Billy 2

Ur humanisternas idé-program står följande punkt att läsa:

Kommuner bör inte överlåta offentliga angelägenheter, som social omsorg eller
drogrehabilitering på religiösa organisationer, eftersom den personliga integriteten på
livssynsområdet där inte kan förväntas vara garanterad.

Så det fungerar i Norge (och därför antagligen också i Sverige) är att tjänster som dessa läggs ut på anbud. Sedan får olika organisationer tävla om att vinna kontrakten för att få ta hand om vården. I en sann sekulär stat ska staten inte lägga sig i livssyn, de mål som definieras och man får ge anbud på bör endast röra den effekt man önskar, alltså att de som har problem med knark ska få bli friska igen. Och det är väl också så det fungerar idag misstänker jag, där organisationer såsom kristna har möjlighet att föra drogavvänjningsprogram som även inkluderar predikande och pådyvlande av livssyn.

Att vara fast i ett drogmissbruk är inte kul. Jag har aldrig varit det, men likväl har jag förstått detta. Det är inte kul. Det kan förstöra ett liv helt. Lågan slocknar lite om lite tills den tillsist ej längre brinner, då är det försent. Det är enkelt för den friske personen som sitter vid sin dator att slå värn om missbrukarens personliga integritet. Verkligheten för många med missbruk är dock (sannolikt) en fruktansvärd självbild som ständigt blir förstärkt via ett rationellt samhälle som ser snett på dem. Deras missbruk i samarbete med oss omkring, allmänheten, jobbar på högtryck för att bryta ner både psyke och kropp hos den som knarkar. Bryr sig knarkaren om hans okränkbara integritet från att vara fri från att andra ska försöka pådyvla honom deras egna livssyn, eller vill han helt enkelt bara slippa sitt knark och återvinna någon form av halvsund självbild?

I den norska tidningen Megafon som säljs av narkomaner hade man en gång ett reportage om detta. Man hade både en debattartikel som debatterade för kristen drogavvänjning och en artikel som argumenterade mot det. Bland argumenten för var att denna formen av behandling, åtminstone i Norge, har visat sig mycket effektivare än merparten av alla andra behandlingar. Ifall man accepterar perspektivet att ett drogmissbruk vilar och gror i en dålig självbild är inte detta tvunget märkligt eftersom den religiöst grundade behandlingen är intresserad av att få individen att känna sig sedd. Att individen ska finna en "personlig frälsare". Kanske det att man engagerar sig och lägger i personens livssyn kan bli en väg för en person som alltid blir sett snett på att bli sett normalt på för en gångs skull.

Jag har i min omgivning ingen erfarenhet av drogmissbruk. Däremot har jag en släkting som varit med i ett avprogrammeringsprogram. Vad jag skriver härefter är min tolkning av vad som hänt och mina tankar som jag tänkte i det allt detta hände. Det är vad jag sett och tyckt, inte vad min släkting själv har berättat. Han var delaktig i någon form av nazistiskt samband och hans bästa vän åkte i fängelse efter att ha knivmördat en invandrare i en bar. Släktingen, han hamnade på avprogrammering hos en värdfamilj på annan ort. Det som gjorde ett bestående intryck på mig i hela historien var dock en känsla av att samhället egentligen inte var intresserad av min släkting. Hans koppling till det nazistiska sambandet uppkom sannolikt från en osäkerhet och problem med att hitta en plats i det svenska samhället. Avprogrammeringen verkade dock bara vara statens sätt att hantera ett problem man funnit, nämligen nazistiskt samröre, långt mer än ett försök att ta hand om en individ i vårt samhälle. Avprogrammeringen tog slut och sedan var han tillbaka i samhället igen. Men osäkerheten som det nazistiska samröret fick bli en första provisorisk lösning på? Det problemet var inte intressant. Staten sa, "fy! du får inte vara nazist", men man gav inte något annat alternativ.

Det är denna historia jag tänker på när jag läser om humanisternas rädsla för att man ska pådyvla livssyn på människor. Att ett samhälle som vill täppa igen möjligheterna för individer att pådyvla livssyn på varandra är ett kallt samhälle som inte bryr sig. Och att det samtidigt är ett samhälle mer fokuserat på en aversion mot icke-privata livssyner än fokuserat på att lösa de problem som bubblar i samhället.

Billy

Ingen behöver oss som blir över, ingen behöver oss som blir över!

- Barnen i filmen Sopor av Tage Danielsson



En gång gick jag på kyrkokaffet efter studentgudstjänsten i Bergen. Mitt emot mig satte sig en äldre ungdom, kanske 35 - 40 år. Det var tydligt att han inte var student. På hans uppsvällda händer och hans ansikte kunde man lätt se att han var eller hade varit narkoman även innan han sagt något. När man levt i Bergen ett tag så är det inte en ovanlig syn, det har hänt mig mer än en gång att jag mitt i folkmyllret en vacker lördag sett drogmissbrukare med halvöppna ögon sakta stappla sig fram på huvudgågatan samtidigt som folk zick zackar sig fram runt dem.

Han börjar prata och även rösten släpar lite. Jag tror inte att det är för att han är under påverkan där och då, men när jag tittar in i hans pupiller är de väldigt stora. Har kroppen en sådan varaktig verkan? Hans tanke verkar åtminstone klar även när den döljs under den släpande rösten. Han har tänkt mycket i sitt liv och han börjar berätta en del om den vandring han har gjort. Hur han redan som 12-åring började missbruka. Då var det en form av rengöringsmedel för kaffebryggare men saker trappades ju upp. Det brukar ju vara så. Uppvuxen i Danmark fast med norska föräldrar. När han började närma sig myndighet så åkte han iväg. Precis som Billy så blev det ner mot Europa. Både Berlin och Amsterdam. Det var narkotika och det var övergivna tågvagnar. Han var en ensam vandrare, ensam med sina tankar. I korta möten med andra människor som drev omkring. Han kunde inte hantera ondskan i världen, det var så han beskrev det. Den gick inte att stänga ute, och försökte begå självmord mer än en gång. Vid ett tillfälle var han död. Han lyckades dränka sig, men han kom tillbaka. Läkarna fick honom tillbaka.

Men det var ingen bruten man som satt mitt emot mig, tvärtom verkade han ha funnit en frid med världen; även dess ondska. Han var tacksam och lycklig att han fortfarande fanns. Nu satt han där på caféet drickandes den ena koppen kaffe efter den andra. Jag gillar att vara här sa han, här är alla välkomna. När det slutar vara så kommer jag sluta komma sa han. Sedan berömmer han prästen som inte är där, han berömmer han för hans förmåga att engagera och att lyssna.

Vi kom bra överens han och jag. Det slår mig att vi inte var så annorlunda. Livet har förvisso dragit oss åt olika håll, men i grunden är vi båda människor som simmar i denna tillvaro vars strömmar vi inte alltid kan styra. Han har blivit mitt ansikte för narkotikamissbruk. Det är ingen dålig ting, han representerar hopp för mig. Han representerar för mig hopp för alla andra ungdomar som samlar sig i små klungor runt rhododendronbruskarna i nygårdsparken. Även för det djupt ansatte finns möjligheten att finna frid.