En sådan dialog är en känslig varelse. Den kan så lätt skadas om bara en mindre minoritet inte önskar lyssna utan bara bullra sig framåt. Eller ifall en part i debatten blir för tydligt medveten kring vad det är de vill uppnå men samtidigt också på hur man ska uppnå detta genom att säga något helt annat. Debatten är beroende av de deltagandes ärlighet.
Det finns strängar i människan man kan spela på ifall man vill föra igenom politiska beslut. Rädsla och fördomar är nog den enklaste. Det var ingen slump att "the freedom act" kunde genomföras just efter 11 september. Eller att den kallades för "the freedom act" och inte "the surveillance of everyone act". Inte heller var det väl en slump att man röstade genom FRA-lagen precis vid sommaren där man hoppades den skulle gå obemärkt förbi. Det var ingen slump att man valde att inte föra en debatt om denna känsliga frågan för de liberala partierna som ju egentligen borde debatterats som inget annat. Det svåra valet, där man borde få befolkningens åsikter.
Men upprörande som just FRA-debatten var så är det två andra saker jag tänker på idag som jag hört på på sistone som ger mig intryck av totalt ointresse för både debatt och demokrati. Det är ironiskt, men frågan gäller just debatten kring moderaternas roll kring den allmänna rösträtten. Anders Edwardsson publiserar kort efter Arkelstens snedsteg en artikel där han beklagar att Arkelsten backade på det hon sa. Det han skriver strider mot vad andra historiker givit uttryck för. Hans artikel får kritik för att även om han framför korrekta fakta så lämnar han helt det sammanhanget faktan befinner sig i bakom sig. Allmänna Valmans Förbundet var med och röstade genom "allmän" (viktad) rösträtt slår Anders fast. Han klarar dock inte av att se nyansen mellan att "driva" en fråga och att rösta genom den. Miljöpartiet drev t.ex. frågan om grön skatteväxling, men det var genom Socialdemokraterna den röstades genom. Edwardsson bemöter sin kritik genom att slå ut armarna och säga "hitta ett fel i min artikel"..
Det är lurigt det hela. När jag gick på högstadiet så vurmade jag för moderaterna själv. På den tiden var det Bo Lundgren som försökte sälja moderaternas politik genom det enkla budskapet "Vi sänker skatterna och sedan blir det bättre för alla". Precis samma fras upprepade jag för de som orkade att diskutera politik. Hade jag en aning om vad jag pratade om? Nää, inte i det minsta. I samma veva minns jag att jag pratade med min Svensklärare om huruvida det skulle vara ett mellanslag efter punkt eller inte. Självsäkert sa jag att det ska det absolut inte vara. Jodå, visst ska det vara mellanslag efter punkt sa Kent. Sedan sa han att man ska inte vara så självsäker när man talar om sådant man inte säkert vet. Den läxan gjorde intryck på mig. För det var ju precis det jag gjorde när jag pratade om Lundgrens bättre för alla politik. Och det är just det jag upplever att de flesta debattörerna gör när de väljer att se förbi varandras argumentation. Jag ser fram emot den dag debattörerna klarar av att finna ödmjukheten och börjar lyssna på det som min högstadielärare sa.
Och det knyter samman med något jag hörde på P1 idag också. I konflikt diskuterade man om de osynliga i Sverige. De som jobbar för 100 kronor i timmen eller kanske mindre med städjobb och liknande som sliter ut deras kroppar. En man från Timbro slår an en stark ton och säger "tänk hur hemskt det vore om de inte hade dessa jobben". Han hoppar helt över debatten kring rättvisa (Moderaternas nya ledord), människohandel och utnyttjande. Han slår an en totalt pragmatisk ton där han säger att hade de inte haft dessa jobben skulle de haft det värre. Att höja minimilönerna eller förbättra deras villkor är oaktuellt för det finns gränser för vad människor är redo att betala för dessa människor som sliter ut sig på en tioårsperiod. Det ironiska? Dels själva påståendet att jobben bara försvinner i det att lönerna ökas. I Norge är gapet i löneskillnad långt mindre i Sverige och likväl är arbetslösheten långt lägre. I USA är gapet långt större än i Sverige, likväl har de inte en mycket lägre arbetslöshet. Det andra ironiska? Argumentationen följer samma linje som Ulf Adehlsson använde kring det så för tiden omtalade apartheid.
"Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna i Syd-afrika utan jobb"Det är ett stygn av rädsla som man använder sig av i den här argumentationen. För gudsskull inte stanna upp och tänk kring vad som är rättvist eller rimligt! Då blir människor förda in i massarbetslöshet och ryktet säger att även himlen faller samman ner på våra huvuden. Det är en debatt vi inte orkar eller vill ta i. Kanske man vara inte vill göra sin händer skitiga, eller så vet man någonstans i det undermedvetna att samhället inte är rättvist, men likväl om viljan fanns där att det skulle kunna vara det. Men då skulle man inte längre få t-shirts för 50 kr på ICA, eller städhjälp för 200 kr / timme. Det jag önskar göra här är inte att moralisera, men jag önskar att man på riktigt skulle våga ta debatten hos de som menar att orättvisorna och ojämlikheten inte bara är ofrånkomliga men möjligen dessutom önskvärd. Jag önskar att man skulle våga blotta och diskutera baksidan av den väg man strävar att gå också.
2 kommentarer:
Jag såg Birger Schlaugs intervju på URPlay med en professor i ekonomisk historia som skrivit en bok om tillväxtbegreppet och hållbarhet.
Det var verkligen uppenbart att de hade två helt olika utgångspunkter.
Jag var imponerad av att Schlaug lyckades hålla sig från att bli riktigt kritisk mot professorns verklighetsuppfattning.
Birgers avslutning var dock en fråga till professorn om han inte borde skrivit en bok som förklarar vad pengar och obegränsad tillväxt egentligen är för något istället.
Mitt intryck var dock att professorn var mer inriktad på att tillväxt var nödvändigt än på att undersöka hur det ekonomiska systemet egentligen fungerar så som det ser ut idag.
Det är lite lustigt, för jag tänkte en del på denna intervjun när jag skrev inlägget också. Jag hade ganska höga förväntningar inför den eftersom jag hade hoppats få se någon med bra argument för varför tillväxt skulle lösa problemet, men det blev dessvärre nästan pinsamt mot slutet. Det verkade som om den intervjuade önskade sig vara någon helt annan stans än där han var, vilket jag misstänker inte var schlaugs avsikt.
Angående sista frågan så verkade det som om professorn inte helt hängde med på vad Schlaug menade vilket var lite konstigt, som professor i ekonomi så måste han ju rimligtvis både läst och studerat de där koncepten.
Skicka en kommentar