Lite vila

Jag var precis igenom en längre kedja tankar när det plötsligt blev uppenbart för mig. Jag utbrister på kontoret "Pengar är roten till allt ont i mitt liv, tänkt så mycket lyckligare jag hade varit om inte pengar fanns". Det är tidigt på morgonen, så tidigt att det bara är jag och Brian där. Brian vänder sig om och tittar skeptiskt från sitt skrivbord. "Du har en del bra idéer ibland, men detta fattar jag inte". Nåväl, det hade jag väl inte trott heller, fast det spelar ingen roll. Det är ju en bra början på att ta en liten paus från jobbet och lite vila.

Tolstoj del 4, om ondska och våld

Thus matters went on for eighteen centuries, and at last arrived at their present condition, which is, that no man can dispute the fact that an infallible definition of evil will never be made. We have reached the point when men have ceased not only to believe in the possibility of finding a universal definition which all men will admit, but they have even ceased to believe in the necessity of such a definition. We have reached the point when men in authority no longer seek to prove that that which they consider evil is evil, but candidly acknowledge that they consider that to be evil which does not please them, and those who are subject to authority obey, not because they believe that the definitions of evil made by authority are just, but only because they have no power to resist. The annexation of Nice to France, Lorraine to Germany, the Czechs to Austria, the partition of Poland, the subjection of Ireland and India to the English rule, the waging of war against China, the slaughter of Africans, the expulsion of the Chinese, the persecution of the jews in Russia, or the derivation of profits by landowners from land which they do not cultivate, and by capitalists from the results of labour performed by others - none of all this is done because it is virtuous or because it will benefit mankind and is essentially opposed to evil, but because those who hold authority will have it so. The result at the present time is this: certain men use violence, no longer in the name of resistance to evil, but from caprice or because it is for their advantage, while certain other men submit to violence, not because they believe, like those of former ages, that violence is used to defend them from evil, but simply because they cannot escape it.

- Tolstoj, The Kingdom of God is Within You

HQ-bank och Kapitalism

I morse hörde jag två personer på radion som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen. Man hade lyckats få tag på två offer för HQ-banks kollaps och frågade dem vad de tänkte kring allt detta som hade hänt. Jaha tänkte jag, här kommer det komma två personer som temporärt fått sina tillgångar låsta. Det är väl säkert inte så kul. Men riktigt så var det inte. Problemet var inte att de hade fått sina tillgångar låsta utan.. att de hade förlorat massa pengar på att aktien till HQ-bank förlorat över 80% av sitt värde. Och vem var det man var arg på, var det de ansvarslösa förvaltarna som inte bara förlorat enorma belopp på marknaden utan dessutom försökt dölja det genom kreativ bokföring? Nej, man var arg på FI. Det var som om jag plötsligt kommit till mars och lyssnade på utomjordingsradio. Har hade vi alltså två personer som säkert var väl insatta i vad aktier är för något och hur det fungerar. Och en av dem var alltså arg på FI, (för att vara rättvis var nämligen inte den kvinnliga personen man fått tag på lika irriterad) som om det var FI som hade orsakat det stora värdefallet på aktien. En grundkurs i kapitalism säger att man har en mängd företag. De som gör det bra vill folk investera i och därför går värdet upp. De som gör det dåligt vill folk inte investera och värdet sjunker. De som gör det dåligt och bryter mot lagen för att dölja det, de är antingen smarta entreprenörer som klarar av att lura systemet på massa pengar, eller restavfall man bör hålla sig lååångt borta från. Och när nu FI redan för två år sedan varnat HQ bank för att de behövde se över sina rutiner så skulle man kanske varit lite på vakt.
Jag tyckte det var lustigt att mannen menade att om bara FI hade sagt lite tidigare att HQ-bank kunde förlora sin licens, då hade han ju kunnat sälja sina aktier först och hade inte behövt förlora så mycket pengar.. Som om inte alla andra hade sålt sina aktier då också, precis som nu.

Icke-förståelsen hos mannen fick mig att tänka på när Eva Jolie besökte Skavlan. Eva fick leva med livvakter dygnet runt eftersom några av de otroligt rika finansmän som hon ledde rättegångar mot helt enkelt inte kunde tackla att de var anklagade för något. Det var som om de menade att de själva var orörbara. Som om de aldrig kunde göra fel. Nästan som om det var Evas fel att de var anklagade och inte att det berodde på deras egna handlingar. Det är alltid någon annans fel.

Själv kan jag uppröras lite vid tanken att en eventuell bankgaranti skulle gå in och ge många av de människor som förlorat sina pengar i banken (nu går ju carnegie in, så nu förlorar de kanske inte pengarna iaf) deras pengar tillbaka. Inte för att jag tycker det är fel att dessa människor ska få sina pengar tillbaka som de satt in i banken, för det tycker jag att de ska få. Men eftersom de pengar som dessa människor har förlorat någonstans säkert går att hitta i pengar som betalats ut i stora bonusar till de anställda på banken. Det blir alltså som om staten, alltså vi skattebetalare, går in och betalar bonusarna till dessa finansmänniskor som lämnar ett sjunkande företag efter sig. Det enda rimliga skulle vara att pengarna togs från delar av de intäkter som de felande människorna fått. Det skulle motsvara att man faktiskt fick ta ansvar för sina egna handlingar.

Det hela gör mig också beklämd när det i andra ändan av nyhetsspektrumet pratas om romerna som uppenbart diskrimmineras och är oönskade, inte bara i Paris utan även i Sverige eller här i Bergens gator. Visst är det fint att människor i Paris går ihop och demonstrerar för romernas rättigheter, men när det i praktiken är så att dessa människor kan gå runt och tigga i timmar på tunnelbanan i Paris utan att få en enda Euro så kan man egentligen undra vad det är för rättigheter som man slåss för. Och att Sverige skulle gå in och peka moraliskt pekfinger åt Frankrike får mig bara att må dåligt. Jag hörde Billström så sent som idag säga att "det vore dumt att ge tydligare definitioner av vad en krigszon är till migrationsverket eftersom då skulle fler människor få uppehållstillstånd". Alltså. Ett helt folkslag vandrar oönskat runt på gatorna i Europa och den bitterheten som kommer växa från diskrimmineringen är något vi kommer få leva med långt in i framtiden. Det är bara att titta på Israel och Palestina.

Knegarmoral del två

Diskussionen om ett annat sätt att finnas på som en gemenskap har i stort sätt uteblivit. Även om det finns profilerade människor som länge talat om de brister som finns i hur vi idag organiserar oss och även påtalar vad som skulle kunna bli bättre ifall man gjorde någonting åt dem. Även om man i lugn och saklig ton sakta förklarar det som ju egentligen säger sig själv nämligen att

1) Oändlig ekonomisk tillväxt är inte hållbar så länge den kräver att man plockar ut mer och mer resurser ur jorden.
2) Den tillväxt vårt system idag orsakar är en tillväxt där man plockar ut mer och mer resurser ur jorden.
3) Vi bor i ett samhälle där man å ena sidan kämpar för att effektivisera produktionen så att så få människor som möjligt behövs i jobb, medan vi å andra sidan ser ner på de människor som inte har några jobb eftersom de inte bidrar till systemet.

Alltså. Jag och några med mig menar att det finns ett fundamentalt fel i det system vi alla lever i och inte verkar komma ut ur. Likväl så verkar de som styr Sverige inte vilja bjuda upp till en sådan debatt. Jag törstar efter en debatt fyld av eftertänksamhet där dagens politiker deltar, istället för de så hetsiga one-liners-tävlingar som idag är den enda kontexten vi får se dem i.

Men. Är det något man kan lita på så är det Svensk radio. I tendens så kommer man i denna veckan just försöka diskutera varför vi arbetar mer nu än på 70-talet och vilka konsekvenser detta eventuellt får.

Personligen brukar jag använda mig av en väldigt enkel metod när jag värderar olika levnadssätt. Jag kollar på ifall personen som lever på ett speciellt sätt är lycklig. Är han det så är det antagligen ett gynsamt sätt att leva på, är han det inte så är det antagligen inte det. Det första programmet i tendens lämnade mig lika handfallen som tidigare i frågan om människor blir mer lyckliga av mindre arbete eller inte. Man ställde en man som jobbade 10 timmar om dagen mot en tjej som valt att arbeta så lite som möjligt. Mannens barn hade ju givetvis gärna velat se honom mer. Men själv var han mer nöjd med att arbeta mycket än att inte göra det. Tjejen hade problem med att det fanns alldeles för mycket att välja på när hon skulle göra något med sin tid. Dessutom hade hon en otäck hosta som kanske kom av att hon bodde i en husbuss ute på visjan. Senare i veckan kommer man ta upp hållbarhetsperspektivet och hur det relaterar till hur mycket vi arbetar. Min förhoppning är att man i de andra avsnitten kommer lyckas med det jag tyckte man misslyckades med i första, nämligen att skrapa under ytan på frågan.

Ordet utanförskap

Jag läste ett bra inlägg på Schlaugs blog här om dagen som handlade om en absurditet i det politiska språkbruket. Inlägget handlar om hur man använder ordet utanförskap för att tala om de människor som inte har jobb. Det handlar alltid om att man ska bekämpa utanförskapet. Underförstått handlar det om att man ska ge människor plats i gemenskapen som har hamnat utanför den. Själv klarar jag knappast att formulera det bättre än Schlaug själv, så jag rekommenderar att ni läser hans artikel. Jag har dock några extra tankar jag vill uttrycka runt ämnet.

Det som det i praktiken handlar om när man ska bekämpa utanförskapet är ju inte att man ska ge dessa stackars utanförmänniskor något som hjälper dem, utan om att man ska tvinga dem att ta alla slags jobb. Att man ska tvinga dem att förstå att de inte längre är sjuka trots att de möjligen är övertygade om motsatsen. Det som alltså låter som att staten ska bedriva välgörenhet mot en utsatt grupp handlar i praktiken om att staten ska använda piskan mot en utsatt grupp för att få dem samhällsnyttiga.
För att konkretisera det hela så handlar det om att denna kvinnan ska hållas kvar i sitt jobb så länge som möjligt. Efter det att den här kvinnan har "brutit ihop" (som det hände i verkligheten) så handlar det om att den här kvinnan ska ha rätt till att vara "ihop bruten" i sex månader, sedan måste hon tillbaka in i systemet. Det som politikerna alltså vill benämna som en kamp för de utsatta människornas rättigheter kan man ju enkelt i det här fallet se som en björntjänst.

För inte så länge sedan hörde jag en man tala om arbetspolitik. Han förklarade att när man t.ex. i USA satte upp en minstalön så människor kunde ha så gjorde man något som var dåligt för just den utsatta gruppen som man ville hjälpa. Han menade att minstalönen fick som konsekvens att just de enkla arbetena som man inte kunde betala mer än den låga lönen för försvinner. Personen i fråga var själv en näringsidkare, så han gav ju möjligheten att man fick se ett annat perspektiv på saken än det man själv är van vid att se. Nämligen perspektivet hos de människor som faktiskt anställer människor. Personligen kunde jag dock inte ta hans resonemang och åsikter till mig eftersom det nästan direkt var en laissez-faire-varningsklocka som ringde. En gammal kollega till mig sa en gång att det systemet efter kommunismen som dödat flest människor är faktiskt inte nazismen utan kapitalismen. Han hänvisade till den industriella revolutionen i England och till svältkatastrofen på Irland där bönderna valde att sälja sin mat till England för ett mer förmånligt pris trots att det rådde svält i det egna landet. Detta är en av anledningarna till att det kom så många irländska immigranter till USA. Jag menar att det tidigt industriella Europa där vissa människor blev otroligt rika samtidigt som andra dog i dåliga arbetsmiljöer tydligt visar faran med en laissez-faire politik. Jag tror dessvärre att den åsikt och det perspektiv jag har betyder mindre för hur vår samhälle kommer utveckla sig än vad hans gör av den enkla anledningen att han har mer pengar. Jag tror att de människor som har mycket pengar och är näringsidkare har mer makt att definiera hur vårt samhälle ska fungera, om inget annat eftersom det är de som skapar våra arbetsplatser. Det är de som har makt att skapa de arbetsplatser som det tror är nödvändiga. Eller de arbetsplatser som de tror kommer kunna bli lönsamma.

Jag tror utifrån ett personligt perspektiv att vi har riggat upp ett helt system till vår egna nackdel. Till allas våran nackdel, rik som fattig. För även om det kan kännas rationellt att tänka att vi alla är individer, att vi alla är små öar som måste ta ansvar för oss själva så tror jag att alla människor i ett samhälle har en påverkan på alla andra. Jag tror att ifall vi skulle ta vårt samhälle idag och så skulle vi gett den rika hälften dubbelt så mycket materiellt välstånd, samtidigt som den fattiga hälften skulle fått sitt välstånd halverat så skulle vi sluta upp i ett samhälle som var mindre trivsamt för alla människor. Mängden kriminalitet skulle garanterat öka och även om den rika halvan (där jag nog själv också skulle befunnit mig) skulle klarat av att skärma sig från den fattiga så skulle misären hos de fattiga påverka de mer bemedlade på ett negativt sätt. Vi skulle ha slutat upp i ett samhälle med en betydande BNP ökning, men som jag säger, personligen tror jag att den subjektiva upplevelsen av välstånd skulle ha minskat. Jag menar att vårat system är uppriggat för att alltid öka BNPn. Jag menar att vårat system är riggat så att klyfterna kommer öka (mätningar av skillnad i inkomst mellan rika och fattiga bekräftar detta). Jag menar att vårat system är gjort på ett sätt där kapital blir den enda mätbara storeheten, vi lever i ett systemet som är oförmöget att mäta huruvida vi lever en hållbar livsstil, ifall vi blir lyckligare eller mindre lyckliga. Vi lever ett system där en minskning av konsumption och arbete plötsligt blir ett hot mot vår existens, trots att varken vår konsumption eller vårat arbete i sig själva är livsviktiga.
Ur ett sådant perspektiv så kan politikernas kamp för ökat välstånd ses som ett farligt missförstånd av samhällets komplexitet. Som ett missförstånd där man inte förstår att en människas obehag påverkar andra människor. När nu inte bara ett politiskt parti utan alla väljer att använda samma språkbruk och den politiska diskursen blir på det sätt som den blir så kan man ju bara sätta sitt hopp till förändring. Min första önskan för det nya året är att politiker så som människor flest ska få mer förståelse och respekt för människans och samhällets komplexitet.

Ekonomin och människorna

I Torsdags blev Obama den första amerikanska presidenten som hållit i en internet-videokonferensen någonsin. Det amerikanske folket fick skicka in frågor (100.000 frågor skickades in) och sedan rösta fram de frågorna man helst ville skulle ställas (3.6 miljoner använde sig av det erbjudandet). Information om eventen skickades ut över Obama twitter som han uppdaterade några dagar tidigare. I tider som det här var det givetvis ekonomin som låg högst på agendan. USA försöker nu lägga om till en liknande strategi som den Sverige har haft. Man ska nu satsa på att flera arbetar i högavlönade jobb medan sämre avlönade jobb ska man överlåta till utlandet.
Det är väl få som inte blivit inspirerade, eller åtminstone imponerade, av de talna som Obama höll i sin presidentvals kampanj. Man har haft ett enormt fokus på att rensa upp i korruptionen i Washington och man började också starkt med att begränsa lönerna till de höga politikerna som arbetade i administrationen och se till så att inte folk hade dubbla uppdrag som skulle kunna öka riskerna för jäv (se Carl Bildt). Men för alla fina ord och dessa symboliska handlingar man gjort för att öka kredibiliteten hos det politiska etablisimanget så verkar man inte ha förstått kärnan i det ekonomiska klammeriet man befinner sig i för tillfället. En politiska karikatyr bild uttryckte det så här:

-Greed is out. Consumerism is down
-This is the end of America.

När man läser IHT så förstår man att Obamas lösning på finanskrisen inte är att försöka tygla systemet utan det är att försöka göra om de problem som har uppstått till att istället innebära en fördel för USA. Enligt vad jag hört, men inte hittar referenser till så har man vid en tidigare kris köpt vad som då var dåliga tillgångar för att sedan i efterhand göra en vinst. Kanske är det det man hoppas på när man nu febrilt köper upp ruttna lån och pumpar in pengar i AIG på löpande band. Inte är det väl särskilt konstigt att folk reagerar när cheferna i ett företag som går med flera miljarder i minus ändå ser det som lämpligt att tilldela sig själv bonusar på 100 miljontals dollar. Enligt logiken att bonusar ges till den som lyckas driva företaget framåt så borde de ju snarare vara skyldiga sina företag massmiljon belopp.

Om att gasa när man kört in i en vägg

Det som många har ansett vara problemet som spräckte finanssystemet var ju de smarta finans instrumenten som nästan ingen förstod men som man ändå sålde till vem än man lyckades lura. Tim Geithner är ett namn som säkert blivit allmänt känt i USA. Det är han som är chef för Treasury Reserve och som därför har ansvar för att förvalta USAs finanser. Det är han som står längst fram och brottas med AIG cheferna om deras bonusar. Lösningen på den stora finanskrisen kallas nu för TALF - "Term Asset-Backed Securities Loan Facility", det är alltså detta som är Back to basics när det gäller ekonomi. Jag får erkänna att jag inte har koll på alla turerna kring det Amerikanska finansiella systemet, men jag har förstått att Obama vill introducera en lösning där privatpersoner (eller snarare stora investerare) kan köpa de här giftiga lånen, med staten som garantist om något skulle gå fel. Med andra ord så faller eventuella vinster från lösningen till de mer bemedlade medans eventuella förluster delas lika över alla. Det som är fascinerande och skrämmande på samma gång är att man investerar pengar utifrån premissen att alla dessa tillgångarna egentligen är värda väldigt mycket, bara det att marknaden har tolkat fel och just nu sälger dem till ett lågt pris. Man tänker det hela som en form av inverterad bubbla, för medan man i en bubbla lyckas få priset på t.ex. hus att öka helt utom proportion till det faktiska värdet så menar man nu att finanskrisen fått priserna att sjunka helt under proportion det till det underliggande värdet. Om man ser till att den amerikanska produktionen länge stått still medan den faktiska ekonomin växt enormt så kan man fråga sig hur rimligt det egentligen är att anta att saker är så mycket mer värde nu än vad de varit förr. Det finns en ekonom vid namn Peter Schiff som menar att sättet som USA agerar just nu inte kommer lösa krisen utan istället bara skjuta den på framtiden. Detta tycker han är extremt dumt eftersom han menar att när bubblan kommer spricka i framtiden så kommer man sannolikt drabbas av en hyperinflation som man omöjligt kommer kunna få kontroll över.

Pengar, vad var det för något igen?

Detta med makroekonomi är ingen enkel sak, men det som jag förstått som kärnan i det problem vi befinner oss i och ser i ankommande är att färre människor har pengar att handlar med, vilket gör att de handlar mindre, vilket ger fler arbetslösa vilket ger färre människor med pengar att handla med, allt i en ond spiral. I ett rättframt system så skulle mängden pengar varit konstant (eller ökande) och därför skulle problemet inte ha funnits eftersom pengarna skulle samlat sig någonstans och regeringen tillsist skulle varit tvungen att fördela om pengarna. Men vår ekonomi är inte så enkel utan istället finns det ungefär lika mycket lån här i världen som pengar. Och i takt med att folk inte klarar av att betala sina lån (vilket de som arbetslösa inte gör) så försvinner de pengarna som lånet innebär. Dvs vi kommer in i en spiral där färre handlar eftersom det finns mindre pengar vilket gör att färre handlar vilket det gör att det finns mindre pengar. Detta är en mardröm för politiker och därför försöker man nu stoppa problemet på de två angreppspunkterna man kan. Man försöker låna mer för att få mer pengar (mera lån innebär mera pengar i världen) och man försöker få människor att spendera mer av sina pengar så att systemet hålls vid liv. Genom att sänka räntorna så gör man det billigare för företag att göra nya invisteringar (låna pengar = skapa pengar) och därför försöker man styra ekonomin med det en dimmensionella vapen man har, styrräntan. En konsekvens av styrräntan gör dock att de av oss med mycket pengar som har stora lån får mer pengar igen, medan de med mindre pengar som inte har möjlighet att låna egentligen inte tjänar något alls.

En intuitivare lösning?

För mig kan det verka rimligt att ifall man vill öka omsättningen i samhället så är ett bra angreppssätt att ge pengar till de som inte får mer än 8000 kr/månaden. Det finns ett perspektiv som ofta används av högersidan där man ser arbetslösa som parasiter som är för lata för att skaffa jobb, men detta perspektivet tar inte hänsyn till att i dagens samhälle så är det faktiskt jobben som är en bristvara, inte människorna. Men ifall man nu istället gav pengar till denna svaga gruppen så skulle leda till ett värdigare liv. Det skulle också innebära att eventuell konsumption snarare skulle användas till att köpa mat av bättre kvalitet (eller mat överhuvudtaget) än på att investera i nya lyxfartyg eller palats eller vad nu människor med miljardförmögenheter kan tänkas spendera sina pengar på. Reinfeldt gav ut en bok om hans perspektiv på det Svenska värdfallssamhället som förslavade människor, Dan Josefsson uppmärksammar innehållet i en artikel på DN. Av artikeln förstår man att innehållet i boken inte helt stämmer överens med den retoriken om de nya moderaterna som Reinfeldt använde för att vinna valet. Frågan uppkommer vad som bäst speglar statsministerns åsikter. Det han skriver i en bok, eller det han säger i en valkampanj?

Jobb och samhälle

Det har säkert inte undgått någon hur stor personlig tragedi det kan vara att bli av med sitt arbete, Karin Wickströms dokumentär sparkad följer en person som blir arbetslös genom en längre tid. Det lustiga med det samhället vi har är att fullt dugliga och säkert helt kompetenta personer kan bli förvisade till att inte göra något, eftersom att man inte "har råd" att ha dem arbetande. Den som följer med i världen med allt av distrubitions problem av mat, miljöproblem och sociala problem har säkert förstått att det egentligen inte saknas saker att göra här i världen. Det är bara de som är villiga att sätta ett värde på arbetet som saknas. Den som dessutom har följt med i klimatdebatten har kanske förstått att stora förändringar måste göras snart och att det inte bara handlar om att konsumera mindre utan det handlar om att strukturera om ett helt system. Det handlar om att hitta ett hållbart sätt att driva jordbruk på och ett hållbart sätt att distrubera mat på. Det är ett jobb som är fullt av arbete. Problemet är detta fiktiva begrepp "pengar" som vi har använt för att kunna dela upp saker i mitt och ditt. Som kan göra att världens miljard fattigaste människor äger mindre tillsammans än vad Kamprad gör.

Lösningar?

Trots att vi alla bara är människor. Inför den anhopning av utmaningar, ekologiska som ekonomiska så sitter vi dessvärre fast i en hjärnspärr om att saker inte kan vara annorlunda. Personligen börjar jag misstänka att det värsta brottet kommunisterna gjort mot mänskligheten inte är de hundra miljoner som dött under deras regim utan snarare de hundra miljoner som riskerar att bli offer eftersom ingen längre vågar förändra det systemet vi finns i. "Tänk på kommunisterna" är det återkommande argumentet man använder. Då hjälper det inte att man lungt och sakligt kan argumentera för hur rådande världsordning omöjligt kan hålla. Det må vara att det systemet vi har inte är perfekt, men vi vet för säkert att ifall vi ändrar det så blir det värre.. tänk på kommuntisterna. Det är både pessimistiskt och orimligt att inte tänka att några lösningar finns. Man måste bara klara av att tänka utanför boxen.

Auktoritet och argumentation

Förr tänkte jag ofta på hur min mamma och bror brukade diskutera världens problem. M. pratade om Jesus och L. pratade om klimatförändringar. Jag satt och förundrades över hur de egentligen pratade om två olika ting, men när man klippte ihop det så blev det faktiskt en diskussion, och den hade mening. Nästan var det nog så att ifall den ena hade ansträngt sig till det yttersta för att tränga in i den andras idéer så skulle diskussionen inte blivit så intressant. Då skulle den ena personen vara vilse i den andras tankegångar.
Jag kommer att tänka på den diskussionen, den gången nere i köket, när jag läser vad Schlaug skriver när han åter ger en känga åt kärnkraften. En kille som heter Michael ser det som sin mission att bevisa att kärnkraften är bäst. I sin arsenal har han massa sekondärlitteratur (som han åtminstone hävisar till) och en energi som möjligen kommer av för mycket kaffe och stress i vardagen. I kommentarerna klampar han in lite som en elefant och går in för att motbevisa varje antydan till motstånd mot kärnkraft.
Det skulle förvåna mig ifall Schlaug bemödar sig med att svara. Det skulle förvåna mig kanske ännu mer om han (Michael) faktiskt kommer lyckas övertyga någon att tänka som han. Han har mycket argumentation men ingen auktoritet. Framförallt missar han dock poängen. Schlaug har visioner, han klarar av att tala om ett samhälle som är annorlunda. Ett samhälle baserat på andra värden än det rena pengavärdet. Ett samhälle där en människa är en människa. Michael argumenterar för hur man kan spara några hundra kronor på elräkningen för medelsvensson.
Precis som jag tidigare nämnt om de enkla sanningarna så klarar Schlaug att föra fram sitt perspektiv. Vi människor är mer än vad vårat samhälle gör oss till. Vi är mer än bara öar som flyter omkring skilda från varandra. Vi är drömmare. Vi är redo att gå den svårare vägen (att inte använda kärnkraft) om detta är ett led mot det hållbara samhället (där vi inte konsumerar eller förstör vad som inte kan återskapas). Vi är trötta på samhället som skapat en kontinent av plast dubbelt så stor som USA i Stilla havet. Vi är redo för samhället där vi betalar dubbelt så mycket för våra kläder mot att vi får veta att producenten inte är en ekonomisk slav vi utnyttjat. Vi vill resa oss, vi vill att vårat samvete ska vara rent. Lyssna på Peps, vår Skånska visionär.

Om pengar och tillväxt

Lucas försökte en gång förklara var det var pengar kom från, det är ju något som man ofta inte behöver reflektera kring eftersom systemet bara fungerar för en.. Men idag råkade jag komma över en förklarande film som beskriver det som man kanske borde fått berättat för sig redan i skolan, bankväsendets historia och essens. Filmen föklarar också på ett mycket enklare och direktare sätt varför vi verkligen MÅSTE ha evig tillväxt i samhället. Det är byggt in i vårt monetära system.



Jag rekommenderar er varmt att se filmen, eftersom den kanske också ger en inblick i varför det varit så lönsamt med sub-prime lånen, och vad egentligen innebörden är av rädningsaktionerna som görs för att rädda vårat bankväsen.

Angående försiktighetsprincipen tycker jag också att den borde gälla. När man funderar på frågor som livskvalitet och samhällets riktning så kunde vi kanske klarat oss utan mobiltelefoner ifall det också innebar att vi var säkra på att våra barn inte fick melamin i mjölken. Problemet är att väldigt mycket skulle bli ekonomiskt ohållbart. Jag tror att mikrovågsugnen skulle varit förbjuden. Mobiltelefonen också. Det skulle aldrig ha skett någon utveckling i de här fälten eftersom det inte skulle varit tillåtet att lansera dessa produkterna som man fortfarande inte vet om de är farliga. Det är möjligt att man i framtiden kommer kunna lansera produkter som man vet är ofarliga inom dessa fälten, men dessa produkterna skulle ju aldrig kommit till om inte folk köpt de farliga produkterna för att sponsra utvecklingen. I fält som livsmedel borde det ju vara uppenbart att försiktighetsprincipen ska gälla, men i slutändan finns det så stora ekonomiska intressen i att låta den principen stryka på foten att den ofta förbi ses. Gen-manipulerad mat någon? I Syd-korea förbjöd man ju billigt amerikanskt kött eftersom det fanns hälsorisker med det, men trots stora protester så tillät man köttet igen. Och det säljer ju givetvis, eftersom det är billigt.