En vandring

Det är Sverige och mitt svenska bankkort. Likväl blinkar bankomaten trotsigt mot mig. "Ogiltigt kort, vänligen ta ditt kort". Jag kliar mig i det trottsiga skägget som egentligen aldrig blir så mycket till skägg. "Äsch då, så dumt". Det andra kortet, det fungerar bra. Men på det står det ju 4/12. Betyder det att det kommer sluta fungera imorgon? Vet inte riktigt, kanske har det en månad till. Bäst att prata med Swedbank. Göteborg är ju en stor stad, någonstans måste man ju kunna hitta dem. Solen skiner, men vinden är kall när jag beger mig ut på Göteborgs gator. Swedbank, swedbank, swedbank. Var kan de tänkas finnas? Ah, en turistinformation, de kanske vet?
-Är du bekant med Göteborg?
-Inte överhuvudtaget.
Nåväl, Avenyn var tydligen inte svår att hitta. Inte ens för en sådan som mig. På gatorna går unga människor i olika stilar. Längs dem sitter flera tiggare. På ett eller annat ställe så har gatuartisterna monterat upp. Jag kommer att ha frågats om jag kan ge pengar säkert 10 gånger innan jag kommer tillbaka till stationen igen, tänker jag. Men ingen gång vad jag heter. Sedan filosoferar jag lite och konstaterar att jag nog inte känt mig bekväm om någon bara kom fram till mig och frågade vad jag hette. Alltid är det ju något man vill. Varför det? Längs gatan ser jag SEB och Handelsbanken. Är inte Swedbank bankernas alternativ till ICA - den största? Kanske hon hörde fel. Tillsist, när jag nästan nått slutet på avenyn så ser jag kontoret. Jag var ju påväg att ge upp. På utsidan står det bostadsförmedling. Undrar om de kan hjälpa mig med mitt kort? Jag kan ju försöka.

Det är tyst där inne. Så tyst som det liksom bara riktigt blir i Mycket Viktiga Byggnader. Kanske för att det är för tråkigt för barn, så där är bara Mycket Viktiga vuxna. Eller för att allt går så långsamt där. Det är bara en disk som är öppen. Där sitter en blek tjej och vad som kan vara hennes pojkvän och pratar med en anställd på banken. Så unga de alla är tänker jag. Klienterna såsom den anställde. Där finns ingen kö att påtala, men givetvis så får man ta en nummer lapp. På två bänkar sitter det två Sydkoreaner. En på en bänk lite längre fram. Den andra snett bakom till vänster. Det är tydligt att de är där tillsammans. De är klädda i lite punkaktig stil, den ena med en damhatt som egentligen passar rätt bra ihop med resten av dräkten. Jag går fram och tar en lapp och sätter mig på en av bänkarna. Ett nummer framför mig. Tiden går. Allt är tyst. Och långsamt. En person kommer in. Han är klädd i träningsskor och lite småsjaskiga byxor och jacka. Han står och väger lite på fötterna, går lite fram och tillbaka. Han går fram brevid mig och tar upp en godis ur en skål, hur kunde jag missa den tidigare? Han ställer sig och väger på fötterna. Den ena koreanen går fram och sätter sig brevid den andra, nu börjar det ju bli lite mycket folk där inne. En högljud göteborgare kommer in. "Löördags goodis" utbrister han och sätter sig brevid skålen med godis. Han tar upp den i sin hand och börjar ta några bitar. Han räcker den till sin tjej som också tar en röd ferrari. Han sträcker den mot mannen med träningsskorna som verkar ursäkta sig lite, jag har tagit en bit säger han.

Ett gäng till kommer in. Tiden går. De vid disken börjar bli klara. De reser sig, tackar och går, men innan koreanerna hunnit fram till disken är det någon annan som gått före. Vem vet hur det gick till, men plötstligt har vi blivit ett litet gäng där inne. Kanske kösystemet blivit upplöst nu tänker jag lite förstrött för mig själv. Nåväl, jag har gott om tid. En äldre dam går ut och tittar lite i lokalen, kanske är hon förvånad över att där är så många människor på en lördag. Hon frågar om det är någon som är där för att skaffa nytt kort. Jag kan knappt tro det är sant. Ingen säger något utom jag. "Visst" säger jag. "Okej," säger hon, "du kan bli med mig in här".

Efter konsultationen har jag lärt mig två ting - ett, att mitt bankkort fungerar helt fint, förutom i verkligheten. två, att mitt ID-kort gått ut. Ut vandrar jag i det kalla men ack så härliga lördagsvädret.