Solen skiner och den första Oktober är något så ovanligt som en oktoberdag som känns som en sommardag. Det är något speciellt med solensljus dock som avslöjer att det trots allt är höst. Den skiner liksom lite dunkelt och magiskt. Som ifall den är lite generad över att det är så varmt mitt i hösten. Nästan som om den vill göra minst möjliga väsen av sig. Den ligger lågt och det är svårt att se långt framåt i motljuset. Trots det vackra vädret så är det inte så mycket folk ute på gatorna. Idag bestämde jag mig för att för första gången besöka Svartediket. Det är Bergens vattenreserv tillika namnet på Norges (och kanske världens?) första hård rocks-musikal. Luften är frisk och fåglarna sjunger. På Kalfareveien passerar jag det ena huset vackrare än det andra och jag undrar varför jag inte gått här tidigare. Det är ju trots allt en ganska vacker väg att gå. Det går upp för mig att ett av livets stora nöjen är att gå lätt klädd än varm höstdag och känna klimatets nyanser in på huden. Vägen fortsätter framåt och framåt. En fotresenär som går åt andra hållet berättar att man kan följa vägen upp över Ulriken och sedan ner på andra sidan ifall man vill gå runt vattnet. "Men det är 600m stigning upp". Jag inser begränsningarna hos mina campers och vandrar vidare. 3/4 runt så vänder jag om och börjar gå hem igen. 4 timmar från jag startade så har jag kommit tillbaka till där jag började. Fröken N sitter med rynkad panna över sina Montaigneböcker. Brukade jag verkligen spela golf varannan helg förr i tiden? Jag trodde jag var vältränad, men fyra timmar till fots känns trots allt en del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar