Lördagsintervjun

Kanske är det så att jag blivit lite bortskämd av den vanligtvis väldigt goda kvalitén på P1s lördagsintervjuer. De gånger jag har lyssnat på den har jag alltid uppfattat Tomas Ramberg som välinformerad, lugn och objektiv. I den senaste intervjun så var det Sofia Arkelsten som skulle intervjuas. Partisekreterare för moderaterna och tillika självutnämnd miljöförkämpe. Efter "Shellskandalen" som var det som gjorde att hon fick plats i mitt medvetande så är det väl ingen överdrift att säga att hon hos mig har mer på sitt minuskonto än på sitt pluskonto. Att hon efter att ha bjudits på uppehåll under ett seminarium av Shell där Shell också deltagit så talade hon gott om detta företag i riksdagen. Kritikerna hävdade att det hon bedrev var en form av vittvättande av ett skitigt företag som hon antigen gjorde av ren naivitet och ovetskap eller som hon helt enkelt gjorde för att upprätthålla sina goda kontakter. Är shell ett skitigt företag? Efter att ha sett den här videon så mår jag smått illa vid tanken av att partisekreteraren för Sveriges ledande politikiska parti menar att Shell mycket väl kan vara en av de hjältar som ska rädda jorden från miljökollaps:

Intervjun blev dock något av en fars, där jag upplever att Sofia var den som klarade av att vara lugn och sansad medan Tomas lät ovanligt aggressiv och angripande. Vidare så pratade han om hur Moderaterna tänker bygga 10 nya kärnkraftverk när han ju i en tidigare intervju med folkpartiet själv presenterade rapporter som presenterade hur osannolikt det var att några nya kärnkraftverk / kärnreaktorer (för det han egentligen skulle ha sagt var 10 kärnreaktorer) skulle bli byggda under de villkoren som satts upp i Sverige.

Och visst hade han väl en poäng när han frågade Sofia om varför moderaterna är så måna om att inte presentera sina stora bidragsgivare, en vägran som nästan inte förekommer i något annat västerländskt land. Och även om det var så att Sofia stiligt dansade helt undan på att svara på någon av hans frågor så tycker jag i slutändan att det trots allt blev en ganska intetsägande intervju där den lilla informations som faktiskt kom till ytan snarare presenterades på initiativ av Sofia än som följd av de annars så vanligt smarta frågorna ställda av Tomas.

Muslimer som Indianer?

Det finns väldigt mycket bra på radion har det visat sig. Jag hörde den här utrikeskrönikan i morse precis när jag gick upp. Den fick mig att tänka på de otroligt stora likheterna mellan det förhållningssättet som beskrivs här till muslimer och mellan det förhållningssätt man hade när man först kom till Nord Amerika. Det är en stressig dag och mer än så har jag inte tid att skriva, men lyssna väldigt gärna på krönikan.

Katastroftrötthet, politikertrötthet och katastrofpolitiker

Ibland kan jag undra varför man tillåter en sådan begreppsförvirring i politiken. Ofta på radion så hör man politiker säga att eftersom väljarstödet för deras parti har gått upp så innebär det att man för en "bra" politik. Man blandar alltså ihop begreppet hur bra politik någon för med det man faktiskt mäter vilket är hur bra folk uppfattar att den politiken man för kommer vara. Det är inte utan att en känsla av att debatten befinner sig på en ooootroligt låg nivå infinner sig varje gång man hör dessa politiker raljera i sådana termer. Vad mer är så kan jag undra varför man bjuder in representanter för de olika partierna att uttala sig om vardagliga händelser. Som t.ex. romernas situation eller Euro-orphans. Man vet ju redan på förhand vad de kommer säga och det är ytterst sällan något sägs som faktiskt bringar nytt ljus över situationen. Förvisso var det ju lite lustigt att höra Göran Hägglund och Tobias Billström prata i ring när man talade om vad man egentligen skulle göra åt alla dessa romer som vi utvisar för att de tigger. Och att höra den tydliga oviljan att berätta vem av dessa personer som representerade alliansens politik i frågan (litet tips, Billström är migrationsminister så man kan gissa att det är han som är representant). Jag spår till framtiden att man kommer ha debattprogram där ljudet till politikernas mikrofon stängs av när de inte egentligen svarar på de frågorna som de får och när man sedan i slutet av programmet räknar ut vem som kunde vara minst för vad det är för politik man egentligen för. För en bättre politik i Sverige i framtiden.

Nåväl politikertrötthet till trots, jag är iaf stolt över att idag ha utövat mina demokratiska rättigheter.

Om arbete och tendenser

I P1s tendens så har man pratat om knegarmoral i dagens samhälle. Det handlade i dagens (repris från 8e) intervju om en person som kunde fått jobb om han försökt, men som väljer att inte göra det. Det var så programmet presenterades, men för att vara lite mer precis så talade han om ångestattacker och depression när han skaffade sig jobb. Han resonerade som så att ca 20-30% av jobben i dagens samhälle har en mening, resterande del är onödiga eller rent destruktiva. Han ville inte bidra till ett samhälle som han menar är sjukt.

Programledaren verkade indignerade över Fritz (den intervjuades) syn på livet och på hur han valde att leva på socialbidrag. Och hon är säkert inte ensam över att vara indignerad. Det de flesta kommer tänka är säkert "Varför ska jag arbeta och slita för att sedan någon annan kan åka snålskjuts på mitt arbete?". Jag arbetar. Jag betalar skatt. Likväl så tycker jag det är beklagligt att den första tanken folk får när man möter någon som väljer att inte arbeta är hur lat denna personen är. Vi som lever i detta systemet vi själva skapat måste arbeta för att få saker att gå runt. Vi lever av pengar och leva vill vi. Men jag önskar att man ibland kunde ta steget bakåt och observera systemet lite. Finns det något egenvärde i att alla alltid ska arbeta? Är det bra eller dåligt för vårat samhälle att H&M producerar massa lågkvalitetskläder i utlandet som skapar BNP växt i Sverige men samtidigt förgiftar vattnet i utlandet? Är det bra eller dåligt att folk som knappt får plats med sina kläder i gaerderoben fortsätter att köpa nya kläder?

I valet pratar man ständigt om befolkningens rätt till arbete. Varför funderar man inte steget längre? Vad innebär allt detta arbete. Är arbetet konstruktivt eller destruktivt?

Lever vi andras drömmar?

På jobbet sa någon att de allra flesta av oss försöker leva drömmar som egentligen inte är våra egna. Kanske är det sant. Han sa att han inte hade haft en aning om vad han ville förrän efter han blivit 30. Eller tja, han uttryckte det mer som att han var en idiot innan han var 30 år. Kanske det ligger något i det, kanske inte. Det är säkert väldigt individuellt. Det får mig att tänka på en "tankar för dagen" som jag hörde på radion. Det var en kvinna som var på ty. Först händer det massa saker som man inte har någon översikt över. Sedan kommer det ett komma. Sedan kommer det ett ty och en förklaring. Vissa av oss är kanske på ty. I väntan på förklaringen. Kanske den inte finns. Om så gör det nog egentligen inte så mycket, det är fint att vara på ty i sig själv.

Det stora Sverige

Det är kanske inte det första man tänker på när Svenskarna i gren efter gren missar våra varmt eftertraktade medaljer. Det faktum att Norge har tagit guld i rodd hjälper ju inte på saker, vi är på väg mot det sämsta OS:et sedan vem vet när. Fast å andra sidan - vem bryr sig? OS-tiden är då man hör talas om alla möjliga obskyra sporter man inte visste fanns och får reda på att vi har en eller annan som är duktig på det. Sedan glömmer man bort det igen efter en månad.

Det är egentligen inte så ofta man ser det stora Sverige. När man tittar på de Svenska komedierna om den självmedvetna konflikträdde svensken, hör om den dalande svenska ekonomin eller lyssnar på den absurda politiska debatten i våra dagstidningar så undrar man kanske var det finns.

Idag lyssnade jag och Nathalie på Sommar igen. Och det slår mig att jag nu vet var det finns, det stora Sverige. Där finns det, dessa ärliga människor som delar med sig av sina tankar kring stort och smått. Alla dessa fascinerande livsöden och stora slutsatser. Det man inte kunde anat sig till när man tittar på överflatan av den Svenska debatten, eller lyssnar på medarbetarna på lunchen. Men där finns det, i varje enskild livsvandring.

Dagen efter första fisketuren

Och så kom vad som kanske är det starkaste beviset hittils att Norgehistorierna egentligen bara är plagiat på norrmännens Sverigehistorier. Idag hörde jag nämligen nästledaren i KrF (norska Kd) här i Norge att uttala sig om att en lycko-kommission borde tillsättas för att reda ut vad det egentligen är som gör folk lyckligare. Så att politikerna kan få en indikator till att mäta efter, inte bara tillväxt. Inger Lise Hansen som hon heter, pekade på att även om välfärden här i landen har gått upp upp upp, så finns det inget som pekar på att livskvaliteten hos Norges befolkning har gjort det samma. Som så brukar så finns det ju givetvis inget utspel utan en reaktion. Frp reagerade på att en sådan indikator skulle kunna användas för att påtvinga enkla människor speciella livsstilar, vilket så klart inte är bra. Här lyckades man faktiskt få in klimatfrågan i det hela, då Inger pekade på att det är klart att ett parti som nästan inte erkänner klimatförändringarna tycker att det är utmärkt om ekonomi är den enda indikatorn på framgång.

Det var väl egentligen det enda väsentliga som kommit ut i nyhetsströmmen idag. Bland andra nyheter finns att fyra svenskar har kidnappat en fem-årings katt och antagligen kör iväg med den till Sverige. Femåringen blev själv intervjuad i radion och han berättade att han var väldigt trist. Det var lite konstigt att höra något så väldigt negativt om sverige (eller tja, svenskar) i radio att det fick mig att fundera på hur det måste vara för andra invandrargrupper som ständigt hör dåliga saker om folk från deras land i radio.

Igår fiskade jag med vanligt kastspö för första gången i mitt liv. Två makrillar blev fångsten och det var precis kort om sagolikt att vara ute vid en Bergensfjord när solen var på väg ner och fiska i all tystnad. Ljudet av linan som surrar iväg över fjorden, känslan i armen när man med hjälp av gamla kendotrix försöker få iväg draget så långt bort som möjligt. Det sitter i handlederna tänker jag och inbillar mig att jag kan något. Vad som dessutom var ett nöje över förväntan var den vackra bilfärden till och från fiskestället. Det var så att man, klimatförändringar till trots, önskade att man hade körkort och bil och själv körde omkring där i all frihet.