Kanske är det så att jag blivit lite bortskämd av den vanligtvis väldigt goda kvalitén på P1s lördagsintervjuer. De gånger jag har lyssnat på den har jag alltid uppfattat Tomas Ramberg som välinformerad, lugn och objektiv. I den senaste intervjun så var det Sofia Arkelsten som skulle intervjuas. Partisekreterare för moderaterna och tillika självutnämnd miljöförkämpe. Efter "Shellskandalen" som var det som gjorde att hon fick plats i mitt medvetande så är det väl ingen överdrift att säga att hon hos mig har mer på sitt minuskonto än på sitt pluskonto. Att hon efter att ha bjudits på uppehåll under ett seminarium av Shell där Shell också deltagit så talade hon gott om detta företag i riksdagen. Kritikerna hävdade att det hon bedrev var en form av vittvättande av ett skitigt företag som hon antigen gjorde av ren naivitet och ovetskap eller som hon helt enkelt gjorde för att upprätthålla sina goda kontakter. Är shell ett skitigt företag? Efter att ha sett den här videon så mår jag smått illa vid tanken av att partisekreteraren för Sveriges ledande politikiska parti menar att Shell mycket väl kan vara en av de hjältar som ska rädda jorden från miljökollaps:
Intervjun blev dock något av en fars, där jag upplever att Sofia var den som klarade av att vara lugn och sansad medan Tomas lät ovanligt aggressiv och angripande. Vidare så pratade han om hur Moderaterna tänker bygga 10 nya kärnkraftverk när han ju i en tidigare intervju med folkpartiet själv presenterade rapporter som presenterade hur osannolikt det var att några nya kärnkraftverk / kärnreaktorer (för det han egentligen skulle ha sagt var 10 kärnreaktorer) skulle bli byggda under de villkoren som satts upp i Sverige.
Och visst hade han väl en poäng när han frågade Sofia om varför moderaterna är så måna om att inte presentera sina stora bidragsgivare, en vägran som nästan inte förekommer i något annat västerländskt land. Och även om det var så att Sofia stiligt dansade helt undan på att svara på någon av hans frågor så tycker jag i slutändan att det trots allt blev en ganska intetsägande intervju där den lilla informations som faktiskt kom till ytan snarare presenterades på initiativ av Sofia än som följd av de annars så vanligt smarta frågorna ställda av Tomas.
I nyhetspanelen på SVT så diskuterade man kärnkraften i skenet av haverierna i Japan. Man presenterade en problemställning som jag egentligen tycker har presenterats i för liten grad i pressen för övrigt. Det kan sammanfattas ungefär så här: "Jag hatar olja och fossila bränslen, jag hatar kol, jag hatar kärnkraft men mest av allt hatar jag höga el-priser".
Det är nog många idag som är eniga i att kärnkraft är en farlig energikälla och inte en energikälla vi önskar använda oss av en längre tid eller göra oss beroende av. Men den andra sidan av problemställningen, nämligen vad man skulle ersätta kärnkraften med, är nog den sidan som främst bidrar till att sprida människors åsikter över ett brett spektra mellan vi klarar oss inte utan kärnkraft till att kärnkraft är fullständigt ansvarslöst.
Problemställningen presenterades lakoniskt och precist av Peter Wolodarski i morgonsoffan (ca 4:50 in i klippet ovan). Jag blev dock förvånad av fortsättningen där han sa att vi i Sverige har lyckats med det som miljörörelsen menar är omöjligt, nämligen att frikoppla tillväxt från miljöförstöring (7:20 in i klippet). Han pekade (antagligen) på att vi idag i Sverige bara släpper ut 5 ton koldioxid per kapita och år vilket då skulle innebära en minskning på 10% jämfört med 1990 (källa: Schlaugs blog). Problemet med den siffran han presenterar är att den inte inkluderar utsläpp för produkter som vi i Sverige konsumerar, men som har producerats utomlands. Det kan ju i någon mening ses som en självklarhet att vi klarar av att minska våra utsläpp i Sverige ifall vi överlåter produktionen till u-länderna. Schlaug påpekade problematiken i detta sättet (Wolodarskis sätt) att räkna på, men Peter verkade inte själv se problemet i det hela. Just denna blindheten över problematiken med det egna siffertrollandet förvånar mig. Jag har länge förvånats över varför svensk debatt har så svårt över att se orimligheterna i den ständigt ökade konsumtionen, men denna Peters ovilja att tränga in under vad siffrorna betyder kan kanske fungera som en förklaring på varför debatten förhåller sig som den gör?
Time har naturligt nog i denna veckans utgåva skrivit många och långa artiklar om katastrofen i Japan. Både om fukushima och om landets tillstånd efter jordbävningen och tsunamin. I artikeln "The Real Cost of Nuclear Power" så skriver journalisten Michael Grunwald om kärnkraftens tillstånd i USA. I den inhemska debatten så har politikerna pratat om en renässans för atomkraften i USA (givetvis innan den nuvarande katastrofen i Japan). Artikeln menar dock att det aldrig funnits någon renässans i USA, varken nu eller innan katastrofen i Japan (senaste kommerciella reakorn i USA sattes i bruk 1996). Förklaringen är att även om atomprojekt presenterats som ett billigt sätt att generera ström på, så har det i realiteten precis som nu i Finland visat sig vara ganska dyrt. Det rör sig om projekt som ofta i slutändan kostar tre eller fyra gånger så mycket som man ursprungligen anslått att de skulle göra. Och detta gör givetvis att privata bolag drar sig för att göra investeringar inom fältet. Han skriver i sin artikel att
So Congress has approved lucrative subsidies for construction, production, waste disposal, liability insurance and just about every other nuclear cost. It also approved "risk insurance" to compensate utilities for regulatory delays, even as the Nuclear Regulatory Commission (NRC) has worked closely with the industry to streamline its licensing process. And nuke-friendly states have required ratepayers to front the costs of any new construction — even if the reactors are never turned on.
Lite senare i artikeln kommer en del som också kan vara intressant att notera:
New nukes would still make sense if they were truly needed to save the planet. But as a Brattle Group paper noted last month, additional reactors "cannot be expected to contribute significantly to U.S. carbon emission reduction goals prior to 2030." By contrast, investments in more-efficient buildings and factories can reduce demand now, at a tenth the cost of new nuclear supply. Replacing carbon-belching coal with cleaner gas, emissions-free wind and even utility-scale solar will also be cheaper and faster than new nukes. It's true that major infusions of intermittent wind and solar power would stress the grid, but that's a reason to upgrade the grid, not to waste time and money on reactors.
Alltså har man konstaterat att energieffektiviseringar är ett långt mycket effektivare och billigare sätt att minska utsläpp av koldioxid på jämfört med kärnkraftverk. Detta är viktigt att få med sig eftersom just koldioxidsutsläppsminiskningar brukar användas som huvudargument till varför vi ska acceptera de riskerna och det de långvariga åtagandena som är kärnkraftens bi-effekter.
Personligen önskar jag att dra resonemanget om energieffektivisering ett steg längre än vad artikelförfattaren gör. Jag menar att det är en orimlighet att vi ska kunna minska våra koldioxid-utsläpp ifall vi har en stadigt ökande energiförbrukning. Och jag menar att en stadigt ökande energiförbrukning är en logisk konsekvens av ett konstant byggande av nya villor och en konstant konsumtion av nya tekniska, industriellt tillverkade produkter. Ifall vi då ska ta till oss det som Wolodarski säger om att det inte finns några bra alternativ att ersätta vår nuvarande, ansträngda och slitna, kärnkraft med som måste vi ställa oss frågan om det i längden är möjligt att förvänta oss ett samhälle där vi ständigt konsumerar mer och mer energi. Med Peak-oil i antågande, eller enligt många bedömmare redan bakom oss, så kan man fråga sig i klokheten att bygga upp ett samhälle med stora köpcentrum som förutsätter att dess invånare har tillgång till en personlig bil för att smidigt kunna pussla ihop sitt vardagsliv. Vad händer ifall vi en dag kommer till en punkt där vi inte längre har tillgång till den energin som vi har tillgång till idag? Vilket nytta är det om vi har 10 miljoner bilar i Sverige om vi inte har någon bensin att tanka dem med?
Kanske, och nu ska jag komma med en drastisk tanke, är det så att vårt framtågande och ändlösa konsumtion av IPads och allt vad det heter kommer fungera som en distraktion som gör att vi missar att göra de ändringarna i samhället som behövs för att klara av de utmaningarna vi garanterat kommer möta på inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag vet, det låter drastiskt, men kanske man samhället hade tjänat på en debatt där man klarade av att se att vårt levnadssätt inte är en naturlag, att det inte finns någon guda-given garanti som säger att vårt samhälle för all framtid kommer kunna se ut som det gör idag. Och kanske framförallt en debatt om vad vi som kollektiv kanske är tvugna till att göra för att kunna fungera även i framtiden. Märk väl ordet är tvugna till. Kanske inte vad vi önskar att göra, men vad de framtida behoven ser ut till att tvinga fram hos oss.
Jag tror kanske det var när jag såg bilden på en japansk tjej som sitter i bråten och gråter som det gick upp för mig. Denna naturkatastrofen sticker i mitt hjärta. Det är som om de flesta människor på denna jorden har härdats och förberetts. Men i min värld, (ironiskt nog kan tyckas?) inte japanerna. Det gör mig ledsen att tänka på det otroliga lidande som nu utspelar sig. Säkert snarare mindre än större än det i Haiti eller Pakistan. Men lidande är lidande. Kanske är det känslan av att själv ha varit där, att själv ha interagerat med dessa människorna. Att tänka att de nu utsätts för en stor prövning gör ont.
För mig presenterar Japan faktiskt en motvikt till vår världsbild. En motvikt hos en nation som mycket väl kunde varit precis som vår, men där man prioriterar annorlunda. Där man erbjuds vårt enorma välstånd men trots allt väljer lite annorlunda. Där man klarar av att införa ett källsorteringssystem med 24 olika avdelningar att sortera sopor i, och där detta sen faktiskt också fungerar. Till skillnad från här där man stadigt hittar plastsoporna liggandes ute i soptunnan. Japan är givetvis, som alla länder, mångfacetterat och svårdefinierat. Likväl finns där en glimt av något fräscht och annorlunda. Japan kan veta att mitt hjärta håller på det starkaste på de japanska folket genom den hårda tiden framöver.
Det är jordbävning i Tokyo och de svenska journalisterna gör sitt bästa för att reda ut vad som har hänt.
Även nu, mitt i allvaret, så kan jag tycka att klippet är lite kul.
Men annars kan det kännas lite nedslående. Ifall man räknar upp det senaste årets begivenheter så har vi fortfarande kristillstånd på Haiti, i Pakistan, Australien och nu i Japan. Vi har matpriser som stiger vilket framprovocerar revolutioner i mellanöstern. Det som är nedslående för mig är inte dessa olika hemska omständigheter i sig, men det faktum att regeringarna i väst reagerar med att: vi måste skydda arbetslinjen, låt oss öka produktionen av diverse plastleksaker så att vi därmed kan öka konsumtionen och därmed få mer pengar in i statskassan och därmed rädda världen. Själv hade jag blivit mycket lugnare om man bara sagt, det är mycket hemskt nu och vi har ingen lösning på allt, men vi ser det som viktigast att människor försöker ta vara på varandra.
Och en dag, ur vad som medvetandemässigt sett kanske skulle kunna betecknas som inget blev det plötsligt något. Du blev till. Ett skrikande litet knyte som kämpar med muskler du inte än lärt dig behärska i ett vitt sterilt rum. De första stapplande armtagen tas och med munnen söker du bröstet till din mor. Det är den stunden som mödrar runt om i världen ofta beskriver som det största som har hänt i deras liv. Än så länge vet du inget om denna världen. Men du finns. Beslutet är fattat, du existerar.
Oavsett om du lever i en diktatur eller i en demokrati. Oavsett om du bor i ett kallt konkurrenssamhälle eller i en fattig landsby ute i jungeln så finns du. Och oavsett vad folk säger till dig så är du din egna suverän. Vi är alla en mans nationer. För precis som vi alltid kommer hållas ansvariga för vår egna handlingar så måste vi också inse att vi alltid besitter friheten att själv välja dessa handlingar. Låt ingen lura dig, ditt liv tillhör ingen annan än dig själv.
Essensen av Svensk politik? Inte helt otänkbart, faktum är att på senaste tiden så har en rad olika uttalanden och omständigheter kunnat kopplas samman.
Först. Reinfeldt skulle kommentera de 126 miljonerna vi exporterar vapen för till diktaturer kring mellanöstern. Är detta fel? Reinfeldt menar att 126 miljoner trots allt är så pass lite att det nästan inte spelar någon roll. Och visst, det är ju endast en liten del av 13 miljarder som vi exporterar för totalt (Sverige är faktiskt per capita nästan världsledande på exporterad död). Nåväl, hur många kan man väl trots allt döda för 126 miljoner? Och detta måste vi ju sedan väga mot de jobbet vi skapar när vi bygger bomber för självförsvar. Mer om ärorik svensk vapenexport kan man läsa höra eller läsa här.
Sedan kom en annan diskussion upp, i radion i morse. Eller egentligen var det samma diskussion; Ewa Björling ska i radion berätta hur svenska företag gör väl i världen. Hon börjar att hålla flaggan högt och framhåller hur vi djupt respekterar mänskliga rättighter i vår utrikeshandel. När det sedan uppenbart framkommer hur man inte överhuvudtaget brytt sig om de mänskliga rättigheterna när man försökt landa kontrakt med att sälja övervakningsutrustning till Libyens regim som bland annat kan användas för att hålla emigranter i schack så backar hon lite till att säga att "vi handlar i enlighet med hur EU gör". Alltså, mänskliga rättigheter är OK att bryta mot ifall EU också gör det.
Sedan, Carl Bildt. Kanske han stämde in när Göran Persson gjorde sitt uttalande om att det är fantastiskt vad stabilitet kan göra för en ekonomi. Eller kanske han bara lyssnade noga, för nu säger han inte bara att stabilitet är bra för ekonomin utan istället drar han fram stabilitet som viktigare än demokrati. Han blir naturligt nog kritiserad, vilket han enligt vanlig kotym helt enkelt skakar av sig. Bildt står ju över sådana saker som mänskliga rättigheter, demokrati eller andra människors liv.
Tillsist, Tobias Billström. På radio förklarade han hur Sverige står starkt upp för mänskliga rättigheter och att man därför absolut kämpade för att Iran och Irak skulle bli bättre och snällare regimer. Han hoppar helt bock över det faktum att Sverige inte bryr sig om mänskliga rättigheter när det gäller att utvisa människor som egentligen har legitima krav på asyl i Sverige.
Och som en sidonot fortsätter skandalerna kring svensk slavhandel och regerigen gör... inget.
Kort sagt, mänskliga rättigheter är soft, så länge vi inte kan tjäna pengar på motsatsen. Eller förlåt, profitera är rätt ord i detta sammanhanget.. Och över 50% av svenska folket önskar denna politiken?
Med jämna mellanrum återkommer det rubriker på Newsmill i stil med "Vi måste ha tillväxt för att rädda miljön". Detta är ett uttalande starkt spunnet ur västerländsk idé-tradition. Ordet måste är ett ganska starkt ord. I min mening är det överanvänt i det svenska språket och personligen vill jag undvika det så gått det går. Det kan ju ge människor en föreställning om att saker.. tja. måste. vara på ett eller annat sätt.
Upptakten till västerländsk idétradition kan härledas tillbaka till grekerna eller kanske ännu längre tillbaka. Men modernitetens kärna tror jag trots allt såg sitt materialiserande kring 1800-talets slut när kapitalismen utvecklade sitt ego genom sin ideologiska kamp mot dess motpol - kommunismens. För i konkurransen kan det tänkas att de filofiska tänkarna kände sig manade att genom att arbeta i affirmationer för att befästa och rättfärdiggöra sin egna värdsbild (lite som Sverker Martin-Löf i lördagsintervjun "Jag har läst MASSA rapporter som säger att klimatförändringarna inte är så allvarliga." "Som vilka då?" "MASSA rapporter", men det är en digression).
Runt slutet av 1800-talet så hade pendeln på nytt svängt i den ariska synen på indianerna, den som ständigt pendlade mellan att tycka synd om indianerna till att se dem som oförbätterliga vildar. Man kunde i USA se ironin att den nationen som bygts upp av förtryckta människor i Europa och baserat sin självbild på att vara "the land of the free" själv systematiskt förtyckt indianerna. Vi befinner oss i tid lite före massakern i Wounded Knee (1890). Den amerikanska ideologen Merrill Gates fastslår vad som ska bli "frälsningen" för indianen:
"Vi måste väcka behoven i honom. I hans slöa vildskap måste han märka beröringen av vingarna till missnöjets guddomliga ängel. Då börjar han se framåt och sträcka sig. Önskan om egen egendom kan bli en intensiv upplyftande kraft. Önskan om ett eget hem väcker honom till nya ansträgningar. Missnöjet med tipien och indiannationens svältransoner om vintern är nödvändig för att få indianen ut ur täcket och in i ett par byxor - byxor med en ficka, en ficka som värker efter att fyllas med dollar!"
Efter ett besök hos cherokeserna i 1885 avla senatorm Henry Dawes följande rapport:
"Den översta hövdingen berättade att det inte fanns en familj i hela nationen som inte hade ett hem. Det fanns inte en fattig i nationen och nationen hade inte en dollar i skuld. Den bygde sitt egna Capitol där vi utförde den här utfrågningen och den bygde sina egna skolor och sjukhus. Likväl var bristen vid systemet uppenbar. De hade kommit så långt som de kunde komma, eftersom de ägde jorden gemensamt. Det er Henry Georges system, och till följd finns det ingen drift som säger att du ska göra ditt hem bättre än grannens. Det finns ingen egoism, som ligger till grund för civilsationen. Innan detta folket går med på att dela upp sin jord och dela ut den bland sina medborgare så att varje individ kan äga den jorden de brukar, kommer de inte göra några särskilda framsteg"
Och så tågade den amerikanska ideologin vidare och slutligen styckade man upp indianernas jord (givetvis inte utan tvång). Systemet i sin härlighet har idag skapat en ö av plastsopor i stilla havet större än två USA till ytan och detta på knappa femti år (!). Var sjunde invånare måste ta emot matkuponger för att ha mat att äta, och till följd av finanskrisen så tror jag man säkert kan säga att där finns individer som inte har någonstans att bo. Deras gamla hem har spikats igen så att ingen ska kunna utnyttja det utan att betala. Och skuld.. Jag tror vi med säkerhet kan säga att USAs skuld för tillfället överstiger en dollar.
