Ur humanisternas idé-program står följande punkt att läsa:
Kommuner bör inte överlåta offentliga angelägenheter, som social omsorg ellerSå det fungerar i Norge (och därför antagligen också i Sverige) är att tjänster som dessa läggs ut på anbud. Sedan får olika organisationer tävla om att vinna kontrakten för att få ta hand om vården. I en sann sekulär stat ska staten inte lägga sig i livssyn, de mål som definieras och man får ge anbud på bör endast röra den effekt man önskar, alltså att de som har problem med knark ska få bli friska igen. Och det är väl också så det fungerar idag misstänker jag, där organisationer såsom kristna har möjlighet att föra drogavvänjningsprogram som även inkluderar predikande och pådyvlande av livssyn.
drogrehabilitering på religiösa organisationer, eftersom den personliga integriteten på
livssynsområdet där inte kan förväntas vara garanterad.
Att vara fast i ett drogmissbruk är inte kul. Jag har aldrig varit det, men likväl har jag förstått detta. Det är inte kul. Det kan förstöra ett liv helt. Lågan slocknar lite om lite tills den tillsist ej längre brinner, då är det försent. Det är enkelt för den friske personen som sitter vid sin dator att slå värn om missbrukarens personliga integritet. Verkligheten för många med missbruk är dock (sannolikt) en fruktansvärd självbild som ständigt blir förstärkt via ett rationellt samhälle som ser snett på dem. Deras missbruk i samarbete med oss omkring, allmänheten, jobbar på högtryck för att bryta ner både psyke och kropp hos den som knarkar. Bryr sig knarkaren om hans okränkbara integritet från att vara fri från att andra ska försöka pådyvla honom deras egna livssyn, eller vill han helt enkelt bara slippa sitt knark och återvinna någon form av halvsund självbild?
I den norska tidningen Megafon som säljs av narkomaner hade man en gång ett reportage om detta. Man hade både en debattartikel som debatterade för kristen drogavvänjning och en artikel som argumenterade mot det. Bland argumenten för var att denna formen av behandling, åtminstone i Norge, har visat sig mycket effektivare än merparten av alla andra behandlingar. Ifall man accepterar perspektivet att ett drogmissbruk vilar och gror i en dålig självbild är inte detta tvunget märkligt eftersom den religiöst grundade behandlingen är intresserad av att få individen att känna sig sedd. Att individen ska finna en "personlig frälsare". Kanske det att man engagerar sig och lägger i personens livssyn kan bli en väg för en person som alltid blir sett snett på att bli sett normalt på för en gångs skull.
Jag har i min omgivning ingen erfarenhet av drogmissbruk. Däremot har jag en släkting som varit med i ett avprogrammeringsprogram. Vad jag skriver härefter är min tolkning av vad som hänt och mina tankar som jag tänkte i det allt detta hände. Det är vad jag sett och tyckt, inte vad min släkting själv har berättat. Han var delaktig i någon form av nazistiskt samband och hans bästa vän åkte i fängelse efter att ha knivmördat en invandrare i en bar. Släktingen, han hamnade på avprogrammering hos en värdfamilj på annan ort. Det som gjorde ett bestående intryck på mig i hela historien var dock en känsla av att samhället egentligen inte var intresserad av min släkting. Hans koppling till det nazistiska sambandet uppkom sannolikt från en osäkerhet och problem med att hitta en plats i det svenska samhället. Avprogrammeringen verkade dock bara vara statens sätt att hantera ett problem man funnit, nämligen nazistiskt samröre, långt mer än ett försök att ta hand om en individ i vårt samhälle. Avprogrammeringen tog slut och sedan var han tillbaka i samhället igen. Men osäkerheten som det nazistiska samröret fick bli en första provisorisk lösning på? Det problemet var inte intressant. Staten sa, "fy! du får inte vara nazist", men man gav inte något annat alternativ.
Det är denna historia jag tänker på när jag läser om humanisternas rädsla för att man ska pådyvla livssyn på människor. Att ett samhälle som vill täppa igen möjligheterna för individer att pådyvla livssyn på varandra är ett kallt samhälle som inte bryr sig. Och att det samtidigt är ett samhälle mer fokuserat på en aversion mot icke-privata livssyner än fokuserat på att lösa de problem som bubblar i samhället.
6 kommentarer:
Slutsatserna du drar verkar lite överdrivna. Poängen är väl att man vill säkerställa en neutral grund för alla indivder att pådyvla varandra precis vad de vill. Vad de är emot är att individer i en beroendeställning påtvingas något de inte kan tacka nej till, även om de vill.
Sen är jag osäker på ditt resonemang om att avvänjningsprogram med religiösa inslag skulle lyckas bättre. Som jag har förstått det så uppvisar t.ex. AA-programmen väldigt dålig statistik. Inte bättre än de som försöker sluta missbruka på egen hand.
Så här i förbifarten får väl säga att jag får lov att hålla med humanisterna. Tex verkar ju inte scientologernas olika avvänjningsprogram som har använts i bla Landstinget i Sthlm inte helt klockrent, då scientologerna har som en av sina trossatser att psykologi och psykiatri är ondskan själv (och en av orsakerna till bla andra världskriget). I synnerhet känns detta avståndstagande till psykologi och psykiatri extra vanskligt då missbrukare inte sällan lider av mentala problem, eller har trassliga relationer - för att inte tala om ett destruktivt beteende.
Det krävs väl ingen civilingenjör i teknisk fysik för att inse att AA:s tolvstegsprogram rimmar illa med det sekulära samhället, då det kräver att man ska vara gudsfruktig. ( http://en.wikipedia.org/wiki/Twelve-step_program#Twelve_Steps ) Så om staten från officiellt håll rekommenderar tex AA:s program så förordar ju staten protestantisk kristendom, vilket går stick i stäv med att vara sekulär.
Jag kan hålla med om att ifall endast en religiöst baserad behandlingsform fanns så hade det inte varit lyckat av staten (eller kommunerna) eftersom det som mr Oak säger lämnar en person i beroendeställning utan valmöjlighet. Att man dock skulle vara emot att ge pengar till en religiöst grundad behandlingsform bara för att den inte är livssynsneutral tycker jag är fel. Sekulär betyder ju, i samtal om staten, livssynsneutral, men detta är ju inte detsamma som anti-religiös. Fungerar behandlingen? bra - satsa på den. Fungerar den inte? okej, satsa inte på den.
Fungerar en religiöst baserad behandling bättre? Vet inte, jag kan endast hänvisa till den Megafontidning jag läste för ganska länge sedan nu. Den finns inte tillgänglig på internet. Min åsikt grundar sig iofs inte i första hand på fakta (något jag tillstår, samtidigt som jag inte säger att den strider mot fakta). Det jag upplever är en växande rädsla för att "kränka" andras integritet vilket begränsar acceptabla handlingsvägar till att helt enkelt inte bry sig. Och jag tycker människor ska bry sig. Jag tycker det är en del av poängen. Bryr sig människor verkligen mindre och mindre? Är de räddare för att lägga sig i? Jag vet inte, jag har ingen forskning som visar på (eller emot) det. Jag upplever det bara så.
jag undrar vad du menar med "religiöst grundad behandlingsform"? Om en behandlingsmetod fungerar så vet man detta genom vetenskaplig prövning. Jag kan tycka att om man inte kan visa tydlig bevis på att en behandlingmetod verkligen har hjälp individer att bli drogfria så borde den inte erbjudas överhuvudtaget av någon. Om man nu inte menar att religion i sig skulle vara en behandlingsmetod som får människor att bli drogfria. Verkar långsökt.
Jag tror vår inställning till droger överhuvudtaget gör att missbrukare hamnar i en extra utsatt position. Droger, beroende och missbruk är tabun och sånt man inte gärna talar högt om. Jag tror den inställningen är skadlig. Det borde vara lika värdeneutralt för någon att berätta att de nyligen blivit beroende av heroin som det är för någon att berätta att de nyligen bröt benet. Och det borde vara lika lätt att söka hjälp.
Jag håller med dig om att tabun är ett skadligt förhållningssätt till missbruk. Något jag tror framförallt gör drogmissbruk så besvärligt för utomstående är hur svårt det är att göra något varaktigt. Åtminstone min uppfattning är att kampen för att bli fri eller inte från droger är en kamp som ständigt pågår invändigt i en person. Till skillnad från en söndrig möbel (eller ben) så kan man inte bara laga den/det en gång och sedan är det bra.
Med religiöst grundad behandlingsform så menar jag en behandlingsform som grundar sig på idéer om existerande ting utöver det rent materiella. Ett exempel kan vara en kristendomsbaserad form ett annat skulle kunna vara en muslimsk eller för den delen en behandlingsform baserad på Qi Gong (jag har träffat en i Bergen som önskat jobba med detta). Resultatet av behandlingen måste ju sedan givetvis utvärderas metodiskt genom vetenskapliga metoder.
Människan behöver mening och sammanhang, om detta saknas och vi inte kan se hur vi ska få det så försöker vi ofta kompensera bristen med stimuli.
Jag uppfattar det som att vår samtid är betydligt mer rädd för "farliga" sammanhang än för farliga stimuli.
Nu ingår ju stimulit ofta i ett sammanhang, fast då ofta ett som inte har någon mening bortom att stimulera för stunden och det är därför i grunden otillfredställande.
Skicka en kommentar