Jag kommer hem från en Wushu-föreställning här i Bergen. Det är angiveligen de bästa juniorerna från Beijing Sports Akademi som har kommit på besök till Norge för att förmedla kinesisk kultur. En förundrande föreställning där atleterna gör saker som man ibland knappt skulle trott var möjligt. Allt är också lagt upp på ett små-charmerande regisserat kinesiskt vis. Den vackra konferencieren går i stilrena kläder med klackar som säker är en decimeter långa. Hennes tal är fullspäckat med ord som "Exotic", "Wonderful", "Incredible" och kunde lika gärna varit tagna från en eller annan intetsägande Apple-reklam. Det är för mina ögon en regisserad kinesisk tolkning av hur västerländsk marknadsföring ska genomföras som utspelar sig på scenen. Det är charmerande och jag är tacksam över att jag får vara där och ta del av föreställningen.
Jag kommer hem till min lägenhet tillsammans med N och är trött. Verkligen trött, likväl ligger disken från dagens middag utspridd över hela köket (som iofs är så litet att disken nästan alltid är spritt över hela köket). Jag har en pizzadeg i kylskåpet som jag ska försteka till nästa gång vi ska göra pizza. N har en kanelbulledeg som har jäst längre än vad den antagligen borde. Nu är de dags att ta kraft tag. Jag ser på köket, kavlar upp armarna och känner att den lilla energin jag trots allt hade lämnar mig. Att få sova, så skönt. Jag börjar i ett hörn och tillsist är disken avklarad. Jag startar Skype och ringer hem. Mamma, hur har det gått med Mamma egentligen? Det hade tydligen gått "bra". Efter en otäck fallolycka på kastrup i en rulltrappa så hade hon brutit ena hälbenet. Brutet i Köpenhamn, men först när hennes flyg landat på Teneriffa så kommer hon in på sjukhus. Naturligt nog oroade jag mig. Men det gick bra, och det gör mig lite glad. Det knyter ihop helgen, jag är nöjd. En ny vecka står för dörren och jag gläder mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar