Agnija böjde huvudet. Viljelöst hängde hennes hand ned med guldringen Anton givit henne. Hennes flickkropp verkade benig och mer avtärd än någonsin.Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn
- Ja, medgav hon med svagare röst. Ibland är jag fullkomligt medveten om att jag har mycket svårt att leva, att jag har tappat lusten. Folk som jag är överflödiga här på jorden...
Han exploderade. Hon gjorde sitt bästa att inte attrahera honom! Han kände allt mindre lust att gifta sig med Agnija.
Hon lyfte blicken, och forskande och utan minsta leende såg hon på honom.
"Och dessutom är hon ful", tänkte Anton.
- Du kommer säkert att bli berömd och framgångsrik och alltid ha det bra, sade hon sorgset. Men kommer du att bli lycklig, Anton? ... Du skall vara försiktig, du också. När man blir för intresserad av livsprocessen, så mister man... mister man... hur skall jag säga det...
Hon knäppte händerna medan hon sökte efter ordet, och ansträngningen speglade sig i hennes ansikte som ett smärtsamt leende:
- När kyrkklockorna har slutat ringa och ljuden tonat bort, kan man inte få dem att återvända, och i dem fanns hela musiken. Förstår du? ...
Visar inlägg med etikett Kommunism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kommunism. Visa alla inlägg
måndag 14 maj 2012
Musiken
tisdag 2 augusti 2011
Enkelt
Från BBC så får jag höra utdrag från historien om Samantha Smith. Hon var tjejen som skrev ett brev till sovjets ledare Yuri Andropov och frågade honom varför Sovjet ville starta krig med USA. Oväntat nog så svarade ledaren den då 10 åriga Samantha och bjöd in henne till att besöka Sovjet. Samantha accepterade och fick således besöka ett vildmarksläger i det slutna Sovjet. Samantha kom tillbaka till USA och fick berätta på skolor att människor i Sovjet är just det.. människor. Och likadant fick de andra flickor som var med henne på lägret möjlighet att berätta att människor i USA är just.. människor.
Samantha, som blev smått känd fortsatte sin karriär och besökte fler ledare, men hon dog tragiskt nog i en flygkrasch bara 13 år gammal. Till hennes begravning så skickade bland annat Sovjets ledare sina kondoleanser. I slutändan är det en historia om hoppet och det vackra i det otroligt enkla mänskliga.
Samantha, som blev smått känd fortsatte sin karriär och besökte fler ledare, men hon dog tragiskt nog i en flygkrasch bara 13 år gammal. Till hennes begravning så skickade bland annat Sovjets ledare sina kondoleanser. I slutändan är det en historia om hoppet och det vackra i det otroligt enkla mänskliga.
Dear Mr. Andropov,
My name is Samantha Smith. I am ten years old. Congratulations on your new job. I have been worrying about Russia and the United States getting into a nuclear war. Are you going to vote to have a war or not? If you aren't please tell me how you are going to help to not have a war. This question you do not have to answer, but I would like to know why you want to conquer the world or at least our country. God made the world for us to live together in peace and not to fight.
Sincerely,
Samantha Smith
Dear Samantha,
I received your letter, which is like many others that have reached me recently from your country and from other countries around the world.
It seems to me – I can tell by your letter – that you are a courageous and honest girl, resembling Becky, the friend of Tom Sawyer in the famous book of your compatriot Mark Twain. This book is well known and loved in our country by all boys and girls.
You write that you are anxious about whether there will be a nuclear war between our two countries. And you ask are we doing anything so that war will not break out.
Your question is the most important of those that every thinking man can pose. I will reply to you seriously and honestly.
Yes, Samantha, we in the Soviet Union are trying to do everything so that there will not be war on Earth. This is what every Soviet man wants. This is what the great founder of our state, Vladimir Lenin, taught us.
Soviet people well know what a terrible thing war is. Forty-two years ago, Nazi Germany, which strove for supremacy over the whole world, attacked our country, burned and destroyed many thousands of our towns and villages, killed millions of Soviet men, women and children.
In that war, which ended with our victory, we were in alliance with the United States: together we fought for the liberation of many people from the Nazi invaders. I hope that you know about this from your history lessons in school. And today we want very much to live in peace, to trade and cooperate with all our neighbors on this earth—with those far away and those near by. And certainly with such a great country as the United States of America.
In America and in our country there are nuclear weapons—terrible weapons that can kill millions of people in an instant. But we do not want them to be ever used. That's precisely why the Soviet Union solemnly declared throughout the entire world that never—never—will it use nuclear weapons first against any country. In general we propose to discontinue further production of them and to proceed to the abolition of all the stockpiles on Earth.
It seems to me that this is a sufficient answer to your second question: 'Why do you want to wage war against the whole world or at least the United States?' We want nothing of the kind. No one in our country– neither workers, peasants, writers nor doctors, neither grown-ups nor children, nor members of the government–want either a big or 'little' war.
We want peace—there is something that we are occupied with: growing wheat, building and inventing, writing books and flying into space. We want peace for ourselves and for all peoples of the planet. For our children and for you, Samantha.
I invite you, if your parents will let you, to come to our country, the best time being this summer. You will find out about our country, meet with your contemporaries, visit an international children's camp – 'Artek' – on the sea. And see for yourself: in the Soviet Union, everyone is for peace and friendship among peoples.
Thank you for your letter. I wish you all the best in your young life.
Y. Andropov
lördag 23 januari 2010
Demokratibegreppet i det moderna samhället
I min vokabulär så ligger det ofta en negativ klang till orden "det moderna samhället". Detta bottnar säkert i ett flertal associationer som genom en längre tid har byggts upp i mig. Som de flesta ord som försöker beskriva något som ständigt förändras så blir också det moderna samhället ett begrepp som har en flytande definition och som beroende på kontext egentligen kan stå för olika betydelser. För mig handlar "det" moderna samhället främst om "vårt" moderna samhälle. Om de kollektiva föreställningar som ryms i oss som grupp i det nutida Norge eller det nutida Sverige. De kollektiva föreställningar som injicerats in i samhällskroppen som konsekvens av att vi i förlängningen är en del av den västerländska kultursfären. Även ifall det i vårt samhälle ryms en stor mångfald av åsikter och föreställningar. Allt från de som menar att USA är det yttersta onda till de som menar att kommunismen är det till de som menar att muslimerna är det. Denna diversiteten till trots menar jag att det finns vissa begrepp som vi matats med så från barnsben att de ses på liknande sätt nästan tvärs över samhällskroppen. Föreställningen må ändra sig över tid i samhället, men föreställningen menar jag står ganska konstant över samhället vid varje given tid. Bland dessa grundpelare i vårat samhälle, detta grundkit som håller samhället ihop menar jag att begreppet demokrati är.
Själv menar jag att demokrati, i likhet med ord som t.ex. feminism och liberalism, har blivit dränerat av sin betydelse. Ifall du vill diskutera avigsidorna med demokrati kan du ofta hamna i en diskussion där fördelarna med demokrati snarare debatteras för i form av nackdelar med andra styrelsesätt. För det kan väl vara nog så konkret vad en tyrann innebär, eller vad ett kommunistiskt förtryck innebär. Bland annat kan man ju läsa Aleksandr Solzjenitsyn ifall man vill få insikt i grymheter som kan sättas i system av människor mot människor.
Men ifall du vill konkretisera vad en demokrati är så blir det svårare. Jag minns att på gymnasiet så var rätt svar "folkstyre". En person, en röst. Men Sverige är en demokrati. Det är Afghanistan också. Ändå är Sverige och Afghanistan två vitt skilda samhällen.
En föreställning som känns naturlig om vad en demokrati är, är att det handlar om flertalets tyranni. Det kännas logiskt att tänka att en demokrati är ett land där medianåsikten hos landets befolkning i varje tillfälle kommer bli det som bestämmer vilket beslut som kommer tas. I praktiken kan ting verka mer komplicerade än så. I Sverige ville en majoritet av befolkningen avskaffa kärnkraften till år 2010. Detta blev inte gjort. I Sverige ville en majoritet av befolkningen inte ha en FRA-lagstiftning. Likväl så är nästan samtliga riksdagsrepresentanter positiva till det.
Vad driver en demokrati? Politiska analytiker har menat att Karl Rove införde en ny dimension i politiken när han ledde Bushs politiska kampanj i guvenörsvalet i Texas. I filmen W. av Oliver Stone kan man se hur Karl Rove drillar Bush inför den politiska debatten. Debattekniken handlade om att aldrig erkänna svagheter. Att alltid hamra in sitt budskap oberoende av vilken fråga man fick och att belysa att man sett ett problem utan att konkret säga vad man ska göra åt det. För dem av oss som lyssnar på politiska debatter på radion eller på TV så är det lätt att känna igen sjargongen. Bush vann guvernörsvalet, så något kan tyda på att debattekniken var en teknik som fungerade för att vinna val. Dessvärre tror jag också att det är en teknik som fungerar för att avveckla kärnan i det de flesta av oss föreställer sig är den demokrati vi lever i.
Ifall det nu inte går att avgöra från en politisk debatt vilka beslut som kommer fattas när man väljer den ena eller andra personen, hur kan då valet av folkrepresentanter spegla de val som folket önskar att dess folkrepresentanter ska ta? Var det inte detta vi trodde att demokrati innebar?
Ur ett annat perspektiv - vissa samhällsanalytiker menar att ett samhälle är väldigt beronde av kapital för att kunna utvecklas. Detta innebär att den ledande regeringen, oberoende av färg, är djupt beroende av att kapitalet inte ska flyttas ut ur landet. Regeringen blir därför, i rädsla för konsekvenserna, tvungna att föra en politik i konkurrens med andra länder för att behålla kapital inom landet. Beslut måste alltså tas, inte på grundlag av vad folket i det landet råkar önska sig, utan på grundlag av hur regeringen tror att kapitalet kan fortsätta hållas inom landets gränser. För att ge ett konkret exempel på hur det kan dåligt för ett land när kapitalet flyr iväg så kan man kolla på Asienkrisen, i Syd Korea hjälpte det inte att folket smälte ner guldtänder i landets tjänst, för när kapitalet bestämt sig för att dra sig ur så fanns det inget att sätta emot. Konsekvenserna ser vi fortfarande idag i form av Kinas gigantlån till USA. Alltså, det att föra en politik som är rotad i folkets vilja blir inte alltid bra eftersom ett land i stor mån är beroende av krafter som ligger utanför landets påverkningssfär. Slutsatsen blir lite som när Victor sa att stommen i alla politiska visioner är ekonomisk tillväxt, med skillnaden att det inte är stommen i politiska visioner i sig, men stommen i den realpolitik som förs av de flesta representanter för politiska visioner, att ge en god grogrund för tillväxt. Inte tvunget för att folket önskar sig det utan för att man inte vågar göra något annat.
Hur reflekterade är vi över demokratibegreppet? Ifall man väljer att gräva djupare i demokratibegreppet, i demokrati i praktik och i teori, så kan det alltså framkomma konklusioner som inte tvunget överensstämmer med de intuitiva föreställningar man får när man hör ordet demokrati. Men, kan man fråga sig, hur mycket reflekterar vi människor över saker som detta i vardagen? Jag tillhör dem som tror att människor är känslovarelser. Att det inte tvunget är den mannen med det bästa förslaget som kommer få folket med sig, utan att det är den personen som klarar av att tala bäst för sin sak. Människor är beredda att slåss för demokrati eftersom de har en känsla av att de slåss för något som är gott. Men i verkligheten är ju saker ofta mer komplicerade än vad vi tror. Hade människor varit beredda att offra sina liv för demokrati i Afghanistan ifall de hade förstått att demokrati i verkligheten inte tvunget stämmer överens med demokrati i föreställningarna? Jag tror att det finns strukturella orättvisor i vårt moderna samhälle som är svåra att förändra på eftersom människor inte har reflekterat djupt nog över vad vårt samhälle är och varför vårt samhälle är som det är. Precis som med pengar, som innehar ett värde endast därför att vi alla samtidigt tror att det har något värde, så tror jag att demokrati fungerar och är legitimerat bara för att vi alla tror att demokrati fungerar och är legitimt. Vi tänker att demokrati är det enda som är legitimt, utan att förstå att anledningen till att det är legitimt är just för att vi själva legitimerar det.
Vad betyder det när USA säger att man slåss för demokrati i Afghanistan? Detta är en fråga jag ställt mig själva flera gånger under årens lopp. Vad betyder det egentligen? Jag har fortfarande inte kommit på något bra svar. Politiker har ju gjort sig kända för att kunna använda stora ord utan att tvunget ha någon direkt betydelse under dessa orden. Slåss vi alltså för att införa ett system med potentiella intressekonflikterna som jag nämnt tidigare? Ett system som till synes leds av folket, och därför legitimeras, men som i praktiken drivs av andra krafter. Är detta värt att offra tusentals människors liv för? Det starkaste argumentet menar jag för att kämpa i Afghanistan är inte för att kämpa för något, utan för att kämpa mot något. Mot förtryck. Varför bjuder man inte in folk i en mer explicit tankegång kring varför det är så viktigt att slåss, för som sagt, att bara slåss för demokrati säger åtminstone inte mig något.
Hur kunde samhället varit? Kommunismens fall har av flera beskrivits som de stora visionernas fall. Plötsligt blev det den ledande tanken att så vårat samhälle ser ut är kanske inte optimalt. Men det finns inga alternativ. Så vi hamnade här. Tidningarna berättar för oss att vårt samhälle omöjligt kan fortsätta se ut som det gör pga inskränkningar som görs av vår planets kapacitet. Men så sitter vi här i vår demokrati. Intuitivt förstår vi att det inte finns några alternativ, för alternativen är ju kommunism, teokrati eller tyranni och dem vet vi ju alla hur de är. Och när nu allt är upp till den enskilda individen i hur han vill förvalta sina ägodelar, hur kan man då göra för att ändra vårt kollektiva beteende? Om du frågar mig så är allt möjligt. Av jord är vi komna och till jord skall vi åter bliva, utöver det verkar inget givet. Jag tror det är viktigt att människor förstår att man till varje tid ofta innehar en mängd föreställningar som inte tvunget är sanna. Att vi t.ex. gärna tenderar att se begränsningar där inga begränsningar finns att se. Det är viktigt att folk förstår vad det egentligen innebär att varje människa är lika mycket värd. Det är också viktigt att folk förstår varför saker är som de är, och hur de kan vara annorlunda.
Tillsist vill jag ha alla er läsares hjälp till att reda ut en tanke.
Victor nämnde att ALLA politiska visioner har ekonomisk tillväxt som stomme. Jag vill uppmuntra alla som råkar läsa detta att i kommentarerna försöka beskriva/konkretisera en politisk vision. Desto mer jag tänker på det, desto svårare blir det nämligen för mig att komma på konkreta visioner. Jag svarade på Victors påstående med att säga att anarki är ett exempel på en politisk vision helt frikopplad från tillväxtbegreppet. Victor svarade mig personligen att han bara menade konstruktiva politiska visioner, medans anarkin är en destruktiv politisk vision. På en jobblunch för någon dag så startades ett samtal som till viss del faktiskt anknöt till Victors och min diskussion. En kollega hade genom National Geographics hört talas om ett folk i centrala Afrika som levde helt frikopplade från tidsbegreppet. De levde också i ett samhälle där ingen bestämd ledare fanns. Där fanns inget äktenskapsbegrepp, utan folk bytte fruar/män lite då och då. Folket var fortfarande ett jägarsamhälle vilket tydligen inte var något större problem. Att börja odla? Det såg de ingen vits i. De levde tillsammans i stammar med runt 20 individer, så ifall man fällde ett djur så kunde maten räcka en längre tid. Kriminaliteten var obefintlig, något som är naturligt eftersom det inte fanns något att stjäla. Detta folk hade funnits i runt 1500 år, något du kan jämföra med t.ex. hur länge det mäktiga romarrike härjade. På sättet detta samhället beskrivs så låter det ju onekligen som en anarki. Samtidigt låter det ju knappast som ett destruktivt samhälle. Slutsatsen då? I vissa sammanhang fungerar även anarki som styrelsesätt. Varför ser vi demokrati som det naturliga och enda sättet ett land kan ledas på?
Själv menar jag att demokrati, i likhet med ord som t.ex. feminism och liberalism, har blivit dränerat av sin betydelse. Ifall du vill diskutera avigsidorna med demokrati kan du ofta hamna i en diskussion där fördelarna med demokrati snarare debatteras för i form av nackdelar med andra styrelsesätt. För det kan väl vara nog så konkret vad en tyrann innebär, eller vad ett kommunistiskt förtryck innebär. Bland annat kan man ju läsa Aleksandr Solzjenitsyn ifall man vill få insikt i grymheter som kan sättas i system av människor mot människor.
Men ifall du vill konkretisera vad en demokrati är så blir det svårare. Jag minns att på gymnasiet så var rätt svar "folkstyre". En person, en röst. Men Sverige är en demokrati. Det är Afghanistan också. Ändå är Sverige och Afghanistan två vitt skilda samhällen.
En föreställning som känns naturlig om vad en demokrati är, är att det handlar om flertalets tyranni. Det kännas logiskt att tänka att en demokrati är ett land där medianåsikten hos landets befolkning i varje tillfälle kommer bli det som bestämmer vilket beslut som kommer tas. I praktiken kan ting verka mer komplicerade än så. I Sverige ville en majoritet av befolkningen avskaffa kärnkraften till år 2010. Detta blev inte gjort. I Sverige ville en majoritet av befolkningen inte ha en FRA-lagstiftning. Likväl så är nästan samtliga riksdagsrepresentanter positiva till det.
Vad driver en demokrati? Politiska analytiker har menat att Karl Rove införde en ny dimension i politiken när han ledde Bushs politiska kampanj i guvenörsvalet i Texas. I filmen W. av Oliver Stone kan man se hur Karl Rove drillar Bush inför den politiska debatten. Debattekniken handlade om att aldrig erkänna svagheter. Att alltid hamra in sitt budskap oberoende av vilken fråga man fick och att belysa att man sett ett problem utan att konkret säga vad man ska göra åt det. För dem av oss som lyssnar på politiska debatter på radion eller på TV så är det lätt att känna igen sjargongen. Bush vann guvernörsvalet, så något kan tyda på att debattekniken var en teknik som fungerade för att vinna val. Dessvärre tror jag också att det är en teknik som fungerar för att avveckla kärnan i det de flesta av oss föreställer sig är den demokrati vi lever i.
Ifall det nu inte går att avgöra från en politisk debatt vilka beslut som kommer fattas när man väljer den ena eller andra personen, hur kan då valet av folkrepresentanter spegla de val som folket önskar att dess folkrepresentanter ska ta? Var det inte detta vi trodde att demokrati innebar?
Ur ett annat perspektiv - vissa samhällsanalytiker menar att ett samhälle är väldigt beronde av kapital för att kunna utvecklas. Detta innebär att den ledande regeringen, oberoende av färg, är djupt beroende av att kapitalet inte ska flyttas ut ur landet. Regeringen blir därför, i rädsla för konsekvenserna, tvungna att föra en politik i konkurrens med andra länder för att behålla kapital inom landet. Beslut måste alltså tas, inte på grundlag av vad folket i det landet råkar önska sig, utan på grundlag av hur regeringen tror att kapitalet kan fortsätta hållas inom landets gränser. För att ge ett konkret exempel på hur det kan dåligt för ett land när kapitalet flyr iväg så kan man kolla på Asienkrisen, i Syd Korea hjälpte det inte att folket smälte ner guldtänder i landets tjänst, för när kapitalet bestämt sig för att dra sig ur så fanns det inget att sätta emot. Konsekvenserna ser vi fortfarande idag i form av Kinas gigantlån till USA. Alltså, det att föra en politik som är rotad i folkets vilja blir inte alltid bra eftersom ett land i stor mån är beroende av krafter som ligger utanför landets påverkningssfär. Slutsatsen blir lite som när Victor sa att stommen i alla politiska visioner är ekonomisk tillväxt, med skillnaden att det inte är stommen i politiska visioner i sig, men stommen i den realpolitik som förs av de flesta representanter för politiska visioner, att ge en god grogrund för tillväxt. Inte tvunget för att folket önskar sig det utan för att man inte vågar göra något annat.
Hur reflekterade är vi över demokratibegreppet? Ifall man väljer att gräva djupare i demokratibegreppet, i demokrati i praktik och i teori, så kan det alltså framkomma konklusioner som inte tvunget överensstämmer med de intuitiva föreställningar man får när man hör ordet demokrati. Men, kan man fråga sig, hur mycket reflekterar vi människor över saker som detta i vardagen? Jag tillhör dem som tror att människor är känslovarelser. Att det inte tvunget är den mannen med det bästa förslaget som kommer få folket med sig, utan att det är den personen som klarar av att tala bäst för sin sak. Människor är beredda att slåss för demokrati eftersom de har en känsla av att de slåss för något som är gott. Men i verkligheten är ju saker ofta mer komplicerade än vad vi tror. Hade människor varit beredda att offra sina liv för demokrati i Afghanistan ifall de hade förstått att demokrati i verkligheten inte tvunget stämmer överens med demokrati i föreställningarna? Jag tror att det finns strukturella orättvisor i vårt moderna samhälle som är svåra att förändra på eftersom människor inte har reflekterat djupt nog över vad vårt samhälle är och varför vårt samhälle är som det är. Precis som med pengar, som innehar ett värde endast därför att vi alla samtidigt tror att det har något värde, så tror jag att demokrati fungerar och är legitimerat bara för att vi alla tror att demokrati fungerar och är legitimt. Vi tänker att demokrati är det enda som är legitimt, utan att förstå att anledningen till att det är legitimt är just för att vi själva legitimerar det.
Vad betyder det när USA säger att man slåss för demokrati i Afghanistan? Detta är en fråga jag ställt mig själva flera gånger under årens lopp. Vad betyder det egentligen? Jag har fortfarande inte kommit på något bra svar. Politiker har ju gjort sig kända för att kunna använda stora ord utan att tvunget ha någon direkt betydelse under dessa orden. Slåss vi alltså för att införa ett system med potentiella intressekonflikterna som jag nämnt tidigare? Ett system som till synes leds av folket, och därför legitimeras, men som i praktiken drivs av andra krafter. Är detta värt att offra tusentals människors liv för? Det starkaste argumentet menar jag för att kämpa i Afghanistan är inte för att kämpa för något, utan för att kämpa mot något. Mot förtryck. Varför bjuder man inte in folk i en mer explicit tankegång kring varför det är så viktigt att slåss, för som sagt, att bara slåss för demokrati säger åtminstone inte mig något.
Hur kunde samhället varit? Kommunismens fall har av flera beskrivits som de stora visionernas fall. Plötsligt blev det den ledande tanken att så vårat samhälle ser ut är kanske inte optimalt. Men det finns inga alternativ. Så vi hamnade här. Tidningarna berättar för oss att vårt samhälle omöjligt kan fortsätta se ut som det gör pga inskränkningar som görs av vår planets kapacitet. Men så sitter vi här i vår demokrati. Intuitivt förstår vi att det inte finns några alternativ, för alternativen är ju kommunism, teokrati eller tyranni och dem vet vi ju alla hur de är. Och när nu allt är upp till den enskilda individen i hur han vill förvalta sina ägodelar, hur kan man då göra för att ändra vårt kollektiva beteende? Om du frågar mig så är allt möjligt. Av jord är vi komna och till jord skall vi åter bliva, utöver det verkar inget givet. Jag tror det är viktigt att människor förstår att man till varje tid ofta innehar en mängd föreställningar som inte tvunget är sanna. Att vi t.ex. gärna tenderar att se begränsningar där inga begränsningar finns att se. Det är viktigt att folk förstår vad det egentligen innebär att varje människa är lika mycket värd. Det är också viktigt att folk förstår varför saker är som de är, och hur de kan vara annorlunda.
Tillsist vill jag ha alla er läsares hjälp till att reda ut en tanke.
Victor nämnde att ALLA politiska visioner har ekonomisk tillväxt som stomme. Jag vill uppmuntra alla som råkar läsa detta att i kommentarerna försöka beskriva/konkretisera en politisk vision. Desto mer jag tänker på det, desto svårare blir det nämligen för mig att komma på konkreta visioner. Jag svarade på Victors påstående med att säga att anarki är ett exempel på en politisk vision helt frikopplad från tillväxtbegreppet. Victor svarade mig personligen att han bara menade konstruktiva politiska visioner, medans anarkin är en destruktiv politisk vision. På en jobblunch för någon dag så startades ett samtal som till viss del faktiskt anknöt till Victors och min diskussion. En kollega hade genom National Geographics hört talas om ett folk i centrala Afrika som levde helt frikopplade från tidsbegreppet. De levde också i ett samhälle där ingen bestämd ledare fanns. Där fanns inget äktenskapsbegrepp, utan folk bytte fruar/män lite då och då. Folket var fortfarande ett jägarsamhälle vilket tydligen inte var något större problem. Att börja odla? Det såg de ingen vits i. De levde tillsammans i stammar med runt 20 individer, så ifall man fällde ett djur så kunde maten räcka en längre tid. Kriminaliteten var obefintlig, något som är naturligt eftersom det inte fanns något att stjäla. Detta folk hade funnits i runt 1500 år, något du kan jämföra med t.ex. hur länge det mäktiga romarrike härjade. På sättet detta samhället beskrivs så låter det ju onekligen som en anarki. Samtidigt låter det ju knappast som ett destruktivt samhälle. Slutsatsen då? I vissa sammanhang fungerar även anarki som styrelsesätt. Varför ser vi demokrati som det naturliga och enda sättet ett land kan ledas på?
onsdag 15 april 2009
Ateismen och Kommunismen
En av de sakerna jag önskar att jag var bättre på är historia. För det är genom historien som man bäst förstår samtiden. Det är också genom historien som man verkligen förstår var begrepp har kommit ifrån. Att förstå historia är nog lika viktigt för att förstå humanistiska ämnen som det är viktigt att kunna statistik för att förstå sig på klimatdebatten.
Ofta, precis som nu senast på newsmill när man har en debatt om kristendomen och varför kristendomen är dålig så brukar man ta upp historien. Kristendomen är jättedålig säger man och sedan pratar man om alla krig som den har orsakat. Först kommer man inte på något, Israel/Palestina konflikten handlar ju inte om kristendom och katolikerna och protestanterna på Irland handlar snarare om frihetskrig än något annat. Men så kommer man på korståget. Religion är orsaken till alla krig. Titta bara på korstågen.
Då rynkar den kristna falangen på ögonbrynen också säger dem "Jasså?". "Men tänk på alla brott ateismen är skydlig till". Sedan räknar man upp en mängd kommunistiska regimer.
"Ateism har ingenting med kommunism att göra!" säger då religionkritikerna, "Man kan vara moderat och fortfarande vara ateist.". Sedan sätter sig religionskritikern och religionvurmaren i varsitt hörn och tjurar. Där tog diskussionen slut.
Jag tycker det finns massa spännande saker att fundera på här. Skylls många av de krigen som varit på religion, eller har de orsakats av andra faktorer som glidningar mellan folkgrupper eller kolliderande intressen? Man kan ju t.ex. säga att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken. Man kan också säga att människor med krigstrauman är överrepresenterade i brottstatistiken eller att folk med lägre socioekonomisk status är överrepresenterade. Flera förklaringar till samma verkan, hur hänger det ihop?
Det jag vill försöka reda ut här är dock ifall det finns någon koppling mellan den kommunism som hänsynslöst utövades i Sovjet och ateism.
Till hjälp tar jag lite fakta som jag menar är ganska allmänt vedertaget. Först och främst, kommunistregimen förbjöd religion. I den kommunistiska drömmen fanns en tanke om ett samhälle där människorna inte behövde förlita sig på högre makter för att uppnå lycka. Ett samhälle där man istället gemensamt, genom ömsesidigt stöd, skulle uppnå en sund och glad befolkning. Det är känt att Marx pratade om att religion var "opium för folket". Jag har hört tolkningar om att Marx med dessa ord inte menade att religion var något ont, utan bara något som människor gömde sig i, vilket ju givetvis skulle vara onödigt i det perfekta samhället. Detta är enligt mig ganska vedertagna saker.
Vad som är mindre vedertaget är hur jag tänker att kommunismen växt fram. När jag och N. en dag läste i en kommunistisk skolbok för den "nyfikne ungdomen" på Fretex så förstod jag varför just de kristna haft så svårt med kommunismen. Det man är van vid att prata om är kommunismen som ekonomisk idé, men i denna skolboken lärdes det ut kommunism som samhällsmoral. Och det är en moral som är väldigt olik den traditionella kristna. T.ex. står det att det är sunt för par att ha flera partners. Ibland kan mannen misstycka om att kvinnan ska ha flera partners, men detta beror bara på att han är oförståndig. Jag kan dessvärre inte återge fler exempel från boken, men en röd tråd var avsaknaden av spiritualism. Genom boken återfanns ett mekaniskt tänkande där jag menar att människan reducerades till att bara ha fysiska behov. Det fanns en nihilistisk underton. Jag önskar att jag var bättre påläst här om Nitzsche, Marx, Engels och deras samtida människor. Vad det var som utvecklade Nihilismen och hur den hänger ihop med kommunismen? Bröderna Karamazov av Dostorjevskij är ett relevant verk kring ämnet där den religiösa yngste brodern Aljosja har svårt att förstå den nihilistiske äldste brodern Ivan som jag minns att jag hade stor behållning av, dessvärre var det så länge sedan att de nyanser jag främst skulle haft nytta av har glidit från mig.
Vad gjorde de kommunistiska regimerna till stora mördarmaskiner? Det skulle kunna vara en bombastisk titel på en bok jag absolut inte är kompetent nog till att skriva. För mig innehåller kommunismen som ideologi sympatiska drag. t.ex. tycker jag att tanken "av varje människa efter förmåga, till varje människa efter behov" är långt mycket mer förnuftig än "survival of the fittest". Jag menar att kommunismen kantades av nihilism, något som i sin ytterlighet gärna gestaltas som narcissism. Men mycket tyder på att kommunismens brott i stor grad kan tillskrivas skutans ledare, något som skiljer sig från t.ex. Nazismen där Hitler med luddiga ordrar, propaganda och abstrakta idéer om genetisk överlägsenhet lyckades förvandla ett folk till vad det blev. Jag har läst om att man i Sovjet, precis som i 1984, ena veckan höll judarna som sin bästa vän för att några veckor senare mena att de var roten till allt som gick fel.
Gjorde regimens avsaknad av religion någon skillnad i det händelseförlopp som kom? Jag kan omöjligt säga säkert. Att tanken om en överstående moral, eller tron på en övre makt är en viss broms när man ska ange sin granne och få honom likviderad tycker jag är ganska enkelt att resonera sig fram till. Men om detta gjorde den stora skillnaden i de kommunistiska länderna vet jag inte.
Ateism innebär inte avsaknad av moral. Nihilism som jag känner det (Peter Stormare i The big lebowskij) innebär i sin förlägning avsaknad av moral. Ifall det inte finns någon gud är allt tillåtet. Jag menar att Nihilism är Ateism draget till sin yttersta spets, precis som kristen/islamsk/judisk/hinduisk fanatisism är religionerna dragna till sin spets.
Som en avslutande åsikt (som jag erkänner att jag inte lyckats resonera mig fram till) menar jag att ifall man vill beskylla religioner för det onda som gjorts i religionernas namn så tycker jag också att man ska beskylla ateismen för det som gjorts i nihilismens namn. Jag menar också att ifall man nu tillskriver konflikter till religion som egentligen haft mer att göra med enskilda personers intressen, eller stora gruppers intressekonflikter, så bör man också tillskriva ateismen det gjorts i de nihilistiska kommunist regimerna.
Ofta, precis som nu senast på newsmill när man har en debatt om kristendomen och varför kristendomen är dålig så brukar man ta upp historien. Kristendomen är jättedålig säger man och sedan pratar man om alla krig som den har orsakat. Först kommer man inte på något, Israel/Palestina konflikten handlar ju inte om kristendom och katolikerna och protestanterna på Irland handlar snarare om frihetskrig än något annat. Men så kommer man på korståget. Religion är orsaken till alla krig. Titta bara på korstågen.
Då rynkar den kristna falangen på ögonbrynen också säger dem "Jasså?". "Men tänk på alla brott ateismen är skydlig till". Sedan räknar man upp en mängd kommunistiska regimer.
"Ateism har ingenting med kommunism att göra!" säger då religionkritikerna, "Man kan vara moderat och fortfarande vara ateist.". Sedan sätter sig religionskritikern och religionvurmaren i varsitt hörn och tjurar. Där tog diskussionen slut.
Jag tycker det finns massa spännande saker att fundera på här. Skylls många av de krigen som varit på religion, eller har de orsakats av andra faktorer som glidningar mellan folkgrupper eller kolliderande intressen? Man kan ju t.ex. säga att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken. Man kan också säga att människor med krigstrauman är överrepresenterade i brottstatistiken eller att folk med lägre socioekonomisk status är överrepresenterade. Flera förklaringar till samma verkan, hur hänger det ihop?
Det jag vill försöka reda ut här är dock ifall det finns någon koppling mellan den kommunism som hänsynslöst utövades i Sovjet och ateism.
Till hjälp tar jag lite fakta som jag menar är ganska allmänt vedertaget. Först och främst, kommunistregimen förbjöd religion. I den kommunistiska drömmen fanns en tanke om ett samhälle där människorna inte behövde förlita sig på högre makter för att uppnå lycka. Ett samhälle där man istället gemensamt, genom ömsesidigt stöd, skulle uppnå en sund och glad befolkning. Det är känt att Marx pratade om att religion var "opium för folket". Jag har hört tolkningar om att Marx med dessa ord inte menade att religion var något ont, utan bara något som människor gömde sig i, vilket ju givetvis skulle vara onödigt i det perfekta samhället. Detta är enligt mig ganska vedertagna saker.
Vad som är mindre vedertaget är hur jag tänker att kommunismen växt fram. När jag och N. en dag läste i en kommunistisk skolbok för den "nyfikne ungdomen" på Fretex så förstod jag varför just de kristna haft så svårt med kommunismen. Det man är van vid att prata om är kommunismen som ekonomisk idé, men i denna skolboken lärdes det ut kommunism som samhällsmoral. Och det är en moral som är väldigt olik den traditionella kristna. T.ex. står det att det är sunt för par att ha flera partners. Ibland kan mannen misstycka om att kvinnan ska ha flera partners, men detta beror bara på att han är oförståndig. Jag kan dessvärre inte återge fler exempel från boken, men en röd tråd var avsaknaden av spiritualism. Genom boken återfanns ett mekaniskt tänkande där jag menar att människan reducerades till att bara ha fysiska behov. Det fanns en nihilistisk underton. Jag önskar att jag var bättre påläst här om Nitzsche, Marx, Engels och deras samtida människor. Vad det var som utvecklade Nihilismen och hur den hänger ihop med kommunismen? Bröderna Karamazov av Dostorjevskij är ett relevant verk kring ämnet där den religiösa yngste brodern Aljosja har svårt att förstå den nihilistiske äldste brodern Ivan som jag minns att jag hade stor behållning av, dessvärre var det så länge sedan att de nyanser jag främst skulle haft nytta av har glidit från mig.
Vad gjorde de kommunistiska regimerna till stora mördarmaskiner? Det skulle kunna vara en bombastisk titel på en bok jag absolut inte är kompetent nog till att skriva. För mig innehåller kommunismen som ideologi sympatiska drag. t.ex. tycker jag att tanken "av varje människa efter förmåga, till varje människa efter behov" är långt mycket mer förnuftig än "survival of the fittest". Jag menar att kommunismen kantades av nihilism, något som i sin ytterlighet gärna gestaltas som narcissism. Men mycket tyder på att kommunismens brott i stor grad kan tillskrivas skutans ledare, något som skiljer sig från t.ex. Nazismen där Hitler med luddiga ordrar, propaganda och abstrakta idéer om genetisk överlägsenhet lyckades förvandla ett folk till vad det blev. Jag har läst om att man i Sovjet, precis som i 1984, ena veckan höll judarna som sin bästa vän för att några veckor senare mena att de var roten till allt som gick fel.
Gjorde regimens avsaknad av religion någon skillnad i det händelseförlopp som kom? Jag kan omöjligt säga säkert. Att tanken om en överstående moral, eller tron på en övre makt är en viss broms när man ska ange sin granne och få honom likviderad tycker jag är ganska enkelt att resonera sig fram till. Men om detta gjorde den stora skillnaden i de kommunistiska länderna vet jag inte.
Ateism innebär inte avsaknad av moral. Nihilism som jag känner det (Peter Stormare i The big lebowskij) innebär i sin förlägning avsaknad av moral. Ifall det inte finns någon gud är allt tillåtet. Jag menar att Nihilism är Ateism draget till sin yttersta spets, precis som kristen/islamsk/judisk/hinduisk fanatisism är religionerna dragna till sin spets.
Som en avslutande åsikt (som jag erkänner att jag inte lyckats resonera mig fram till) menar jag att ifall man vill beskylla religioner för det onda som gjorts i religionernas namn så tycker jag också att man ska beskylla ateismen för det som gjorts i nihilismens namn. Jag menar också att ifall man nu tillskriver konflikter till religion som egentligen haft mer att göra med enskilda personers intressen, eller stora gruppers intressekonflikter, så bör man också tillskriva ateismen det gjorts i de nihilistiska kommunist regimerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)