Det är svårt att sätta ord på de känslorna jag får nu i samband med massakern i Oslo. Min syster var som tur var inte där och det är inte så att jag känner mig rädd att detta ska hända här i Bergen också. På ett plan känns det så overkligt. Som om det hänt och händer på en annan planet och inte på andra sidan av landet. Men även om vi här inte personligen har påverkats så är det en känsla av illamående som uppkommer.
Så meningslöst, så otroligt meningslöst. Är kanske en av de ting jag känner. Om jag hade varit en människa med mer distans till det hela och med mindre känslor kring det hade jag tyckt att det var intressant att analysera samhällets reaktion på dådet och hur man skrev att "dådet kan vara kopplat till Afghanistan eller Libyen, men det är också möjligt att det har med Muhammed karikatyrerna att göra". Som om man hade facit för hur man ska reagera på ett terrordåd redan i förväg. Men den distansen har jag inte. Mina tankar går till de många. De otroligt många familjer som har blivit påverkade av den en galnings verk. Min förhoppning är att Norge som nation väljer att gå den svåra vägen och därmed försöker lära sig och behandla det som har hänt på ett bra sätt.
1 kommentar:
Det är otäckt att inse att vi alla sitter i samma båt. Det som händer på nedre däck påverkar även alla de andra, i alla fall till sist.
Fast det går ju inte att förstå hur det är att vara på platsen när det händer.
Skicka en kommentar