Siffertrollande

Schlaug skriver om tillväxt och dess relation till välfärdsstaten. Han påpekar att 10 % ökning av BNP inte automatiskt innebär en 10 % större offentlig sektor (vilket man skulle kunnat tänka eftersom 10 % ökad BNP ju innebär 10 % mer i skatteintäckter i staten). Man måste ju, naturligt nog, räkna med inflationen. Alltså, varje år så är det inte bara BNP som ökar, men i tillägg också den lönen som varje sjuksköterska, doktor, lärare etc. ska få. Den offentliga sektorn blir dyrare utan att bli större. Den mjuka delen av offentliga sektorn är i tillägg inte något som enkelt låter sig effektiviseras, inte på samma sätt som en industriarbetare idag kan utföra samma arbete som motsvarades av två, tre eller tio arbetare förr.

Men om du räknar på det, med 10 % ökade skatteintäckter och en löneökning på 2-3 % (vilket är var jag tror den brukar ligga på) så borde där ju fortfarande finnas ett stort utrymme för fler lärare, fler sjuksköterskor etc. Men ifall man tänker tillbaka på nyheterna de senaste 15 årna så är det en annan bild man får. För även om vi (nästan) konstant haft en tillväxt som är större än inflationen så pratar man ändå oftare om nedskärningar här och nedskärningar där. Nu skruvar vi ju åt skruvstädet runt de sjuka genom att strypa pengarna till dem, trots att vi ju, enligt tillväxtens logik, borde ha mer pengar tillgängliga för dessa sjuka än någonsin. Så, en öppen fråga till allmänheten. Om vi nu ständigt har en ekonomisk tillväxt i vårt samhälle, varför är då inte de olika instutitionerna stadigt rikare och bättre bemannade?

Och en extra-uppgift med den som har extra tid. Hur kan det vara att indianerna i Nord Amerika slapp svälta och tigga i de autonoma regionerna (efter vitnemål), medan vi som har en zillion gånger mer i BNP (författaren egna uppskattning) fortfarande har tiggare och hemlösa i våra gator?