Frågor och fokus

Kan det vara så banalt att frågor, enkla sammansättningar av ord, kan såväl öppna som stänga perspektiv? Det är något jag kom att tänka på i det jag lyssnade på BBC:s World have your say. Ämnet för dagen var ett förslag om att varje nation borde donera än viss mängd pengar till ett gemensamt FN-organ som i framtiden ska kunna vara till hjälp när katastrofer förekommer. Som så ofta när man avhandlar pengar så var folk väldigt oeniga. Någon menade att t.ex. England som redan nu har stora inhemska problem borde lägga sina pengar på den inhemska marknaden istället, det är ju ändå så osannolikt att där ska förekomma en olycka i England som de ska behöva hjälp med. Åtminstone när jag får en fråga ställd till mig så brukar jag tänka på de olika handlingsvägarna som finns och sedan försöka utvärdera en form av förväntat resultat av dessa. Frågan sätter dock ramarna för de handlingsmöjligheter som jag överväger. Ifall frågan som ställs är i vilken grad skyddade västliga demokratier borde betala pengar som sedan kan användas som krisunderstöd till mer utsatta länder så börjar min hjärna försöka se de olika lösningarna i form av pengaöverföringar från oss till dem. Den formulerar nästan för sig själv upp ett problem med utsatta U-länder och försöker sedan vikta i vilken grad vi borde understödja dessa.

I skymundan gör min hjärna en rad antaganden, den försöker förenkla en komplex verklighet för att kunna ta ställning till ett särskilt problem. Den postulerar också frågan som en fråga om tillgång till pengar. En rationell tanke här är att ifall vi haft mer pengar kunde vi gett mer både till U-länderna och de behövande i vårt egna land. Den formulerar problemställningen som vad mitt land kan göra för andra länder. Men ifall man väljer att inte förenkla och istället för att ryckas med i diskussionen försöker se på saker med lite mer distans så kan andra intressanta problemställningar uppkomma. Kanske frågan om krishjälp går djupare än vad ett land kan göra för ett annat. Kanske något så grundläggande som hur jag som individ väljer att leva mitt liv kan ha en inverkan på dessa katastrofer, även utöver ifall jag donerar pengar till hjälporganisationer eller inte?

Det finns olika fall där hur vi som människor från dag till annan väljer att leva våra liv har haft en negativ påverkan på hur olika katastrofer har kunnat hanteras. I rent teoretiska termer så kan det jämföras med den logiska kortslutningen att man måste ha ekonomisk tillväxt (som leder till miljöförstöring) för att få pengarna som behövs för att lösa miljöproblemen. Det är (i miljöfrågan) en kortslutning och vår belastning på miljön har konsekvent ökat, inte minskat, i takt med vår tillväxt. Men jag ska kosta på mig att försöka vara lite mer konkret än så.

• Svältkatastrofen i Öst-Afrika har orsakats av hårt väder, men människors villkor har grovt försvårats pga. olika beväpnade grupper. Dessa vapen har knappats varken uppfunnits eller byggts i Öst-Afrika.
• När New Orleans översvämmades så var en bidragande faktor till översvämningens allvar det faktum att man dränerat marken utanför kusten för oljeutvinning.
• Deep Water Horizon och Fukushima är båda exempel på där vi förstör stora mängder natur genom livsstilskrav.
• Mycket pekar på att de krig och diktaturer som rör sig i mellanöstern går att sammankoppla till ett stort oljeberoende hos oss.
• Varhelst katastrofer inträffar idag ökar risken att kemifabriker eller andra känsliga anläggningar ska drabbas. Av ekonomiska skäl har vi byggt upp system som är känsliga för oförutsedda händelser. Vi har också av ekonomiska skäl byggt centraliserade system vilket innebär att ifall en region drabbas av en olycka så påverkar det andra regioner starkt.

Visst går det också att peka på hur vårt sofistikerade samhälle på bättre och bättre sätt kan hantera de olyckor som sker. Men ifall man önskar en debatt om katastrofförebyggande bör man ha i bakhuvudet att den livsstil vi genom våra dagliga liv väljer på olika sätt också fungerar för att underminera en naturlig motståndskraft mot katastrofer. Det är mycket möjligt att mina punkter långt från lyckas övertyga dig om att vår livsstil kan ses även som ett hinder för katastrofförebyggande och det är mycket möjligt att du har rätt. Jag kan ha fel. Men man bör ha i bakhuvudet att avtrycket för det sätt du som individ väljer att leva sträcker så långt utanför Sverige, oavsett om du så önskar eller inte.

Staden där man inte får dö

Lyssnade på ett BBC-program med rapporter från deras olika utrikeskorrespondenter. En av dem rapporterade från Spirzbergen, en ö i Svalbard. Sedan man för 70 år sedan kommit på att döda kroppar inte förrutnar så har man skrivit in i lagen att man inte får dö på ön. Ifall någon skulle bli väldigt sjuk skulle man snabbt ordna transport så att de kan flygas ner till fastlandsnorge där lagarna inte är lika hårda. De berättade också att studenterna får lära sig var man ska skjuta på en isbjörn för att kunna fälla den. Ifall man skulle stöta ihop med en är ett tips att kasta vantarna i hopp om att distrahera björnen lite. Ifall den smäller med sina käkar så betyder det att björnen går in för att döda. Då - berättade korrespondenten - kan det i brist på alternativ vara läge att berätta för björnen att det faktiskt inte är lagligt att dö på svalbard.

Man rapporterade också ifrån Israel och Kashmir. Tydligen är inte Israelerna så oroliga för den eskalerande konflikten med Iran. En självsäker Israel berättar att Israels militär är så stark att Iran aldrig skulle våga invadera dem. Ni kommer väl ihåg vad som hände med Saddam? sa han. Risken är väl egentligen inte att Iran ska anfalla utan snarare att Israel och USA ska anfalla för att spränga Irans kärnkraftsanläggningar. Skönt att höra att man inte är så bekymrad åtminstone.
På Al Jazeera kunde jag läsa att USA och Indien nu äntligen har lyckats komma fram till en överenskommelse där USA ska bidra med kärnkraftteknologi och bränsle, Indien ska öppna upp sin kärnkraftverk för inspektioner. Det känns som att det finns en viss dubbelmoral i USAs agerande som Svenska medier stundvis är dålig på att pointera.

En gång reagerade jag på en ledare i den kristna tidningen Världen idag som kallade London för Londonistan och pekade på hur muslimska element trappade upp våldet i olika stadsdelar i huvudstaden. Jag skrev ett mail till författaren där jag påpekade att de kristna inte är så bra själva alltid och att det antagligen finns andra mycket mer fundamentala källor till kriminalitet än religiös tillhörighet. Jag fick svar att i princip alla terrorister på 2000 talet hade varit muslimer, så något konstigt måste det vara (hade man tagit med 90-talet så hade ju IRA funnits, det hade ju lett till lite obekväm självinsikt). Jag ångrar att jag inte svarade på det här mailet då, men jag har åter kommit att tänka på det nu i dagarna. Jag läste en artikel om den kristna bin laden som i religionens namn utbildat och delvis våldfört sig på tio tusentals barnsoldater. Sri lanka är ett annat bra exempel på terrorism som inte är baserat på religion. Tilsist så platsar ju nästan det USA gör som terrorism ifall definitionen är "att med vålds och terrorhandlingar försöka ändra hur ett land styrs". Den interessanta frågan tycker jag är varför det bara finns muslimska terrorister i vår mainstream mediarapportering?