigföring som USA för i demokratins namn med obemannade flygplan som åt gången kan döda upp till 50-tals oskyldiga kvinnor och barn. Om rätt ska vara rätt så borde han ju ta avstånd från denna krigföring varje gång en sådan massaker förekommer, för det är ju, handen på hjärtat, det vårt samhälle förväntar sig av de muslimska ledarna. Eller kanske borde vi alla be om ursäkt för varje irakisk kristen som nekas uppehållstillstånd i Sverige och sedan dödas nere i Irak. Kanske det hade varit "balanserat?". Sedan tycker jag det är intressant att man säger att detta utfördes i Islams namn. Det enda vi (i offentligheten) vet om dådet är baserat på den ljudinspelning som mannen gjorde innan dådet hände. Visst nämner han här Lars Vilks och kriget i Afghanistan som anledningar till att han gjorde som han gjorde. Och visst säger han att islam förnedras i västvärlden. Men säger han verkligen att "detta dådet utför jag i islams namn?". Om du hade lyssnat på det radioprogram jag lyssnade på så hade du trott det, men efter att ha lyssnat på ljudklippet kan jag säga att det gör han inte. Varför kan man inte tänka sig att han agerade efter en egen personlig övertygelse? Det var väl det vi sa när skytten i Malmö började skjuta människor? Inte har jag hört Reinfeldt be om ursäkt för det heller för den delen. Istället klassade man det som ett integrationsproblem genom att skicka dit integrationsministern. Nä.. denna debatten och det svenska agerande är helt enkelt för rörigt för mig att kunna reda ut.
