Det händer ibland att jag läser saken med de två journalisterna i Etiopen. Också läser jag bland kommentarerna där folk uttrycker att man inte borde protestera mot det som händer utan lämna till journalisterna till deras öde. Man argumenterar att precis som det i Sverige råder svensk lag så råder det Etiopisk lag i Etiopen och då är det fel av oss att försöka kritisera eller ha åsikter om den. De döms ju bara efter lagen. I mitt stilla inre undrar jag vem som först yttrade denna argumentationen, för jag har sett den komma igen på så många platser nu att jag upplever det som att den måste haft en källa i den offentliga debatten. Vem? Vem undrar jag.
Anledningen är att jag tycker det är en ytterst märklig argumentation. En person som argumenterar på detta sättet måste rimligtvis då också anse att man ska stödja (eller åtminstone inte protestera mot) Sharia-lagarna i Afghanistan och borde alltså vara en hård motståndare av Afghanistankriget. På andra sidan av skalan, och genom samma argumentation, menar man att Bildt inte borde debatteras eftersom han inte är dömd för något och alltså inte gjort något fel. Det finns således många människor i historien som inte gjort något fel trots att de flesta av oss intuitivt tänker annorlunda. Jag kan förstå en önskan att upphöja en mänsklig lag till en matematisk regel som ger oss ett enkelt svar på vad som är rätt och fel. Men visst måste man väl se att saker ofta är mer komplicerade än så?
Visar inlägg med etikett Afrika. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Afrika. Visa alla inlägg
tisdag 10 januari 2012
söndag 13 november 2011
Den dämpande trasan
När Schlaug menar att där finns ett systemproblem i Europa och den globaliserade ekonomin så pekar Peter på att problemet Grekland främst berott på felaktig bokföring först och främst. Detta är möjligen korrekt men det måste ju vara möjligt att höja blicken och se att ifall nu även Italien, Portugal, Spanien, USA, Irland och Storbritannien står inför stora ekonomiska problem så kan man svårligen se den ekonomiska problematiken som en anomali. När Schlaug fortsätter insistera på att här finns ett systemproblem som har producerat beteende med lånande för att stimulera en tillväxt som tillsist når en gräns dem inte klarar. Då kommer det reflexiva "Vad är din lösning då!?". Som opinionsbildare och debattör måste det vara möjligt att analysera samhällets strukturer och peka på problem. Tankesättet "Om du inte hittar ett komplett annat system som kan ersätta det, så är det meningslöst att leta problem i det nuvarande" är inte värdigt en profilerad opinionsbildare.
När frågan går vidare till Kina och Saab så ser man tydligt hur Peter är obekväm kring pratet att Kina kan känna sig höga i hatten när de som kommunistdiktatur nu kan se hur vi som demokratier misslyckas med att hantera både våra egna ekonomier och klimatproblemet. Det sitter säkert djupt in i ryggraden hos många människor att Kina, i egenskap av att vara en "en-parti stat", omöjligt skulle kunna hitta fel hos oss som är fullfjädrade demokratier. Han framhåller EU som ett effektivt verktyg i miljöpolitiken. "Klimatfrågan är inte en nationell fråga utan en internationell, som måste lösas tillsammans" menade han i debatten. Detta är helt rätt, men detta leder inte automatiskt till slutsatsen att EU i nuvarande form är ett effektivt verktyg i miljöfrågorna. Det är långt oftare man hör rapporter om hur Sverige inte bara får, utan måste försämra sin reglering kring miljöområdet av konkurrensskäl (ekonomi verkar vara en långt viktigare fråga i EU än miljö). I landet brunsås' sista avsnitt så intervjuar man Isabella Lövin angående det att köpa etiskt försvarbar fisk idag. Hon säger att den fisk vi köper idag är helt laglig, men långt från all denna fisken är fångad på ett hållbart sätt. Ifall fiskebestånden fortsätter minska i den takt de gjort de senaste 50 årna så kommer det inte finnas någon fisk kvar till 2048. EU har aktivt försvarat sina medlemsländers intressen genom att sätta höga fiskekvoter och genom att förhandla fram fiskeavtal med Afrikanska diktaturer som är till stor fördel för EU och för diktatorn men knappast för diktatorns folk. EU har i tillägg av någon gestaltats som ett titanic som håller på att sjunka där politikerna ivrigt debatterar bordsplasseringen i den fina matsalen. Med andra ord ett trubbigt verktyg som dras åt många håll. En union som i sina förehavande inte kan kallas sig moraliskt klanderfritt och en mängd överstatliga institutioner vars mål inte alltid är enkla eller riktade för allmänintresset. EU som projekt menas av vissa dessutom främst varit till för att homogenisera de olika marknaderna vilket gör det lättare att lansera en produkt som kan säljas överallt. Detta är något EU har varit effektiva med. Det jag försöker säga är inte att EU bara är dåligt och borde skrotas, det har jag inte tillräckligt med kunskap eller belägg för att säga. Jag bara säger att det att okritiskt säga att EU är ett välfungerande samarbete som av sig själv kommer lösa de stora utmaningar vi står inför är naivt och verklighetsfrånvänt om man inte kan peka på tydliga bevis på varför det är så.
Den totala oförmågan att se bortom den egna näsan i dessa debatterna är som en stor dämpande trasa över den diskussion som vi innerligt behöver. Det är måhända naturligt för oss människor när vi kommer upp lite i ålder att få det svårare att se andra perspektiv än det strikt egna och att erkänna verkligheten så som den är snarare än så vår världsbild säger att den ska vara. Hos politiker och institutioner är det endimensionella tänkandet något man inte önskar sig men likväl till viss del förstår eftersom där i bakgrunden ligger ett intresse. För en profilerad och oberoende debattör och tyckare är dock egenskapen att se bortom den egna lådan och att ta i, för ens tidigare världsbild, obekväma frågor en nödvändig förmåga.
söndag 16 oktober 2011
Det nya drevet?
Också verkar det som om rapporteringen kring Bildt inte glömts bort trots allt. Trots en paus vid drevet mot Juholt. Man kan tycka att det borde göra mig nöjd, men jag får erkänna att helt nöjd är jag trots allt inte. Det finns en så stark polarisering i medierapporteringen som ständigt letar efter att saker ska vara "rätt" eller "fel". Journalisterna ställer och arbetar med sina frågor för att slutligen kunna finna en klar och lättförstådd konklusion som läsarna lätt kan ta till sig. Har Bildt ljugit om Etiopien hos Skavlan? Nä, det verkar inte så. Den frågan han kategoriskt svarade nej på var huruvida Lundin Oil befann sig i Etiopien när Bildt satt i styrelsen. Och det verkar det inte som om de gjorde. Varken de eller deras dotterbolag. Däremot så är konsortiet i stort närvarande där nere nu. Och det är klart att detta kan innebära en intressekonflikt. I det att medierapporteringen och Bildts frågor ständigt fastnar i de små detaljerna istället för att klara av att ta de större problemställningarna så kommer det inte bli någon förlossning i dessa frågorna. Läsarna som helhet lämnas till att själva bestämma vad som är rätt eller fel och Bildt blir varken rentvådd eller nersotad.
Att Bildt inte önskar att gå in på detaljer eller ta en diskussion av de eventuella moraliska aspekterna och möjligheterna till jäv är naturligt med tanke på hur den vanliga medialogiken fungerar. Dock kan det ju ses som ytterst beklagligt ifall det Svenska regeringen och Sverige som länger väljer att se detta med moral och orättvisor som en fråga som inte angår oss. Detta passar säker andra stormakter bra, det att man sitter still i båten. Men är detta verkligen var vi som land önskar att vara?
Att Bildt inte önskar att gå in på detaljer eller ta en diskussion av de eventuella moraliska aspekterna och möjligheterna till jäv är naturligt med tanke på hur den vanliga medialogiken fungerar. Dock kan det ju ses som ytterst beklagligt ifall det Svenska regeringen och Sverige som länger väljer att se detta med moral och orättvisor som en fråga som inte angår oss. Detta passar säker andra stormakter bra, det att man sitter still i båten. Men är detta verkligen var vi som land önskar att vara?
tisdag 6 september 2011
Oljan och dollarn
Det är klart svårt att veta vad som kommer hända i framtiden, men när Nigeria meddelar att de tänker investera en del av sin reserv i kinesiska yuanen istället för dollarn så är det en indikator på att någonting håller på att hända. Det faktum att Kina kommer kunna köpa olja för yuan istället för dollarn kommer nog också vara betydelsefullt i det långa loppet. Och jag misstänker att ledarna Washington inte är nöjda..
onsdag 1 juni 2011
"Modernt" tiggeri?
Idag läste jag en nyhet som fick mig att dra lite på smilbanden. Det handlade om en ny, sofistikerad, metod för tiggeri som polisen nu varnar för. Det handlar om afrikaner som har börjat tigga med hjälp av en betalningsterminal. Varje människa kan ju förstå att detta är snäppet mer sofistikerat än romerna som sitter med koppar i gatuhörnen. Eller tja, nyheten hade väl inte varit så kul i sig själv, om det nu inte hade visat sig att den stackars Ugandaren var en student som jobbade med att sälja böcker. Jag kan föreställa mig att det var en lätt pinsam tillställning när polisen skulle arrestera denna luriga tiggaren.
fredag 13 maj 2011
Vem var Bin Laden?
När den ena nyheten nedsligare än den andra radar upp sig i kölvattnet av Bin Ladens död så kan man börja fråga sig vem Bin Laden var. Många av de nyheterna som sprids från USA, som började med att berätta hur Bin Laden tog en oskyldig kvinna som mänsklig sköld och som sedan fortsatte med att berätta att Bin Laden var fåfäng, att han repeterade sina framträdanden innan han framförde dem och nu senast att man hittat mängder med pornografi i Bin Ladens residens, har jag för att vara ärlig inte mycket tro på.
Det att nyheterna matas in i nyhetsströmmen en i taget ser jag som ett tecken på att en spin doctor önskar göra bästa möjliga nyhetsnedslag snarare än att man "plötsligt" kommer på nya ting om Bin Laden. För den som vill försöka få en inblick i vem Bin Laden var och önskar ett större spann av källor än Ladens värsta fiende kan titta på dokumentären I knew Bin Laden.
Det att nyheterna matas in i nyhetsströmmen en i taget ser jag som ett tecken på att en spin doctor önskar göra bästa möjliga nyhetsnedslag snarare än att man "plötsligt" kommer på nya ting om Bin Laden. För den som vill försöka få en inblick i vem Bin Laden var och önskar ett större spann av källor än Ladens värsta fiende kan titta på dokumentären I knew Bin Laden.
söndag 10 oktober 2010
Söndag
Söndagen börjar lida mot sitt slut och krutongerna har lämnat ugnen. Mina blev röda av den Etiopiska kryddan som jag kryddade dem med rikligt. De smakar precis som de borde antar jag, som en blandning av olika starka kryddor. Av någon anledning blev jag lite besviken. Ns krutonger blev mycket godare, det är som om hon hade en plan med sin kryddning. Hon brukar vara duktig med sådana saker, själv brukar jag fumla i mörker. Matlagning kan ofta kännas som en gissningslek. Nåväl, jag har trots allt kommit långt sedan för "länge sedan".
Vi var och såg Eat Pray Love tillsammans, eller Spis, Elsk, Lev som den heter på norska.. antar att pray ordet är ett känsligt ämne i vårt samhälle. Det var en ganska övervägande del tjejer i salen.. de enda killarna som var att se var där tillsynes med sina bättre halvor. Det var lite kul att få ta del av berättelse ännu en gång, även om filmen ibland kunde kännas lite krystad och lite som om man bara slängt ihop några av de bra citaten i boken till ett kollage av häftiga one-liners. två timmar och tjugo minuter är kanske trots allt inte tillräckligt lång tid för att berätta en komplicerat enkel historia.
Hösten har ju onekligen börjat närma sig och även om det varit fantastiskt vackert väder de senaste dagarna så har jag inga illusioner angående vad det är för väder som är i ankommande. I torsdags var jag ute och köpte några fina blå stövlar.. sådana där som osökt får mig att börja tänka på göteborgare. På internet hittade jag en (förhoppningsvis) bra jacka som ska klara av att både hålla ute regnet och samtidigt andas. Skillnaden i pris mellan att köpa den i Norge och från internet i utlandet var över 60% av det norska priset.. Exklusive vad tullen tar betalt.
Vi var och såg Eat Pray Love tillsammans, eller Spis, Elsk, Lev som den heter på norska.. antar att pray ordet är ett känsligt ämne i vårt samhälle. Det var en ganska övervägande del tjejer i salen.. de enda killarna som var att se var där tillsynes med sina bättre halvor. Det var lite kul att få ta del av berättelse ännu en gång, även om filmen ibland kunde kännas lite krystad och lite som om man bara slängt ihop några av de bra citaten i boken till ett kollage av häftiga one-liners. två timmar och tjugo minuter är kanske trots allt inte tillräckligt lång tid för att berätta en komplicerat enkel historia.
Hösten har ju onekligen börjat närma sig och även om det varit fantastiskt vackert väder de senaste dagarna så har jag inga illusioner angående vad det är för väder som är i ankommande. I torsdags var jag ute och köpte några fina blå stövlar.. sådana där som osökt får mig att börja tänka på göteborgare. På internet hittade jag en (förhoppningsvis) bra jacka som ska klara av att både hålla ute regnet och samtidigt andas. Skillnaden i pris mellan att köpa den i Norge och från internet i utlandet var över 60% av det norska priset.. Exklusive vad tullen tar betalt.
lördag 23 januari 2010
Demokratibegreppet i det moderna samhället
I min vokabulär så ligger det ofta en negativ klang till orden "det moderna samhället". Detta bottnar säkert i ett flertal associationer som genom en längre tid har byggts upp i mig. Som de flesta ord som försöker beskriva något som ständigt förändras så blir också det moderna samhället ett begrepp som har en flytande definition och som beroende på kontext egentligen kan stå för olika betydelser. För mig handlar "det" moderna samhället främst om "vårt" moderna samhälle. Om de kollektiva föreställningar som ryms i oss som grupp i det nutida Norge eller det nutida Sverige. De kollektiva föreställningar som injicerats in i samhällskroppen som konsekvens av att vi i förlängningen är en del av den västerländska kultursfären. Även ifall det i vårt samhälle ryms en stor mångfald av åsikter och föreställningar. Allt från de som menar att USA är det yttersta onda till de som menar att kommunismen är det till de som menar att muslimerna är det. Denna diversiteten till trots menar jag att det finns vissa begrepp som vi matats med så från barnsben att de ses på liknande sätt nästan tvärs över samhällskroppen. Föreställningen må ändra sig över tid i samhället, men föreställningen menar jag står ganska konstant över samhället vid varje given tid. Bland dessa grundpelare i vårat samhälle, detta grundkit som håller samhället ihop menar jag att begreppet demokrati är.
Själv menar jag att demokrati, i likhet med ord som t.ex. feminism och liberalism, har blivit dränerat av sin betydelse. Ifall du vill diskutera avigsidorna med demokrati kan du ofta hamna i en diskussion där fördelarna med demokrati snarare debatteras för i form av nackdelar med andra styrelsesätt. För det kan väl vara nog så konkret vad en tyrann innebär, eller vad ett kommunistiskt förtryck innebär. Bland annat kan man ju läsa Aleksandr Solzjenitsyn ifall man vill få insikt i grymheter som kan sättas i system av människor mot människor.
Men ifall du vill konkretisera vad en demokrati är så blir det svårare. Jag minns att på gymnasiet så var rätt svar "folkstyre". En person, en röst. Men Sverige är en demokrati. Det är Afghanistan också. Ändå är Sverige och Afghanistan två vitt skilda samhällen.
En föreställning som känns naturlig om vad en demokrati är, är att det handlar om flertalets tyranni. Det kännas logiskt att tänka att en demokrati är ett land där medianåsikten hos landets befolkning i varje tillfälle kommer bli det som bestämmer vilket beslut som kommer tas. I praktiken kan ting verka mer komplicerade än så. I Sverige ville en majoritet av befolkningen avskaffa kärnkraften till år 2010. Detta blev inte gjort. I Sverige ville en majoritet av befolkningen inte ha en FRA-lagstiftning. Likväl så är nästan samtliga riksdagsrepresentanter positiva till det.
Vad driver en demokrati? Politiska analytiker har menat att Karl Rove införde en ny dimension i politiken när han ledde Bushs politiska kampanj i guvenörsvalet i Texas. I filmen W. av Oliver Stone kan man se hur Karl Rove drillar Bush inför den politiska debatten. Debattekniken handlade om att aldrig erkänna svagheter. Att alltid hamra in sitt budskap oberoende av vilken fråga man fick och att belysa att man sett ett problem utan att konkret säga vad man ska göra åt det. För dem av oss som lyssnar på politiska debatter på radion eller på TV så är det lätt att känna igen sjargongen. Bush vann guvernörsvalet, så något kan tyda på att debattekniken var en teknik som fungerade för att vinna val. Dessvärre tror jag också att det är en teknik som fungerar för att avveckla kärnan i det de flesta av oss föreställer sig är den demokrati vi lever i.
Ifall det nu inte går att avgöra från en politisk debatt vilka beslut som kommer fattas när man väljer den ena eller andra personen, hur kan då valet av folkrepresentanter spegla de val som folket önskar att dess folkrepresentanter ska ta? Var det inte detta vi trodde att demokrati innebar?
Ur ett annat perspektiv - vissa samhällsanalytiker menar att ett samhälle är väldigt beronde av kapital för att kunna utvecklas. Detta innebär att den ledande regeringen, oberoende av färg, är djupt beroende av att kapitalet inte ska flyttas ut ur landet. Regeringen blir därför, i rädsla för konsekvenserna, tvungna att föra en politik i konkurrens med andra länder för att behålla kapital inom landet. Beslut måste alltså tas, inte på grundlag av vad folket i det landet råkar önska sig, utan på grundlag av hur regeringen tror att kapitalet kan fortsätta hållas inom landets gränser. För att ge ett konkret exempel på hur det kan dåligt för ett land när kapitalet flyr iväg så kan man kolla på Asienkrisen, i Syd Korea hjälpte det inte att folket smälte ner guldtänder i landets tjänst, för när kapitalet bestämt sig för att dra sig ur så fanns det inget att sätta emot. Konsekvenserna ser vi fortfarande idag i form av Kinas gigantlån till USA. Alltså, det att föra en politik som är rotad i folkets vilja blir inte alltid bra eftersom ett land i stor mån är beroende av krafter som ligger utanför landets påverkningssfär. Slutsatsen blir lite som när Victor sa att stommen i alla politiska visioner är ekonomisk tillväxt, med skillnaden att det inte är stommen i politiska visioner i sig, men stommen i den realpolitik som förs av de flesta representanter för politiska visioner, att ge en god grogrund för tillväxt. Inte tvunget för att folket önskar sig det utan för att man inte vågar göra något annat.
Hur reflekterade är vi över demokratibegreppet? Ifall man väljer att gräva djupare i demokratibegreppet, i demokrati i praktik och i teori, så kan det alltså framkomma konklusioner som inte tvunget överensstämmer med de intuitiva föreställningar man får när man hör ordet demokrati. Men, kan man fråga sig, hur mycket reflekterar vi människor över saker som detta i vardagen? Jag tillhör dem som tror att människor är känslovarelser. Att det inte tvunget är den mannen med det bästa förslaget som kommer få folket med sig, utan att det är den personen som klarar av att tala bäst för sin sak. Människor är beredda att slåss för demokrati eftersom de har en känsla av att de slåss för något som är gott. Men i verkligheten är ju saker ofta mer komplicerade än vad vi tror. Hade människor varit beredda att offra sina liv för demokrati i Afghanistan ifall de hade förstått att demokrati i verkligheten inte tvunget stämmer överens med demokrati i föreställningarna? Jag tror att det finns strukturella orättvisor i vårt moderna samhälle som är svåra att förändra på eftersom människor inte har reflekterat djupt nog över vad vårt samhälle är och varför vårt samhälle är som det är. Precis som med pengar, som innehar ett värde endast därför att vi alla samtidigt tror att det har något värde, så tror jag att demokrati fungerar och är legitimerat bara för att vi alla tror att demokrati fungerar och är legitimt. Vi tänker att demokrati är det enda som är legitimt, utan att förstå att anledningen till att det är legitimt är just för att vi själva legitimerar det.
Vad betyder det när USA säger att man slåss för demokrati i Afghanistan? Detta är en fråga jag ställt mig själva flera gånger under årens lopp. Vad betyder det egentligen? Jag har fortfarande inte kommit på något bra svar. Politiker har ju gjort sig kända för att kunna använda stora ord utan att tvunget ha någon direkt betydelse under dessa orden. Slåss vi alltså för att införa ett system med potentiella intressekonflikterna som jag nämnt tidigare? Ett system som till synes leds av folket, och därför legitimeras, men som i praktiken drivs av andra krafter. Är detta värt att offra tusentals människors liv för? Det starkaste argumentet menar jag för att kämpa i Afghanistan är inte för att kämpa för något, utan för att kämpa mot något. Mot förtryck. Varför bjuder man inte in folk i en mer explicit tankegång kring varför det är så viktigt att slåss, för som sagt, att bara slåss för demokrati säger åtminstone inte mig något.
Hur kunde samhället varit? Kommunismens fall har av flera beskrivits som de stora visionernas fall. Plötsligt blev det den ledande tanken att så vårat samhälle ser ut är kanske inte optimalt. Men det finns inga alternativ. Så vi hamnade här. Tidningarna berättar för oss att vårt samhälle omöjligt kan fortsätta se ut som det gör pga inskränkningar som görs av vår planets kapacitet. Men så sitter vi här i vår demokrati. Intuitivt förstår vi att det inte finns några alternativ, för alternativen är ju kommunism, teokrati eller tyranni och dem vet vi ju alla hur de är. Och när nu allt är upp till den enskilda individen i hur han vill förvalta sina ägodelar, hur kan man då göra för att ändra vårt kollektiva beteende? Om du frågar mig så är allt möjligt. Av jord är vi komna och till jord skall vi åter bliva, utöver det verkar inget givet. Jag tror det är viktigt att människor förstår att man till varje tid ofta innehar en mängd föreställningar som inte tvunget är sanna. Att vi t.ex. gärna tenderar att se begränsningar där inga begränsningar finns att se. Det är viktigt att folk förstår vad det egentligen innebär att varje människa är lika mycket värd. Det är också viktigt att folk förstår varför saker är som de är, och hur de kan vara annorlunda.
Tillsist vill jag ha alla er läsares hjälp till att reda ut en tanke.
Victor nämnde att ALLA politiska visioner har ekonomisk tillväxt som stomme. Jag vill uppmuntra alla som råkar läsa detta att i kommentarerna försöka beskriva/konkretisera en politisk vision. Desto mer jag tänker på det, desto svårare blir det nämligen för mig att komma på konkreta visioner. Jag svarade på Victors påstående med att säga att anarki är ett exempel på en politisk vision helt frikopplad från tillväxtbegreppet. Victor svarade mig personligen att han bara menade konstruktiva politiska visioner, medans anarkin är en destruktiv politisk vision. På en jobblunch för någon dag så startades ett samtal som till viss del faktiskt anknöt till Victors och min diskussion. En kollega hade genom National Geographics hört talas om ett folk i centrala Afrika som levde helt frikopplade från tidsbegreppet. De levde också i ett samhälle där ingen bestämd ledare fanns. Där fanns inget äktenskapsbegrepp, utan folk bytte fruar/män lite då och då. Folket var fortfarande ett jägarsamhälle vilket tydligen inte var något större problem. Att börja odla? Det såg de ingen vits i. De levde tillsammans i stammar med runt 20 individer, så ifall man fällde ett djur så kunde maten räcka en längre tid. Kriminaliteten var obefintlig, något som är naturligt eftersom det inte fanns något att stjäla. Detta folk hade funnits i runt 1500 år, något du kan jämföra med t.ex. hur länge det mäktiga romarrike härjade. På sättet detta samhället beskrivs så låter det ju onekligen som en anarki. Samtidigt låter det ju knappast som ett destruktivt samhälle. Slutsatsen då? I vissa sammanhang fungerar även anarki som styrelsesätt. Varför ser vi demokrati som det naturliga och enda sättet ett land kan ledas på?
Själv menar jag att demokrati, i likhet med ord som t.ex. feminism och liberalism, har blivit dränerat av sin betydelse. Ifall du vill diskutera avigsidorna med demokrati kan du ofta hamna i en diskussion där fördelarna med demokrati snarare debatteras för i form av nackdelar med andra styrelsesätt. För det kan väl vara nog så konkret vad en tyrann innebär, eller vad ett kommunistiskt förtryck innebär. Bland annat kan man ju läsa Aleksandr Solzjenitsyn ifall man vill få insikt i grymheter som kan sättas i system av människor mot människor.
Men ifall du vill konkretisera vad en demokrati är så blir det svårare. Jag minns att på gymnasiet så var rätt svar "folkstyre". En person, en röst. Men Sverige är en demokrati. Det är Afghanistan också. Ändå är Sverige och Afghanistan två vitt skilda samhällen.
En föreställning som känns naturlig om vad en demokrati är, är att det handlar om flertalets tyranni. Det kännas logiskt att tänka att en demokrati är ett land där medianåsikten hos landets befolkning i varje tillfälle kommer bli det som bestämmer vilket beslut som kommer tas. I praktiken kan ting verka mer komplicerade än så. I Sverige ville en majoritet av befolkningen avskaffa kärnkraften till år 2010. Detta blev inte gjort. I Sverige ville en majoritet av befolkningen inte ha en FRA-lagstiftning. Likväl så är nästan samtliga riksdagsrepresentanter positiva till det.
Vad driver en demokrati? Politiska analytiker har menat att Karl Rove införde en ny dimension i politiken när han ledde Bushs politiska kampanj i guvenörsvalet i Texas. I filmen W. av Oliver Stone kan man se hur Karl Rove drillar Bush inför den politiska debatten. Debattekniken handlade om att aldrig erkänna svagheter. Att alltid hamra in sitt budskap oberoende av vilken fråga man fick och att belysa att man sett ett problem utan att konkret säga vad man ska göra åt det. För dem av oss som lyssnar på politiska debatter på radion eller på TV så är det lätt att känna igen sjargongen. Bush vann guvernörsvalet, så något kan tyda på att debattekniken var en teknik som fungerade för att vinna val. Dessvärre tror jag också att det är en teknik som fungerar för att avveckla kärnan i det de flesta av oss föreställer sig är den demokrati vi lever i.
Ifall det nu inte går att avgöra från en politisk debatt vilka beslut som kommer fattas när man väljer den ena eller andra personen, hur kan då valet av folkrepresentanter spegla de val som folket önskar att dess folkrepresentanter ska ta? Var det inte detta vi trodde att demokrati innebar?
Ur ett annat perspektiv - vissa samhällsanalytiker menar att ett samhälle är väldigt beronde av kapital för att kunna utvecklas. Detta innebär att den ledande regeringen, oberoende av färg, är djupt beroende av att kapitalet inte ska flyttas ut ur landet. Regeringen blir därför, i rädsla för konsekvenserna, tvungna att föra en politik i konkurrens med andra länder för att behålla kapital inom landet. Beslut måste alltså tas, inte på grundlag av vad folket i det landet råkar önska sig, utan på grundlag av hur regeringen tror att kapitalet kan fortsätta hållas inom landets gränser. För att ge ett konkret exempel på hur det kan dåligt för ett land när kapitalet flyr iväg så kan man kolla på Asienkrisen, i Syd Korea hjälpte det inte att folket smälte ner guldtänder i landets tjänst, för när kapitalet bestämt sig för att dra sig ur så fanns det inget att sätta emot. Konsekvenserna ser vi fortfarande idag i form av Kinas gigantlån till USA. Alltså, det att föra en politik som är rotad i folkets vilja blir inte alltid bra eftersom ett land i stor mån är beroende av krafter som ligger utanför landets påverkningssfär. Slutsatsen blir lite som när Victor sa att stommen i alla politiska visioner är ekonomisk tillväxt, med skillnaden att det inte är stommen i politiska visioner i sig, men stommen i den realpolitik som förs av de flesta representanter för politiska visioner, att ge en god grogrund för tillväxt. Inte tvunget för att folket önskar sig det utan för att man inte vågar göra något annat.
Hur reflekterade är vi över demokratibegreppet? Ifall man väljer att gräva djupare i demokratibegreppet, i demokrati i praktik och i teori, så kan det alltså framkomma konklusioner som inte tvunget överensstämmer med de intuitiva föreställningar man får när man hör ordet demokrati. Men, kan man fråga sig, hur mycket reflekterar vi människor över saker som detta i vardagen? Jag tillhör dem som tror att människor är känslovarelser. Att det inte tvunget är den mannen med det bästa förslaget som kommer få folket med sig, utan att det är den personen som klarar av att tala bäst för sin sak. Människor är beredda att slåss för demokrati eftersom de har en känsla av att de slåss för något som är gott. Men i verkligheten är ju saker ofta mer komplicerade än vad vi tror. Hade människor varit beredda att offra sina liv för demokrati i Afghanistan ifall de hade förstått att demokrati i verkligheten inte tvunget stämmer överens med demokrati i föreställningarna? Jag tror att det finns strukturella orättvisor i vårt moderna samhälle som är svåra att förändra på eftersom människor inte har reflekterat djupt nog över vad vårt samhälle är och varför vårt samhälle är som det är. Precis som med pengar, som innehar ett värde endast därför att vi alla samtidigt tror att det har något värde, så tror jag att demokrati fungerar och är legitimerat bara för att vi alla tror att demokrati fungerar och är legitimt. Vi tänker att demokrati är det enda som är legitimt, utan att förstå att anledningen till att det är legitimt är just för att vi själva legitimerar det.
Vad betyder det när USA säger att man slåss för demokrati i Afghanistan? Detta är en fråga jag ställt mig själva flera gånger under årens lopp. Vad betyder det egentligen? Jag har fortfarande inte kommit på något bra svar. Politiker har ju gjort sig kända för att kunna använda stora ord utan att tvunget ha någon direkt betydelse under dessa orden. Slåss vi alltså för att införa ett system med potentiella intressekonflikterna som jag nämnt tidigare? Ett system som till synes leds av folket, och därför legitimeras, men som i praktiken drivs av andra krafter. Är detta värt att offra tusentals människors liv för? Det starkaste argumentet menar jag för att kämpa i Afghanistan är inte för att kämpa för något, utan för att kämpa mot något. Mot förtryck. Varför bjuder man inte in folk i en mer explicit tankegång kring varför det är så viktigt att slåss, för som sagt, att bara slåss för demokrati säger åtminstone inte mig något.
Hur kunde samhället varit? Kommunismens fall har av flera beskrivits som de stora visionernas fall. Plötsligt blev det den ledande tanken att så vårat samhälle ser ut är kanske inte optimalt. Men det finns inga alternativ. Så vi hamnade här. Tidningarna berättar för oss att vårt samhälle omöjligt kan fortsätta se ut som det gör pga inskränkningar som görs av vår planets kapacitet. Men så sitter vi här i vår demokrati. Intuitivt förstår vi att det inte finns några alternativ, för alternativen är ju kommunism, teokrati eller tyranni och dem vet vi ju alla hur de är. Och när nu allt är upp till den enskilda individen i hur han vill förvalta sina ägodelar, hur kan man då göra för att ändra vårt kollektiva beteende? Om du frågar mig så är allt möjligt. Av jord är vi komna och till jord skall vi åter bliva, utöver det verkar inget givet. Jag tror det är viktigt att människor förstår att man till varje tid ofta innehar en mängd föreställningar som inte tvunget är sanna. Att vi t.ex. gärna tenderar att se begränsningar där inga begränsningar finns att se. Det är viktigt att folk förstår vad det egentligen innebär att varje människa är lika mycket värd. Det är också viktigt att folk förstår varför saker är som de är, och hur de kan vara annorlunda.
Tillsist vill jag ha alla er läsares hjälp till att reda ut en tanke.
Victor nämnde att ALLA politiska visioner har ekonomisk tillväxt som stomme. Jag vill uppmuntra alla som råkar läsa detta att i kommentarerna försöka beskriva/konkretisera en politisk vision. Desto mer jag tänker på det, desto svårare blir det nämligen för mig att komma på konkreta visioner. Jag svarade på Victors påstående med att säga att anarki är ett exempel på en politisk vision helt frikopplad från tillväxtbegreppet. Victor svarade mig personligen att han bara menade konstruktiva politiska visioner, medans anarkin är en destruktiv politisk vision. På en jobblunch för någon dag så startades ett samtal som till viss del faktiskt anknöt till Victors och min diskussion. En kollega hade genom National Geographics hört talas om ett folk i centrala Afrika som levde helt frikopplade från tidsbegreppet. De levde också i ett samhälle där ingen bestämd ledare fanns. Där fanns inget äktenskapsbegrepp, utan folk bytte fruar/män lite då och då. Folket var fortfarande ett jägarsamhälle vilket tydligen inte var något större problem. Att börja odla? Det såg de ingen vits i. De levde tillsammans i stammar med runt 20 individer, så ifall man fällde ett djur så kunde maten räcka en längre tid. Kriminaliteten var obefintlig, något som är naturligt eftersom det inte fanns något att stjäla. Detta folk hade funnits i runt 1500 år, något du kan jämföra med t.ex. hur länge det mäktiga romarrike härjade. På sättet detta samhället beskrivs så låter det ju onekligen som en anarki. Samtidigt låter det ju knappast som ett destruktivt samhälle. Slutsatsen då? I vissa sammanhang fungerar även anarki som styrelsesätt. Varför ser vi demokrati som det naturliga och enda sättet ett land kan ledas på?
söndag 8 mars 2009
Drömmen om Togo
Först vill jag passa på att gratulera att tjejer, damer, tanter, flickor, töser osv. på internationella kvinnodagen. Jag hoppas att ni alla upplevt att ni fått extra mycket respekt och uppmärksamhet idag.
När jag gick på högstadiet var det en tjej i klassen som drömde om Togo. Jag frågade henne aldrig varför. Säkert mycket för att det var en tid då jag inte visste vad Togo var. Eller en tid då jag i egenskap av att vara tonåring var mer upptagen med mig själv än min omgivning. Det var inte något jag reflekterade över egentligen. Hon tecknade Togos flagga och åt papper. Vad vet jag, kanske var det normalt, det angick inte mig.
När jag sedan gick på högskolan så berättade kompis från samma klass att hon tänkt att hon som drömde om Togo kanske var den vettigaste i hela klassen. Jag kan inte säga om det var då det började fascinera mig, det att någon i min gamla klass drömde om Togo, eller om det först var senare det gick upp för mig hur speciellt detta var. Varför satt det en tjej i Skåne och drömde om ett Afrikanskt land som jag inte ens kände till? Jag har en eller annan udda gång kommit att tänka på det igen.
Idag var en sådan dag. Det var biskopsvigning i Bergen. I vanlig ordning var jag bara intresserad av att gå på gudstjänst. När jag såg att polisen stod utanför kyrkan och att där stod en limousine utanför förstod jag att det var något extra på gång. När såg jag senast en fullsatt protestantisk kyrka? Det kan jag inte säga, men idag var den fylld till bredden. Liturgin idag tog inte den vanliga en timmen utan sträckte sig nu över två. Mitt inne hade de gjort ett litet rum för framträdande av en lokal kör som sjöng tre sånger.
Det var här jag kom att tänka på Togo. Först sjöng man en vacker psalm. Ändå kändes den så blek när man sedan började slå på sina trummor för att sjunga "Siyahamba (We are marching in the light of god). Är det någon som minns "En prins i New York"? Man hade en liknande show här som de har under prinsens bröllop på slutet, där tjejer med olikfärgade sjalar utför en synkroniserad "sjaldans". Det var en tvekan först - applåderar man under högmässa? Sedan släppte det, applåderarna bröt lös. Så vackert, så rytmiskt.
Det finns nog många som tycker att man är en gnällspik när man pratar om att vårat västerländska samhälle saknar något. Vi har ju allt. Du kan hitta en maskin för varje tänkbar uppgift. Likväl beundrar jag hon som drömde om Togo. Och tio år senare förstår jag. För mig är det ett uttryck för hopp att drömma om något bättre. Det är inte att se det dåliga i det vi har, det är att se det bra i vad man kan få. Ifall dagen rymmer mer än en dedikation från min sida så kommer den andra här, jag vill dedicera denna dagen till de som vågar drömma.
Dagens te-budskap är förresten - "May your inner self be secure and happy"
När jag gick på högstadiet var det en tjej i klassen som drömde om Togo. Jag frågade henne aldrig varför. Säkert mycket för att det var en tid då jag inte visste vad Togo var. Eller en tid då jag i egenskap av att vara tonåring var mer upptagen med mig själv än min omgivning. Det var inte något jag reflekterade över egentligen. Hon tecknade Togos flagga och åt papper. Vad vet jag, kanske var det normalt, det angick inte mig.
När jag sedan gick på högskolan så berättade kompis från samma klass att hon tänkt att hon som drömde om Togo kanske var den vettigaste i hela klassen. Jag kan inte säga om det var då det började fascinera mig, det att någon i min gamla klass drömde om Togo, eller om det först var senare det gick upp för mig hur speciellt detta var. Varför satt det en tjej i Skåne och drömde om ett Afrikanskt land som jag inte ens kände till? Jag har en eller annan udda gång kommit att tänka på det igen.
Idag var en sådan dag. Det var biskopsvigning i Bergen. I vanlig ordning var jag bara intresserad av att gå på gudstjänst. När jag såg att polisen stod utanför kyrkan och att där stod en limousine utanför förstod jag att det var något extra på gång. När såg jag senast en fullsatt protestantisk kyrka? Det kan jag inte säga, men idag var den fylld till bredden. Liturgin idag tog inte den vanliga en timmen utan sträckte sig nu över två. Mitt inne hade de gjort ett litet rum för framträdande av en lokal kör som sjöng tre sånger.
Det var här jag kom att tänka på Togo. Först sjöng man en vacker psalm. Ändå kändes den så blek när man sedan började slå på sina trummor för att sjunga "Siyahamba (We are marching in the light of god). Är det någon som minns "En prins i New York"? Man hade en liknande show här som de har under prinsens bröllop på slutet, där tjejer med olikfärgade sjalar utför en synkroniserad "sjaldans". Det var en tvekan först - applåderar man under högmässa? Sedan släppte det, applåderarna bröt lös. Så vackert, så rytmiskt.
Det finns nog många som tycker att man är en gnällspik när man pratar om att vårat västerländska samhälle saknar något. Vi har ju allt. Du kan hitta en maskin för varje tänkbar uppgift. Likväl beundrar jag hon som drömde om Togo. Och tio år senare förstår jag. För mig är det ett uttryck för hopp att drömma om något bättre. Det är inte att se det dåliga i det vi har, det är att se det bra i vad man kan få. Ifall dagen rymmer mer än en dedikation från min sida så kommer den andra här, jag vill dedicera denna dagen till de som vågar drömma.
Dagens te-budskap är förresten - "May your inner self be secure and happy"
torsdag 13 november 2008
Darwin´s Nightmare
Igår såg jag och N filmen Darwin´s Nightmare. Det är en dokumentär om Tanzanias fiskeindustri runt Viktoriasjön. Det går en rad olika teser i filmen, så det är svårt att säga vad den precist handlade om. Dels pratade man om Nil-aborren som efter att den blivit placerad i sjön ätit upp de flesta andra arterna. Dels pratade man om fattigdomen i dessa fiskarbyarna.
Filmen visade storslagna bilder på de stora fraktflygen som landade på den lilla skräpiga flygplatsen i Tanzania. Flygen klarade att bära 55 ton last. Det stod klart att när flygplanen lämnade Tanzania så var de fulla med fisk, men filmaren ställde enträget frågan vad det var som de hade med sig. Han pekade på en skandal där man upptäckt att lasten i ett av dessa plan varit vapen.. 55 ton. Han intervjuade en Ryss som rätt ut erkände att han hade transporterat vapen. Han berättade att han flugit pansarvagnar från Holland, sedan åkt vidare till Johannesburg och återvänt med vindruvor. Detta var i juletid och hans vän hade på skämt sagt att de Europeiska barnen får vindruvor i julklapp medan de Afrikanska får vapen.
Indierna som ägde fabriken vid sjön sa stolt att de producerade 500 ton fisk varje dag. Dokmentärfilmaren skrev att ca 2 000 000 vita människor äter fisk från detta området per dag. Samtidigt kollade man på hungersnöden i Tanzania. 2 miljoner människor beräknades stå inför en svältkatastrof under tiden som dokumentären spelades in. De människorna som arbetade med att fiska upp fisken bodde i små fiskarsamhällen runt sjön bestående av unga fiskare och prostituerade. Ett sådan samhälle på 500 invänare förlorade ca 10 - 15 liv per månad till AIDS, krokodiler, små blessyrer, svält, internt bråk osv.. När man tittade på dokumentären så frågade man sig varför de inte bara fiskade upp fisken och åt upp den själva. Den enda biten de faktiskt fick äta var fiskrensen, den gick naturligt nog inte till export.
Filmaren filmade också de prostituerade som livnärde sig på piloter. För 10 dollar natten klarade de sitt uppehälle. En utav dem dog under dokumentärens gång, dödad av en australiensisk kund.
Man intervjuade också en man som tjänade en dollar per natt på att vakta ett forskningscenter. Mannen som arbetade där tidigare hade blivit mördad när han försökte förhindra ett inbrott. Man kan ju ställa en dollar per dag mot de lönerna som finansmännen som orsakat vad man är rädd för ska bli en global depression har tjänat. Väg det upp mot de fallskärmar en ledare kan få efter att bara varit chef i någon vecka. Den Afrikanske mannen sa att det var bättre när det var krig, för då fick man bättre betalt. Jag tror inte han skojade.
Och så var det just detta med vapen till Afrika. Ni har kanske hört att Sverige är världens nionde största vapenexportör. Industrin anställer 50 000 människor, ifall det är direkt eller om man räknar indirekta arbetstillfällen kan jag inte säga. Även om Sverige har förhållningsregler för till vem dessa vapna få säljas, så finns det säkert ett eller annat vapen på avigvägar. Man är inte världens nionde största producent utan att sälja vapen, och man säljer inte vapen till folk som inte har för avsikt att använda dem.
Efter att ha sett dokumentären får detta Sveriges vapenindustri mig att skämmas in i märgen. Att ett utvecklat lan som Sverige tjänar dessa blodspengar strider mot den bilden av hemlandet man fått under sin uppväxt.
I slutet av filmen läste man upp en tidningsartikel från Tanzania. Journalisten bad Europa och världen att lämna Afrika ifred. Ifall det bara innebar att man slutade slussa in vapen till kontinenten så gjorde det inget om man slutade ge bistånd också.
När man tänker efter så är det nog väldigt få av de vapna som används i Afrika som också är producerade där.
Filmen visade storslagna bilder på de stora fraktflygen som landade på den lilla skräpiga flygplatsen i Tanzania. Flygen klarade att bära 55 ton last. Det stod klart att när flygplanen lämnade Tanzania så var de fulla med fisk, men filmaren ställde enträget frågan vad det var som de hade med sig. Han pekade på en skandal där man upptäckt att lasten i ett av dessa plan varit vapen.. 55 ton. Han intervjuade en Ryss som rätt ut erkände att han hade transporterat vapen. Han berättade att han flugit pansarvagnar från Holland, sedan åkt vidare till Johannesburg och återvänt med vindruvor. Detta var i juletid och hans vän hade på skämt sagt att de Europeiska barnen får vindruvor i julklapp medan de Afrikanska får vapen.
Indierna som ägde fabriken vid sjön sa stolt att de producerade 500 ton fisk varje dag. Dokmentärfilmaren skrev att ca 2 000 000 vita människor äter fisk från detta området per dag. Samtidigt kollade man på hungersnöden i Tanzania. 2 miljoner människor beräknades stå inför en svältkatastrof under tiden som dokumentären spelades in. De människorna som arbetade med att fiska upp fisken bodde i små fiskarsamhällen runt sjön bestående av unga fiskare och prostituerade. Ett sådan samhälle på 500 invänare förlorade ca 10 - 15 liv per månad till AIDS, krokodiler, små blessyrer, svält, internt bråk osv.. När man tittade på dokumentären så frågade man sig varför de inte bara fiskade upp fisken och åt upp den själva. Den enda biten de faktiskt fick äta var fiskrensen, den gick naturligt nog inte till export.
Filmaren filmade också de prostituerade som livnärde sig på piloter. För 10 dollar natten klarade de sitt uppehälle. En utav dem dog under dokumentärens gång, dödad av en australiensisk kund.
Man intervjuade också en man som tjänade en dollar per natt på att vakta ett forskningscenter. Mannen som arbetade där tidigare hade blivit mördad när han försökte förhindra ett inbrott. Man kan ju ställa en dollar per dag mot de lönerna som finansmännen som orsakat vad man är rädd för ska bli en global depression har tjänat. Väg det upp mot de fallskärmar en ledare kan få efter att bara varit chef i någon vecka. Den Afrikanske mannen sa att det var bättre när det var krig, för då fick man bättre betalt. Jag tror inte han skojade.
Och så var det just detta med vapen till Afrika. Ni har kanske hört att Sverige är världens nionde största vapenexportör. Industrin anställer 50 000 människor, ifall det är direkt eller om man räknar indirekta arbetstillfällen kan jag inte säga. Även om Sverige har förhållningsregler för till vem dessa vapna få säljas, så finns det säkert ett eller annat vapen på avigvägar. Man är inte världens nionde största producent utan att sälja vapen, och man säljer inte vapen till folk som inte har för avsikt att använda dem.
Efter att ha sett dokumentären får detta Sveriges vapenindustri mig att skämmas in i märgen. Att ett utvecklat lan som Sverige tjänar dessa blodspengar strider mot den bilden av hemlandet man fått under sin uppväxt.
I slutet av filmen läste man upp en tidningsartikel från Tanzania. Journalisten bad Europa och världen att lämna Afrika ifred. Ifall det bara innebar att man slutade slussa in vapen till kontinenten så gjorde det inget om man slutade ge bistånd också.
När man tänker efter så är det nog väldigt få av de vapna som används i Afrika som också är producerade där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)