Med jämna mellanrum återkommer det rubriker på Newsmill i stil med "Vi måste ha tillväxt för att rädda miljön". Detta är ett uttalande starkt spunnet ur västerländsk idé-tradition. Ordet måste är ett ganska starkt ord. I min mening är det överanvänt i det svenska språket och personligen vill jag undvika det så gått det går. Det kan ju ge människor en föreställning om att saker.. tja. måste. vara på ett eller annat sätt.
Upptakten till västerländsk idétradition kan härledas tillbaka till grekerna eller kanske ännu längre tillbaka. Men modernitetens kärna tror jag trots allt såg sitt materialiserande kring 1800-talets slut när kapitalismen utvecklade sitt ego genom sin ideologiska kamp mot dess motpol - kommunismens. För i konkurransen kan det tänkas att de filofiska tänkarna kände sig manade att genom att arbeta i affirmationer för att befästa och rättfärdiggöra sin egna värdsbild (lite som Sverker Martin-Löf i lördagsintervjun "Jag har läst MASSA rapporter som säger att klimatförändringarna inte är så allvarliga." "Som vilka då?" "MASSA rapporter", men det är en digression).
Runt slutet av 1800-talet så hade pendeln på nytt svängt i den ariska synen på indianerna, den som ständigt pendlade mellan att tycka synd om indianerna till att se dem som oförbätterliga vildar. Man kunde i USA se ironin att den nationen som bygts upp av förtryckta människor i Europa och baserat sin självbild på att vara "the land of the free" själv systematiskt förtyckt indianerna. Vi befinner oss i tid lite före massakern i Wounded Knee (1890). Den amerikanska ideologen Merrill Gates fastslår vad som ska bli "frälsningen" för indianen:
"Vi måste väcka behoven i honom. I hans slöa vildskap måste han märka beröringen av vingarna till missnöjets guddomliga ängel. Då börjar han se framåt och sträcka sig. Önskan om egen egendom kan bli en intensiv upplyftande kraft. Önskan om ett eget hem väcker honom till nya ansträgningar. Missnöjet med tipien och indiannationens svältransoner om vintern är nödvändig för att få indianen ut ur täcket och in i ett par byxor - byxor med en ficka, en ficka som värker efter att fyllas med dollar!"
Efter ett besök hos cherokeserna i 1885 avla senatorm Henry Dawes följande rapport:
"Den översta hövdingen berättade att det inte fanns en familj i hela nationen som inte hade ett hem. Det fanns inte en fattig i nationen och nationen hade inte en dollar i skuld. Den bygde sitt egna Capitol där vi utförde den här utfrågningen och den bygde sina egna skolor och sjukhus. Likväl var bristen vid systemet uppenbar. De hade kommit så långt som de kunde komma, eftersom de ägde jorden gemensamt. Det er Henry Georges system, och till följd finns det ingen drift som säger att du ska göra ditt hem bättre än grannens. Det finns ingen egoism, som ligger till grund för civilsationen. Innan detta folket går med på att dela upp sin jord och dela ut den bland sina medborgare så att varje individ kan äga den jorden de brukar, kommer de inte göra några särskilda framsteg"
Och så tågade den amerikanska ideologin vidare och slutligen styckade man upp indianernas jord (givetvis inte utan tvång). Systemet i sin härlighet har idag skapat en ö av plastsopor i stilla havet större än två USA till ytan och detta på knappa femti år (!). Var sjunde invånare måste ta emot matkuponger för att ha mat att äta, och till följd av finanskrisen så tror jag man säkert kan säga att där finns individer som inte har någonstans att bo. Deras gamla hem har spikats igen så att ingen ska kunna utnyttja det utan att betala. Och skuld.. Jag tror vi med säkerhet kan säga att USAs skuld för tillfället överstiger en dollar.
2 kommentarer:
Du har så rätt. Tyvärr så har kommunismens stora misslyckande skapat den ensidiga bilden av den framgångsrika marknadsliberala kapitalismen, vilket skapat en oförmåga att se var marknadstänket är orsaken till problemen.
Att man klättrat högt upp i näringslivet verkar tyvärr ofta hänga ihop med att man är helt blind för de problem som marknaden inte kan lösa eller som är direkt konsekvens av den tillväxtfokuserade ekonomin.
Så sant. Men industrialismens tidevarv och kapitalismens framväxt är i sig själv en intressant del av historien, helt oberoende av den dåtida kommunismen. För mig utgör uttalandena en form av blind idealism med en stark tro på att man nu har hittat receptet på det goda samhället.
Att folkrörelsen för indianernas rättigheter sedan användes i cyniska syften för att suga åt sig det sista av indianernas jord är sedan en annan sak, vilket jag menar till viss del följer ett mönster som man fortfarande implementerar i USA där man är mycket snabbare att tala emot förtrycket i Iran än det som var i Egypten. Det finns goda diktatorer och onda.. och det har varken med demokrati eller hur de behandlar sitt folk att göra. Det är detta som i folkmun kallas att vara pragmatisk vilket för övrigt är ett adjektiv som i diplomatkretsar används om den svenska utrikespolitiken.
Skicka en kommentar