Ekots Lördagsstudie av politisk retorik

Vissa retoriska vändningar kan göra en "helt snurrig" som Kamprad en gång sa. När man lyssnar på ekots lördagsintervju så får man ofta en genomgång av politikernas vida retoriska register. Ibland kan intervjuerna upplevas som direkta dragkamper där politikerna försöker undvika att där ska komma icke gynsamma tidningsrubriker dagen efter, samtidigt som intervjuaren försöker gräva fram något konkret från politikern i fråga. För att vara ärlig är dessa intervjuer ganska tröttsamma affärer allt som oftast eftersom politikerna är väldigt duktiga på att säga ingenting. Men ibland kan det vara intressant att lyssna på och filosofera kring vad det egentligen är politikern har fått lära sig av sina media-coacher.

En intervju jag för länge sedan önskade skriva om men aldrig kom till skott med var den med Maria Larsson. Hon hade en helt otrolig retorisk vändning i intervjun. Maria Larsson är barn och äldre minister och politiker för kristdemokraterna. Intervjun kom naturligt nog att handla mycket om kravet på sterilisering för att juridiskt få lov att ändra sitt kön. Det blev konstaterat att både europarådet och FN var kritiska till denna svenska lagen och menade att den bröt mot bland annat de mänskliga rättigheterna. Kristdemokraterna har, kan man misstänka, någon form av ideologisk grund som gör att de vill hindra folk som ändrat kön från att skaffa barn. Detta vill man bland annat göra för barnens skull, även om jag har svårt att se det som för barnets skull att se till att det aldrig blir fött. Maria Larsson går som katten kring varm gröt och uttalar aldrig att detta skulle vara en ideologisk ståndpunkt, istället så är det en mycket svår juridiskteknisk fråga. Senare i intervjun, 21 minuter in, säger Maria Larsson följande "Staten ska inte reglera på ett sätt som gör det besvärligare för människor. Vår ingång i politiken är att underlätta för människor". Möjligen kan detta tolkas som att man från kristdemokraterna håll inte menar att personer som bytt kön är människor. Eller så är det bara ett slag av PR-träning och tomma slogans. Jag höll iaf på att trilla av stolen när jag hörde det.

I gårdagens intervju med miljöminister Lena Ek så kom man också in på en del intressanta frågor. Bland annat så har ju centerpartiet försökt hamra in att Sverige är ett föregångsland eftersom vi bevisat att man kan bryta kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och miljöförtärande. Det smarta man gjort då är att man räkna inte miljöförtärande på det vi i Sverige konsumerar, utan endast det vi producerar. I koldioxidutsläpp t.ex. så skiljer dessa siffror sig åt så att ifall man endast räknar vår produktion har vi ett utstäpp på 48 enheter, medan om man räknar vår konsumtion har vi ett på 80 enheter. Slutsatsen är att det bara är struntprat att vi har brutit kopplingen. Men det är ju en känslig från för någon som sitter i regeringen. Ifall hon erkänner att problemet finns så måste vi ju göra något åt det. Och att göra något åt just detta problemet faller tydligen inte under banderollen "pragmatisk" politik. När hon får frågan om förhållandet så relativiserar hon alltså den. Hon säger "Jaa, det finns siffror som säger det, och siffror som säger annat". Sedan så gör hon en längre utläggning kring komplikationerna med att göra mätningen. Tillsist har man nästan glömt bort den ursprungliga frågan. Hon tar aldrig ställning till ifall det är mer riktigt att mäta utsläpp baserat på vår konsumtion eller vår produktion.

Likadant kommer frågan om förbifart Stockholm upp. KTH har gjort en rapport där man menar att utsläppen kommer öka av denna åtgärden. Detta relativiserar hon också, "ja det finns rapporter som säger det ena och rapporter som säger det andra. Jag tror att ...". Hon klarar alltså av att avfärda forskarnas rapport utan att problematisera något vidare genom att säga att det finns många andra rapporter. Och eftersom det finns många rapporter så kan hon strunta i allihopa. Att en rapport skulle kunna vara bättre underbyggd än en annan verkar inte vara så intressant.

Som sista intressant punkt kring tillväxten så menade Lena Ek att debatten kring tillväxten förnärmar många U-länder som behöver tillväxten. På det sättet skapar hon en smart strawman. De flesta tillväxtkritiker är kritiska till vårt ständiga krav på tillväxt, inte på att utvecklingsländerna ska få det bättre ställt. Men genom sin strawman lyckas hon skapa en bild av att "antingen köper och kastar vi 3 miljoner telefoner varje år, eller förblir u-länderna fattiga", det finns inga nyanser. Sedan ska till hennes försvar sägas att hon är kritisk till vår enorma mängd el-avfall, även om hon aldrig nämnde någon bra lösning på problemet.