Billy

Ingen behöver oss som blir över, ingen behöver oss som blir över!

- Barnen i filmen Sopor av Tage Danielsson



En gång gick jag på kyrkokaffet efter studentgudstjänsten i Bergen. Mitt emot mig satte sig en äldre ungdom, kanske 35 - 40 år. Det var tydligt att han inte var student. På hans uppsvällda händer och hans ansikte kunde man lätt se att han var eller hade varit narkoman även innan han sagt något. När man levt i Bergen ett tag så är det inte en ovanlig syn, det har hänt mig mer än en gång att jag mitt i folkmyllret en vacker lördag sett drogmissbrukare med halvöppna ögon sakta stappla sig fram på huvudgågatan samtidigt som folk zick zackar sig fram runt dem.

Han börjar prata och även rösten släpar lite. Jag tror inte att det är för att han är under påverkan där och då, men när jag tittar in i hans pupiller är de väldigt stora. Har kroppen en sådan varaktig verkan? Hans tanke verkar åtminstone klar även när den döljs under den släpande rösten. Han har tänkt mycket i sitt liv och han börjar berätta en del om den vandring han har gjort. Hur han redan som 12-åring började missbruka. Då var det en form av rengöringsmedel för kaffebryggare men saker trappades ju upp. Det brukar ju vara så. Uppvuxen i Danmark fast med norska föräldrar. När han började närma sig myndighet så åkte han iväg. Precis som Billy så blev det ner mot Europa. Både Berlin och Amsterdam. Det var narkotika och det var övergivna tågvagnar. Han var en ensam vandrare, ensam med sina tankar. I korta möten med andra människor som drev omkring. Han kunde inte hantera ondskan i världen, det var så han beskrev det. Den gick inte att stänga ute, och försökte begå självmord mer än en gång. Vid ett tillfälle var han död. Han lyckades dränka sig, men han kom tillbaka. Läkarna fick honom tillbaka.

Men det var ingen bruten man som satt mitt emot mig, tvärtom verkade han ha funnit en frid med världen; även dess ondska. Han var tacksam och lycklig att han fortfarande fanns. Nu satt han där på caféet drickandes den ena koppen kaffe efter den andra. Jag gillar att vara här sa han, här är alla välkomna. När det slutar vara så kommer jag sluta komma sa han. Sedan berömmer han prästen som inte är där, han berömmer han för hans förmåga att engagera och att lyssna.

Vi kom bra överens han och jag. Det slår mig att vi inte var så annorlunda. Livet har förvisso dragit oss åt olika håll, men i grunden är vi båda människor som simmar i denna tillvaro vars strömmar vi inte alltid kan styra. Han har blivit mitt ansikte för narkotikamissbruk. Det är ingen dålig ting, han representerar hopp för mig. Han representerar för mig hopp för alla andra ungdomar som samlar sig i små klungor runt rhododendronbruskarna i nygårdsparken. Även för det djupt ansatte finns möjligheten att finna frid.