Slutet på ett parti?

Igår lyssnade jag på ekots lördagsintervju där Annie Lööf intervjuades och jag undrar om det jag lyssnade på kanske markerade slutet på ett anrikt parti. Jag kan inte förstå annat än att de människor som tidigare röstade ett grönt parti som förde böndernas talan måste känna sig alienerade för det som nog best beskrivs som "stureplanscentern". Utöver Annies icke klädsamma luddighet kring vapenförsäljning till diktaturer så var nog det som överraskade mig mest att hon drar in en årslön på ca 1,8 miljoner parallellt med att hon pläderar för sänkta löner för de som har det sämst. Tomas förde fram en intressant siffra att för en ung person som har en månadslön runt 18000 så betalar bara arbetsgivaren ca 3500 i månaden, resten kommer väl antagligen från staten. Lite intressant för näringstopparna brukar ju klaga sig gula och blå över hur mycket skatt vi har i detta landet, samtidigt som det då kan framstå som att det kollektiva sponsrar lönerna till det som sedan genererar aktievinsterna till de samma människorna.

Tomas som intervjuare satt inne med en del intressant information under intervjun, men annars måste det sägas att han till misslyckades med sin intervju. Han fick ett stick av hånfullhet i sitt skratt när han vid en punkt i intervjun fick floskel på floskel till icke-svar på sina frågor. En intervjuare måste klara av att upprätthålla tålamodet bättre än så.

Hur centern ska klara av att upprätthålla balansgången där man samtidigt vill vara ett laissez-faire parti och profilera sig som ett miljöparti är för mig en gåta. Jag kan inte förstå annat än att fasaden kommer spricka och att partiet sakta men säkert kommer tyna bort.

Om tidsandan, finns den?

Ibland kan man tro att allt är statiskt och att ingenting ändrar sig. Till denna grupp människor riktade sig antagligen Reinfeldt när han det första han gjorde i sin replik i riksdagsdebatten var att försöka smeta kommuniststämpeln på Jonas Sjöstedt. Men visst ändrar sig saker, och ifall man nu menar att vänsterpartiet för alltid är kommunistiskt så måste man hålla i minnet att även andra partier är och kommer för alltid vara olika saker de kanske inte önskar.

Att centerpartiet har förändrat sig råder det ju inget tvivel om eftersom de knappast kan titulera sig ett bondeförbund längre nu när politiken verkar rikta sig främst mot storstadsmänniskor. Men ifall deras historia skulle sitta för alltid på dem så skulle de fortfarande kunna kallas för rasbiologer. Följande text står att finna på deras egna hemsida (i en artikel om en bok som skrivits just om deras förflutna:

Rasfrågan var en del av tidsandan I Bondeförbundets partiprogram från 1933 står det bland annat: Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.

Författaren sätter i boken in rasfrågan på 1930-talet i sitt sammanhang och visar att den är närvarande på många håll i samhället inklusive flera partier. Björnssons förklaring till skrivningarna i Bondeförbundets partiprogram är att det i partiet fanns ”åtskillig oreflekterad bonderomantik” och ”bonderomantisk nationalism”.

Vidare framkommer att dessa formuleringar främst sysselsatte en liten grupp i partiet – inte de många gräsrötterna. Förklaringarna till inslagen i partiprogrammet hör mer hemma i partiets strid för landsbygden och de hot man upplevde mot landsbygdens människor snarare än tidsandan.

Centerpartiets inblandning i boken Författaren har arbetat och publicerat sig på egen hand. Centerpartiet har gett författaren ekonomiska förutsättningar att lägga ned ordentligt med tid på arbetet. Det är författaren, Anders Björnsson, som står för innehållet.

Jonas Sjöstedt

Det har varit en del uppståndelse kring den nya partiledaren Jonas Sjöstedt i de gröna leden. Som en följd av att miljöpartiets språkrör anklagas för att ha övergett att tala om själva kärnfrågorna i miljöpartiets politik så har Jonas gång på gång upprepat att vi står inför stora miljöproblem och att vi behöver prioritera om, från högre tillväxt till mer fritid ifall vi ska ha en chans att möta detta.

Ifall du frågar mig så är det anmärkningsvärda inte att en person säger detta utan att alla andra verkar så oförmögna att se kopplingen här. För att förstå vad alla pratar om så tog jag mig tiden att titta på Jonas anförande och replikskiften i första partiledardebatten. Jag kan bara hålla med om att Jonas gör ett bra framträdande i debatten och jag tror att han tjänar på att inte hela tiden så tydligt använda härskartekniker och billig argumentation. I replikskiftet tycker jag en del intressanta saker framkommer.

Först: Jag har inget förhållande till varken Centerpartiet eller till Annie Lööf och även om jag på många ställen hört kritiken om tom retorik och ett ständigt, smått påklistrat leende så har jag inte sett det själv. Förrän nu. Ifall man tittar 22:13 samt 24:50 in i videon som jag länkat till ovan (partiledardebatten) så tycker jag det hela påminner en hel del om han här: Glad och jovialisk i ena stunden, mindre glad när där kommer motstånd.

Vidare kan jag notera att Reinfeldt antagligen har gått i Perssons skola för att lära sig härskartekniker. 09:54 in i videon kan man se hans frågor. Han gör inte ens ett försök att diskutera politik utan hoppar direkt på att försöka smeta kommuniststämpel på Jonas (!?). Jag tycker att Jonas replikerar bra och förvånar mig att den "lyssnande" statsministern är så o-kapabel att prata politik. Han om någon borde väl vilja diskutera detta, det är ju trots allt hans jobb? Man kan ju undra ifall det endast var krokodiltårar som Reinfeldt fällde precis efter köpenhamnsmötet när han tittade rakt in i kameran och berättade att nu måste vi göra något åt klimatet. Vi måste tänka om. Precis vad folk ville höra.. då. Nu verkar han totalt ovillig att prata om miljön. Förmågan att säga en sak för att sedan göra något helt annat har förresten uppmärksammats. Bland förslag till nya ord som uppkommit 2011 finns Reinfeldtare. Vad detta betyder kan man läsa om på bloggen jag länkat till. Anledning till att det betyder detta är bland annat hur moderaterna drivit följande frågor:

• Miljöfrågan
• Jämställdhetsfrågan
• De sociala klyftorna
• Det civila samhällets oberoende av staten

Tips: dessa är alla frågor Reinfeldt och moderaterna har profilerat sig starkt i.

En liten kommentar som faktiskt handlar om politik. Jag tycker det finns mycket bra ting som Jonas säger, och den arbetstidsförkortning som föreslås tror jag är livsviktig för det svenska samhället både vad gäller klassklyftorn och klimatet. Men jag tror inte att man kan sänka arbetstiden och bibehålla lönen - jag tycker inte ens det är önskvärt.

Stora och små nyheter

Det finns stora och små nyheter. En gång på gymnasiet kom vi att diskutera text-tv och hur SVT visar olika nyheter med olika stora rubriker medan TV4 har samma storlek på alla nyheter. Jättepraktiskt sa klassen, att man får se hur vilka nyheter som är viktigare så man kan ignorera de mindre. Inte alls sa läraren, det bästa är ifall läsaren själv får ta ställning till vilka nyheter som är stora och vilka som är små.. så sant.

Schlaug berättar att han befunnit sig i ett debattutbyte med Annie Lööf. Annie menar att Sverige redan har lyckats med det Alliansen menar är vägen till att lösa klimatproblemen. Vi har lyckats fri koppla vår tillväxt och våra utsläpp. Schlaug däremot menar att ifall du räknar in utsläpp för det vi faktiskt konsumerar i Sverige så har vi inte alls lyckats fri koppla konsumtionen.

Nu har till och med Riksdagens egen tidningFrån riksdag och departement påvisat att jag har rätt. I ett helt uppslag - under rubriken Rökridåer döljer utsläppssiffror - kan nu Annie Lööw ta del av vad som gäller.

Detta tycker jag är en intressant nyhet. Ett före detta miljöparti baserar idag hela sin miljöpolitik på felaktiga antaganden. Som medborgare så tycker jag tom att nyheten är relevant. Dessvärre tillägnas inte nyheten ens en liten rubrik på DN eller SvD.  Däremot kan jag läsa precis allt om de senaste spekulationerna kring huruvida Juholt kommer avgå eller inte. Det bryr jag mig överhuvudtaget inte om. Även om jag saknar det faktum i rapporteringen att Juholt inte är den enda riksdagsmannen som tagit ut ersättning utan lov. Inte för att jag tycker Juholt är bra, eller för att jag tycker Centern är dålig. Bara för att det helt enkelt inte är en nyhet längre.

Bussturné i Sverige

Jag hörde ett väldigt intressant program på P1 idag. Det var en kulturdokumentär där man följde med Maud Olofsson på en av hennes valbussturnéer. Såhär beskrev man programmet på hemsidan:

Mikael Timm hade en gammal idé om att få åka valbuss med politiker, det skulle vara ungefär som att vara på rockturné: förtroliga samtal, avslöjanden, ögonblicksbilder. Tillsammans skulle det ge sanningen om politiken.

Men numera gör politikerna bara korta bussturnéer. Mikael Timm fick i alla fall följa med Maud Olofsson till Gävle och medan centerpartiets ledare sitter längst bak i bussen sitter Mikael Timm längst fram och låter tankarna vandra… Varför är det så bråttom i politiken? Vad är skillnaden mellan att leda ett företag och leda ett parti? Handlar politik egentligen om lycka?

Det är denna sortens program som jag tycker så bra om. De som saknar en agenda, de som bara går på som en form av meditation över en fråga. När de som blir intervjuade i programmet inte pressas för att presentera ett speciellt svar utan istället får diffusa frågor för att bli tvugna att tänka ett steg längre.

Jag upplevde att programmet mediterade en del över den "moderna" politiken och en av de intervjuade sa något som jag tyckte var ganska bra. Han menade att politiken idag har svängt in sig på ett individualistiskt spår där den enskilda människan hamnar i fokus. Men, menade han, att individualism och egoism som är två vilt skilda begrepp dessvärre kan ligga ganska nära varandra när man ska tala om samhällsvisioner politiskt. Och problemet är att medan 80% av alla svenskar kan klara av att vara individualister med en viss ansträgning och ta vara på sina egna visioner och sina egna livsöden så kan 100% av svenska folket klara av att vara egoister med lätta. Att vara egoist fodrar endast obetänksamhet.

Jag tror jag måste säga att detta programmet har sagt mig mer om min samtid och valet som kommer än samtliga av de politiska debatterna som jag har lyssnat på så här långt.

Kärnkraft

Kanske kärnkraft trots allt är rätt svar för Sverige.. Men till fel fråga. Jag upplever att frågan är hur Sverige ska kunna tillgodose energibehoven till sin stora industri även i framtiden när vi lagt ner våra gamla kärnkraftverk och därför förlorat ca halva vår energiförsyning. Frågan är hur ska man kunna göra det men samtidigt också ha ett samhälle som inte släpper ut för mycket koldioxid så att man inte klarar av klimatmålen. Och bland alla alternativ som finns så är det kanske kärnkraft som är det svaret som står starkast. Eller åtminstone billigast i svenska kronor räknat.

Men jag kan uppleva att det är fel fråga. Jag tycker istället att frågan hur vi ska kunna omforma vårat samhälle på ett sådant sätt att det inte längre behöver så mycket energi är intressant. Hur gör man det utan att människor behöver svälta eller att samhället kollapsar? Alltså, inte hur man ska kunna anpassa vår energiproduktion till det samhället vi har byggt upp idag, utan hur vi kan bygga om vårt samhälle för att klara sig med en betydligt mindre elproduktion. För även om man historiskt alltid har blickat framåt med idéen om att i framtiden kommer allt vara större och mer. Så kanske vi snart har nått en punkt där det är dags att ställa sig frågan hur saker kan vara mer hållbara och adekvata våra behov.

En annan intressant fråga som kärnkraften ofta för fram är frågan om uranbrytning. Det fascinerar sig att centerpartiet som ju ska vara landsbygdspartiet menar att landsbygden ska räddas genom att man exploaterar de naturresurserna som finns där. Kanske blir det så att den vackra natur och den orördheten från storstadens betong och asfalt som får människor att vilja bo på landsbygden blir just det man blir tvungen till att offra för att få fortsätta bo kvar. Så debatten förs kan det låta som att alla vi människor är totalt hjälplösa och saknar en egen vilja. Marknaden är det enda som styrs och övriga värderingar är överflödiga.

Valduell i studio ett

Var blev egentligen miljöpartiets retoriska slagkraft av? Jag lyssnade på radioduellen (jag drar mig från att använda ord som dialog eller debatt) i studio ett. Ifall en valrörelse kan liknas vid en fotbollsmatch så upplevde jag att Andreas Carlgren mest rullade boll i vetskap om att hans lag leder medan det var Maria Wetterstrand som blev den som valde att gå till angrepp. Inför debatten så kändes det ju naturligt att Maria skulle ligga i en bra situation för angrepp och att Carlgren skulle få det svårt att försvara sig. Förbifart Stockholm är ju bara ett exempel på förslag man lagt fram och samtidigt marknadsför som rent av bra för miljön. Och så väldigt svårt kan det väl inte vara och visa fram gapet mellan verkligheten och den verkligheten man visar upp.

Men när debatten väl startade så kändes det som om det mesta bara gled ut till inget. Centerpartiet framhöll sin slagkraftiga klimatpolitik, nämligen att subventionera miljöbilar. Här tycker jag det fanns en tydlig öppning för Maria att påpeka att klimatvinsterna av att vår konsumtion av miljöbilar ökar inte kan räknas ut bara genom att räkna på minskad bensinförbrukning utan att man också måste räkna med utsläppen som ges när man producerar bilen. Detta påpekade aldrig Maria. Istället talade hon om hur de rödgröna vill satsa på järnvägarna för att få ner klimatutsläppen. Varje potentiellt inslag av konsumtionskritik i debatten uteblev. Centerpartiet är ju tydliga med att de menar att man ska konsumera sig bort från klimatproblemet, varför tog inte Maria upp problematiken med detta? Den enda rimliga förklaringen jag kan komma på är att man är rädd för att skrämma bort mittenväljare från Socialdemokraterna och att hon därför valde att hålla en låg profil. Även om jag känner mig säker på att Miljöpartiets kärna fortfarande har kvar samma både sunda och konventionsbrytande åsikter sedan tidigare så tycker jag det är sorgligt att man slätat över dessa åsikterna för att passa in. Jag kan förstå varför Birger Schlaug ofta uttrycker sorg över den riktningen som miljöpartiet börjat lägga an till.

Angående de borgliga förresten. Det finns något som den kan ta upp till sin fördel i miljöfrågan. Utsläppen i Sverige har minskat med historiskt mycket under den senaste regeringsperioden. Man kan påpeka det och man gör det också. Man framhåller dock inte hur detta hänger ihop med den minskningen i BNP vi upplevt.

Centerpartiet

Centerpartiet har gått ner i opinionsmätningarna. Maud Olofsson tror att många väljare kommer mobiliseras fram till valet och jag tror hon har rätt. Man har redan tidigare konstaterat i mätningar att många människor är beredda att stödrösta på ett parti ifall det finns risk för att det ska falla ur riksdagen. Alltså, kanske det fortfarande finns hopp för alliansens gröna röst (även om naturskyddsföreningen menar att Kristdemokraterna är det grönaste partiet i alliansen) i det kommande valet.

Jag tror som sagt inte att centerpartiet kommer åka ur riksdagen, men jag kan dra paralleller till vad som hänt i Norge och undrar ifall inte centerpartiet är på väg in i en långvarig kris. I Norge heter högermiljöpartiet Venstre. Venstre gjorde ett väldigt dåligt val förra valet, att jämföra med ett väldigt bra val i valet tidigare. Varför gick det så dåligt senast då? Jo, för att i senaste valet såg det omöjligt ut att skapa en högerregering utan att även Frp (Fremskrittspartiet) fick vara med och bestämma. Frp är ett popultistiskt parti som spelar lite på samma strängar som SD försöker göra i Sverige. De har dock en bredare politisk agenda och t.ex. menar man att miljöfrågan är rent strunt. Nåväl. Att sammarbeta med Frp var uteslutet för Venstre. Man sa tydligen att det inte skulle gå för sig. Valet tidigare hade många röstat på Venstre i rädsla att de kanske skulle åka ur riksdagen utan sympatiröster. Beskedet att Frp-sammarbete var uteslutet ledde alltså till kraftigt försämrat valresultat. Det Venstre gjorde var att offra sitt valresultat för sin politiks skull. Kanske är det denna saxen som centerpartiet också har satt sig, men där man istället har valt att offra sin politik för sitt valresultats skull. Detta kommer kanske fungera i ett eller två val. Men jag misstänker starkt att folk kommer börja undra vad man egentligen ska ha partiet till i takt med att det blir mer och mer svängande efter vinden.