Kan det vara så banalt att frågor, enkla sammansättningar av ord, kan såväl öppna som stänga perspektiv? Det är något jag kom att tänka på i det jag lyssnade på BBC:s World have your say. Ämnet för dagen var ett förslag om att varje nation borde donera än viss mängd pengar till ett gemensamt FN-organ som i framtiden ska kunna vara till hjälp när katastrofer förekommer. Som så ofta när man avhandlar pengar så var folk väldigt oeniga. Någon menade att t.ex. England som redan nu har stora inhemska problem borde lägga sina pengar på den inhemska marknaden istället, det är ju ändå så osannolikt att där ska förekomma en olycka i England som de ska behöva hjälp med. Åtminstone när jag får en fråga ställd till mig så brukar jag tänka på de olika handlingsvägarna som finns och sedan försöka utvärdera en form av förväntat resultat av dessa. Frågan sätter dock ramarna för de handlingsmöjligheter som jag överväger. Ifall frågan som ställs är i vilken grad skyddade västliga demokratier borde betala pengar som sedan kan användas som krisunderstöd till mer utsatta länder så börjar min hjärna försöka se de olika lösningarna i form av pengaöverföringar från oss till dem. Den formulerar nästan för sig själv upp ett problem med utsatta U-länder och försöker sedan vikta i vilken grad vi borde understödja dessa.
I skymundan gör min hjärna en rad antaganden, den försöker förenkla en komplex verklighet för att kunna ta ställning till ett särskilt problem. Den postulerar också frågan som en fråga om tillgång till pengar. En rationell tanke här är att ifall vi haft mer pengar kunde vi gett mer både till U-länderna och de behövande i vårt egna land. Den formulerar problemställningen som vad mitt land kan göra för andra länder. Men ifall man väljer att inte förenkla och istället för att ryckas med i diskussionen försöker se på saker med lite mer distans så kan andra intressanta problemställningar uppkomma. Kanske frågan om krishjälp går djupare än vad ett land kan göra för ett annat. Kanske något så grundläggande som hur jag som individ väljer att leva mitt liv kan ha en inverkan på dessa katastrofer, även utöver ifall jag donerar pengar till hjälporganisationer eller inte?
Det finns olika fall där hur vi som människor från dag till annan väljer att leva våra liv har haft en negativ påverkan på hur olika katastrofer har kunnat hanteras. I rent teoretiska termer så kan det jämföras med den logiska kortslutningen att man måste ha ekonomisk tillväxt (som leder till miljöförstöring) för att få pengarna som behövs för att lösa miljöproblemen. Det är (i miljöfrågan) en kortslutning och vår belastning på miljön har konsekvent ökat, inte minskat, i takt med vår tillväxt. Men jag ska kosta på mig att försöka vara lite mer konkret än så.
Svältkatastrofen i Öst-Afrika har orsakats av hårt väder, men människors villkor har grovt försvårats pga. olika beväpnade grupper. Dessa vapen har knappats varken uppfunnits eller byggts i Öst-Afrika.
När New Orleans översvämmades så var en bidragande faktor till översvämningens allvar det faktum att man dränerat marken utanför kusten för oljeutvinning.
Deep Water Horizon och Fukushima är båda exempel på där vi förstör stora mängder natur genom livsstilskrav.
Mycket pekar på att de krig och diktaturer som rör sig i mellanöstern går att sammankoppla till ett stort oljeberoende hos oss.
Varhelst katastrofer inträffar idag ökar risken att kemifabriker eller andra känsliga anläggningar ska drabbas. Av ekonomiska skäl har vi byggt upp system som är känsliga för oförutsedda händelser. Vi har också av ekonomiska skäl byggt centraliserade system vilket innebär att ifall en region drabbas av en olycka så påverkar det andra regioner starkt.
Visst går det också att peka på hur vårt sofistikerade samhälle på bättre och bättre sätt kan hantera de olyckor som sker. Men ifall man önskar en debatt om katastrofförebyggande bör man ha i bakhuvudet att den livsstil vi genom våra dagliga liv väljer på olika sätt också fungerar för att underminera en naturlig motståndskraft mot katastrofer. Det är mycket möjligt att mina punkter långt från lyckas övertyga dig om att vår livsstil kan ses även som ett hinder för katastrofförebyggande och det är mycket möjligt att du har rätt. Jag kan ha fel. Men man bör ha i bakhuvudet att avtrycket för det sätt du som individ väljer att leva sträcker så långt utanför Sverige, oavsett om du så önskar eller inte.
I nyhetspanelen på SVT så diskuterade man kärnkraften i skenet av haverierna i Japan. Man presenterade en problemställning som jag egentligen tycker har presenterats i för liten grad i pressen för övrigt. Det kan sammanfattas ungefär så här: "Jag hatar olja och fossila bränslen, jag hatar kol, jag hatar kärnkraft men mest av allt hatar jag höga el-priser".
Det är nog många idag som är eniga i att kärnkraft är en farlig energikälla och inte en energikälla vi önskar använda oss av en längre tid eller göra oss beroende av. Men den andra sidan av problemställningen, nämligen vad man skulle ersätta kärnkraften med, är nog den sidan som främst bidrar till att sprida människors åsikter över ett brett spektra mellan vi klarar oss inte utan kärnkraft till att kärnkraft är fullständigt ansvarslöst.
Problemställningen presenterades lakoniskt och precist av Peter Wolodarski i morgonsoffan (ca 4:50 in i klippet ovan). Jag blev dock förvånad av fortsättningen där han sa att vi i Sverige har lyckats med det som miljörörelsen menar är omöjligt, nämligen att frikoppla tillväxt från miljöförstöring (7:20 in i klippet). Han pekade (antagligen) på att vi idag i Sverige bara släpper ut 5 ton koldioxid per kapita och år vilket då skulle innebära en minskning på 10% jämfört med 1990 (källa: Schlaugs blog). Problemet med den siffran han presenterar är att den inte inkluderar utsläpp för produkter som vi i Sverige konsumerar, men som har producerats utomlands. Det kan ju i någon mening ses som en självklarhet att vi klarar av att minska våra utsläpp i Sverige ifall vi överlåter produktionen till u-länderna. Schlaug påpekade problematiken i detta sättet (Wolodarskis sätt) att räkna på, men Peter verkade inte själv se problemet i det hela. Just denna blindheten över problematiken med det egna siffertrollandet förvånar mig. Jag har länge förvånats över varför svensk debatt har så svårt över att se orimligheterna i den ständigt ökade konsumtionen, men denna Peters ovilja att tränga in under vad siffrorna betyder kan kanske fungera som en förklaring på varför debatten förhåller sig som den gör?
Time har naturligt nog i denna veckans utgåva skrivit många och långa artiklar om katastrofen i Japan. Både om fukushima och om landets tillstånd efter jordbävningen och tsunamin. I artikeln "The Real Cost of Nuclear Power" så skriver journalisten Michael Grunwald om kärnkraftens tillstånd i USA. I den inhemska debatten så har politikerna pratat om en renässans för atomkraften i USA (givetvis innan den nuvarande katastrofen i Japan). Artikeln menar dock att det aldrig funnits någon renässans i USA, varken nu eller innan katastrofen i Japan (senaste kommerciella reakorn i USA sattes i bruk 1996). Förklaringen är att även om atomprojekt presenterats som ett billigt sätt att generera ström på, så har det i realiteten precis som nu i Finland visat sig vara ganska dyrt. Det rör sig om projekt som ofta i slutändan kostar tre eller fyra gånger så mycket som man ursprungligen anslått att de skulle göra. Och detta gör givetvis att privata bolag drar sig för att göra investeringar inom fältet. Han skriver i sin artikel att
So Congress has approved lucrative subsidies for construction, production, waste disposal, liability insurance and just about every other nuclear cost. It also approved "risk insurance" to compensate utilities for regulatory delays, even as the Nuclear Regulatory Commission (NRC) has worked closely with the industry to streamline its licensing process. And nuke-friendly states have required ratepayers to front the costs of any new construction — even if the reactors are never turned on.
Lite senare i artikeln kommer en del som också kan vara intressant att notera:
New nukes would still make sense if they were truly needed to save the planet. But as a Brattle Group paper noted last month, additional reactors "cannot be expected to contribute significantly to U.S. carbon emission reduction goals prior to 2030." By contrast, investments in more-efficient buildings and factories can reduce demand now, at a tenth the cost of new nuclear supply. Replacing carbon-belching coal with cleaner gas, emissions-free wind and even utility-scale solar will also be cheaper and faster than new nukes. It's true that major infusions of intermittent wind and solar power would stress the grid, but that's a reason to upgrade the grid, not to waste time and money on reactors.
Alltså har man konstaterat att energieffektiviseringar är ett långt mycket effektivare och billigare sätt att minska utsläpp av koldioxid på jämfört med kärnkraftverk. Detta är viktigt att få med sig eftersom just koldioxidsutsläppsminiskningar brukar användas som huvudargument till varför vi ska acceptera de riskerna och det de långvariga åtagandena som är kärnkraftens bi-effekter.
Personligen önskar jag att dra resonemanget om energieffektivisering ett steg längre än vad artikelförfattaren gör. Jag menar att det är en orimlighet att vi ska kunna minska våra koldioxid-utsläpp ifall vi har en stadigt ökande energiförbrukning. Och jag menar att en stadigt ökande energiförbrukning är en logisk konsekvens av ett konstant byggande av nya villor och en konstant konsumtion av nya tekniska, industriellt tillverkade produkter. Ifall vi då ska ta till oss det som Wolodarski säger om att det inte finns några bra alternativ att ersätta vår nuvarande, ansträngda och slitna, kärnkraft med som måste vi ställa oss frågan om det i längden är möjligt att förvänta oss ett samhälle där vi ständigt konsumerar mer och mer energi. Med Peak-oil i antågande, eller enligt många bedömmare redan bakom oss, så kan man fråga sig i klokheten att bygga upp ett samhälle med stora köpcentrum som förutsätter att dess invånare har tillgång till en personlig bil för att smidigt kunna pussla ihop sitt vardagsliv. Vad händer ifall vi en dag kommer till en punkt där vi inte längre har tillgång till den energin som vi har tillgång till idag? Vilket nytta är det om vi har 10 miljoner bilar i Sverige om vi inte har någon bensin att tanka dem med?
Kanske, och nu ska jag komma med en drastisk tanke, är det så att vårt framtågande och ändlösa konsumtion av IPads och allt vad det heter kommer fungera som en distraktion som gör att vi missar att göra de ändringarna i samhället som behövs för att klara av de utmaningarna vi garanterat kommer möta på inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag vet, det låter drastiskt, men kanske man samhället hade tjänat på en debatt där man klarade av att se att vårt levnadssätt inte är en naturlag, att det inte finns någon guda-given garanti som säger att vårt samhälle för all framtid kommer kunna se ut som det gör idag. Och kanske framförallt en debatt om vad vi som kollektiv kanske är tvugna till att göra för att kunna fungera även i framtiden. Märk väl ordet är tvugna till. Kanske inte vad vi önskar att göra, men vad de framtida behoven ser ut till att tvinga fram hos oss.
Jag tror kanske det var när jag såg bilden på en japansk tjej som sitter i bråten och gråter som det gick upp för mig. Denna naturkatastrofen sticker i mitt hjärta. Det är som om de flesta människor på denna jorden har härdats och förberetts. Men i min värld, (ironiskt nog kan tyckas?) inte japanerna. Det gör mig ledsen att tänka på det otroliga lidande som nu utspelar sig. Säkert snarare mindre än större än det i Haiti eller Pakistan. Men lidande är lidande. Kanske är det känslan av att själv ha varit där, att själv ha interagerat med dessa människorna. Att tänka att de nu utsätts för en stor prövning gör ont.
För mig presenterar Japan faktiskt en motvikt till vår världsbild. En motvikt hos en nation som mycket väl kunde varit precis som vår, men där man prioriterar annorlunda. Där man erbjuds vårt enorma välstånd men trots allt väljer lite annorlunda. Där man klarar av att införa ett källsorteringssystem med 24 olika avdelningar att sortera sopor i, och där detta sen faktiskt också fungerar. Till skillnad från här där man stadigt hittar plastsoporna liggandes ute i soptunnan. Japan är givetvis, som alla länder, mångfacetterat och svårdefinierat. Likväl finns där en glimt av något fräscht och annorlunda. Japan kan veta att mitt hjärta håller på det starkaste på de japanska folket genom den hårda tiden framöver.
Det är jordbävning i Tokyo och de svenska journalisterna gör sitt bästa för att reda ut vad som har hänt.
Även nu, mitt i allvaret, så kan jag tycka att klippet är lite kul.
Men annars kan det kännas lite nedslående. Ifall man räknar upp det senaste årets begivenheter så har vi fortfarande kristillstånd på Haiti, i Pakistan, Australien och nu i Japan. Vi har matpriser som stiger vilket framprovocerar revolutioner i mellanöstern. Det som är nedslående för mig är inte dessa olika hemska omständigheter i sig, men det faktum att regeringarna i väst reagerar med att: vi måste skydda arbetslinjen, låt oss öka produktionen av diverse plastleksaker så att vi därmed kan öka konsumtionen och därmed få mer pengar in i statskassan och därmed rädda världen. Själv hade jag blivit mycket lugnare om man bara sagt, det är mycket hemskt nu och vi har ingen lösning på allt, men vi ser det som viktigast att människor försöker ta vara på varandra.
Att vara människa idag är inte tvunget så lätt som det en gång i tiden var. På radion talar man om att arbetslösheten i Sverige når upp till en av tio. Ett annat sätt att se det på är att nio av tio har arbete. Egentligen låter det ju inte så illa. 90% har ju arbete. Värre kan det tyckas globalt, i dagarna rapporterar FN att gränsen på en miljard har blivit nådd när det gäller svält. Detta innebär att just nu, på vår planet, så går en miljard människor runt i konstant hunger. Ickeförsvinnande hunger. Vill man vara positiv där kan man tänka att sex människor av sju på jorden slipper gå runt i konstant hunger. Men även det låter ju fel på något sätt. Dåligt.
Att gräva ner sig ångest hjälper ju knappast. Men detta är problem. Klimatet är på väg att bli ett problem. Rasism. Islamofobi, Nationalism. I sitt inre kan man undra hur vi som samhälle, vi som människor på denna jorden, ska klara av att möta de utmaningarna vi står inför. Den som lyssnat på våra politiker får nog snabbt lust att bara lägga sig under täcket och huttra. Precis som Schlaug skriver så är svensk politik i det närmaste helt utan politiska visioner (utom möjligen den om att legalisera fildelning). I Norge, ett av världens rikaste länder, tycker man trots allt att det är OK om Statoil genomför oljesandprojektet. Så mycket för den norska "månlandningen" i klimatbekämpning.
Man kan undra var vi som kollektiv ska hitta styrkan som krävs för att möta de problemen vi tillsammans skapat för oss själva och som vi tillsammans ohämmat också får att växa hos oss själva. Jag fick låna Obamas första bok av L. för ett tag sedan och hittade där en del intressanta och inspirerande tankar. Det Obama lärde sig under sitt grovt underbetalda jobb som organiserare för fattiga människor i Chicago var att första steget för att skapa förändring är att får människor att tro på att den är möjlig. De svarta i förorterna visste att stadsfullmäktige inte brydde sig om dem. De visste att de inte hade något inflytande. Inte hade. Men när Obama fick dem att förstå att de hade rättigheter så började de kämpa för sin sak. Och med kämparviljan som kom också inflytandet. Vi måste alltså veta att det går att förändra. Jag anar inte vad som egentligen händer i Iran. Om vem som förtrycker vem och vem som verkligen fick flest röster i valet. Men av demonstrationerna att döma så förstår man att inte bara en människa utan en stor del av ett kollektiv tror att de kan skapa förändring. Därför gör dem det som man för en månad sedan aldrig trodde någon skulle göra. Man demonstrerar, man uttalar sina åsikter. Man vandrar med övertygelse.
Sverige är ett land som jag inte helt klarar att förstå. Märkligt kan tyckas när det är det landet jag kommer från. Ta Nord Korea t.ex.. Det finns ju ingen information om Nord Korea som pekar på en ens i närheten av invånarvänlig regim. Likväl är det någon tomte som skriver en debattartikel om avundsjuka väst som klagar på mönstersocialiststaten Nord Korea. Varhelst av nyhetsmedier och debattforum man letar i på internet så kan man hitta de mest skilda idéer om vad i denna världen som är bra och vad som är dåligt. Som man säger om bibeln att ifall du bläddrar igenom den Svenska debatten så kommer du hitta företrädare för precis varenda möjlig åsikt. Personligen smygläser jag ibland humanisternas blog. Varför kan man fråga sig, det är nog inte mer än en gång av tio som jag kan hitta något jag inte direkt avfärdar som extremvinklat eller inskränkt. Men det är som att jag väntar mig att en dag ska de som skriver där förstå den kritiken som riktas mot dem. Jag är så spänd på att läsa vad de svarar. Spänd på den gången i framtiden jag med lättat hjärta kan lämna blogen och känna. Äntligen förstod dem. Givetvis inträffar det aldrig och i de bästa erbjuds jag underhållande läsning. Vi är landet där någon kan säga att han tycker att den nya Svenska morot och piska arbetspolitiken är dålig och få som svar "Jag hatar socialdemokraterna".
Men om man lämnar det bakom sig. Drömmen om ett enhetligt Sverige d.v.s. så finns det ju också många fina saker. Jag hörde Sofia Karlsson sjunga i Bergen och det var väldigt vackert. Politikerna var ju inte så mycket att hänga i granen, men Peps är ju också svensk. Den enighet jag drömmer om. Enigheten som kommer efter vi har förstått både våra problem och vårat beroende av varandra för att kunna lösa det, tror jag bara kan skapas efter att varje individ börjat ett arbete i sig själv istället för sin nästa. För mig att försöka övertyga en tokhögermoderat om klimatförändringar är antagligen lika fruktlösa som när en gammal arbetskollega försökte förklara på en fest det paradoxala i att flytta till Thailand eftersom man ogillar utlänningar. Men ifall jag istället klarar av att internalisera min egna övertygelse i mig själv. Förstå och förändra mitt egna beteende och se bort ifrån "om alla andra gör det är det ok". Om jag klarar det så tror jag att jag tagit det största möjliga klivet mot en verklig förändring..
Detta liv, som vi alla ödmjukt vandrar genom, bjuder på utmaningar på alla möjliga nivåer. Det kan sträcka sig från att rädda planeten från att värma upp sig själv, från att hålla humöret uppe en regnig dag när någon tränger sig före i kön, till att göra muffins med puffighet. Det förefaller uppenbart att envar person inte vid envar tid kan lösa envar utmaning, men någon gång ska man väl få något gjort? kanske därför har jag kommit att fastna för detta med muffinsarna. Jag är numera förbi min tredje sammandrabning på kort tid. Med tanke på de olika basrecept på smet man kan använda, i tillägg till den fyllning man väljer att stoppa i muffinsarna så är möjligheterna många. Beroende på hur idoga man väljer att piska sina ägg eller hur noga som bakpulvret blandas ner i vetemjölet så kan man vänta sig olika resultat. T.om. en sådan enkel sak som hur de olika formerna förhåller sig sinsemellan på formen är en parameter i den delikata kalkylen.
Förra gången valde jag att göra den mer smörbaserade fin sockerkaka-smeten för att se hur detta påverkade utfallet. Den levande smetens vilja att dra sig på upptäcktsfärd i ugnen gjorde tillsammans med de olika hallonen att en viss vilja att utbrista "it's alive!" inföll sig när smeten var färdig. Enligt sann ingenjörskonst har givetvis nederlaget analyserats och muffinsformarna har blivit utsedda till syndabockar. Idag har jag köpt en fast teflonplatta för att göra muffins i. Fortsättning följer.
Ibland kan verkligheten verka väldigt invecklad och full av komplikationer. Ofta är de stora frågorna sådana. Femtio slumpmässigt valda personer har säkert femtio olika uppfattningar om hur man ska lösa klimatproblemen. Ett tobaksbolag kan trots alla bevis få lagliga cigaretter att verka fullt rationella bara genom att förneka att de är farliga. Kanske är det för alla dessa komplicerade krumelurerna som det är så uppfriskande när någon lyckas ta alla dessa komplicerade problemsställningar och med en anspråkslös mening säga det som får de andra perspektivna att blekna. Jag snubblade över ett sådant citat häromdagen i megafon. Desmond Tutu sa så här: "Jag tror kapitalismen framhäver människans mindre ädla karaktärsdrag". Du behöver bara en mening, ändå är det en så bra förklaring på varför en kines kan jobba 60 timmar i veckan och tjäna en tiondel av det jag tjänar och folk tycker det är ok. Inte konstigt alls egentligen.. eller? Jag kan förundras över att man i samhället säger till sina barn att alla människor är lika värda, att man visar det i filmer och skriver det i böcker. Men att verkligheten är något annat.
Det hela har säkert förklaringar i den mänskliga naturen. Att vi klarar av att uppskatta ett system där vi kommer ut som vinnare är kanske egentligen inte så konstigt. (Rättvisa hade varit fint, men vad hade vi egentligen tyckt om maten och kläderna kostade dubbelt så mycket som de gör nu?) Jag tycker däremot det är svårt att förklara att vi som samhälle inte reagerar på klimatförändringarna, där vi ju också själva kommer drabbas. Mycket arbete är påbörjat för att bromsa förändringarna. Man letar efter sätt att göra om skruvarna i samhället så att det blir mer hållbart. Man frågar sig hur vi kan 'laga' samhället och samtidigt förlora så lite tillväxt som möjligt. Det blir plötsligt väldigt komplicerat. Man kan göra en kalkyl där man räknar ut att man räddar en mängd med fåglar ifall man förhindrar eller sanerar oljeutsläpp. Å andra sidan kommer man fram till att dessa pengarna kunde använts annorlunda och kanske bättre. Är hundra fåglar värda hundra tusen? Plötsligt blir saker komplicerade. Man försöker leta upp den optimala kalkylen. Att man har en arbetslöshet på sju procent till förfogande hjälper inte. Allt måste ske inom systemet och vi har inte råd att låta de arbetslösa arbeta med de här tingen. De kostar mindre om de går på jobbsökarkurs hos arbetsförmedlingen. Frågar du mig är rönen från forskningen entydiga - ifall vi inte adresserar problemen resolut så är risken mycket stor att inget kommer fungera. Människan håller på att förstöra hav, himmel och jord. Man har inte råd att försöka, man måste göra.
Anställda tar ut sina personliga ägodelar från Lehman Brothers kontor. En anställd berättar att de sitter och röker inne i kontorsbyggnaden, den dystra stämningen präglas av fatalism, det var kul så länge det varade. Ironiskt nog fick VDn över 100 miljoner i bonus förra året. Nu är det konkan efter ca 150 års levnadstid för investmentbanken. Åtta miljarder NOK i värdepapper har "försvunnit" under dagens handel på börsen berättar de i radion. Radioprataren säger att detta är den mest dramatiska ekonomiska krisen på 100 år.. det innefattar alltså 1929. Alan Greenspan låter gammal och trött i radion när han bekräftar att det är allvarligt. Till skillnad från Merrill Lynch så kommer den amerikanska staten antagligen inte gå in och rädda Lehman Brothers. Banken straffar bankerna skriver man på DN, som om det vore som vilken annan händelse i handeln.
Andra tal är att 460 000 kineser evakueras inför den kommande tyfonen. 800 000 människor på Haiti är i akut nöd efter Ike. I Indien så är nära en miljon människor på flykt efter översvämningar. Så vitt jag kan utläsa är det en annan grupp på 900 000 bangladeshier som är på flykt in i Indien efter översvämningar i bangladesh. Fyra människor har rapporterats döda i Texas efter Ike, men i sammanhanget är det kanske inte så intressant. Personligen har jag varit i Taizé där man tar emot ett antal tusen personer åt taget och ger dem mat. Där har man bra rutiner och man kan snabbt och lätt fördela maten till besökarna. Tanken på hur man ska dela ut motsvarande mat till en miljon flyktingar är över mitt förstånd.
Runt omkring i världen finns det alltså miljontals klimatflyktingar. Någon som kommer ihåg att det var därför som Al Gore fick fredspriset, just för att man menade att klimatförändringar leder till flyktingar som leder till spänningar som leder till krig. Nu är vi alltså på steg två, flyktingar. När jag lämnar mitt kontor berättar de på radion att Pakistanska trupper beskutit en Amerikansk attackhelikopter efter att den ignorerat varningsskott och kränkt Pakistans territoriella integritet. Det är onekligen en turbulent tid vi lever i.
Nä, precis som du skriver Victor så verkar inte Sarah Palin vara någon väldigt trevlig prick. Det är ju en sak att man är abortmotståndare eller att man starkt tror på de republikanska värderingarna men det som skrämmande är det journalisterna och omgivningen beskriver som hennes sätt att storma fram på. "Med vassa armbågar" är titeln på artikeln i DN och man kan bland annat läsa att
Once in office, Palin asked many of Stein's backers to resign - something virtually unheard of in Wasilla in past elections. The public works director, city planner, museum director and others were fired. The police chief, Irl Stambaugh, whose resignation Palin did not initially accept, was later fired outright.
Stambaugh lost a wrongful termination lawsuit against Palin. He did not respond to a request for an interview.
Palin also upended the town's traditional ways with a surprise edict: No one was to talk to the press without her permission.
Man kan också läsa att hon ville censurera vissa böcker, men att detta förslaget sedan lades ner. I sitt tal kallar hon sig själv för en hockey-mom vilket är nästan samma sak som en pitbull-mom. Som Lucas lite lustigt uttryckte det, så är det kanske inte tvunget en pitbull som USA behöver för att leda landet.
Lite kul kuriosa är att Världen Idag, en starkt kristen tilknuten tidning tar parti för republikanerna. Kanske är det republikanernas konservertiva värderingar och abortmotstånd (även om det inte just är det som McCain står för) som lockar de kristna tyckarna. Vad jag varken kan förstå eller riktigt förlika mig är hur kristna kan tycka att abort frågan är viktigare än frågan att man skjuter ihjäl människor runt om i världen i ett globalpolitiskt spel om makt. Jag menar hur 'pro-life' är det?
Jag råkade komma över ovanstående klipp när jag läste om valet i USA, det är en jämförelse kring hur den erkänt republikanska TV-kanalen FOX användes för att svartmåla Kerry i förra valet (där man valde Bush, grattis USA) mot hur man nu svartmålar Obama. Klart sevärt kort klipp.
I Norge har nästa politiska skandal kommit när samfärdsministern har noterats vara passagerare i en bil som körde i 110km/h ... på en åttio väg. Detta är kanske inte så allvarligt i sig om det inte varit så att man driver kampanjer i Norge för att få ner farten. En sådan kampanj är att den som är passagerare ska säga till ifall föraren kör för fort. Jag antar att hennes trovärdighetskapital är nere i noll nu. Vad svarar hon till skandalen? OM det är så att de har kört för fort så försvarar hon givetvis inte det. Om de har kört för fort? som att man inte skulle märka ifall man körde i 110 på en åttioväg. Det som har rapporterat det hela är reportrar för tidningen nationen, som hade svårt att hänga med.
I radion har man också intervjuat författaren till The next catastrophe, en bok där en Yale-professor bland annat skriver att han inte trodde sina ögon när Bush var på golfsemester under Katrina och intygade att räddningsarbetet gick bra, samtidigt som det var katastrofalt. I boken varnar författaren bland annat för att massprivatisera så som USA har gjort. Detta har lätt till att kortsiktiga vinstintressen gått före långsiktighet. New Orleans förvärrades bland annat pga projekt oljebolagen gjort i samband med sin oljeutvinning kring området. När det är vinsten som styr så skapas helt enkelt fel incitament. För även om en eller annan debattör menat att det som är bäst för samhället också är det som ger bäst avkastning vilket betyder att den fria marknaden är det optimala sättet att styra ett samhälle på, så har man gång på annan i världen sätt exempel på att detta inte stämmer.
