Ny sida. Slut?

Dag för dag så närmar sig tiden för avresa och efter att lägenheten blivit såld måste det erkännas att jag börjat längta efter det som ska komma mer än jag kanske borde. Häromdagen tog jag fram de gamla böckerna med japanska tecken igen. Kom jag ihåg hur man gjorde mån tro? I början vad det kanske lite trögt, men det visade sig snabbt att handen kom ihåg. Och när det blivit fart på handen så väcktes också gamla minnen. Precis som doftar ofta kan fungera som ett kraftigt minnesstimuli så blev det att sitta och teckna de små japanska kurvorna fram och tillbaka en övning som förde mig bakåt i tiden. Och kanske också framåt?

Det är svårt med den kraftiga längtan i sitt bröst att samtidigt känna ett vemod över det man ska lämna. Det är märkligt med tanke på att jag ska till andra sidan jorden, men på ett plan kan jag uppleva det som att jag samtidigt ska hem. Hem till en plats jag aldrig varit på. Hem till den plats jag upplever jag borde vara på.

Vissa goda saker för det ju också med sig. Nu blir det slut på det ständiga politiska käbblet här. I det att jag lämnar Skandinavien så avser jag också sluta slå mig för pannen och förundras varje gång det ena nya förslaget ter sig precis lika absurt som det föregående gjorde. Och för att vara ärligt tror jag Skandinavien kommer klara sig helt fint utan det. Tack till alla som tagit sig tiden att läsa, förlåt till alla som upplever att de slösat bort sin tid. Nu är det hög tid för mig att vända sida.

Saker faller på plats

Idag har varit en bra dag för mig och de som önskar mig lycka i mina planer. Taxeringsmannen var på besök. Han hade tydligen en utvecklad känslighet för mögel och han kunde inte märka något i lägenheten. Han tyckte lägenheten var i bra tillstånd för att säljas. Det är bara några mindre saker som hantverkarna ska fixa imorgon, sedan ska allt vara på plats.

Samtidigt så har jag fått ett e-mail där det står att jag blivit antagen till Okinawa. ..!

Jag ser redan fram emot den varma asiatiska luften som blivit som en vän för mig. Alla möjligheterna och alla människor jag kommer få träffa. Allt jag ska lära mig och allt jag ska få se. Vi säger ju ständigt att vi är lyckligt lottade här i Norden och så känner jag det. Jag är lyckligt lottad.

Fukushima för barn

Kärnkraft och de ekonomiska krafterna

I nyhetspanelen på SVT så diskuterade man kärnkraften i skenet av haverierna i Japan. Man presenterade en problemställning som jag egentligen tycker har presenterats i för liten grad i pressen för övrigt. Det kan sammanfattas ungefär så här: "Jag hatar olja och fossila bränslen, jag hatar kol, jag hatar kärnkraft men mest av allt hatar jag höga el-priser".

Det är nog många idag som är eniga i att kärnkraft är en farlig energikälla och inte en energikälla vi önskar använda oss av en längre tid eller göra oss beroende av. Men den andra sidan av problemställningen, nämligen vad man skulle ersätta kärnkraften med, är nog den sidan som främst bidrar till att sprida människors åsikter över ett brett spektra mellan vi klarar oss inte utan kärnkraft till att kärnkraft är fullständigt ansvarslöst.

Problemställningen presenterades lakoniskt och precist av Peter Wolodarski i morgonsoffan (ca 4:50 in i klippet ovan). Jag blev dock förvånad av fortsättningen där han sa att vi i Sverige har lyckats med det som miljörörelsen menar är omöjligt, nämligen att frikoppla tillväxt från miljöförstöring (7:20 in i klippet). Han pekade (antagligen) på att vi idag i Sverige bara släpper ut 5 ton koldioxid per kapita och år vilket då skulle innebära en minskning på 10% jämfört med 1990 (källa: Schlaugs blog). Problemet med den siffran han presenterar är att den inte inkluderar utsläpp för produkter som vi i Sverige konsumerar, men som har producerats utomlands. Det kan ju i någon mening ses som en självklarhet att vi klarar av att minska våra utsläpp i Sverige ifall vi överlåter produktionen till u-länderna. Schlaug påpekade problematiken i detta sättet (Wolodarskis sätt) att räkna på, men Peter verkade inte själv se problemet i det hela. Just denna blindheten över problematiken med det egna siffertrollandet förvånar mig. Jag har länge förvånats över varför svensk debatt har så svårt över att se orimligheterna i den ständigt ökade konsumtionen, men denna Peters ovilja att tränga in under vad siffrorna betyder kan kanske fungera som en förklaring på varför debatten förhåller sig som den gör?

Time har naturligt nog i denna veckans utgåva skrivit många och långa artiklar om katastrofen i Japan. Både om fukushima och om landets tillstånd efter jordbävningen och tsunamin. I artikeln "The Real Cost of Nuclear Power" så skriver journalisten Michael Grunwald om kärnkraftens tillstånd i USA. I den inhemska debatten så har politikerna pratat om en renässans för atomkraften i USA (givetvis innan den nuvarande katastrofen i Japan). Artikeln menar dock att det aldrig funnits någon renässans i USA, varken nu eller innan katastrofen i Japan (senaste kommerciella reakorn i USA sattes i bruk 1996). Förklaringen är att även om atomprojekt presenterats som ett billigt sätt att generera ström på, så har det i realiteten precis som nu i Finland visat sig vara ganska dyrt. Det rör sig om projekt som ofta i slutändan kostar tre eller fyra gånger så mycket som man ursprungligen anslått att de skulle göra. Och detta gör givetvis att privata bolag drar sig för att göra investeringar inom fältet. Han skriver i sin artikel att 

So Congress has approved lucrative subsidies for construction, production, waste disposal, liability insurance and just about every other nuclear cost. It also approved "risk insurance" to compensate utilities for regulatory delays, even as the Nuclear Regulatory Commission (NRC) has worked closely with the industry to streamline its licensing process. And nuke-friendly states have required ratepayers to front the costs of any new construction — even if the reactors are never turned on.

Read more: http://www.time.com/time/nation/article/0,8599,2059453,00.html#ixzz1H8TEsDVc

Lite senare i artikeln kommer en del som också kan vara intressant att notera:

New nukes would still make sense if they were truly needed to save the planet. But as a Brattle Group paper noted last month, additional reactors "cannot be expected to contribute significantly to U.S. carbon emission reduction goals prior to 2030." By contrast, investments in more-efficient buildings and factories can reduce demand now, at a tenth the cost of new nuclear supply. Replacing carbon-belching coal with cleaner gas, emissions-free wind and even utility-scale solar will also be cheaper and faster than new nukes. It's true that major infusions of intermittent wind and solar power would stress the grid, but that's a reason to upgrade the grid, not to waste time and money on reactors.

Read more: http://www.time.com/time/nation/article/0,8599,2059453,00.html#ixzz1H8UBJAKI

Alltså har man konstaterat att energieffektiviseringar är ett långt mycket effektivare och billigare sätt att minska utsläpp av koldioxid på jämfört med kärnkraftverk. Detta är viktigt att få med sig eftersom just koldioxidsutsläppsminiskningar brukar användas som huvudargument till varför vi ska acceptera de riskerna och det de långvariga åtagandena som är kärnkraftens bi-effekter.

Personligen önskar jag att dra resonemanget om energieffektivisering ett steg längre än vad artikelförfattaren gör. Jag menar att det är en orimlighet att vi ska kunna minska våra koldioxid-utsläpp ifall vi har en stadigt ökande energiförbrukning. Och jag menar att en stadigt ökande energiförbrukning är en logisk konsekvens av ett konstant byggande av nya villor och en konstant konsumtion av nya tekniska, industriellt tillverkade produkter. Ifall vi då ska ta till oss det som Wolodarski säger om att det inte finns några bra alternativ att ersätta vår nuvarande, ansträngda och slitna, kärnkraft med som måste vi ställa oss frågan om det i längden är möjligt att förvänta oss ett samhälle där vi ständigt konsumerar mer och mer energi. Med Peak-oil i antågande, eller enligt många bedömmare redan bakom oss, så kan man fråga sig i klokheten att bygga upp ett samhälle med stora köpcentrum som förutsätter att dess invånare har tillgång till en personlig bil för att smidigt kunna pussla ihop sitt vardagsliv. Vad händer ifall vi en dag kommer till en punkt där vi inte längre har tillgång till den energin som vi har tillgång till idag? Vilket nytta är det om vi har 10 miljoner bilar i Sverige om vi inte har någon bensin att tanka dem med? 

Kanske, och nu ska jag komma med en drastisk tanke, är det så att vårt framtågande och ändlösa konsumtion av IPads och allt vad det heter kommer fungera som en distraktion som gör att vi missar att göra de ändringarna i samhället som behövs för att klara av de utmaningarna vi garanterat kommer möta på inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag vet, det låter drastiskt, men kanske man samhället hade tjänat på en debatt där man klarade av att se att vårt levnadssätt inte är en naturlag, att det inte finns någon guda-given garanti som säger att vårt samhälle för all framtid kommer kunna se ut som det gör idag. Och kanske framförallt en debatt om vad vi som kollektiv kanske är tvugna till att göra för att kunna fungera även i framtiden. Märk väl ordet är tvugna till. Kanske inte vad vi önskar att göra, men vad de framtida behoven ser ut till att tvinga fram hos oss. 

 

Japans smärta

Jag tror kanske det var när jag såg bilden på en japansk tjej som sitter i bråten och gråter som det gick upp för mig. Denna naturkatastrofen sticker i mitt hjärta. Det är som om de flesta människor på denna jorden har härdats och förberetts. Men i min värld, (ironiskt nog kan tyckas?) inte japanerna. Det gör mig ledsen att tänka på det otroliga lidande som nu utspelar sig. Säkert snarare mindre än större än det i Haiti eller Pakistan. Men lidande är lidande. Kanske är det känslan av att själv ha varit där, att själv ha interagerat med dessa människorna. Att tänka att de nu utsätts för en stor prövning gör ont.

För mig presenterar Japan faktiskt en motvikt till vår världsbild. En motvikt hos en nation som mycket väl kunde varit precis som vår, men där man prioriterar annorlunda. Där man erbjuds vårt enorma välstånd men trots allt väljer lite annorlunda. Där man klarar av att införa ett källsorteringssystem med 24 olika avdelningar att sortera sopor i, och där detta sen faktiskt också fungerar. Till skillnad från här där man stadigt hittar plastsoporna liggandes ute i soptunnan. Japan är givetvis, som alla länder, mångfacetterat och svårdefinierat. Likväl finns där en glimt av något fräscht och annorlunda. Japan kan veta att mitt hjärta håller på det starkaste på de japanska folket genom den hårda tiden framöver.

Omskakande

Det är jordbävning i Tokyo och de svenska journalisterna gör sitt bästa för att reda ut vad som har hänt.



Även nu, mitt i allvaret, så kan jag tycka att klippet är lite kul.

Men annars kan det kännas lite nedslående. Ifall man räknar upp det senaste årets begivenheter så har vi fortfarande kristillstånd på Haiti, i Pakistan, Australien och nu i Japan. Vi har matpriser som stiger vilket framprovocerar revolutioner i mellanöstern. Det som är nedslående för mig är inte dessa olika hemska omständigheter i sig, men det faktum att regeringarna i väst reagerar med att: vi måste skydda arbetslinjen, låt oss öka produktionen av diverse plastleksaker så att vi därmed kan öka konsumtionen och därmed få mer pengar in i statskassan och därmed rädda världen. Själv hade jag blivit mycket lugnare om man bara sagt, det är mycket hemskt nu och vi har ingen lösning på allt, men vi ser det som viktigast att människor försöker ta vara på varandra.

Fågeln som vrider upp världen

Jag läste ut Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami igår och försöker fortfarande få mitt huvud runt vad boken egentligen handlade om. Jag menar huvudlinjen var hyfsat tydlig, men in i detalj.. Jag vet åtminstone att jag gillade boken. Den klarade av att väva ihop en form av drömvärld med den verkliga världen till en enda lång tråd av naturligt medvetande som sedan obönhörligt fortsatte fram och där man tillsist inte längre brydde sig så mycket om vad som var verkligt eller inte. Allt var verkligt, och inget av det var det. Och huvudpersonen som ständigt ovetande fortsatte planlöst framåt. En helt vanlig person som ändå på något sätt blev högst exceptionell genom den situation han hamnade i.

Där lurade också en form av fatalistisk underström någonstans mellan raderna i boken där karaktärerna var tvugna att göra som de gjorde, inte för att de kanske inte visste bättre själva, men för att ödet verkade driva dem framåt och när ödet kallade så fanns det inget de kunde sätta emot.